Kvällsvind i Borghamn. Den väldiga insjöns vågor kommer in över piren med havets kraft. En brokig skara båtar rycker modstulet i sina tampar och några turister letar förgäves efter någon att fråga. Här och där ligger polerade block av kalksten och marmor i förgätna travar. Spruckna och brutna. Vassa fragment av ett strävsamt förflutet. Skärvor av det en gång tilltänkta. Som ett grusat romarrike. Som tomrummen i berget. Är denna plats fylld av något som inte längre finns här. Glömd av tiden men ändå så märkt av den. Förlikad med sin tysta ängslan. Skygg men sällskapssjuk. Följer den efter mig ut på nocken. Genius loci. Platsens själ.

Septemberkväll på Saltholmen. Tidvattnet rinner sakta ut mellan ögonblicken. Det blåser bara någon sekundmeter och de flesta av vindkraftverken har stannat. Medan glöden falnar över Vinga grånar skärgården till mjuk aska. Ett par stora fartyg dras in till vila och fyrarna tänds för de andra. Bakom mig kivas gråtrutarna om några kvarlämnade rester och deras ängsliga skrik skär genom stillheten. För att återbörda har jag kommit. Musselskalen till havet. Sommaren till evigheten. Mörkret. Till natten.

Sommarnatt på Bananpiren. Några meter bort flyter den svarta älven förbi i tystnad. När strålkastarna tänds och hon står där som ett mörkt ljus. När den tunga basen får huden att vakna och hjärtat att vibrera. När hennes lätta röst får mig att lyssna hårt. När jag inte längre kan något annat än vara här. När det svåra får bräckliga vingar. Dansar hon som om det var långt ifrån självklart. Hör jag allt hon inte säger. Flyger hon bort över det glänsande vattnet. Sjunger vi hennes ord. Blir som en gåva. Till varandra.

Kalven vid sommarlovets slut. Solen lyser ner mellan höga ovädersmoln. Ett ensamt segel vandrar längs horisonten och det regnar över Kungen. Jag tittar bland små uppspolade fragment under nyponbuskens vita rosor. Sätter mig på stenen där vi vilade en kväll som denna innan flytten tillbaka till stan. Där jag byggde en pyramid som ligger vid mina fötter nu. Där jag ser honom sitta i sin högtidliga kostym och titta utåt med lång blick. Han som jag är skyldig allt men ändå inget. Han som firade sin födelse med överdådiga kräftkalas. Som byggde oss ett rike men lämnade mig med drottningen. Som dolde sig själv men visade mig havet. En kväll som denna.

Dimman lättar i Ablahamn. När bukten böljar saktmodigt i frånlandsvinden. När halvön på andra sidan fortfarande döljs av grårosa dimbankar. När solen bryter fram över krönet och träffar själens känsligste punkt. Börjar klippornas toppar att glöda. Lyser havssulornas vingar bländvita när de seglar över världen. Som om allt var deras och ändå ingens. Porlar bäckarna tillitsfullt ner mot stranden. Går jag över de våta klapperstenarna. Bekymrar det mig inte att jag fastnar i törnena. Hör jag inte längre sorlet från mina tankar. Våra kvidande farhågor. Ser jag långt därnere. Drivande i solvinden. En ensam blå planet. Ingens och ändå vår.

Midnattstimme vid Jemaa el Fna. Ute på sagoberättarnas torg glänser kobrorna under fullmånen. Det osar högt upp på natthimlen från allt kött som grillas i gaslampornas sken. Vi värjer oss mot ivriga män som vill sälja kryddor, läder och billiga klockor i trängseln. Omärkligt försvinner vi in i medinans upplysta dunkel. Provar guldglänsande djellabas och små arabiska fraser. När en liten gränd lockar in mig i sitt tysta halvmörker. Där folkvimlet plötsligt är långt borta. Där jag ser längst in i livets labyrint. Ensam med tusen andar. En enda lång natt.

Strandliv vid Girabäcken. Milstenarna mäter vår resa genom det ruvande landskapet. I skuggorna ligger fortfarande snö men höstsådden får fälten att rodna i ljusgrönt. Det mesta pågår någon annanstans och vi lämnar kvar framtiden på den tomma parkeringen. En trevande värme nuddar min hud och träden är skarpa mot sluttningen. Den ensamma blåsippan lyser i en skör förhoppning när vi sipprar ner mot stranden. Där vi sitter en stund. I den tynande dagens djärva nakenhet. Vid det blanka innanhavets grubblande djup. I tomrummet mellan strävan och uppfyllelse. Blir jag till min. Blir vi. Till vår.

Varma vindar över Stora Frö. Enstaka vallmoblommor fläckar det höga gräset blodrött. I den magra jorden multnar tusenåriga skelett medan stenarna som restes över dem sakta sjunker djupare ner i Alvaret. Vi botaniserar bland växterna i den dödskallemärkta delen av örtagården. Bolmört, alruna och belladonna. Livgivande och dödliga. Fortsätter vi vår färd över den blomstrande jord som en gång var havsbotten. Mellan himmelsblå cikoria och illgul ölandstok. På den himlakropp som en gång var livlös. Tar vi ännu ett andetag. Vi livgivande. Dödliga. Små frön.

Ljusning över Utholmarna. En ivrig vind sliter sönder regnmolnen. Havet är tomt sånär som på en fiskebåt med kurs utåt fjorden. Tången har tagit tillbaka stranden och hopptornet har stelnat mitt i en saltomortal. Som en uppspolad val ligger den spruckna ekan och drömmer om de starka strömmarna längs kroppen. Härom dagen begravdes en tänkare men inte hans tankar. Jag hör hans varma röst som en strykning över axeln. Som en blänkande våg över klipphällen. Som livets överseende med döden. Som den här stunden. För alltid upplevd.

Det spricker upp över Trädgårdsföreningen. Slagregnet slutar tvärt och ovädersmolnen rodnar i solnedgången. Måsarna sveper över en gråsprängd publik som tålmodigt stirrar mot den tomma scenen. När han slutligen sjunger de första raderna blir jag orolig att tiden redan vunnit. Men så visar han klorna och ger röst åt livets envishet. När det inte längre är ljust men ändå inte mörkt. När det inte längre är tidigt men ännu inte för sent. När vi kan alla orden men hör dem för första gången. När ute i den kalla fjärran. Månen går upp. And a wildcat did growl.