Vintersol över Rossö.

Svagt någonstans utom synhåll

piper ett larm

som ingen stänger av.
Över sprängstenen längs stranden

går jag för att söka efter skönhet.
Förbi den skygga vik

där en tunn hinna av is

varslar om mörkret

som snart ska komma.
In bland de stumma fritidshusen

som med sina förnumstiga staket

stänger inne en trevande ängslan.
Som alltid för sen till solen

känner jag hur ljuset rinner

ut mellan småtallarna.
Under den impregnerade telefonstolpen

där en hackspett maniskt

hackar efter liv.
Vänder jag mitt i steget.

Mitt i den outhärdliga prydligheten.
Hittar jag mig själv.

Sitter jag en stund i vattenbrynet

för att återbörda musselskalen

som jag hade med mig.
Så vackra igen under vattnet.

Stilla som havet.
Romantikern som drogs till verkligheten.

Skymningsmänniskan

som älskade ljus.