Höstdagjämning vid Saltkällan. Tunga regnmoln stryker över bohusgraniten. Rodnande släpper alléns höga träd sin klädnad. Ute på åkern har solrosorna redan vissnat men ännu en stund lyser raderna av sommarblommor. I hjärtats alla färger. Har vi målat varandra genom åren. Plockar jag din bukett. I sprakande förväntan. Klipper jag de spröda stjälkarna. Har jag samlat ett helt fång. Smakar jag ett syrligt hallon som längtade att mogna. I djärv tillit. Landar bina otympligt på kronbladen. Fyller jag vatten i spannen. Ska vi låta vingarna bära. Kinderna fuktas. Munnen vattnas. I strålarna som bryter igenom. Dricka nektar.

Sommaroväder över Sörmland. Tången ligger uppspolad bland strandblommorna och snipan hukar i sitt båthus. Som två stolta spökskepp seglar ett par tranor in över fjärden. Som en djupgrön norrlandsälv forsar den kraftiga vinden genom landskapet. Dränkta i en rastlös förväntan viskar våra själar som säven. Om regnet som ska komma. Om bröllopet som ska stånda. Om löftena som ska givas. Att du alltid. Ska vara så nära. Att du alltid. Ska lysa i mörkret. Flöda som honung. Älska som nu. Att du alltid ska vara den jag söker. Att du aldrig.

Hindens Rev mellan vind och lä. Violerna lyser ännu blåare än det nykläckta äggskalet bland fjolårets kvarlevor. Allt längre ut går vi på den tunga av land som slutligen ska försvinna i djupet. Ena stranden alldeles lugn och den andra med vågorna rullande in. Hela tiden brusande i våra öron. Vi som i skydd av den stora båken gissar fåglar och äter vår matsäck. Lyssnar till träden. Försvinner i tiden. Höken och tranan. Seglande på den friska östanviden. Alltid tillsammans. Alltid så ensamma. Alltid på väg. Närmare varandra.

Duggregn vid Tjolöholm. I den fuktkalla eftermiddagen travar vi ut genom drivorna av tång och lägger ostronskalen från nyårsmiddagen till ro. En prydlig hög på det grunda vattnet som ska skingras i nästa storm. Vi dricker te ute på udden tills regnet driver in oss bland de stora ekarna och i skogens tystnad pratar vi om vad våra själar ville med att skaffa sig en kropp. Det mjuka i allt det hårda. Det nära i allt det avlägsna. Den kalla känslan. Av en droppe mot kinden. Den varma. Av hud mot hud.

På Ängen i de sista spåren av sommar. Luften är mild och mättad med jordens fuktighet. Det droppar om de gulnande träden och enstaka blad singlar ner. Doftande av förmultning mörknar skogen snabbt. Där jag sitter på en fäll och känner duggregnet falla mot ansiktet. Tankarna stillna i mitt inre. Vilsna flygfän irra förbi. Mitt i tystnaden som bara bryts av en vindby som strax är förbi. Ute bland de vissnade ängsblommorna. Snurrar hon i en sista trotsig dans. Förstulet och dröjande. Tar jag hennes frusna hand. Följer jag hennes virvlande steg. In i den kulna natten. Hon som kom med ljuset.

Sommaroväder över Höjalt. Ner över ängen sveper en rastlös västan full av löften och längtan. Rakt igenom mina tankar som skingras och faller mot marken. Som de första dropparna över ax och vildblommor. Över tusenfotingen som rinner iväg närmast jorden. Försöker jag minnas det viktigta. Allt vi skulle och visste. Allt vi antecknade för att annars glömma. Allt vi höll fast vid för att annars tappa som tomma askar. Vet jag inte längre. Bara att världen stillnar när mörkret kommer. Att våra andetag djupnar för varje otvungenhet. Att jag minns dig tydligare. Vem du var och skulle bli. Regnet från din hud. Vinden i ditt hjärta.

Mellan årstider i Hamra. Det mörknar under de orörliga ekarna när jag går uppför sluttningen på våta fjolårslöv. Vänder mig mot himlen och regndropparna landar på mitt ansikte. Trädens andning är det enda som hörs. Tills gässen passerar ovanför det nakna grenverket knappt synliga i regndiset. Deras sällskapliga kackel från ingenstans snabbt borta. På avstånd en koltrast som trevande prövar sin röst. Som om den nästan inte vågar. Som om ingen kanske lyssnar. Som om vi aldrig kan veta. När vi sträcker ut vår sköra längtan. Att det finns någon där.

Brinnande himmel över Röda Sten. Lamporna tänds i containerhamnen medan lastbåten långsamt löses upp av det mörklila diset över horisonten. Luften är isande kall men ljuset vill inte dö. Ute i strömmen blinkar lysbojen grönt och någon jonglerar med kulörta lyktor. När flygplanen ritar aprikosfärgade streck. När gässen flyger i formation och månen lyser halv. När det luktar starkt från sprayburkarna bakom planket. När under gatlyktornas svaga sken. Svarta konturer i gasmask målar stora grälla blommor. Och jag frusen in i märgen. Sitter kvar i det längsta. Upptänd som en bit kol. Av samma glödande passion.

Alla hjärtans dag vid älvmynningen. I dagsmejan droppar det från taket när vi sitter i lä för östanvinden. Segelfartygen ligger ännu i vinterdvala men solen väcker våra andar. Du tar min hand just där du tog den första gången. Där strömmen är stark och det söta vattnet skjuter ut i det salta. Där havet föds och kärleksparen vandrar utåt ljuset. Där stenen målas röd av envishet och det finns en trotsig förtröstan i luften. En oresonlig längtan som ser förbi allt det fula. Stålet på stranden och betongen på klipporna. Hjärnans kyla. Den släckta evighetslågan. Ser jag och tänker att det bara är vi. Våra hjärtan. Som brinner oupphörligt.

Julidag vid slutet av Hishultsvägen. Runt omkring oss vajar höga träd i sommarbrisen och hönsen kacklar bakom ladan. Jag sitter under parasollen och ser björkfrön lysa som snöflingor i solen när de seglar till marken på sina tunna vingar. Du knyter buntar av lavendel och mynta och hänger dem för att torka. Och medan citronfjärilen fladdrar mellan stockrosor och prästkragar tänker jag flyktigt på luftens osynliga kraft. Så otroligt stolt. Att jag äntligen får gjort det som är så svårt. Det som jag planerat så länge. Det som kräver min fullständiga närvaro men inte minsta ansträngning. Alls ingenting.