Blekt motljus i Los Alamos.

Vi sveper fram mot solnedgången genom den böljande dalen där chumash bodde. I ett längtande landskap som regnet har svikit. Som ändå ger liv åt spannmål och boskap. Där väldiga ekar avtecknar sig mot kullarnas gulnade gräs. Där det dammar om farmarnas pickups som det än gång gjorde om diligenserna. Där lämnar vi motorvägen på impuls och hamnar på den enda gatan i stan. Medan skoningslösa semitrailers rusar förbi mot flygbasen i fjärran. Sätter vi oss i sammetsfåtöljerna inne på hotellet som fanns redan då. När västern var vild och ensam. En cowboy ännu ensammare. Och indianerna. Allra ensammast.