Sommaroväder över Höjalt.

Ner över ängen

sveper en rastlös västan

full av löften och längtan.

Rakt igenom mina tankar

som skingras och faller mot marken.

Som de första dropparna

över ax och vildblommor.

Över tusenfotingen

som rinner iväg närmast jorden.

Försöker jag minnas det viktiga.

Allt vi skulle och visste.

Allt vi antecknade

för att annars glömma.

Allt vi höll fast vid

för att annars tappa

som tomma askar.

Vet jag inte längre.

Bara att världen stillnar

när mörkret kommer.

Att våra andetag djupnar

för varje otvungenhet.

Att jag minns dig tydligare.

Vem du var

och skulle bli.

Regnet från din hud.

Vinden i ditt hjärta.