Vintersol över Rossö. Svagt någonstans utom synhåll piper ett larm som ingen stänger av. Över sprängstenen längs stranden går jag för att söka efter skönhet. Förbi den skygga vik där en tunn hinna av is varslar om mörkret som snart ska komma. In bland de stumma fritidshusen som med sina förnumstiga staket stänger inne en trevande ängslan. Som alltid för sen till solen känner jag hur ljuset rinner ut mellan småtallarna. Under den impregnerade telefonstolpen där en hackspett maniskt hackar efter liv. Vänder jag mitt i steget. Mitt i den outhärdliga prydligheten. Hittar jag mig själv. Sitter jag en stund i vattenbrynet för att återbörda musselskalen jag haft med mig. Så vackra igen under vattnet. Stilla som havet. Romantikern som drogs till verkligheten. Skymningsmänniskan som älskade ljus.

Midvinter i Billdals skärgård. Mjuka flingor virvlar ner på den lilla armadan av öar som i hemlighet stävar norrut. När snöfallet tätnar och verkligheten blir alltmer skissartad. Suddas de yttersta skären gradvis ut. Vitnar en blygrå värld som om den ville ritas på nytt. Bryter en blek sol igenom. Sätter jag mig ner vid varelsen som är instängd mellan stenarna. Som ändå fortsätter simma. Så oberörd av sin skörhet. Så ovillig att ge ifrån sig livet. Pulserande utan uppehåll. Våra envisa hjärtan. Skissande i nyanser av blodrött. På en ny värld.

Naken vårhimmel över Änggården. I den plötsliga mildheten drar jag av presenningen från trädgårdsmöblerna. Skrubbar rent deras vita skinn från höstregnens lerstänk medan solen oblygt smeker min hud. Med otålighet väntar syrenen på att få klä sig i lila medan häggen ensam lyser ljusgrön uppe på sluttningen. Koltrasten prasslar bland fjolårslöven och låter småfåglarna kvittra mellan husen. När kvällen kyler luften ska den sitta högst upp i körsbärsträdet under de tidiga stjärnorna. Och medan krokusarna dansar barbenta en sista gång runt magnolian ska den svarta fågeln få alla att stanna upp och lyssna. På skönheten hos det återkomna ljuset. Innan den kosmiska natten sänker sig över oss igen. Med sin tunna slöja av frost.

På Ängen i de sista spåren av sommar. Luften är mild och mättad med jordens fuktighet. Det droppar om de gulnande träden och enstaka blad singlar ner. Doftande av förmultning mörknar skogen snabbt. Där jag sitter på en fäll och känner duggregnet falla mot ansiktet. Tankarna stillna i mitt inre. Vilsna flygfän irra förbi. Mitt i tystnaden som bara bryts av en vindby som strax är förbi. Ute bland de vissnade ängsblommorna. Snurrar hon i en sista trotsig dans. Förstulet och dröjande. Tar jag hennes frusna hand. Följer jag hennes virvlande steg. In i den kulna natten. Hon som kom med ljuset.

Julafton i Guldlocks zon. Som flickan i björnarnas hus äter vi gröt som är varken för kall eller varm. Med regnet hängande i luften tar vi en promenad upp till kraftstationen. Ser gyllenbruna kaskader kasta sig nerför branten. Hör brummandet från turbinerna och går nerströms igen. När det tidiga mörkret sänker sig och Polstjärnan blir synlig i Lilla Björn. Hackar jag ingredienserna till solögat och tänker på de andra planeterna därute. De som också ligger inom livets råmärken. Inom zonen som är döpt efter flickan. Där solen värmer men inte förtär. Där vattnet flödar och inte fryser för alltid. Där vi sätter oss till bords i vårt lånade hem på jorden och skålar i mumma. Till tack för den lilla tid. Vi leva här.

Skymningspromenad vid Djurgårdarna. Det nyss fallna regnet porlar bland boklöven i rännstenen. Pingvinerna står håglösa under lysrören i fågelhuset och ingen ser på när getterna får mat. I dammen simmar sälarna sina enformiga rundor men stannar ibland och vädrar i den friska vinden från havet. Älgarna tar obekymrat för sig av höet men dovhjortarna tittar uppmärksamt på mig som om jag hade ett budskap till dem. En blek sol tittar fram precis innan den försvinner bakom molnen som varslar om snö. Ett kärlekspar lutar sig mot varandra på sin väg bort genom löftena. Sätter mig på bänken och andas in den kyliga luften. Känner inte stängslet runt mig. Djupt därinne. Är ni fria.

Otyst vår vid Bohus. Sävliga stackmoln gör sitt bästa för att stänga ute solen. Bland björkskogens täta skuggor lyckas småfåglarnas kvitter överrösta motorvägen. En fasan skrockar hest och flyr undan när jag går ner mot vattenbrynet. Ser ut över kemifabriken på andra sidan älven där vi satt fastkedjade tills piketen bar iväg oss. Där vi försökte stoppa det gulgröna giftet. Som de sa var ett nödvändigt ont. Som kunnat döda oss alla på ett ögonblick. Jag frågar grindvakten om de fortfarande tar emot de dödskallemärkta vagnarna. När han svarar att de slutade för flera år sedan. Blir jag helt stum och tänker att det kanske ändå. Lönar sig att höja rösten. Klarnar nerströms. Inte är nödvändigt. Allt det där onda.

Skymningsglöd i Atlasbergen. Högt över stadens minareter seglar egretterna. På caféerna sitter klungor av andäktiga män riktade mot TV-skärmar som visar VM-fotboll. Förbi på gatan går kvinnor för att kvällshandla med sina barn i släptåg. Jag njuter av den svala vinden medan en gyllene sol sakta dör över det osynliga havet långt i fjärran. Plötsligt stiger ett jubel över torget. Djupt inifrån kontinentens hjärta. Upp mot himlen där hoppet svävar. I matchen mellan Tyskland och Ghana. Har Afrika gjort mål.

Höststorm över Molomberget. Ovädershimlen rivs i stycken av en hård västan och det knäpper i fönstren på verandan. Löven virvlar från träden när vi går förbi skalden och hans torn. Uppe på toppen forsar byarna genom ekskogens kronor och den milsvida utsikten suddas ut av luftens sälta. Så speglar vi oss i märgelgravarnas stillsamma mörker. Vars lera formades till fjärran städer. Värmer oss i varandras ljus. Vars strålar formas till en stund av närhet. Vandrar oss i ett gyllene landskap. Vars glödan sol förrinner med vår dag. Vars vind går i felom. Spelom.

Supermåne över Änggårdsbergen. Det finns en rastlös förväntan i den svala kvällsbrisen. Långt i förväg syns en ljusning i de översta trädtopparna. Långt innan det skarpa skenet når mig genom grenarna. Nästan snabbt stiger den över skogen. Nästan dröjande försvinner den bakom molnen. Nästan ömsint får den sommarens sista magnoliablommor att skimra svagt. Den som rör sig bland trädgårdens djupa skuggor är närmare än någonsin. Nästan här. Nästan jag.