Saharaöknen under stjärnorna.

Luften börjar sakta svalna när solen uppslukas av sanden. I sin outgrundliga godmodighet ligger våra dromedarer på rad utanför lägret och inväntar evigheten. Det är så tyst att jag kan höra sandkornen tumla förbi i den plötsliga vinden. Först ser vi bara Venus. Sedan öppnar sig universum och vi faller tyngdlöst bland miljoner galaxer. Går längs Vintergatan medan stjärnfallen sveper förbi. Reser genom världsalltet en hel kosmisk natt. Tills Karlavagnen går ner bakom den högsta sanddynen och nymånen går upp över stillhetens hav. Är vi. Rymdfarare utan dräkt. Långt bort från kapseln.