Hård sydan genom Mollösund. Uppe på berget skakar sjömanshustruns murknande hand i byarna. Oroligt spejande utåt Måseskär och evigheten. Längtar hon kanske förgäves. Medan sanden yr mellan lutande sjöbodar och människorna är som bortblåsta. Besöker jag sjökaptener och styrmän som vilar under bleknade musselskal. Deras själar viskande till mig under den mörka himlen. Om alla dagar till sjöss utan tröst. Om glädjen att återse de kala hällarna. Om havet som tog så många. Jag läser uppmaningen över ingången till den lilla kyrkogården. De tunna men allvarsamma orden. Ser svalörten som trycker sig mot gravarna och tar istället de andras råd. De som seglat före. Tänk. På livet.

Julefrid på Grundsö. Högvattnet sköljer in över strandgräset och i den glömda snårskogen faller ett kulet regn. Längst in i viken där svanarna sökt lä. Där mörkret faller i tysthet. Där vildäpplena lyser bland allt som multnar. Känner jag dropparna mot huden. Tänker jag på staden där parkeringshuset var fullt och allt hade en riktning. Härute ligger bryggorna öde och ingen ser mot båken på sin höga holme. Ändå rör sig något omärkligt i den kulna blåsten. Genom den gulnade vassen. Över spångens sviktande brädor. Som tunna slöjor av medvetande. Den till synes händelselösa väldigheten. Som pågår oavsett. Som inte behöver. Som gav oss allt.

Det mörknar över Svarts Både. Stormen har dött ut och det är nästan bleke. Holmarna badar i ett bländande ljus och förväntansfulla små läten kommer från sjöfåglar långt därute på tidens ocean. Den kortaste dagen har passerat och solen skulle synts lite längre än igår. Om det inte varit för molnryggen som växer över horisonten. Som närmar sig ytterskären med överrsakande svärta. Som redan döljer den bortersta udden med sina första dimslöjor. Sträcker sig mot solskivan som en förebådan om Ragnarök. Förtär elden som askans osaliga ande. Kastar en fuktkall skugga över världen. Där vi packar ihop och går vidare genom vad som än ska komma. Med livet under vingarna. Med minnet av en lust. Med en föraning om återfödelse. Pyrande djupt inne.

Drömkväll i Setti Fatma. Inklämd mellan topparna i Höga Atlas ligger den frodiga dal som kunde stannat vid en fantasi. Där mörkret blandar parsången mellan grodor och syrsor med forsens stilla nynnande. Där torkan tycks långt borta. Där turisterna som gick runt i små vilsna flockar under dagen har spolats bort av bäckarna som rinner över den tomma bygatan. Där skymningens böneutrop förlöst människorna från fastan och de sitter ivrigt hukade över sina festmåltider. Där bergens svarta konturer skymmer de flesta av stjärnorna men himlen tycks så nära. Där den friska kvällsbrisen kommer ner från bergen med sitt löfte om förverkligande. Om att äntligen kunna. Bli ett med drömmen.

Verklighetsnära vid Djurgårdsbrunn.

Vårkylan kryper på

när solen släpper taget

om Kaknästornets topp.
När filmteamet riggat färdigt

mitt på det stora fältet.
När kaffet tar slut

och den lilla skaran statister

håller värmen med småprat.
Är vi alla här

för att skapa illusionen.
Av en ljummen sommarkväll

utan bekymmer.
Av extasen framför festivalscenen.
Av det härliga med vänskap.

Vi som inte ens träffats förr.
Som huttrar på det frusna gräset.

Tränger ihop oss

runt huvudpersonerna som plaskar

barfota i vattenpölen.
Delar en snabb glädje.

Hittar en plötslig samhörighet.
Som känns riktigt verklig.

Ovädret når Santa Ponça. Det är mörkt i semesterlägenheterna som klättrar längs klippkanten. Vindbyarna piskar över poolvattnet som är upplyst för ingen. Stora vågor dunsar mot de vassa utsprången och vita kaskader sträcker sig allt högre. Ute i bukten närmar sig ridån av regn och det rycker i glasdörrarna mot havet. Det har just blivit vinter på solens ö och jag går ut för att möta stormen.

Aprilskymning på Risholmen. Arbetsdagen är slut i ytterhamnarna och bara någon enstaka lastbil passerar. Förbi den ihåliga staden av containrar som reser sig mot himlen. Förbi ledningarna med råolja som ringlar genom snårskogen. Förbi de vilsna brottstyckena av betong med sina längesedan glömda funktioner. Medan ljuset bleknar i väster. Medan ensamma män står på uddarna och stirrar ut över vattnet. Som de glesa vindkraftverken med sitt envisa susande i vårvinden. Som svanen vars vithet solkats av vattnet längst in i den skräpiga viken. Ska vi göra vad vi kan. För att ge kraft åt en sargad värld. Helhet åt en söndrad. Skönhet åt skörhet.

Höstsommar i Limehouse. Medan pubens urgamla dunkel fylls av den milda havsvinden blänker Themsen som en silverbricka. Medan vi slukar de friterade fiskfiléerna prövas flodens beslutsamhet av det inkommande tidvattnet. Medan den skarpa eftermiddagssolen faller på spiselkransens Dickensromaner ser vi en väderbiten halvtonnare segla mot Nordsjön. Rastlöst forsar turistbåtarna förbi men vi blir kvar här. I det viktlösa lugnet ovanför tidens otåliga flöde. I en kort evighet av reservationslöshet. I skarp kontrast mot förgängligheten. Avtecknar sig våra skuggor tydligt.

Orosvågor vid Färjudden. Havet pressar sig upp i älven och måsarna sitter hukade längs marken. Bränningarna slickar den varningsröda stenen och skummet yr över cykelbanan. Men i oljehamnen vilar ett oskyldigt lugn och evighetslågan flämtar i stormbyarna. Det finns en fråga i luften. En ängslan i vattnet. En fladdrande undran i skymningsljuset. Medan det mörknar allt mer och lotsbåten plöjer sig utåt. Medan isarna smälter och ytan sakta stiger. Var det stora eviga. Det lilla ömtåliga.

Aprilväder i södra Halland. Sakta smälter den nattgamla isen i fågelbadet. Pojkarna sitter i var sin solstol och räknar ekvationer. Ormvråksparet skriker ut sin livslust och dansar med varandra högt över fältet. Från ingenstans kommer haglet och för en kort stund är marken vit. Vi håller liv i påskbrasan tills det inte finns mer sly att elda. Tills solen går ner över skogen och kylan kommer tillbaka. Tills glödbädden vitnat och det bara ryker från enstaka kvistar. Tills ljusen börjar speglas i Lagan genom det olövade grenverket. Är livet en funktion av ljuset. Fullmånen av elden. Och kärleken av det väldiga. Svartnande alltet.