Snömoln över Sankt Annas skärgård.

Grenarna hänger tunga

och skogen känns lika livlös

som rösena från stenåldern.

Vi försöker tyda spåren i nysnön

och med trevande steg

hitta den försvunna stigen

uppför berget.

Ser himlen klarna en smula

över det stora tysta.

Tittar efter havsörnen

som brukar hålla till häruppe.

Hör det dova mullret från lastbåten

innan den försvinner bakom udden

och tystnaden omger oss.

Som om den aldrig brutits.

Som om vi var ensamma i världen.

Ser vi så långt.

Så ofantligt mycket.

Så underbart lite.

På vägen ner

inte ens våra egna spår.

Var vi kanske aldrig.

Verkligen här.

Sommarhetta i Ransvik.

Diamantklipporna lyser rosa

i den varmgula solen.

Havet stillnar

och långt ute i diset svävar Själland.

Det är fullt med folk på stränderna

men här är vi märkligt ensamma.

Där det första av Sverige

reste sig ur istidens smältvatten.

Där de första migranterna steg iland

och högg ut ett liv ur stenen.

Känns vattnet isande

mot vår varma hud.

Stiger vi upp pånyttfödda.

Som de första varelserna på land.

Miljoner år efter att magman kallnat

där vi står.

Med livet vi skapade.

Ur erövringen av det okända.

Ur attraktionen till vår motsats.

Ur hettan som uppstod.

I vårt möte.

Lyckan efter regnet. Barnfamiljerna samlar ihop sig på parkeringen och försvinner in i en liten stund av oändlighet. Den glittrande skogen luktar försoning och våt svartmylla. Medan det lilla barnet prövande ropar ut sin nyfikenhet skär lövsångaren genom mullret från en utomhuskonsert långt borta. Brännässlorna är redan höga och den stora kråkan på staketet tittar uppfordrande på mig. Du vet väl att livet är dödens olyckliga kärlek. Att det gått ett år sedan du satt här sist. Att lyckan är varandets skugga.

Lucianatt över Askimsfjorden. Från låga regnmoln faller våtkalla droppar och dagen sjunker ner under ytan. En storm är på väg och viken är fylld av svanar. De lyser i den tilltagande svärtan och tycks vila i förtröstan. Försiktigt går jag över de hala bryggorna för att möta nätternas moder. Hon som får djuren att tala och makterna att komma i rörelse. Det sjunger i vinden när en flock änder lyfter från vattnet och jag rör mig i gränslandet mellan ljus och mörker. Provar att vara ängel och lämna fast form. Provar att störta ner och förångas. I en lång väntan på att godheten ska flöda. Reser hon sig ur vattnet framför mig och flaxar med sina stora vita vingar. Nu kan du inte komma längre. Nu är det vi. Som tar över.

Julafton bortom Köp.

Mellan tuvorna prövar vi oss

fram över den sanka myren.
Regnet hänger i luften

och det blir aldrig riktigt ljust.
Sötsträvt smakar det julröda lingonet

och nästan självlysande grön är mossan

i de väldiga granarnas dunkel.
Med det snabbt kallnande teet

sköljer vi ner lussekatterna

och går vidare.
Utan att bry oss om

dropparna mot ansiktet.
Om att vi inte vet

vart stigen leder.
Om att julen inte är vit

och ingen får årets julklapp.
Vi är frusna och svultna

när vi skrattar åt vägskylten

på en öde grusväg.

Men vi köper just ingenting.
Konsumerar bara

vad vi önskade oss mest.
Mitt i ingenstans.

Detta kulna äventyr.
Alla vi tillsammans.

Apelviken i snöblandat regn.

På motorvägen jag nyss lämnade

slukas bilarna av våt dimma.

Orörliga står nu trutarna i strandbrynet

och tar emot vågorna som brakar in.
Fjolårsgräset vitnar av flingorna

som inte längre hinner smälta.
På campingen

står några kvarlämnade husvagnar

frusna i tiden.

Stel om fingrarna

väger jag den här lilla stunden

i min hand.
Ett obetydligt stopp

på en lång resa.
Ett kort sammanträffande

med tidlösheten.
En obestämbar känsla

av angelägenhet.

Är det just detta.
Som är nu.

Som är målet.

Sommarsolstånd vid The Lost Gardens of Heligan.

Nersänkta under de böljande fälten

ilar vi fram på ändlösa villovägar.

Över mjukgröna kullar

och strömmande vattendrag.

Genom frodiga dalar

och gömda byar.

Förbi de svårmodiga medeltidskyrkorna

med sina bistra gravplatser.

Vidare in i frodigheten.

Längre in i det nästan bortglömda.

Tills vi når dit som alla lockats

med ett löfte om förtrollning.

Om att upplösas

i prunkande ljuvlighet.

Där den försvunna lustgården återfunnits.

Där stillheten blivit sitt eget offer

och det är lång kö till saligheten.

Vänder vi i den fullsatta cafeterian.

Försvinner vi spårlöst igen.

Som fasanerna vi skymtar längs vägen.

Tillbaka in i livets labyrint.

Sökande ett eget paradis.

Midvinter vid Solbacken.

Snön faller glest

över en svartvit värld.
Bakom övervakningskameror

och ointagliga murar

ligger barndomens sommarhus

som en ängslig fästning på kullen.
Träden har vuxit upp

men all denna tid

har granitblocken legat blickstilla.
Sedan den brandgula rälsbussen

rullade längs stranden.
Sedan han ivrigt körde

sin trehjuling på gårdsplanen.
Sedan sandslotten byggdes

i hans ensliga kungarike

och skönhet var det varma

glittret på viken.
Har mysteriet blivit djupare.

Har han inte glömt

namnet på lycka.
Har han alltid återvänt.

Dit solen och färgerna bor.

Längst inne

i solens hjärta.

Soldroppar på Ängholmen.

Isen ligger grå och livlös

men under vägbron

rusar en otålig ström mot havet.
Jag följer

i rävens spår genom snön

och är snart lika osynlig.
Som talgoxen någonstans

bland de kala grenarna.

Talar jag oförskräckt

med den frusna oändligheten.
Som den dolda stigen

mellan ekarna.
Rinner jag ner

mot stranden.
Som mina fingrar

värkande av kylan.
Rör sig dropparna

som om de visste.
Att livet är en stund

i lekfull rörelse.
Då vi ska växa

till bristningsgränsen.
Fyllas av ljus.

Och i hisnande tillit.
Släppa taget.

Ovan molnen över Kattegatt.

Vita slöjor sveper snabbt förbi

och gör havet osynligt.
Genom en plötslig reva

skymtar jag den långa stranden

som slutar vid fyren.
Där vi såg varandra tydligt

i den torra ökenvinden.
Där tiden kanske stannade

för att vi slutade tänka på den.
Där våra lakan var beströdda med sand

och vår solvarma hud med salt.
När jag glider in över London

är världen blottlagd igen.
De ändlösa förorterna.

De blommande träden.
Linjen där tiden börjar

och slutar.

Genom en reva i drömmen.
Ser jag dem landa på din hud.

Små rosa blomblad.

Av längtan.