Överskyat på Manhattan Beach. Genom strömmen av helgfirare rullar vi fram på strandpromenaden. Längs de glänsande husen där cocktailsorlet sipprar ut genom altandörrarna. Förbi terrassen där marinkårsflaggan fladdrar i brisen och världspolisen tar en kall öl mellan krigen. Förbi parkeringsplatsen vid kraftverket en hel värld därifrån. Där jetmotorerna rusar rakt över oss och familjer från stadens glödheta innandöme samlas runt osande barbecuegrillar. Ända upp till Venice där turisterna får massage och vi köper färgglada skallar till de dödas dag. Medan de hemlösa förbereder sig för natten. Klarvakna mitt i drömmen. Om allas lika möjligheter.

Torka vid Hassi Elbyed. En beslöjad flicka fyller några slitna plastdunkar i bevattningskanalen som fortsätter in bland oasens palmer. Vi går under de omogna dadlarna medan småpojkar från byn försöker sälja billiga fossilhalsband. Små fördämningar i cementfåran styr det svaga flödet till odlingslotterna enligt en noga uträknad tidtabell. Droppe för droppe. Urholkar svetten hungern. Hoppet misströstan. Livet döden. Tillbaka under duschen vid poolen. Stänger jag kranen snabbt. Fylld av vördnad. I ett hav av sand.

Varma vindar över Stora Frö. Enstaka vallmoblommor fläckar det höga gräset blodrött. I den magra jorden multnar tusenåriga skelett medan stenarna som restes över dem sakta sjunker djupare ner i Alvaret. Vi botaniserar bland växterna i den dödskallemärkta delen av örtagården. Bolmört, alruna och belladonna. Livgivande och dödliga. Fortsätter vi vår färd över den blomstrande jord som en gång var havsbotten. Mellan himmelsblå cikoria och illgul ölandstok. På den himlakropp som en gång var livlös. Tar vi ännu ett andetag. Vi livgivande. Dödliga. Små frön.

Dagsregn nära Bollaltebygget. På ingivelse ställer vi oss vid sidan av grusvägen som slingrar bort. Mitt i ingenstans går vi ut efter svamp. Ungtallarna reser sig omkring mig och snart är jag upplöst i den odlade skogens tomhet. Någon enstaka fågel skriker till och du är försvunnen. Bara jakttornen följer mina rörelser. Över den vattensjuka marken. Genom älggräset som når till midjan. Sjunker jag med fötterna. Söker jag efter landmärken. Hittar jag inte vägen som borde gått här. Är jag allt längre. Allt senare. Allt djupare. I ingenstans. Där vi möter oss själva.

Vårkänsla vid Lagaoset. Med vulkanisk kraft skjuter floden ut i havet och skogens jordbruna vatten färgar vågorna. Mina steg sjunker ner genom den flyende sanden som vilar på snön. Det stormfällda trädet ligger uppspolat som en strandad val och sträcker sig mot horisonten. Mörkret faller och ännu ett isdygn väntar oss men ovanför snömolnen dröjer sig ett blekblått skimmer kvar. In i det längsta. Som känslan i drömmen. Som sötman i sältan. Som vi. Hos varandra.

Kulen juldag på landet. Stormen har dragit bort och skogen sover igen. Den ensamma kantarellen lyser bland löven i halvmörkret. Mot förmodan lyckas han få fyr på de fuktiga grenarna och vi värmer oss runt brasan. En svärm av råkor kraxar på avstånd och jag frågar vad vi önskar oss av året som ska komma. Han funderar en stund medan det knäpper försynt från lågorna och mörkret snabbt faller på. Med lugn röst ger han sitt svar. Ha det gott. Säger han och lägger på en gren till. Och länge efteråt ser vi det rödaktiga skenet från glöden därute.

Malö Strömmar i tystnad. Det djupa vattnet rör sig snabbt under mig och i den varma luften mellan öarna hörs ingenting. Sommarens sista maskrosor strålar som solar i dikesrenen. Ingen kommer över bron medan jag står och tittar ner. På maneterna som handlöst virvlar förbi. På vågorna som inte kommer någon vart. På tiden som flyter iväg med strömmen. Utan något motsånd. Bort härifrån som jag aldrig varit. Närmare någonstans dit jag aldrig kommer. Den enda lilla stund. Som räcker för att upptäcka. För att vilja stanna kvar. För att aldrig kunna glömma. Det minsta lilla ögonblick. Av ljudlöst lyssnande.

Sommarnatt i lustgården. Inne under träden dansar småknytt med skuggorna. Gräset är svalt mot fotsulorna men kroppen minns ännu dagens brännande hetta. Från skogens djup sipprar jordens fuktiga andedräkt och under äppelträdet lyser prästkragarna som ett vitt lakan. När lupinerna reser sig mörklila mot den rodnande himlen. När pionernas knoppar vibrerar av längtan att blomma. När kaprifolen fyller den förväntansfulla stillheten med sin berusande sötma. Hör jag bara universum andas. Ser jag bara livets konturer. Känner jag bara din hud. Sakta drömma.

Semesterstund vid Nya Varvet. Längs strandpromenaden strosar kärleksparen. Skriker måsarna. Plingar cyklisterna. Jag viker av uppför berget och hittar en undangömd skogsstig där kvällssolen lyser in mellan träden. Genom lövverket hörs bullret från en lastbåt. Slamret från containerhamnen. Jag råkar på en gammal skyttegrav där soldaterna lekte krig. Och så plötsligt i en glänta längre upp. En klunga skrotfärdiga husvagnar där några brokiga människor står och samtalar bland lump och bråte. Vi stirrar på varandra och jag har inga andra ord än hej. Tillbaka nere vid vattnet ser jag en av dem stå. Lutad mot räcket tittar han utåt havet. Med lång sorgsen blick. Mitt i sin kamp. Mitt bland oss andra. Som leker fred.

Dagsvandring i trakterna kring Imi n'Ifri. Den tegelröda jorden dammar runt våra fötter när vi vandrar mellan mandelträden in i förhistorien. Det disiga förmiddagsljuset låter mig bara skönja konturerna av högre toppar i bergskedjan som reste sig ur havet. Jag häpnar över allt som blommar i det asktorra landskapet. Barnen som dyker upp från ingenstans och försvinner igen. Skorpionernas hålor. De medeltida byarna med sin mjuka kärvhet där det allra dyrbaraste är mulåsnan. Där vår väg plötsllgt korsas av två dinosaurier. Som lämnade sina fotspår här för så ofattbart länge sedan. Som gick här tillsammans precis som vi. Som dök upp från ingenstans och försvann igen. Precis som vi.