Påskafton vid Lygnevi. Uppe i backen flammar påskbrasan vildsint som en protuberans i vårsolen. Mellan strandens tallar väntar en vilsen skärgårdsbåt hoppfullt på sjösättning. I vattenbrynet skvalpar bitar av vass från den smälta vinterisen. Rämnar resterna av ett sandslott. Trumpetar gässen när jag går ut i sjön på den långa bryggan. Ända tills den tar slut och vattnet är som svartast. Ute där plankorna börjat murkna. Där de inristade namnen på dem som byggde bryggan inte längre går att läsa. Ser jag rakt ner i djupet. Rakt in i pupillen. På den våldsamma eld som skapade oss. Som en gång ska offra oss. Som varje dag låter mig återuppstå.

Rya kyrkoruin på de dödas dag. Jämngrå skyar hänger tungt över blödande lövskogar. Som för att trotsa mörkrets intåg kvittrar småfåglarna tappert medan skymningen faller. Sitter jag i långskeppet med bara himlen som tak. Driver jag sakta iväg med strömmen. Bort från motorvägens susande. In i tomrummet och all tystnad som fyller det. Där jag låter duggregnet falla fritt. Dröjer mellan de lutande gravstenarna och inskriptionerna som vittrat bort. Känner en närvaro. Hälsar den som följt mig hit. Som syns så tydligt nu när ljuset flytt och natten är här. Som får mig att älska. Allt som lever.

Vintervila i Ängeviken. Mitt bland de nya villorna ligger sjöboden som lämnats åt tiden. Sakta vittrande till stoft som ostronskalen längs den frusna stranden. På en vindskyddad bänk i den sista solen dricker jag mitt te. Medan fiskaren styr förbi mot öppet hav. Får jag plötsligt känslan att jag ser ut över världen när jag inte längre finns i den. När holmen ligger därute som den brukar. När kvällen stillnar över Härön som den alltid gjort. När det är någon helt annan. Som sitter här på bänken. Ser dagen släckas. Och säger detta. Är livet.

Värmebölja på Hannabadsjön. Kanoten skjuter fram över den blanka ytan medan skräddarna väver in oss i sina mönster. Vi gör små strandhugg och du plockar pors för att krydda brännvinet. Vita näckrosor till att smycka bordet. Gula till att lysa upp natten. Vi glider med strömmen genom den trånga kanalen. Med fingrarna genom det ljumma vattnet. Jag känner den sötsträva doften av vass medan stora blad skrapar mjukt mot bottnen. Deras stjälkar som ådror av liv bland allt som förmultnar. Solstrimmor spelar över dina bara axlar. Tänker att det är upp till mig. Att hålla kvar oss här. Mellan det som var och det som blir. Sätter ner paddeln och håller emot. Av hela min kraft.

Senvintersol på Vrångö. Vi går genom snickarglada gränder och skrattar åt husens egensinniga namn. Nere i den folktomma hamnen är kräftburarna staplade och linorna ligger i stora härvor. Länge står vi och tittar på den gamla fiskestånkan som värdigt ger sig åt tiden. Ljuset bryter igenom över horisonten och allt det grå börjar glänsa. Vinden känns genast mindre kall och det slår mig plötsligt. Att ljuset är mörkrets skugga. Att det fulländade inte kommer ur det perfekta. Men det livskraftiga. Ur det sakta döende.

En gråmulen dag i drömfabriken. Över Santa Monica Bay hänger molnen tunga och det är glest på stranden. Men uppe i Hollywood gassar solen över allt som kunde varit. I staden där ingenting är vad det tycks vara och själva verkligheten liknar en iscensättning. En kuliss som kan omformas. En råvara till illusionen. Där det enda sanna är skenbarheten och vi famlar fram bland rekvisitan. Hur betryggande är då inte de slitna plankorna ute på piren. Det spontana skrattet mellan vänner som låtit fasaden rämna. Det fuktkalla duggandet en tidig morgon. I södra Kalifornien. Där det aldrig regnar.

Fågelholmarna i hård västan. Det ryker från det öppna havet som brakar in över kusten. Skummet dallrar i skrevorna och tumlar bort över klipporna. Våt sten blänker i motljuset och tiden är inte längre kännbar. Som för miljoner år sedan glöder vårt inre. Som för tusentals år sedan smälter vårt kalla skal. Som om det var nyss ser vi varandra för första gången. Stiger den tilltagande halvmånen upp i söder. Hittar vi lä bakom urberget. Som transformerades av hetta djupt nere. Som återföddes häruppe i den kalla vinden. Längtande att i vilda känslostormar. Få fladdra som vi.

Tunn is på Fågeldammen. Över natten har världen blivit svartvit och ljuden bara viskningar. Stilla och varsamt faller vintern och klär allting i skörhet. Genom revorna i molntäcket ser jag en skymt av himlen. Det ljuslätta bakom det grå. Skatorna i trädtoppen. Först hunden. Sedan den vita käppen som hon håller framför sig. Till sist hennes ansikte. Fyllt av förtröstansfull framåtrörelse. Jag sluter ögonen och går in i hennes värld. Hör knarret från mina skor mot kramsnön. Det metalliska kraxet högt uppifrån. Det ljudlösa dunsandet från snöflingor som träffar marken. Som mina tvivel. Hennes visshet.

Solnedgång över Flamingo. Som en föraning om ett nalkande oväder river stormbyar genom trädtopparna. Är scenen fladdrande tom långt efter utsatt tid. Ger hon ifrån sig ett bländande avgrundstjut. Som en exploderande stjärna. När hon slutligen landar mitt ibland oss. Virvlar små regnbågsfragment ner överallt. Sveper en solvind över folkhavet. Pulserar hennes fotoner rakt igenom oss. Sluts vi in i hennes heliosfär. Låter hon sin kropp bäras fram av främmande händer. Strålar hon ut att ljuset är en vilja. Inte kommer av sig själv. Kräver så mycket tillit. Är en ständig kamp. I ett unversum av mörker. Blir vi hågkomna. För att ha visat våra färger. Upptända som bloss i natten. Saknade i strid.

Middagshetta vid Tiergarten. Det gassar i kön till underjorden. Vi går ner i dunklet och möter den yttersta ondskan. Ser in i ögonen på dem som suddades ut men vars berättelser finns kvar på solkade papper. Som möter vår blick från familjefoton före hemsökelsen. Före ljudet av kängor i trappan. Småbarn från Paris och Lodz som mötte värre öden än slaktdjur. Utan namn, utan kära, utan hopp. Inför den isande likgiltigheten. Står vi utan ord. Människor från världens alla hörn. Tysta som skuggor. Försöker vi förstå. Vad vi är kapabla till. Att inga odjur gjorde detta. Utan sådana som oss.