Vårflod vid Ramhultafallet.

Längre bort längs vägen

fanns en skog på ett berg

som malts till grus.

Men här bland ekarna

kastar sig vattnet

fortfarande ner i sjön.

Bruset är allt som hörs

och inte ens

de lekande barnens skrik

tränger igenom.

Det stänker i mitt ansikte

från den svartglänsande klippväggen

när jag klättrar upp till krönet.

Där det som en gång var en riksgräns

försvinner ner i avgrunden.

Där kvarnhjulen ligger

spräckta i strömfåran.

Där det som betydde så mycket

inte längre har mening.

Där jag fylls av kraft igen.

Av något skört och oansenligt.

Stort och oförstörbart.