Tunn is på Fågeldammen. 

Över natten har världen blivit svartvit och ljuden bara viskningar. Stilla och varsamt faller vintern och klär allting i skörhet. Genom revorna i molntäcket ser jag en skymt av himlen. Det ljuslätta bakom det grå. Skatorna i trädtoppen. Först hunden. Sedan den vita käppen som hon håller framför sig. Till sist hennes ansikte. Fyllt av förtröstansfull framåtrörelse. Jag sluter ögonen och går in i hennes värld. Hör knarret från mina skor mot kramsnön. Det metalliska kraxet högt uppifrån. Det ljudlösa dunsandet från snöflingor som träffar marken. Som mina tvivel. Hennes visshet.