Loj september i Kinneviken. Längst ut på sandreveln dansar ett ungt par tango i solglittret. Varsamt och dröjande som om något stort stod på spel. Häruppe på klippan slumrar jag i den milda sjöbrisen. Medan syrsorna spelar lågmält och en mås gör sig hörd nånstans därute. Medan korna rör sig omkring oss på hällarna. Sävligt sökande efter något saftigt gräs som kan finnas i skrevorna. Stannar de nyfiket alldeles nära. Vädrar i luften som för att tyda oss. Tittar storögt som om vi var det udda inslaget. Vandrar vidare genom den flyende dagen. Som om vi inte alls var det stora. Vår dans med tiden.

Varma vindar över Stora Frö. Enstaka vallmoblommor fläckar det höga gräset blodrött. I den magra jorden multnar tusenåriga skelett medan stenarna som restes över dem sakta sjunker djupare ner i Alvaret. Vi botaniserar bland växterna i den dödskallemärkta delen av örtagården. Bolmört, alruna och belladonna. Livgivande och dödliga. Fortsätter vi vår färd över den blomstrande jord som en gång var havsbotten. Mellan himmelsblå cikoria och illgul ölandstok. På den himlakropp som en gång var livlös. Tar vi ännu ett andetag. Vi livgivande. Dödliga. Små frön.

Vårvinter vid Malens Havsbad. Solen klär av mig ollen och själen tar ett djupt andetag. Vid ett slumrande hav som skimrar i petroleumblått. Där bränningarna är frusna i tiden. Drar sig änderna ut mot öppet vatten. Går jag norrut på stranden utan slut. I gränslandet mellan is och sand. Hårt och mjukt. Verkligt och drömt. Skvalpar isflaken i vattenbrynet. Krasar och klirrar mot varandra. Längtor som kanske möts. Ömsintheter som kanske besvaras. På isen som kanske bär. Ska jag våga mig ut. Med all min hetta. Med alla mina ord för kärlek. Alla mina namn på dig. Alla tusen namn på snö.

Genom Lunds lasarett en vårvind. Stilla i sängen. Benet som alltid velat springa. Fixerat av en stålskena. Barnet som alltid velat rörelse. Orörlig i sin vånda. Äventyraren som alltid velat upptäcka. Orubblig i sin styrka. Hans breda hand där droppet går in. Gripande om framtiden.

Klara skyar över Waldemarsudde. Längs Saltsjöns strand flyter strömmen av stadsbor utåt Djurgårn. Spirande i ljuset som snödroppar. Suktande efter hopp som vinterns skeppsbrutna. Trotsigt uthärdande serveringarnas snålblåst. Sökande det flyktigt underbara i respiten vi fått. Välbehaget i ett litet värmande blänk. När jag strosar i prinsens trädgård. Han som drogs till samma ljus. Samma ömtåliga skönhet. Samma jagande skyar som jag. Kungen. Av skugga.

Sjöbergen i julmörker. Upp mellan kråkslotten som trängs på sluttningen. Slinker jag in i den yviga skogen. I det dunkla mellanrummet. Det trängda ingenmanslandet mitt i allt det tillhörda. Mitt i stadens hetsiga glitter. Skymtar de nedsläckta skjulen trotsigt i halvmörkret mellan träden. Hoplappade av bråte och skakiga drömmar. Om en egen odlingslott och några sorglösa höns. Om en fristad för det som inte passar in. I det nya som vill byggas här. Som skulle avliva det tilltufsade men ännu levande. Som den siste nattmannen. Som bodde härute i skuggorna. Ensam vid sin djurkyrkogård.

Hårda vindar i Bullerkammaren. När jag går över regnvåta klippor. Smattrar kapuchongen mot mina öron. Drar byarna i mina ben. Tumlar skummet över skrevorna. Ser jag rakt in i stormens öga. Hör jag tystnaden mitt i raseriet. Frånvaron av andra ljud än luftens och vattnets. Närvaron av urkrafternas väsen. Rytande i mina öron. Ser du vågorna explodera. Ge sig hän före upplösningen. Hör du alla själar. Som tystnat innan dig. Du lilla korn av salt.

Fuktig torka i Topanga Canyon. Vi lämnar strandens dimmoln och kör upp genom den törstande dalen. Här bränner den eviga solen men under sykamorträden gömmer sig en sval skugga. Vi sätter oss vid ett bord nära bäcken som fortfarande sipprar litegrann. Det är sig likt på Inn of the Seventh Ray. Lika magiskt. Lika tystlåtet. Lika avlägsen den svultna jättestaden på andra sidan berget. Inne under grenarna skymtar buddhan tillsammans med en ängel. Hör vi dem inte viska om människornas säregenhet. Ville vi inte stanna för alltid. Här i livsskuggans dal.

Solen flödar vid Ebbarp. En torr värme härskar över fälten. Långa dyningar sveper genom det mogna vetet och majsen går hög. Det är långt till nästa själ och som en skeppsbruten står jag vid livbåten. Mitt bland den uppspolade bråten. I vraket av gården som plöjde genom årsstiderna. I spillrorna av all möda. I spåren efter dem som tämjde jordhavet. Går jag mellan rostande redskap och sjunkna byggnader. Där livet spolades upp och blev liggande. Inväntar jag nästa skyfall.

På Bohus-Björkö i mellanrummet. En bister nordanvind sveper ner från Sälöfjorden och uppe vid fyren fryser fingrarna snabbt. Men här på bänken bakom boden hettar det på kinderna. Vandrar tankarna iväg. Över rundade hällar som kunde varit hudvarma. Över det vissna strandgräset som blickstilla böljar i motljuset. Över issörjan längst in i viken som vet att tiden är räknad. På det isblåa skärgårdshavet. Mullrar svalörtsgula färjor strävsamt mellan öarna. Ger sig trålarna iväg utåt Nordsjön. Är det kav lugnt i själen och en yrvaken fluga den enda distraktionen. Pågår världen i vår frånvaro. Är vi här bara nu. Minns jag det tydligt. Ditt ansikte.