Dimma i väster. Från någonstans i osynligheten kommer hägerns hesa skrik. Det krasar från issörjan och ingenting är längre givet. Mer än vassen som vajar i det flyende ljuset. Mer än dropparna från träden i den stumma skogen. Som världens tårar utan uppehåll. Går jag längs stigen med otålig beslutsamhet. Ensam och ändå med så många själsfränder. Marscherande över hela jorden i den kvinnliga aspektens namn. Rör vi oss framåt i lös formation. Utan andra vapen än visionen om rättfärdighet. Förenade i en brännande känsla av angelägenhet. I en ursinnig kärlek till allt som är skyddslöst. Ser vi så tydligt i varandra. Kraften som har väckts till liv.

Naken vårhimmel över Änggården. I den plötsliga mildheten drar jag av presenningen från trädgårdsmöblerna. Skrubbar rent deras vita skinn från höstregnens lerstänk medan solen oblygt smeker min hud. Med otålighet väntar syrenen på att få klä sig i lila medan häggen ensam lyser ljusgrön uppe på sluttningen. Koltrasten prasslar bland fjolårslöven och låter småfåglarna kvittra mellan husen. När kvällen kyler luften ska den sitta högst upp i körsbärsträdet under de tidiga stjärnorna. Och medan krokusarna dansar barbenta en sista gång runt magnolian ska den svarta fågeln få alla att stanna upp och lyssna. På skönheten hos det återkomna ljuset. Innan den kosmiska natten sänker sig över oss igen. Med sin tunna slöja av frost.

Strandliv vid Girabäcken. Milstenarna mäter vår resa genom det ruvande landskapet. I skuggorna ligger fortfarande snö men höstsådden får fälten att rodna i ljusgrönt. Det mesta pågår någon annanstans och vi lämnar kvar framtiden på den tomma parkeringen. En trevande värme nuddar min hud och träden är skarpa mot sluttningen. Den ensamma blåsippan lyser i en skör förhoppning när vi sipprar ner mot stranden. Där vi sitter en stund. I den tynande dagens djärva nakenhet. Vid det blanka innanhavets grubblande djup. I tomrummet mellan strävan och uppfyllelse. Blir jag till min. Blir vi. Till vår.

Det mojnar vid floden Tavy. En guldgul fridfullhet har kommit över ditt ansikte. Katten skimrar i rostrött och smiter in i salongen medan hundarna kråmar sig ivrigt inför promenaden. När solen går ner över världsarvet och försvinner bakom böljande lövträd. När månen tänds över Devon och daggen lägger sig i det saftiga gräset. När pärlhönsen drar sig tillbaka och koltrasten lockar fram sommarnatten. Hör vi bäcken porla. Dricker vi vårt te bland rosor och murgröna. Är det en sådan kväll. Jag kan få för mig. Att växterna känner lika starkt som vi. Att allt som världen ärvde. Var skönhet.

Dimma vid The Rill. Nätt och jämnt kan vi urskilja skummet från vågorna långt därnere. Brytande lika oupphörligt som måsarnas skrin. Rullande in över alla skepp som blivit vrak. Över de spanska silvermynten som ligger strödda på bottnen. In bland de svarta stenblocken lika obönhörligt som klipporna vittrar. Hävande sig upp mot branterna som glupska sjöodjur. Medan havstrutarna seglar förbi längs klippkanten som förlista sjömäns själar. Glömmer vi tidens gång. Minns vi födelsen ur det första havet. Blir vi kvar tills solen känns genom molnen och vi ser klarare. Levande som någonsin. Betalande vår lycka med kärlek. Hämtad från djupet.

Alla helgons dag vid Danska fall. Stolt håller bokarna fast vid sina blad. Naturen stillnar inför den långa sömnen men forsen rusar förbi som om det är bråttom. På resterna av järnbruket lyser mossan allt starkare just nu innan mörkret lägger sig. När plötsliga kaskader skvätter över mig och sliter i mitt sinne. När vattnets brus bedövar mig och jag släpper taget. Virvlande iväg nerför fallen. Handlöst allt som var jag. Idén om godhet och potentialen för ondska. Fräsande i den jordfärgade strömmen. Ett glödande hjärta som smiddes till hårdhet. Böjdes till foglighet. Vässades till försvar. Av all världens mjukhet.

Himmelsk närvaro i Kalvviken. Som från ett långt avstånd ser jag kvällssolen dra sina slöjor genom strandskogen. Återvänd från skuggorna provar jag mina vingar. Seglar jag tyst fram mellan stammarna. Som om jag var här men ändå inte. Tystnar fåglarna ett kort andetag. Bryts vattenytan ett litet ögonblick. Sticker skäddan iväg över sanden framför mig. Som om jag var från denna världen. Smeker vågorna min hud. Andas jag in sältan i den svaga kvällsbrisen. Står silvertärnan helt stilla högt ovanför. Är du verkligen där. Pulserande som djupen. Eller var du bara. En lätt krusning.

Midsommaraftons kväll vid Point Bonita Lighthouse. En hård nordvästan blåser in från den väldiga oceanen. Långt därnere i lä ligger sälarna tätt tillsammans på sina favoritklippor. Ett containerfartyg glider in i bukten medan solen rör vid Golden Gate en sista gång. Vi vet att vi alltid kommer att minnas. Våra varmröda ansikten i den kalla vinden. Gemenskapen med ensligheten. Förtrogenheten med tystnaden. Värdefullare än guld. Starkare än stål. Skört som livet. Bandet mellan oss.

Mildväder i skogens hjärta. Januaris sista sol stryker sig längs våra kinder och bortanför träden hörs havet andas. Snötäcket är borta och en spindel sitter uppkrupen på min känga. Plötsligt en morgon hade jag svepts iväg genom nattens vindlingar till en plats utan namn. Du ropade till mig men hela tiden glömde jag dina ord. Du ropade till skogen men kunde inte mer än hoppas. Du ropade till dem som gått före men räknade bara med dig själv. Tills jag tagit mig hela vägen tillbaka. Tills mitt öga svarade och vi föddes igen. Dinglande i en skör tråd. Allas våra hjärtan.

Nytt år på Jorden. Himlen exploderar och vi kysser varandra. Nedanför världens blixtrande tak där tiden dansar in allas våra förhoppningar. Där ljusen brinner och vi skickar vår värme i alla riktningar. Är våra löften storslagna och ädelmodiga. Ser vi på andra sidan natten oss själva skratta av lust och infrielse. Glittrande som diamanter våra ögon. När vi blivit det vi drömde och väckt det som somnat. När vi vågat det vi ville och vill ännu mer. När vi visat vår kärlek för allt vi älskar och givit det vårt beskydd. När vi tänt upp varandras mörker och sett våra själar glasklart. Ska vi kyssas igen. Ska vi ta i våra armar. Vår enda jord.