Oktoberskyar över Hanebacka.
En molnrygg från söder
skymmer plötsligt
den varma höstsolen.
Här i det andra Särö
där man aldrig var.
Vid foten av den andra skogen
där man aldrig promenerade.
På fel sida om vägen
där den gamla bondgården låg.
Där jorden brukades
och det levdes ett hårdare liv.
Där en ond ande kom ur flaskan
men hölls undan
av hennes stora hjärta.
Hon som bjöd oss
på makaroner och saft
medan det svors inne i finrummet.
Som med tapper mjukhet
höll fast vid kärleken.
Förbi de försvunna ladorna
där vi grävde gångar i höet
går jag i minnena.
Av de skördeklara sädesfälten
som nu är golfbana.
Hur hisnande annorlunda
det var i den världen.
Hur härligt nära livet.
Hur darrande nära döden.
När han höjde yxan.
Och huvudet låg där
i blodet på huggkubben.
Den förstummade hönans.
Nytt år på Jorden.
Himlen exploderar
och vi kysser varandra.
Under världens blixtrande tak
där tiden dansar in
allas våra förhoppningar.
Där ljusen brinner
och vi skickar vår värme
i alla riktningar.
Är våra löften
storslagna och ädelmodiga.
Ser vi på andra sidan natten
oss själva skratta
av lust och infrielse.
Glittrande som diamanter
våra ögon.
När vi blivit det vi drömde
och väckt det som domnat.
När vi vågat det vi ville
och vill ännu mer.
När vi visat vår kärlek
för allt vi älskar
och givit vårt beskydd.
När vi tänt upp
varandras mörker
och sett våra själar glasklart.
Ska vi kyssas igen.
Ska vi ta i våra armar.
Vår enda jord.
Nattåg till Norrland.
Ovädersmolnens
nybildade bergskedjor
tornar upp sig över landskapet.
Där röda lador
ligger ankrade på sädeshaven
i väntan på den första skörden.
När kvällssolen spelar
på frötallarnas kala stammar.
Når vi hela tiden längre
in bland skogarna.
Längs sjöarna
som lagt sig för natten.
Förbi bruken
som längesedan tystnat.
Rusar tåget strävsamt
vidare för att stanna
en stund i ingenstans.
Där älvorna samlas
under kraftledningarna
och det är långt mellan husen.
Där det inte längre
spelar någon större roll.
När vi är framme.
Födelsedag på Skeppsholmen.
Solen blixtrar i Saltsjön
medan vita skärgårdsbåtar
rycker i sina förtöjningar.
Inne i museets halvdunkel
tittar mangafigurerna nyfiket
när jag ger mig själv
en bok om haiku.
Någon gång nu
såg jag världen
för första gången.
Någon gång nu
började berättelsen skrivas.
Den om pojken
som såg i mörker.
Om brådskan att leva.
Några korta rader.
Om hur universum blev till.
Och han vågade sig
ut i ljuset.
Någon gång nu.
Kvarnbyn i den mörkaste tiden.
Långt borta över havet
ljusnar det en kort stund.
Innan natten sänker sig
över staden därnere.
Över det ändlösa
flödet av lyktor.
Innan våra liv
blir ett glest glitter
i duggregnet.
Innan vintern sätter in
på allvar.
Rinner jag nerför liden.
I forsen som aldrig
stannar upp.
Rusar mitt nu.
Ett litet ögonblick upplyst
av en stilla eftertanke.
Rasar in i dunklet.
Faller handlöst
mot det oupptäckta.
Söker sig en form.
Allt vi drömde.
Allt vi inte visste.
Allt vi hade glömt.
Vi kunde vara.
Det spricker upp över Trädgårdsföreningen. Slagregnet slutar tvärt och ovädersmolnen rodnar i solnedgången. Måsarna sveper över en gråsprängd publik som tålmodigt stirrar mot den tomma scenen. När han slutligen sjunger de första raderna blir jag orolig att tiden redan vunnit. Men så visar han klorna och ger röst åt livets envishet. När det inte längre är ljust men ändå inte mörkt. När det inte längre är tidigt men ännu inte för sent. När vi kan alla orden men hör dem för första gången. När ute i den kalla fjärran. Månen går upp. And a wildcat did growl.
Blåsväder i Lagered. Regnmolnen strömmar över himlen och i byarna forsar träden som ett vattenfall. Påpälsad sitter jag i solstolen och fångar strålarna som kommer ibland. I köket hänger kryddor på tork och det är dags att plocka vinbären. Innan stugan ska packas ihop och bilen stuvas. Går jag uppför brandgatan. Genom den resliga granskogen som en vacker dag ska bli hygge. Längs resterna av en gärsgård. In bland de väldiga bokarna där ljuset spelar. Försvinner jag allt längre. Blir jag allt mer. Som en vacker dag. Upplöst i vinden.
Vårgrå himmel över Öresund, del 1.
Vågorna krossas mot stäven
och ett turande gammalt par
tar första groggen.
Jag trotsar snålblåsten ute på däck
och tänker på prinsen
i sitt slott av sten.
På att vi ständigt ställs inför frågan.
Alltid kan välja livet.
Alltid tvivlar.
Jag är på väg till mötet
där vi ska rädda världen.
Hur svårt det är.
Hur mycket det behövs.
Hur lite som krävs.
Jag tittar ut från mitt torn
och ser havet stiga.
Stormen komma.
Världen i askgrått.
Livet i scharlakansrött.
Kärleken i alla.
Regnbågens färger.
Ljuspunkter i nattens Shoreditch.
En kolsvart himmel
vilar över staden
medan blåljusen jagar
längs gatorna.
Bland finanskvarterens
glittrande skyskrapor
göms en måne i nedan.
Bland innekrogarnas
glänsande uppåtsträvare
skär skarpa hjärnor
sin bit av kakan.
Bland gathörnens
uppspolade själar
lyser bara ett svagt hopp.
Gör jag ett sista försök
att hålla mig flytande.
Klamrar mig fast
vid hans tillitsfulla röst
i designhotellets mysdunkel.
There is a light.
That never goes out.
Trälen i eftertid.
Åskmolnen trängs över fjorden
och det klarbleka ljuset
ger ett varsel om höst.
Kvar av folkhemstidens
semesterparadis
finns bara gulnade minnen.
Bara tomheten
i de strama lyxvillorna
som sprängs fram ur berget.
Bland mogna björnbär
och blommande ljung.
Utforskar jag spillrorna
av någons längesedan
svunna somrar.
Tiden borta från fabriken.
Dagarna utan klocka.
Fyllda av den stora lyxen.
Att titta ut mot gattet.
Gå barfota ner till badet.
Doppa mariekexen i hallonsaft.
Vara den fria.
Inte trälen.