Hård sydan genom Mollösund.

Uppe på berget

skakar sjömanshustruns

murknande hand i byarna.

Oroligt spejande

utåt Måseskär och evigheten.

Längtar hon kanske förgäves.

Medan sanden yr

mellan lutande sjöbodar

och människorna är som bortblåsta.

Besöker jag sjökaptener och styrmän

som vilar under bleknade musselskal.

Deras själar viskande till mig

under den mörka himlen.

Om alla dagar till sjöss utan tröst.

Om glädjen att återse

de kala hällarna.

Om havet som tog så många.

Läser jag orden över ingången

till den lilla kyrkogården.

De tunna men allvarsamma.

Ser jag svalörten

som trycker sig mot gravarna

och tar istället de andras råd.

De som seglat före.

Tänk.

På livet.