Vårkänning i Kolvik.

Fläckar av snö

ligger kvar på skuggsidan.

Husen på Nordöarna blänker vita

som ostronskalen i den våta tången.

Dybottnen är torrlagd

av den ljusa luftens tyngd

och sillen leker i det strömma vattnet.

Bohusjollen längtar

efter att skrapas fri från fjolåret.

Efter att tjäras och känna

mysteriet under kölen.

När solen bryter igenom

och bilfärjan lyser gul mellan skären.

Sitter vi en stund

på ljugarbänken bakom sjöboden.

Hör smältvattnet porla.

Fasanen skrocka inne bland träden.

Livet som flytande tillit.

Sippra ut i havet.

Sent en kväll på Ocean Front Walk.

Mörkret har sänkt sig över stranden och ett enda ställe håller fortfarande öppet. Utifrån gatan tittar vi in på scenen ihop med en samling härjade själar. Som lockats fram ur sin hemlöshet av den där dödsföraktande rösten. Som minns något viktigt från längesedan. Då när livet bara börjat. Som för ett ögonblick glömmer sig själva och dansar på asfalten till den uppkäftiga hammondorgeln. Som sjunger med i sista låten som om den skrivits för dem. Medan bandet låter kusligt nära originalet och det nästan kunde varit han. Som står där framför mikrofonen i sitt trassliga hår. Som mötte slutet i sin egen svärta. Som trotsigt talar till oss här vid världens ände. Som om han var vår enda vän. The end.

Genom Lunds lasarett en vårvind.

Stilla i sängen. Benet som alltid velat springa. Fixerat av en stålskena. Barnet som alltid velat rörelse. Orörlig i sin vånda. Äventyraren som alltid velat upptäcka. Orubblig i sin styrka. Hans breda hand där droppet går in. Som alltid. Gripande om framtiden.

Silverkistan strax före mörkret.

Graniten lyser gul i regnet som driver in över det skimrande grå. Silvrigt blänker burkar och engångsgrillar i klippskrevorna som ett oönskat minne av alla kvällar som nyss smälte bort. Genom stillheten kommer några pojkar klättrande. Ropar till mig att en död säl ligger bland stenarna. Frågar oroligt vad den dött av. Vad vi ska göra med den. Ifall en säl kan döda en människa. Och jag svarar att den kan ha dött av rädsla. Att det inte är så mycket vi kan göra. Att det inte finns ett enda djur här som kan döda oss. Bara vi. Bara silver. Bara guld.

Viktlöst vid Krokån.

Rostbrunt rör sig vattnet

stilla mot kvarnfallet

bakom nästa krök.
Inväntar stumma granar

mörkret som snart ska komma.
När de avlägsna gevärsskotten

skär genom tystnaden.
Bryter enstaka fiskar

plötsligt ytan.
Sitter jag länge på stenen.

Där skräddarna rör sig

lekfullt över strömvirvlarna.
Skjuter jag ut

min ängslan i fåran.
Släpper jag ömsint

taget om tiden.
Är allting här och nu

men ändå så fjärran.
Går jag vidare

allt längre uppströms.

Med prövande steg.

Faller skymningen.
Sjunker jag högre.

Vattnet stiger vid Asparagus Island.

Havet blånar
när ovädret drar bort.
Plötsligt är vi inte längre

ensamma på stranden.

Runt omkring oss skapas

sandslott och sommarminnen.

Som snart är havsbotten igen.

Nere under vågorna

som hela tiden når högre.
Som redan nafsar

efter småttingarna i vattenbrynet.
Som sprutar med blåvalens kraft

ur undervattensgrottans blåshål.
Som suddar ut alla spår.

Av oss som var så närvarande.
Som fick den här stunden i solen.

Som byggde vidare på våra liv.
Lika envist

som en hotad art.

Sommarnatt på Bananpiren.

Några meter bort

flyter den svarta älven

förbi i tystnad.
När strålkastarna tänds

och hon står där

som ett mörkt ljus.
När den tunga basen

får huden att vakna

och hjärtat att vibrera.
När hennes lätta röst

får mig att lyssna hårt.
När jag inte längre

kan något annat än vara här.
När det svåra

får bräckliga vingar.
Dansar hon som om

det var långt ifrån självklart.
Hör jag allt hon inte säger.

Flyger hon bort

över det glänsande vattnet.
Sjunger vi hennes ord.

Blir vi som en gåva.
Till varandra.

Ingen service i Kvarnvik.

Gammal dyning sköljer in

över kolsvarta klippor.

Solen håller på att drunkna

i regntunga skyar.

Som rodnande hud är graniten

där jag lägger mig i lä.

Ensam med skapelsen

ser jag strandängarna

som finns i mina drömmar.

Som jag lovat mig själv att uppsöka

om jag skulle tappa kontakten

med min livslust.

Om kraften skulle ebba ut.

Som tidvattnet nu mellan stenarna.

Beströdda med så mycket plast.

Alla sprayflaskor, rep och dunkar

vi tyckte oss behöva.

Allt vi kom på att beställa.

Allt som vi glömde.

När vi spenderade jorden.

Helt utan täckning.

Tidsresa på Polstjärnegatan.

Undkomna från rymdens

stränga vinterkyla

väntar vi länge

i den gamla varvsbyggnaden.
Men så går han upp

som en vilsekommen vårsol

och värmer våra hjärtan

med sin viktlösa egensinnighet.
Sin lättsamt ljusstarka sång.

Strör han över oss

som stjärnstoft.
Skingras jag

och bildas på nytt.

Tar allt det förgångna sin form.
Känner jag tyngden

av spädbarnet

jag dansade till sömns.
Som vaggar till musiken

bredvid mig här nu.

Som om ingen tid har gått.
Sjösätter vi nytt liv.

Vattnas mina ögon

av det där pianot.
Du blir väl inte kall.

Du är väl inte hungrig.
Du är så vacker.

Så full av liv.
Så dödlig.

Fox in the snow.

Bleke vid Valön.

Knivmusslorna ligger hopfällda men strandskatans skrik skär genom stillheten. Jag lägger örat mot den rosa graniten och drömmer en stund om hur världen föddes. Befriar en svanfjäder från den svarta tången. Ser egendomliga smådjur få liv i skrevornas kristallklara vatten. Som till sist ska grumlas och torka ut. Medan färgerna djupnar sitter vi en stund i kvällsglittret. Fingrar på bläckfiskarnas vitnade skelett. Ser långt bortanför de yttersta öarna. Nuddar livets innersta väsen. Med yttersta vingspetsen.