Semesterslut vid storskogen. Luften luktar mylla och eftertanke. Regskurarna avlöser varandra och vinden far genom träden. Den sena augustikvällen är kolmörk och lampan i fönstret drar till sig mängder av nattflyn. Men det som plötsligt dunsar mot rutan är ingen fjäril. Det som brummar dovt genom glaset ingen vilsen fluga. Den som rastlöst försöker ta sig in till ljuset ingen vanlig liten insekt. Jag vill helst inte tänka kyla men lägger in ett vedträ i kaminen. Vill helst inte tänka alls men har en storm av funderingar. Har försökt stoppa tiden men blivit upphunnen. Har förälskat mig i njutning och packar den överst. Läser om bålgetingen. Dess kloförsedda ben. Dess påtagligt kraftiga käkar.

Dimman lättar i Ablahamn. När bukten böljar saktmodigt i frånlandsvinden. När halvön på andra sidan fortfarande döljs av grårosa dimbankar. När solen bryter fram över krönet och träffar själens känsligste punkt. Börjar klippornas toppar att glöda. Lyser havssulornas vingar bländvita när de seglar över världen. Som om allt var deras och ändå ingens. Porlar bäckarna tillitsfullt ner mot stranden. Går jag över de våta klapperstenarna. Bekymrar det mig inte att jag fastnar i törnena. Hör jag inte längre sorlet från mina tankar. Våra kvidande farhågor. Ser jag långt därnere. Drivande i solvinden. En ensam blå planet. Ingens och ändå vår.

Högsommardvala på Öllövsstrand. Åskmolnen stegrar sig över inlandet. Några svanar viner förbi alldeles över den blanka ytan och sädesärlan vippar förtröstansfullt längs strandbrynet. Runt den vissnade majstången böljar ett hav av ängsblommor och långgräs. Som om de trotsade tidens flyende. Klämtar blåklockorna. Brinner kungsljuset. Vajar renfanan. Väver åkervindan in allt i sitt skyddsnät. Faller vi tyngdlöst ner i varandets djup. Utan att gripa efter mening. Kastar jag mig från bryggan. Genom det klara vattnet. Sjunker jag handlöst. Allt närmare ytan.

Torka vid Hassi Elbyed. En beslöjad flicka fyller några slitna plastdunkar i bevattningskanalen som fortsätter in bland oasens palmer. Vi går under de omogna dadlarna medan småpojkar från byn försöker sälja billiga fossilhalsband. Små fördämningar i cementfåran styr det svaga flödet till odlingslotterna enligt en noga uträknad tidtabell. Droppe för droppe. Urholkar svetten hungern. Hoppet misströstan. Livet döden. Tillbaka under duschen vid poolen. Stänger jag kranen snabbt. Fylld av vördnad. I ett hav av sand.

Kulet regn över Solbacken. Vinden luktar skog när jag går ner mot havet. Nedanför det stora huset på kullen där det alltid var sommar. Där svarta Beatlessinglar låg strödda över sängen och undulaten flög ut genom fönstret. Där hon badade mig i en plåtbalja på köksbordet och gömde sig i garderoben när åskan gick. Där jag stod vid stjärnkikaren och såg ut mot gattet. Mot Sockertoppen som lyste vit i den glittrande viken. Mot holmen där båthuset fanns och bryggan med segelekan. Länge gick jag och ropade hans namn bland träden i dungen. Hennes namn i våningens mörker. När vi flyttat tillbaka till stan och plötsligt en dag. Hon var borta.

Sen oktober i Örnafälla. Genom den klara höstluften ser jag allt. Märker jag minsta ljud och rörelse. Det dova mullret från ett flygplan som långsamt vandrar över himlen. En fisk som bryter den blanka ytan. Myran som stolt och envist släpar ett barr uppför stackens sluttning. Björkarna som tankfullt lutar sig ut över Lagan. Skräddarna som rastlöst ilar över virvlarna i det sirapströga vattnet. Grenarna på en strandad trädstam som masterna på ett vrak. Och i gräset nere vid strandbrynet. Den avbrutna fågelvingen. Medan kråkan kraxar retfullt över kärret. Visst är idag en bra dag att flyga. Att stiga mot den höga himlen. Alla vi som kan.

Julafton bortom Köp. Mellan tuvorna prövar vi oss fram över den sanka myren. Regnet hänger i luften och det blir aldrig riktigt ljust. Sötsträvt smakar det julröda lingonet och nästan självlysande grön är mossan i de väldiga granarnas dunkel. Med det snabbt kallnande teet sköljer vi ner lussekatterna och går vidare. Utan att bry oss om dropparna mot ansiktet. Om att vi inte vet vart stigen leder. Om att julen inte är vit och ingen får årets julklapp. Vi är frusna och svultna när vi skrattar åt vägskylten på en öde grusväg. Men vi köper just ingenting. Konsumerar bara vad vi önskade oss mest. Mitt i ingenstans. Detta kulna äventyr. Alla vi tillsammans.

Det mörknar över Svarts Både. Stormen har dött ut och det är nästan bleke. Holmarna badar i ett bländande ljus och förväntansfulla små läten kommer från sjöfåglar långt därute på tidens ocean. Den kortaste dagen har passerat och solen skulle synts lite längre än igår. Om det inte varit för molnryggen som växer över horisonten. Som närmar sig ytterskären med överrsakande svärta. Som redan döljer den bortersta udden med sina första dimslöjor. Sträcker sig mot solskivan som en förebådan om Ragnarök. Förtär elden som askans osaliga ande. Kastar en fuktkall skugga över världen. Där vi packar ihop och går vidare genom vad som än ska komma. Med livet under vingarna. Med minnet av en lust. Med en föraning om återfödelse. Pyrande djupt inne.

Hindens Rev mellan vind och lä. Violerna lyser ännu blåare än det nykläckta äggskalet bland fjolårets kvarlevor. Allt längre ut går vi på den tunga av land som slutligen ska försvinna i djupet. Ena stranden alldeles lugn och den andra med vågorna rullande in. Hela tiden brusande i våra öron. Vi som i skydd av den stora båken gissar fåglar och äter vår matsäck. Lyssnar till träden. Försvinner i tiden. Höken och tranan. Seglande på den friska östanviden. Alltid tillsammans. Alltid så ensamma. Alltid på väg. Närmare varandra.

Varma vindar över Stora Frö. Enstaka vallmoblommor fläckar det höga gräset blodrött. I den magra jorden multnar tusenåriga skelett medan stenarna som restes över dem sakta sjunker djupare ner i Alvaret. Vi botaniserar bland växterna i den dödskallemärkta delen av örtagården. Bolmört, alruna och belladonna. Livgivande och dödliga. Fortsätter vi vår färd över den blomstrande jord som en gång var havsbotten. Mellan himmelsblå cikoria och illgul ölandstok. På den himlakropp som en gång var livlös. Tar vi ännu ett andetag. Vi livgivande. Dödliga. Små frön.