Mildväder i skogens hjärta.

Dagens sista sol

stryker sig längs våra kinder

och bortanför träden hörs havet andas.

I skogens innersta

är en spindel uppkrupen

på min ena känga.

Plötsligt en morgon

hade jag svepts iväg

genom nattens vindlingar

till en plats utan namn.

Du ropade till mig

men hela tiden glömde jag dina ord.

Du ropade till skogen

men kunde inte mer än hoppas.

Du ropade till dem som gått före

men räknade bara med dig själv.

Tills jag tagit mig hela vägen tillbaka.

Tills mitt öga svarade

och vi föddes igen.

Dinglande i en skör tråd.

Allas våra hjärtan.