Blå skymning på Älvsborgsbron.

Förbi mig som en svärm av eldflugor

rusar människorna hem till sina liv.
Högt ovanför balanserar måsarna

obekymrat på vinden som rycker i mig.

När jag lutar mig ut över räcket

och ser mellan balkarna.
Får jag svindel av vågorna

långt därnere.
Osar det svavel

från den flämtande evighetslågan.
Undrar jag om det var här

hon klättrade över.
Tänker jag på modet

som krävdes för det.

Rinner tårarna

för den yttersta ensamheten.

För att jag inte fanns här just då.
För att det kanske inte

hade gjort någon skillnad.

För att smärtan

kan vara så stor.
Även i den flyende skymningstimmen

när hela världen är som vackrast.

Även när livet fortfarande

är ett väntande äventyr.
Men vingarna som bär

oss över avgrunden.
Inte vuxit ut.