Gul november i Fjärås. 

Försiktigt sipprar bäcken ner mot sjön. Därborta mellan stammarna ruvar landsvägen på en oro och det regnar bara nästan. Bara nästan hör jag jorden andas. Bara nästan har jag glömt världen. Bruset från en enstaka bil. Så hjärtskärande i skogens fuktsvala långsamhet. Så öronbedövande som inte ens rovfågelns skri över sjön. Främmande som tanken på tid. Bekant som känslan av knapphet. Ser jag något illgult vid mina fötter. Som om den ville bli upptäckt. Bryter jag den girigt och blir stående med tanken. Att den just som jag. Försökte bli ett. Med de gulnade löven.