Publicerad den: February 10, 2017

Dags ände vid Kullamannens grav.

Solen mörknar över havet

och kylan kryper in.

Över mattan av döda löv
pressar jag uppför kullen

för att fånga de sista strålarna.
Mitt enda sällskap

en stolt armé av bokar

där några redan fallit.
Som en vallfärd till hans minne.

Han som var både riddare och spåman.
Han som stod upp mot orättvisor.

Han som kanske aldrig funnits.
På vars sten jag vilar

ett tungt hjärta.
Ställer jag frågan

hur det ska gå med världen.
I den långa skugga

som manligheten kastar.
Lägger sig nattfrosten obevekligt.

Flyr hoppet som en skärrad hind.
Vänd dig inåt mot din eld.
Stå kvar när den flammar upp.

Sprid värmen till andra.
Och du ska se.

Rakt igenom mörkret.