Sundsby Kile mellan nyss och någonsin.

En tunn ishinna

bildas över sundet.
Genom skogarna

hörs människan svagt.

Hennens avlägsna ljudspår.
En ensam bil.

En förbittrad motorsåg.
Men här i mellanrummet

hörs inte minsta fågel.
Minsta knäpp från vattnet.

Minsta rörelse

bland grenarna.
Andäktig inför sig själv.

Är naturen

djupt försjunken. Värmd

av den dalande vintersolen.
Försöker jag ge mig

åt den korta stunden.
Kraxar plötsligt korpen

över tallarna.
Stampar otåligt brådskan

att leva.
Följer jag ekarna

genom klyftan.
Kryper kylan tillbaka

från skuggorna.
Stunden förbi.

Livet närmare.