Vintervila i Ängeviken.

Mitt bland de nya villorna ligger sjöboden som lämnats åt tiden. Sakta vittrande till stoft som ostronskalen längs den frusna stranden. På en vindskyddad bänk i den sista solen dricker jag mitt te. Medan fiskaren styr förbi mot öppet hav. Får jag plötsligt känslan att jag ser ut över världen när jag inte längre finns i den. När holmen ligger därute som den brukar. När kvällen stillnar över Härön som den alltid gjort. När det är någon helt annan. Som sitter här på bänken. Ser dagen släckas. Och säger detta. Är livet.