Årsruna på Grundsö.

När solen sjunker

allt närmare horisonten

och gör sitt bokslut över jorden.
Visslar kniporna förbi över vattnet.
Alldeles oförskräckt

över tomma båtplatser

och kulna vassruggar.
Över död och pånyttfödelse.

Över förtvivlan och hoppfullhet.
Rör sig våra liv.

Utåt bortåt.
Neråt inåt.

Omsluts vi av dunkel.
Möts vi i strömmarna.

Ser vi varandras ljus.
Hjälplöst kraftfulla.

Strävsamt älskande.
Oändligt avlägsna.

Landar vi nära.
Lämnar vi våra spår.

Ristar vi våra drömmar.
På bottnens mjuka.

Ytans hårda.
Under himlens sköra.

Närmar vi oss oavbrutet.
Vår djupaste sanning.

Summerar vi girigt.
All kärlek.

Fri utsikt från Louisiana.

En torr kvällsvind jagar

genom den världsvana trädgården.
Genom oformliga skulpturer av brons.

Genom ekrarna på rullstolen.
Där den gamle parkerats

av vännen som fortfarande kan gå.
Nästan orörlig bland alla upptäckare

som inte ser honom.
Tittar han ut över sundet

med den där blicken

som redan sett allt.
Som tittar på världen

från andra sidan livet.
Som ser utan att fästa sig vid något.
Som bara tillfälligt dröjer kvar

vid en ung kvinna

som korsar hans synfält.
Som om allt av betydelse

redan hänt.
Som om inga frågor

längre väntade på svar.
Inte ens om det var rätt stig.

Den där som verkade

så viktig.
Att välja.

Lucianatt över Askimsfjorden. Från låga regnmoln faller våtkalla droppar och dagen sjunker ner under ytan. En storm är på väg och viken är fylld av svanar. De lyser i den tilltagande svärtan och tycks vila i förtröstan. Försiktigt går jag över de hala bryggorna för att möta nätternas moder. Hon som får djuren att tala och makterna att komma i rörelse. Det sjunger i vinden när en flock änder lyfter från vattnet och jag rör mig i gränslandet mellan ljus och mörker. Provar att vara ängel och lämna fast form. Provar att störta ner och förångas. I en lång väntan på att godheten ska flöda. Reser hon sig ur vattnet framför mig och flaxar med sina stora vita vingar. Nu kan du inte komma längre. Nu är det vi. Som tar över.

Tidsresa vid Fjärehals.

Med långsamma vingslag

flyger tranan bort över skogen.
En obetydlig sol i galaxens utkant

bryter igenom mellan ovädersmolnen.
Regnbågen tonar försiktigt fram
och jag önskar att du vore här.

Där vi åt marinerade oliver

för en evighet sedan.
Där det stora ögat

stirrar längst in

i universums själ.
Där de första himlakropparna

ännu inte blivit födda

och världsalltet just börjar ta form.
Där vi under miljarder år

bara var atomernas fantasi.

Ser jag dig i strandängens skönhet.

I glittret som sköljer in över den.
Ska vi en vacker dag vada igen.

När tiden stannar.
När stjärnorna står

precis rätt.
Ska vi sväva fritt.

Och flyta med drömmen.

Bergtagen vid Akkajaure.

Vi slingrar oss

ner från högfjället

längs vattenfallen.
Efter fem dagar i väglöst land

skär suset

från en passerande bil

som ett rakblad

genom vattenbruset.
Hörs högspänningens vinande

över den hårda vinden.
Går vågorna höga

på regleringsmagasinet.
Som en gång

var ett pärlband av sjöar.

Som slutade i det stora fallet.

Som nu går i tunnlar

till turbinerna.
Borta vid Akka

i sin mäktiga oberördhet.
Öppnar sig

fjällvidderna västerut.
Känner jag lusten

att återvända.
Dit nästan ingenting

är gjort.
Av eller för.

Oss människor.

Hornstull efter regnet.

Kala putsfasader lyser i kvällssolen

och några joggare stretchar

mot en parkbänk.
Jag fångar de sista strålarna

bakom Solgrillen och de glittrar

i pölen på metallbordet.
Tanten tackar genom luckan

innan hon går iväg

med sin lilla hund.
Det är glest mellan allt

och varje människa är synlig.
Långt borta är virrvarret

och förgörelsen.
Vargtimmen och besinningslösheten.

När skriken från en mås

ekar mellan husen

och en skuta glider under Liljeholmsbron.

När avsaknaden är min bundsförvant

och ingenting egentligen händer.
När tomheten är mitt sällskap

och en regnbåge

sträcker sig över himlen.
Finns jag verkligen här.

Längtar jag

ingenstans.

Soldunkel i Bäckravinen.


Som kyrkoruiner reser sig

skeletten av döda almar

genom lummigheten.

Gradvis löses jag upp av grönskan

medan stadens buller

drunknar i fågelsången.

Vadande genom vita stjärnor

söker jag en annan av skogens örter.

Den giftiga som är inristad

till hennes minne

i ett block av blank saknad.

Den ljuva som ringer ut sin längtan

med vita små klockor.

Som jag hittar

längre upp bland ekarna.

Där ljuset slipper igenom

men marken är mager och stenig.

Där näktergalen lockar andarna

till dans med sin trollsång.

Blir jag stående vid bäcken

som hjälplöst sinar i värmen.

Mitt i den berusande doften

som virvlar förhäxande omkring mig.

Du grät visst aldrig för mig.

Jag som födde dig i tårar.

Torkade ut.

Kanske en vacker dag.

Dina ögon vattnas.

När regnet faller igen.

Födelsedag på Skeppsholmen.

Solen blixtrar i Saltsjön

medan vita skärgårdsbåtar

rycker i sina förtöjningar.
Inne i museets halvdunkel

tittar mangafigurerna nyfiket

när jag ger mig själv

en bok om haiku.
Någon gång nu

såg jag världen

för första gången.
Någon gång nu

började berättelsen skrivas.
Den om pojken

som såg i mörker.
Om brådskan att leva.

Några korta rader.
Om hur universum blev till.

Och han vågade sig

ut i ljuset.
Någon gång nu.

Juleljus vid Storeskog. När blänkande vågor möts över den smala landtungan ut till udden. När strandrågen darrar i den hårda brisen. Får jag av det återvända ljuset ett sällskap. Av havet en bit ek som är rundad och blekt. Ser jag en svan nudda vågtopparna och landa på solgatan. Hör jag min själ ropa. Längs ränderna av skum. Till Basho min frände i den brusande tiden. Som om han satt här på stenen bredvid. Han som såg det eviga sitta intill det förgängliga. Kejsaren av ingenting. Skalden av närvaro. Mästaren av haiku. Ett brinnande ljus.

Verklighetsnära vid Djurgårdsbrunn.

Vårkylan kryper på

när solen släpper taget

om Kaknästornets topp.
När filmteamet riggat färdigt

mitt på det stora fältet.
När kaffet tar slut

och den lilla skaran statister

håller värmen med småprat.
Är vi alla här

för att skapa illusionen.
Av en ljummen sommarkväll

utan bekymmer.
Av extasen framför festivalscenen.
Av det härliga med vänskap.

Vi som inte ens träffats förr.
Som huttrar på det frusna gräset.

Tränger ihop oss

runt huvudpersonerna som plaskar

barfota i vattenpölen.
Delar en snabb glädje.

Hittar en plötslig samhörighet.
Som känns riktigt verklig.