Pater Noster i den höga luften. Åskmolnen tornar upp sig över inlandet och det kommer några regndroppar från ingenstans. Plötsligt har det blivit glest mellan masterna i hamnen och bara en ensam snipa glider genom sundet. Längs den tomma kajen släntrar en skolklass tillbaka mot färjan. Deras slöjor fladdrande som spinnakers i vinden. Jag går ut mot den yttersta udden och känner havet försvinna i himlen. Som en saknad utan objekt. En sorg som glömt sitt ursprung. En längtan utan riktning. Men i det solvarma björnbäret som smälter mot min tunga. I förgänglighetens ögonblick. Den största sötman.

Allhelgonatid vid Torrent de Galatzó.

Vinden som stryker

längs sluttningarna

skvallrar om regn.
Upp genom dalgången

går vi utan särskilt mål.
Annat än att följa

den uttorkade bäckfåran

ännu en bit.
Under pinje, mandel

och johannesbröd.

Över den vittrande kalkstenen.
Låter vi vår nyfikna tillit flöda.

Berör vi allt och inget.
Rider den huvudlösa keruben

på en drake utanför kapellet.
Tittar härfågeln förundrat på oss

en sista gång.
Innan den försvinner

in bland myterna igen.
Innan dropparna börjar falla.

Innan vi blir våta inpå skinnet.
Och tiden skär

ett ännu djupare spår.
Genom våra mjuka själar.

Vindsvept himmel över Big Sur. Det klara bäckvattnet blandar sig med havet. Solblekta kelpstammar ligger uppspolade i den lila sanden utmed klippväggen. En flock måsar flaxar motvilligt upp i luften när vi går förbi men är snart tillbaka på sina stenar. Det känns för kallt att bada men vi går genom vågorna som sköljer upp över våra fötter. Längre och längre bort på den folktomma stranden medan vinden piskar sandkorn runt våra ben. Vad vi hade av ängslor bär vi inte längre med oss. Vad vi kunde om världen är nu bara gissningar. Vad vi visste om oss själva driver iväg som den ljusgrå sanden. Ut mot udden. Där vi dröjer som ljuset.

Det spricker upp över Nordöarna. Jag hittar en stig ut mot ljusningen. Följer den smala cementgången som ringlar genom klippskrevorna. Förbi sommarnöjen av masonit. Förbi den rostiga minan som aldrig fick explodera. Förbi fiskeboden som sakta förgås av längtan efter sin fiskare. Han som hade ordning på alla redskap. De som nu ligger i en härva på det murkna golvet. Måsarna kretsar oroligt runt mig och under fötterna krasar deras musselskal. Jag hinner tänka att gudingarna låter förundrade innan deras parningsläten slits sönder av bullret från räddningshelikoptern. Sökandet efter skeppsbrutna är i full gång. Högt över skärvorna av allt vi skulle bli. Rädda. Våra själar.

Atmosfäriska störningar i Vivljunga.


Ovädren tornar upp sig

och det är tomt på landsvägen.

Människans strukturer det enda fula.

Himlen det enda tidlösa.

Jag den enda människan.

Kvar efter apokalypsen.

I en sprakande eter.

Med bara tystnaden och vinden.

Ritar jag på en ny värld.

Av vatten och aska.

Blir nektar och jord.

Av kaos och villfarelse.

Vördnad och innerlighet.

Hette du kärlek.

Som räddade mig.

Sommarfest i Nordhavn.


Under det gamla magasinets höga tak

dansar vi i ring.

Brinnande av lust

till en blixtrande utlevelse.

Heta av lågan som flammar i våra ögon.

Ångande i kvällsbrisen

på kalkbränneriets kaj.

Går jag ut i den svala sensommaren

där små förtroliga grupper

småpratar vid eldarna.

Där himlen glöder svagt

borta över sundet.

Där skelettet av en hamnkran

grubblar över den tid som slocknat.

Där en ensam lanterna

glider förbi in i natten.

Ut över det svarta vattnet.

Går jag på de murkna plankorna

till fyren som blinkar rött.

Ser jag vår strävan

att synas i mörkret.

Att om än med ett flämtande sken.

Lysa en stund för varandra.

Skottdag på Shoreditch High Street. Långt borta blixtrar blåljus medan stjärnorna är gömda bakom tunga regnskyar. Människorna har försvunnit ner i underjorden och staden har plötsligt tystnat. På de ensliga gatorna är tiden mitt enda sällskap. Gående utan brådska. Strävande utan ansträngning. Längtande utan smärta. Läser vi de ängsliga tecknen på väggarna. Ser vi varandras nyfikenhet på fortsättningen. Öppningen till nästa värld. Drömmande om allt som ska hända. Om vi bara får. Ännu en dag.

Vid Akutgatan när helandet börjat.

Den milda luften

bär på en doft

av parkens vårblommor.
Utanför sjukhusets ingång

där kråkan släpar

fjäderpennorna i marken.
Önskar jag honom

snabb läkning.
Vars planer splittrades

och vars tid gick ur led.
Vars smärtor

i sängen högt ovanför oss.
Allt mer förbyts

i drömmar.
Om vad som är möjligt.

När vingarna bär igen.

Eftermiddag vid El Matador. Vi parkerar i dikesrenen och klättrar ner till stranden. Ett streck av pelikaner drar förbi längs klippkanten. Solen brottas med sjöröken men får aldrig riktigt övertaget. Den ofantliga oceanen ligger nästan orörlig tills vågorna plötsligt reser sig höga. Vissa parerar vi och andra förvandlar oss till trasdockor. Kelpen slingrar sig runt oss och vi hoppas att stingrockorna håller sig borta. Med salt i håret fortsätter vi på Pacific Coast Highway in i det okända. Som leken utmanar allvaret. Skrattet smärtan. Ömheten hårdheten.

Kråksundsgap i efterglöd.

Som ett obesökt museum

över den svunna sommaren

ligger campingen förstelnad

i sin vinterdvala.
Medan himlen går mot aprikos

skimrar ljuset över klipporna

allt mer utomvärldsligt.
Som i en stolt hälsning

till den segervissa natten.
Tänds den spensliga fyren

som ett kattöga i gattet.
Blir den tunna månskäran

allt knivskarpare.
Lyser aftonstjärnan

allt intensivare.
Tystnar världen i vördnad.

Tills hägerns tunga vingslag

blir det enda hörbara.
Sälens brytande

av den blanka ytan.
Kvirrandet från en sjöfågel

inne i vikens dunkel.
Som den djupaste

av alla röster.
Långt långt inifrån.

Ditt innersta väsen.