Vårgrå himmel över Öresund, del 2. De första träden har slagit ut och det är varmt ute på terrassen. Några segel sträcker förbi Ven och solen bryter nästan igenom. Ut över det lugna vattnet går våra tankar. Vi som äger världen. Som turistar i paradiset. Som lättsamt sprider våra gracer. Jag går runt bland de stora målningarna men blir mer gripen av bokskogen på andra sidan fönstret. Fortsätter ner i mörkret där videokonstnären pressar upp mig mot väggen med sitt afrikanska inbördeskrig. Där våldet speglas i allas ögon. Där grönskan är infraröd och lidandet färglöst. Där framtiden är svart och hoppet genomskinligt. Där varandet är svaret. Inte frågan.

Klara skyar över Waldemarsudde. Längs Saltsjöns strand flyter strömmen av stadsbor utåt Djurgårn. Spirande i ljuset som snödroppar. Suktande efter hopp som vinterns skeppsbrutna. Trotsigt uthärdande serveringarnas snålblåst. Sökande det flyktigt underbara i respiten vi fått. Välbehaget i ett litet värmande blänk. När jag strosar i prinsens trädgård. Han som drogs till samma ljus. Samma ömtåliga skönhet. Samma jagande skyar som jag. Kungen. Av skugga.

Morgonstund i Le Marais. En duva flaxar mellan husen. Några dämpade röster sipprar in genom de öppna gårdsfönstren. En ilsken siren ekar genom kvarteret men tonar snabbt bort. En kyrkklocka klämtar alldeles nära och vi mjuknar lättsinnigt i vårvärmen. Hela staden väntar därute men vi lever inte längre i framtiden. Vi tar ännu en bit chèvre och dröjer oss kvar. I vissheten om att just detta är det väsentliga. Just denna stund runt bordet. Just detta nu utan sedan. Oberoende av slutet. Just denna början.

Änggården i första snön. Lika vita som de plötsligt fallande flingorna står utemöblerna kvar på gräset. Ligger magnolialöven okrattade vid kryddlandet. Klättrar de avklädda träden uppför berget. Gömmer vi oss under täcket som koltrasten under azalean. Går jag ut i bara morgonrock med sekatören. Medan snökristallerna blir allt större och börjar ligga kvar. Kläs världen i tystnad och livet i ömhet. Ville vi som björnarna gå i dvala. Som naturen vila i glömska. Hittar jag slokande under vinterns tyngd. Lägger jag i din lättfrusna hand. Med all min värme. Sommarens sista ros.

Skördetid vid Lagans strand. I den tidiga morgonsolen ligger daggen tung. Under en klar himmel där stjärnorna nyss bleknat. Fladdrar vita fjärilar handlöst från ena sekunden till nästa. Glittrar spindelnäten bland ängens gräs som galaxer i rumtidens väv. Ger sig tröskorna ut för att bärga vad sommaren gav. Låtsas vi att den inte är över. Tiden då vi rörde oss långsamt. Som ljuset från andra sidan kosmos. Tycktes allt dröja så länge fast det gick blixtsnabbt. Som flodens vatten. Verkade allt så stilla fast det rann vidare. Till kärvar av hågkomster. Binder vi våra stunder. Till en annan tid. Fångar vi våra drömmar.

Eftermiddag vid El Matador. Vi parkerar i dikesrenen och klättrar ner till stranden. Ett streck av pelikaner drar förbi längs klippkanten. Solen brottas med sjöröken men får aldrig riktigt övertaget. Den ofantliga oceanen ligger nästan orörlig tills vågorna plötsligt reser sig höga. Vissa parerar vi och andra förvandlar oss till trasdockor. Kelpen slingrar sig runt oss och vi hoppas att stingrockorna håller sig borta. Med salt i håret fortsätter vi på Pacific Coast Highway in i det okända. Som leken utmanar allvaret. Skrattet smärtan. Ömheten hårdheten.

Det mörknar över Svarts Både. Stormen har dött ut och det är nästan bleke. Holmarna badar i ett bländande ljus och förväntansfulla små läten kommer från sjöfåglar långt därute på tidens ocean. Den kortaste dagen har passerat och solen skulle synts lite längre än igår. Om det inte varit för molnryggen som växer över horisonten. Som närmar sig ytterskären med överrsakande svärta. Som redan döljer den bortersta udden med sina första dimslöjor. Sträcker sig mot solskivan som en förebådan om Ragnarök. Förtär elden som askans osaliga ande. Kastar en fuktkall skugga över världen. Där vi packar ihop och går vidare genom vad som än ska komma. Med livet under vingarna. Med minnet av en lust. Med en föraning om återfödelse. Pyrande djupt inne.

På Vallda Sandö i vindens vård. En styv kuling pressar in vattnet i viken. Längs sprickorna tränger tappra blommor fram medan skummet yr över hällarna. I knapp lä ligger vi bakom klippan och solen förmår nästan hålla oss varma. En pappa flyger drake med sin son på den tomma stranden och vi hör smattret i vinden. På behörigt avstånd vakar en gråtrut över oss. Som de svartvita korna driver åskmolnen över fältet. Som sädesärlan letar jag efter något i strandbrynet. Som alltid återvänder vi hit. Där vi uppspolade på stranden. Hittar våra liv.

Sagostund i Japandalen, del 2. Jag ser ormbunkarna rulla ut sina plymer. Ekarna bli sina drömmar. Verkligheten sin saga. Jag trevar efter ord som kan berätta. Ord som inte är stumma utan låter vattnet rinna mellan stenarna. Blommorna explodera. Träden andas. Där framför mig på en skylt. Haikumästarens tidlösa tecken. Med hans öron hör jag cikadornas röster fylla bergets skrevor. Med mina egna. Koltrastens sång. Stilla vyssja. Jorden till sömns.

Fjärilssommar i Sydhalland. Genom den heta stillheten skär vråkarnas skrik som åtrå över fälten. Som mörkrets lust till det som lyser. Från den milda skuggan betraktar jag solens rike. De illgröna bladen som dricker ljus. De lätta vingarna som irrar mellan prästkragar och malva. Mellan visshet och förhoppning. Citronfjärilarnas virvlande pardans upp genom den ljumma luften. Din fridfulla gestalt i vilstolen. Din solvarma hud under en molnfri himmel. Ditt lysande sinne i mina innersta skrymslen. Konturen av dina nyckelben. Den fladdrande känslan i magen. När du öppnar dina vingar. Varsamt och innerligt. Omsluter mig.