Snömoln över Sankt Annas skärgård. Grenarna hänger tunga och skogen tycks lika livlös som de väldiga rösena från stenåldern. Vi fösöker tyda spåren i nysnön och med trevande steg hitta den försvunna stigen uppför berget. Ser himlen klarna en smula över det stora tysta. Tittar efter havsörnen som brukar hålla till häruppe. Hör det dova mullret från lastbåten innan den försvinner bakom udden och tystnaden omger oss igen. Som om den aldrig brutits. Som om vi var ensamma i världen. Ser vi så långt. Så ofantligt mycket. Så underbart lite. På vägen ner inte ens våra egna spår. Var kanske vi aldrig heller. Verkligen här.

Sinande sommar på Särön. Öde ligger badplatsen i septembersolen. Ett saftigt gräs sköljer upp över de spruckna plastekorna som långsamt sjunker ner i glömska. I en sommarvärld där hjärtat minns allt. Cyklar jag över Jungfruvikens dybotten på den långa förvridna bryggan. Håvar jag efter tångräkor som ska kokas levande och ätas till kvällsmat. Dricker jag te ur tjeckiskt porslin i någon av de bedagade herrgårdsvillorna. Hittar jag min själ i skuggan av de vindkrökta tallarna. Lär jag mig till slut att simma en regnig dag i kallbadhuset. Sitter vi tätt uppkrupna i Kärleksgrottan medan solblänket torkar huden. Hinner jag inte bromsa och slår huvudet i en sten. Droppar livet framför mina ögon. Blodrött ur mig.

Nytt år i Lahibiagrottan. Längst ute över udden skingras dimmolnen och en sol utan årstid blänker varmt i diset. Det droppar från taket men längst inne är det torrt som aska. Längst inne tystnar havet. Bodde de första människorna. Hittades den sista garfågeln. Fäller jag en tår för den. Längst inne. Hör jag sångsvanarnas sorgsna trumpetande. Bergets stumhet. Det ohändas löfte. Om att tiden är en lång begynnelse. Att det dyrbaraste är kvar att finna. Att det största är gömt i det minsta. Längst inne.

Ängelholms havsbad i rörelse. Dallrande vandrar vågornas skum över sanden. I envisa rännilar rinner vattnet tillbaka. Medan kråkorna letar bland den smaragdgröna tången och måsarna jagar över vågkammarna. Medan kanelvita snäckskal krasar under fötterna. Medan det skyddande pålverket sakta multnar. Försvinner fotspåren bakom mig. Löses tiden upp framför mig. Silhuetten långt borta. Upphör aldrig bruset av allt som varit. Reser sig ur havet. Allt vi visste. Allt som ska bli. Vad vi ännu kan vara.

Det regnar på Omberg. Som en pilgrim kom jag hela denna väg. Men inte för klosterstaden eller för kyrkan som fyller niohundra år. Jag kom för att se vad han såg. Från sin älskade kulle. I sina ömsinta tavlor. Just den här tiden på året. Just en kväll som denna. Vetet och rågen som skördas. Käglorna av ljus som strålar ner genom molnen. Slöjorna av regn över slätten. De höga skyarna som jagade honom. Han som tycks mig en själsfrände. Som hellre var konstnär än ämbetsman. Hellre här än i staden. Hellre sann mot sig själv. Ifred med alltet. Kungen av luft. Prinsen av längtan.

Senvinterskymning vid Kullaberg. Ner i ett hav av ljus sjunker solen. Som för att avhandla en ödesfråga har sångsvanarna samlats ute på fältet. Det mörknar redan i bokskogarna på norra sluttningen och alla andra är på väg tillbaka. Trevande tar vi oss nerför den branta stigen där frosten gör trädens nakna rötter ännu halare. Passerar vi genom öppningen. Tränger vi oss in i gångar med glatta väggar. Hör vi andetagen från vattnet och tystnaden från vårt inre. Ett pulserande inifrån stenarna. Tänker jag tanken. Att det som fysiken kallar död materia. Tillskriver den också. En levande kraft.

Tunn is på Fågeldammen. Över natten har världen blivit svartvit och ljuden bara viskningar. Stilla och varsamt faller vintern och klär allting i skörhet. Genom revorna i molntäcket ser jag en skymt av himlen. Det ljuslätta bakom det grå. Skatorna i trädtoppen. Först hunden. Sedan den vita käppen som hon håller framför sig. Till sist hennes ansikte. Fyllt av förtröstansfull framåtrörelse. Jag sluter ögonen och går in i hennes värld. Hör knarret från mina skor mot kramsnön. Det metalliska kraxet högt uppifrån. Det ljudlösa dunsandet från snöflingor som träffar marken. Som mina tvivel. Hennes visshet.

Midvinter vid Solbacken. Snön faller glest över en svartvit värld. Bakom övervakningskameror och ointagliga murar ligger barndomens sommarhus som en ängslig fästning på kullen. Träden har vuxit upp men all denna tid har granitblocken legat blickstilla. Sedan den brandgula rälsbussen rullade längs stranden. Sedan han ivrigt körde sin trehjuling på gårdsplanen. Sedan sandslotten byggdes i hans ensliga kungarike och skönhet var det varma glittret på viken. Har mysteriet blivit djupare. Har han inte glömt namnet på lycka. Har han alltid återvänt. Dit solen och färgerna bor.

Strandliv vid Girabäcken. Milstenarna mäter vår resa genom det ruvande landskapet. I skuggorna ligger fortfarande snö men höstsådden får fälten att rodna i ljusgrönt. Det mesta pågår någon annanstans och vi lämnar kvar framtiden på den tomma parkeringen. En trevande värme nuddar min hud och träden är skarpa mot sluttningen. Den ensamma blåsippan lyser i en skör förhoppning när vi sipprar ner mot stranden. Där vi sitter en stund. I den tynande dagens djärva nakenhet. Vid det blanka innanhavets grubblande djup. I tomrummet mellan strävan och uppfyllelse. Blir jag till min. Blir vi. Till vår.

Duggregn vid Tjolöholm. I den fuktkalla eftermiddagen travar vi ut genom drivorna av tång och lägger ostronskalen från nyårsmiddagen till ro. En prydlig hög på det grunda vattnet som ska skingras i nästa storm. Vi dricker te ute på udden tills regnet driver in oss bland de stora ekarna och i skogens tystnad pratar vi om vad våra själar ville med att skaffa sig en kropp. Det mjuka i allt det hårda. Det nära i allt det avlägsna. Den kalla känslan. Av en droppe mot kinden. Den varma. Av hud mot hud.