Aprilväder på Valön.

Tysta sommarstugor

kurar i snårskogen

och haglet smattrar

mot kapuschongen.
Stillheten följer mig

på stigen ner mot havet

och världen är

äntligen begriplig.
När det försiktigt ljusnar
fast blytunga skyar

släpar över klipporna.
När någon städat strandängen

och lagt all plast

i en prydlig hög.
När jag slutför arbetet

med en manisk iver.
Tills inga konstgjorda färger

längre lyser i strandgräset.
Tills mina händer

är fläckade med olja.

Tills bara de minsta

fragmenten återstår.

Av det förkastade

som var så behövligt.
Av det innehållslösa

som var så betydelsefullt.
Av det tröstlösa.

Har jag förmått

förtröstan.