Tidig kväll vid Land's End.

En kanin skuttar snabbt utom synhåll

när jag klättrar ner en bit.
Bort från de andra turisterna

och den halvhjärtade nöjesparken.
Till en oförklarlig tystnad

mellan hisnande granitpelare.
Till den andlösa väldigheten

hos ett världshav i stillhet.
Till allvarligheten

under den glättiga ytan.

Ser jag ut över andlösheten

bort mot Longships Lighthouse

svävande i diset.

Som en ande

över skeppskyrkogården.

Flyter jag fritt i tiden.

Är jag både då och sedan.
Vid alltings slut.

Och alltings början.