Middagshetta vid Tiergarten.

Det gassar i kön till underjorden.
Vi går ner i dunklet

och möter den yttersta ondskan.
Ser in i ögonen

på dem som suddades ut

men vars berättelser

finns kvar på solkade papper.
Som möter vår blick

från familjefoton före hemsökelsen.

Före ljudet av kängor i trappan.
Småbarn från Paris och Lodz

som mötte värre öden än slaktdjur.

Utan namn, utan kära, utan hopp.

Inför den isande likgiltigheten.
Står vi utan ord.

Människor från världens alla hörn.
Tysta som skuggor.

Försöker vi förstå.
Vad vi är kapabla till.

Att inga odjur gjorde detta.
Utan sådana som oss.