Stilla liv på Björholmen.

Vintern ligger strödd som ett tunt puder på öarna. Tystnaden så mycket mer påtaglig när den ensamma knipan visslar över vattnet. När det förgångnas andar viskar i gränderna. Genomskinliga av sin ändlösa väntan på männen och sönerna. Sillens återkomt. Den bräckliga lyckan. Mellan enkla hus som en gång levde hela året. Numera välputsade smycken drömmande om sommarens korta utlevelse. Lika tomma som alla staplade tinor, igenbommade sjöbodar och sund utan segel. Bryggan med sin orörda snö. Där jag lämnar mina spretiga spår. Landkrabban med sin kärlek till vågornas glitter. Sin längtan till det svarta djupet.