Middagsdvala i Souk Semarrine.

Som en rastlös smältflod

strömmar världen genom gränderna

i medinan runtomkring oss.
Förskansade på riadens innegård

har vi stängt ute

kommersens skarpa ljud

och hör bara fladdret

från småfåglarnas vingar

när de kommer för att dricka

bland rosenbladen i fontänen.
Under en het eftermiddagssol

som fångas upp av apelsinträden
låter vi i blicken vandra

i den svala halvdagern.

Registrerar varje långsamhet.

Märker varje skiftning.

Följer sköldpaddornas

sävliga vandring

över mosaikgolvet.
Känner dropparna av ljus

rinna över huden.
Ser våra liv som rännilar i öknen.

Släcka tidens törst.

Solnedgång över Flamingo.

Som en föraning

om ett nalkande oväder

river stormbyar

genom trädtopparna.
Är scenen fladdrande tom

långt efter utsatt tid.
Ger hon ifrån sig

ett bländande avgrundstjut.
Som en exploderande stjärna.

När hon slutligen landar

mitt ibland oss.
Virvlar små regnbågsfragment

ner överallt.
Sveper en solvind

över folkhavet.
Pulserar hennes fotoner

rakt igenom oss.
Sluts vi in

i hennes heliosfär.
Låter hon sin kropp

bäras fram

av främmande händer.
Strålar hon ut

att ljuset är en vilja.
Inte kommer av sig själv.

Kräver så mycket tillit.
Är en ständig kamp.

I ett unversum av mörker.
Blir vi hågkomna.

För att ha visat våra färger.
Upptända som bloss i natten.

Saknade i strid.

Klara skyar över Waldemarsudde.

Längs Saltsjöns strand

flyter strömmen

av stadsbor utåt Djurgårn.

Spirande i ljuset som snödroppar.
Suktande efter hopp

som vinterns skeppsbrutna.
Trotsigt huttrande

i uteserveringarnas snålblåst.

Sökande det flyktigt underbara

i respiten vi fått.
Det trånande välbehaget

i ett litet värmande blänk.
När jag strosar

i prinsens trädgård.

Han som drogs till samma ljus.
Samma ömtåliga skönhet.

Samma jagande skyar

som jag.
Kungen.

Av skugga.

Regnbåge över Drakabygget. Det ryker om den blöta vägen som slingrar fram mellan åkrar och fält. Svalorna flyger lågt över det mogna vetet och en häst betar sorglöst i det höga gräset. Ett åskväder drar bort över Hallandsåsen och vi lever en stund i solen. Plötsligt ilar en svala ut framför bilen och trots en tvär vändning kan den knappast ha klarat sig. Det hörs ingenting men jag vet ändå. Att ett äventyr är över. Att sommaren har ett slut. Att vi hittade guldet. Den där stunden i solen.

Dimma vid The Rill.

Nätt och jämnt kan vi urskilja

skummet från vågorna långt därnere.

Brytande lika oupphörligt

som måsarnas skrin.

Rullande in över alla skepp

som blivit vrak.

Över de spanska silvermynten

som ligger strödda på bottnen.

In bland de svarta stenblocken

lika obönhörligt som klipporna vittrar.

Hävande sig upp mot branterna

som glupska sjöodjur.

Medan havstrutarna seglar förbi

längs med klippkanten

som förlista sjömäns själar.

Glömmer vi tidens gång.

Minns vi födelsen

ur det första havet.

Blir vi kvar tills solen

känns genom molnen

och vi ser klarare.

Levande som någonsin.

Betalande vår lycka med kärlek.

Hämtad från djupet.

Från Västralt en stark vind.

Ängens ax dansar i byarna

och smörblommorna glöder

i motljuset.
Ovädersmolnen från havet

störtar in över skogen

som stormvågor över ett rev.
Deras skum yrande

över den havsblå himlen.
Genom ådrorna

i de genomlysta bladen

pulserar livets gröna blod.
Medan susandet i kronorna

söver vår tanke.
Sveper den sommarkalla

luften genom oss.
Sjunker solen ner

bakom den mörknande skogen.
Släpper skyarna ett lätt regn.

Skriker vråkarna ut sina namn

till varandra.
Som törstande rop

efter att höra samman.
Formas våra läppar.

Brinnande himmel över Röda Sten.

Lamporna tänds

borta i containerhamnen

och lastbåten löses långsamt upp

i det mörklila diset över horisonten.

Luften är isande kall

men ljuset vill inte dö.

Ute i strömmen

blinkar lysbojen grönt

och någon jonglerar

med kulörta lyktor.

När flygplanen ritar

aprikosfärgade streck över himlen.

När gässen flyger i formation

och månen lyser halv.

När det luktar starkt

från sprayburkarna framför planket.

När under gatlyktornas svaga sken.

Svarta konturer i gasmask

målar stora grälla blommor.

Och jag frusen in i märgen.

Sitter kvar i det längsta.

Upptänd som en bit kol.

Av samma glödande passion.

Födelsedag på Skeppsholmen. Solen blixtrar i Saltsjön medan vita skärgårdsbåtar rycker i sina förtöjningar. Inne i det tomma museets halvdunkel tittar mangafigurerna snett när jag ger mig själv en bok om haiku. Någon gång nu såg jag världen för första gången. Någon gång nu började berättelsen skrivas. Den om pojken som såg i mörker. Om brådskan att leva. Några korta rader. Om hur universum blev till. Och han vågade sig ut i ljuset. Någon gång nu.

Tidig kyla vid Stora Dammen.

Bortanför träden

brusar morgontrafiken

helt ovetande.
Om gräsanden

som glider vidare

när gässen landar

med utdragna plask.
Om den tunna röken

som stiger från vattnet

när sothönan letar småkryp

i strandkanten.

Om måsarna

som seglar över gräset

när rimfrosten dröjer kvar.

När den stigande solen

kastar långa skuggor

på en vaknande värld.
När den lilla kasperteatern

längtar efter att öppnas.
När vi klär oss

i dagens skruder.
Trär på oss våra näbbar.

Tar ett steg ut i tomheten.
Känner vingarna

bära eller brista.
Högt ovanför tomrummet.

Varmt avsked vid Klippan.

Ett rött segel

försvinner sakta ut till havs

medan majsolen glittrar på älven.

Som om den vore lika outsinlig

pågår vardagen runt omkring oss.

Ett ögonblick i sänder.

Sjunger vi medan tårarna faller.

Minns vi allt som blev av.

Nuddar vi det som aldrig fick bli.

Ett ögonblick i sänder.

Lägger vi varligt

våra blommor på kistan.

Står vi tysta inför evigheten.

Är vi bräckliga som livet.

Tills klockorna ringer

och vi går ut i ljuset.

Bländade av skönheten.

Klara över dyrbarheten.

Hos vartenda ett

av de där ögonblicken.

Vi kallar vardag.