Allhelgonatid vid Torrent de Galatzó.

Vinden som stryker

längs sluttningarna

skvallrar om regn.
Upp genom dalgången

går vi utan särskilt mål.
Annat än att följa

den uttorkade bäckfåran

ännu en bit.
Under pinje, mandel

och johannesbröd.

Över den vittrande kalkstenen.
Låter vi vår nyfikna tillit flöda.

Berör vi allt och inget.
Rider den huvudlösa keruben

på en drake utanför kapellet.
Tittar härfågeln förundrat på oss

en sista gång.
Innan den försvinner

in bland myterna igen.
Innan dropparna börjar falla.

Innan vi blir våta inpå skinnet.
Och tiden skär

ett ännu djupare spår.
Genom våra mjuka själar.