Ny början i Lahibiagrottan.

Längst ute över udden

skingras dimmolnen

och en sol utan årstid

blänker varmt i diset.
Det droppar från taket

men längst inne

är det torrt som aska.
Längst inne tystnar havet.

Bodde de första människorna.

Hittades den sista garfågeln.
Fäller jag en tår för den.

Längst inne.
Hör jag sångsvanarnas

sorgsna trumpetande.
Bergets stumhet.

Det ohändas löfte.
Om att tiden

är en lång begynnelse.
Att det dyrbaraste

är kvar att finna.
Att det största

är gömt i det minsta.
Längst inne.