Solskimmer över Näsbokrok.

På en sten ute i vågorna

sitter en svartglänsande skarv.

Orörligt lystrande

efter tecken på fara.
Långt borta

nästan upplösta i diset.
Anar vi konturerna

av kärnreaktorerna.
Som den gäckande skuggan

av en osäkerhet.
Som de strandade resterna

av en utdöd civilisation.
Som de sista överlevande.

Sitter vi här på en stock

och småpratar om det största.

Balanserar på skärvorna

från ett skepp som förliste.
Går vi på klapperstenarna

längre ut i förvissningen.
Att vi är de odelbara.

Som med blytjocka lager av ömhet.

Står emot sönderfallet.