Världssmärta i Vrångstad. Efter att slutligen ha vält omkull valaffischen. Var jag någon jag inte vill vara. Samtalade jag med den gamle mannen som reste upp plakatet igen. Som inte heller skulle rösta brunt. Stod jag där i den urgamla kulturbygden under granitklippan som formats av inlandsisen. Inne i domarringens uppfordrande allvar. Hårt dömd av mitt eget samvete. Själva demokratins förrädare. Granskad av de tysta gestalterna i tinget runt omkring mig. Deras tusenåriga röster. Vi ser i den tydliga blodslinjen. Att det inte är du som svikit oss. Vi som alla kom i skepp över haven. Med smärta i våra bröst. Från en värld långt borta.

Tidsresa vid Fjärehals. Med långsamma vingslag flyger tranan bort över skogen. En obetydlig sol i galaxens utkant bryter igenom mellan ovädersmolnen. Regnbågen tonar försiktigt fram och jag önskar att du vore här. Där vi åt marinerade oliver för en evighet sedan. Där det stora ögat stirrar längst in i universums själ. Där de första himlakropparna ännu inte blivit födda och världsalltet just börjar ta form. Där vi under miljarder år bara var atomernas fantasi. Ser jag dig i strandängens skönhet. I glittret som sköljer in över den. Ska vi en vacker dag vada igen. När tiden stannar. När stjärnorna står precis rätt. När vi kan sväva fritt. Och flyta med drömmen.

Frånvaro vid Kvarnvikstenarna. Medan stora vågor exploderar mot ytterskären yr min själ som vitt skum över allt som stillsamt vittrar. Som på ett cocktailparty utan gäster vankar jag runt med min tekopp på blockstranden. Som i ett vardagsrum utan väggar plockar jag ömsint bland spillrorna som flutit iland. Ser jag i hällarnas släta rundning din mjukhet. I skrevornas kristallvatten din klarhet. Mellan spruckna bumlingar all den vilda skönhet som vi alltid älskat. Blir du så närvarande. Du som försvinner på dagarna. In bakom väggarna. In i vimlet av skeppsbrutna. Du som kan rädda deras själar. Som ser vad jag ser. Som finns här nu. Som det varma kvällsljuset. En flyende närvaro. Jag alltid älskat.

Höstsol vid Ljushålet. Mina fötter sjunker ner i dyn medan knivmusslorna skär genom tiden. Det förhistoriska landskapet öppnar sig omkring mig och mellan holmarna ser jag långt åt alla håll. Inte ett hus, inte en båt, inte en människa. Bara gråhägrar som tar till flykten med sina hesa läten och tunga vingslag. Upp över det första havet. Långsamt stigande som flygödlor över urbergets slumrande dinosaurier. Så ljudlöst. Blev vi till. Skapade vi ordet. Skrek vi i högan sky. Kallade vi på mörkret. Ligger här nu uppspolade bland rosaskimrande stenar. De grälla fragmenten av världen vi skapade. Som just här. Just nu. Inte skymmer ljuset.

Septemberkväll på Saltholmen. Tidvattnet rinner sakta ut mellan ögonblicken. Det blåser bara någon sekundmeter och de flesta av vindkraftverken har stannat. Medan glöden falnar över Vinga grånar skärgården till mjuk aska. Ett par stora fartyg dras in till vila och fyrarna tänds för de andra. Bakom mig kivas gråtrutarna om några kvarlämnade rester och deras ängsliga skrik skär genom stillheten. För att återbörda har jag kommit. Musselskalen till havet. Sommaren till evigheten. Mörkret. Till natten.

Solen flödar vid Ebbarp. En torr värme härskar över fälten. Långa dyningar sveper genom det mogna vetet och majsen går hög. Det är långt till nästa själ och som en skeppsbruten står jag vid livbåten. Mitt bland den uppspolade bråten. I vraket av gården som plöjde genom årsstiderna. I spillrorna av all möda. I spåren efter dem som tämjde jordhavet. Går jag mellan rostande redskap och sjunkna byggnader. Där livet spolades upp och blev liggande. Inväntar jag nästa skyfall.

Sommarliv i Lagadalen. Det är alldeles stilla i universum. Inte ens bladen längst upp i de högsta träden rör sig. Inte ens pipandet från en mygga hörs. Inte ens porlandet från bäcken efter så många torra dagar. Luften har svalnat men jag behöver inga kläder. Bara en tunn slöja av stjärnljus. Över himlen som försiktigt ljusnar bakom skogarna. Där en envis viskning börjar anas långt borta i dalen. Som hela tiden blir tydligare. Tills världen fylls av det bedövande slamret av stål mot stål. Som snabbt börjar avta. Som snart bara är en viskning igen. Som slutligen dör ut. Jag lägger örat mot det kvardröjande mörkret. Hör nu tydligt de tysta slagen. Från nattens hjärta.

Försommar i Kalvviken. Blixtsnabbt dyker tärnan ner i det grunda vattnet. Långsamt. Flödar vårfåglarnas röster ut mellan träden. Vadar jag genom det kristallkalla vattnet. Vandrar solreflexerna över sandmaskarnas snirkliga högar. Omärkligt. Sjunker det blanka havet undan. Värmer majsolen vikens innersta. Rör sig snäckan över sanden. Som en strävan genom livet. Att komma närmare väsentligheten. Sakta men säkert. Störta oss handlöst. Mot det som vi inte har visshet om. Men ändå vet.

Aprilskymning på Risholmen. Arbetsdagen är slut i ytterhamnarna och bara någon enstaka lastbil passerar. Förbi den ihåliga staden av containrar som reser sig mot himlen. Förbi ledningarna med råolja som ringlar genom snårskogen. Förbi de vilsna brottstyckena av betong med sina längesedan glömda funktioner. Medan ljuset bleknar i väster. Medan ensamma män står på uddarna och stirrar ut över vattnet. Som de glesa vindkraftverken med sitt envisa susande i vårvinden. Som svanen vars vithet solkats av vattnet längst in i den skräpiga viken. Ska vi göra vad vi kan. För att ge kraft åt en sargad värld. Helhet åt en söndrad. Skönhet åt skörhet.

Ingen service i Kvarnvik. Gammal dyning sköljer in över kolsvarta klippor. Solen håller på att drunkna i regntunga skyar. Som rodnande hud är graniten där jag lägger mig i lä. Ensam med skapelsen ser jag strandängarna som finns i mina drömmar. Som jag lovat mig själv att uppsöka om livslusten skulle ebba ut. Som tidvattnet nu mellan stenarna. Beströdda med all den där plasten. Alla dunkar, rep och flaskor vi behövde. Allt som gick att beställa. Allt som vi glömde. När vi spenderade jorden. Helt utan täckning.