Sommarliv i Lagadalen. 

Det är alldeles stilla i universum. Inte ens bladen längst upp i de högsta träden rör sig. Inte ens pipandet från en mygga hörs. Inte ens porlandet från bäcken efter så många torra dagar. Luften har svalnat men jag behöver inga kläder. Bara en tunn slöja av stjärnljus. Över himlen som försiktigt ljusnar bakom skogarna. Där en envis viskning börjar anas långt borta i dalen. Som hela tiden blir tydligare. Tills världen fylls av det bedövande slamret av stål mot stål. Som snabbt börjar avta. Som snart bara är en viskning igen. Som slutligen dör ut. Jag lägger örat mot det kvardröjande mörkret. Hör nu tydligt de tysta slagen. Från nattens hjärta.