Ljudet av skymning i Hördalen.

Redan en bit in bland träden

drunknar vägbruset

i vindens sus.
Min andning

det enda mänskliga som hörs.

Så tydligt plötsligt.

Prasslet

från den uppskrämda haren.
Bäckens försynta porlande.

Knäppandet

från en fågel någonstans.
Gnisslet

från träd som gnider sig

mot varandra.

Viskandet

från ekarna som så länge

bevittnat världen.

Tickandet

från den mossbevuxna kvartsen

som mäter årmiljonernas gång.

Det öronbedövande ljudet

av urberg som spricker upp

i långa klyftor.

Av solens eld

som släcks i havet.
Av de sista löven

som träffar marken.
Av den stora tystnaden.

Vi bara kan höra.
När själen lyssnar.