Aftonstund i Alvastra.

Ensam med det djupnande mörkret

går jag runt bland ruinerna.

Gräset är vått av nyfallet regn

och det finns något andaktsfullt

i den fuktiga kvällsluften.

En närvaro av något obestämbart

som är mer än tystnad.

Större än Ombergs dunkla väldighet

som reser sig alldeles nära.

Starkare än den djupgröna livskraft

som omger mig.

Inne i den uråldriga klosterkyrkan

som inte längre har ett tak mot himlen.

Kanske just där Birgitta Birgersdotter

hade en av sina uppenbarelser.

Vänder jag mig om

och ser ut mot gravarna.

Döden så tydlig

mot den ljusa horisonten.

Du vet att jag kommer som vän.

Som din oförlåtande lärare.

I den svåra konsten

att leva.