Allhelgonatid vid Torrent de Galatzó. Vinden som stryker längs sluttningarna skvallrar om regn. Upp genom dalgången går vi utan särskilt mål. Annat än att följa den uttorkade bäckfåran ännu en bit. Under pinje, mandel och johannesbröd. Över den vittrande kalkstenen. Låter vi vår nyfikna tillit flöda. Berör vi allt och inget. Rider den huvudlösa keruben på en drake utanför kapellet. Tittar härfågeln förundrat på oss en sista gång. Innan den försvinner in bland myterna igen. Innan dropparna börjar falla. Innan vi blir våta inpå skinnet. Och tiden skär ett ännu djupare spår. Genom våra mjuka själar.

Blekt motljus i Los Alamos. Vi sveper fram mot solnedgången genom den böljande dalen där chumash bodde. I ett längtande landskap som regnet har svikit. Som ändå ger liv åt spannmål och boskap. Där väldiga ekar avtecknar sig mot kullarnas gulnade gräs. Där det dammar om farmarnas pickups som det än gång gjorde om diligenserna. Där lämnar vi motorvägen på impuls och hamnar på den enda gatan i stan. Medan skoningslösa semitrailers rusar förbi mot flygbasen i fjärran. Sätter vi oss i sammetsfåtöljerna inne på hotellet som fanns redan då. När västern var vild och ensam. En cowboy ännu ensammare. Och indianerna. Allra ensammast.

Sjöbergen i julmörker. Upp mellan kråkslotten som trängs på sluttningen. Slinker jag in i den yviga skogen. I det dunkla mellanrummet. Det trängda ingenmanslandet mitt i allt det tillhörda. Mitt i stadens hetsiga glitter. Skymtar de nedsläckta skjulen trotsigt i halvmörkret mellan träden. Hoplappade av bråte och skakiga drömmar. Om en egen odlingslott och några sorglösa höns. Om en fristad för det som inte passar in. I det nya som vill byggas här. Som skulle avliva det tilltufsade men ännu levande. Som den siste nattmannen. Som bodde härute i skuggorna. Ensam vid sin djurkyrkogård.

Midsommaraftons kväll vid Point Bonita Lighthouse. En hård nordvästan blåser in från den väldiga oceanen. Långt därnere i lä ligger sälarna tätt tillsammans på sina favoritklippor. Ett containerfartyg glider in i bukten medan solen rör vid Golden Gate en sista gång. Vi vet att vi alltid kommer att minnas. Våra varmröda ansikten i den kalla vinden. Gemenskapen med ensligheten. Förtrogenheten med tystnaden. Värdefullare än guld. Starkare än stål. Skört som livet. Bandet mellan oss.

Genom Azaleadalen i det kortaste mörkret. Mot en natthimmel ljusare än stjärnorna avtecknar sig små gråsvarta moln. Precis som svalornas jakt över gräset varslar en orolig nattbris om midsommarregn. Ett ensamt par släntrar hem från den sista brännbollsmatchen och det finns inget annat. Än lampornas glödande månar över stigen. De kulörta lyktornas reflektioner i dammen. Jasminblommornas doft när du kommer nära. Våra ljusaste jag ilande genom dunklet. Som sälarna mellan väggar av betong. Visste vi alltid längst inne. Att hålla oss kvar vid drömmen.

Bleke vid Valön. Knivmusslorna ligger hopfällda i den grunda viken men strandskatans skrik skär genom stillheten. Jag lägger örat mot den rosa graniten och drömmer en stund om hur världen föddes. Befriar en svanfjäder från den svarta tången. Ser egendomliga smådjur få liv i skrevornas kristallklara vatten. Varje hällkar ett eget universum som till sist ska grumlas och torka ut. Vi sitter en stund i kvällsglittret medan färgerna djupnar. Medan vi fingrar på bläckfiskarnas vitnade skelett. Medan vi ser långt bortanför de yttersta öarna. Nuddar livets innersta väsen. Med yttersta vingspetsen.

Bortom Bastuträsk den längsta dagen. Genom ändlösa våtmarker löper rälsen. Förbi ödegårdar i långsamt förfall. Längs ensliga sjöar som tålmodigt växer igen. Där människan inte längre är påtaglig. Bara gör sig påmind genom ett enstaka jakttorn över björkriset. En transformatorstation prydligt inhägnad. Ett timrat uthus där vägen tar slut. Närmare nollpunkten för en annan tideräkning. Rör vi oss i sakta mak. Långt bortom ödsligheten. Dit intigheten tar vid.

Kalven vid sommarlovets slut. Solen lyser ner mellan höga ovädersmoln. Ett ensamt segel vandrar längs horisonten och det regnar över Kungen. Jag tittar bland små uppspolade fragment under nyponbuskens vita rosor. Sätter mig på stenen där vi vilade en kväll som denna innan flytten tillbaka till stan. Där jag byggde en pyramid som ligger vid mina fötter nu. Där jag ser honom sitta i sin högtidliga kostym och titta utåt med lång blick. Han som jag är skyldig allt men ändå inget. Han som firade sin födelse med överdådiga kräftkalas. Som byggde oss ett rike men lämnade mig med drottningen. Som dolde sig själv men visade mig havet. En kväll som denna.

Hettan långt ute i väster. Längst inne i dunklet. Samlas vi pyrande. När glipan i mörkret öppnas. När det skarpa ljuset bländar oss och en takt stiger ur tystnaden. När en röst från avgrunden manar oss mot flamman. Mot det förgörande som skapar liv. Mot det förtärande ur vilket vi föds. Mot elden i våra hjärtan. Kan vi inte längre värja oss. Är vi snart övertända. Smälter vi av deras nakna lågor. Brinnande mitt ibland oss. Deras innerliga lust att lysa upp. Innan glipan åter stängs. Som när solen släckts i havet. Finns en glöd kvar på himlen. Längst in i våra hjärtan.

Morgonstund i Le Marais. En duva flaxar mellan husen. Några dämpade röster sipprar in genom de öppna gårdsfönstren. En ilsken siren ekar genom kvarteret men tonar snabbt bort. En kyrkklocka klämtar alldeles nära och vi mjuknar lättsinnigt i vårvärmen. Hela staden väntar därute men vi lever inte längre i framtiden. Vi tar ännu en bit chèvre och dröjer oss kvar. I vissheten om att just detta är det väsentliga. Just denna stund runt bordet. Just detta nu utan sedan. Oberoende av slutet. Just denna början.