Vinterns vrakspillror klirrar mot strandkanten. Jag lyfter av mig köldens ok och känner solen mot det halvfrusna vattnet. Mitt innersta flackande som de yrvakna drakarna över sanden. Min längtan plöjande som sothönan över stenbottnen. Mitt hopp spirande som blåsipporna ur förgängligheten. Min oro sprängande som de nya biltunnlarna genom urberget rakt under oss. Fast vi inte ville. Blir himlen allt varmare. Isen allt tunnare. Fast jag redan vet. Blir ditt ord allt viktigare. På att du känner som jag. På att du finns där. Din värme.

Kvällning i det inre av Maghrib. De sista strålarna skär genom tunga ovädersmoln i landet där solen går ner. Fångad av bygatans myller tar jag en klunk av mitt söta myntate och märker inte pojken förrän han står där framför mig. Med sitt egendomligt avlånga huvud och sin lätt skelande blick. Med sina klara ögon som utan ansträngning ser rakt in i mig. Med en mogen värdighet som inte förbereder mig på den vädjande handen. Plötsligt är vi förbundna och med hjärtat som han öppnat ger jag det största mynt jag har. Till en liten bit mat. Till all världens sårbarhet. Till alla små själar. Som snabbt fick växa upp.

Steninge före stormen. En slö dyning når nästan upp över piren. Förbi djupröda sjok av tång smiter vi ut till ingenstans. Isolerade från resten av världen. Glömmer vi allt vi skulle. Låter vi ansvaret sjunka undan. För allt som är äventyrat. För det nalkande ovädret. För allt utom denna stund. Har vi bara förtröstan. Är vi bara oss själva. Uppspolade mitt i livet. Vet vi bara nuet. Som de vindslitna nätflaggorna bland strandens stenar. När den sista solen bryter igenom. Fladdrar våra själar stadigt i vinden. Tills högvattnet når ända upp. Och fyllda av ett stort lugn. Vi flyter utåt.

Sinnesfrid vid Holls Lycka. Lövtaket brusar som havsvågor när västanvinden drar in och solen strilar ner genom de böljande grenarna. Ner på mig här under den väldiga granen vid torpruinen mitt i skogen. Kanske det enda trädet som stod här då. När soldaten lagt ner vapnen och flyttat hit med sin älskade. När det fanns ett helt liv av lycka kvar att leva. Här i gläntan där tordyveln stretar över döda löv och ingången till jordkälllaren är svart som ett stelnat rop. Här vid stenen där kriget verkade så avlägset men orden kommer upp ur mörkret. Det blir ingen fred. Förrän du kan höra tydligt. Skogens röster. Kärlekens viskningar. Kanonerna tystna. I ditt hjärta.

Semesterstund vid Nya Varvet. Längs strandpromenaden strosar kärleksparen. Skriker måsarna. Plingar cyklisterna. Jag viker av uppför berget och hittar en undangömd skogsstig där kvällssolen lyser in mellan träden. Genom lövverket hörs bullret från en lastbåt. Slamret från containerhamnen. Jag råkar på en gammal skyttegrav där soldaterna lekte krig. Och så plötsligt i en glänta längre upp. En klunga skrotfärdiga husvagnar där några brokiga människor står och samtalar bland lump och bråte. Vi stirrar på varandra och jag har inga andra ord än hej. Tillbaka nere vid vattnet ser jag en av dem stå. Lutad mot räcket tittar han utåt havet. Med lång sorgsen blick. Mitt i sin kamp. Mitt bland oss andra. Som leker fred.

Vårgrå himmel över Öresund, del 1. Vågorna krossas mot stäven och ett turande gammalt par tar första groggen. Jag trotsar snålblåsten ute på däck och tänker på prinsen i sitt slott av sten. På att vi ständigt ställs inför frågan. Alltid kan välja livet. Alltid tvivlar. Jag är på väg till mötet där vi ska rädda världen. Hur svårt det är. Hur mycket det behövs. Hur lite som krävs. Jag tittar ut från mitt torn och ser havet stiga. Stormen komma. Världen i askgrått. Livet i scharlakansrött. Kärleken i alla. Regnbågens färger.

Lövfällning vid Kvarnfallet. Förbi vassruggar och rotvältor rör den sig makligt. Den blanka ytan. Som lönnbladen singlar ner på. Som oktobersolen knappt tränger igenom. Som den milda vinden dansar över med lätta steg. Utan att lämna spår. Rör jag mig motströms. Allt längre bort. Ännu lite närmare. Källan som rinner upp. Långt inne i skogens hjärta. Vänder jag om. Driver jag ner mot havet. Mot fallet där den bryts. Den blanka ytan. Där plötsligt blir synlig. Den vilda kraften.

Halvmåne över Laholmsbukten. Uppe på fälten dansar älvorna medan produktiviteten sover i rader längs motorvägen. Här nere bakom klitterna drunknar alla ljud i de brytande vågorna. På sanden ligger några kvarglömda badkläder och snäckorna krasar under mina fötter. Ett väldigt regnmoln i upplösning nafsar efter Jupiter som en döende flygödla på den aprikosrosa natthimlen. När månstrimman sköljer in över stranden som flytande guld. Ser jag tvärs igenom livet. Det som kunde varit. Falna som ljuset i sydöst. Det som faktiskt blev. Glimma i vattenbrynet. Som korn att varsamt vaska.

Springflod vid Kynance Cove. Bakom tunga moln flämtar fullmånen. I det döende ljuset landar en gråtrut alldeles nära. Med tålmodigt lugn studerar den mig noga. Till synes helt oberörd av vindens hårdhet. Av tidvattnet som fortfarande stiger. Av de rytande atlantvågorna som kastar sig upp mot oss. Som om den visste allt som behöver vetas. Som om den nu visste allt om mig. Du som bara har några enstaka ord för hav. Hur ska du någonsin kunna beskriva. De miljontals små skiftningar. Som saknar namn. Som är min värld.

Ljuspunkter längs nattens europaväg. Basen pumpar mot bröstet när jag rusar genom sjoken av dimma som driver in från ett osynligt hav. I den glesa trafiken är det bara mina strålkastare som spelar över de snötäckta fälten. Dovt glänsande som ett bronsålderssmycke går månen upp över inlandet. Långt borta stiger upplysta rökmoln från bruket där en hel skog dör inatt. I perfekt synkronicitet blinkar röda lampor från raden av vindkraftverk som stannat mitt i stillheten. Passerar jag platsen där flammorna steg mot stjärnhimlen från den övertända ladan. Där fasadbelysta lagerbyggnader nu otåligt inväntar morgonen. Försvinner jag djupare in i mörkret. Stiger jag ut i den kalla rymden. Där Orion går ner över skogen. Nuet över det förflutna. Jaget över alltet. Livet över döden.