Blåsig vårmorgon på Strandridaregatan. Gråvita regnmoln vältrar sig fram över hustaken och i revorna syns den djupblå oändligheten. På trottoaren stretar småbarnsföräldrar förbi mot dagis. Jagande tiden som fattas. En chans att stanna. Ett längre tillsammans. När körsbärsträden redan blommat över men syrenerna doftar ännu en stund. När osynliga småfåglar kvittrar mellan husen och ett frö landar i min kaffekopp. Misstänkte vi inte alltid att nuet är sannare. Varandet viktigare. Den lilla stunden större. Än all denna framtid.

Ljuspunkter längs nattens europaväg. Basen pumpar mot bröstet när jag rusar genom sjoken av dimma som driver in från ett osynligt hav. I den glesa trafiken är det bara mina strålkastare som spelar över de snötäckta fälten. Dovt glänsande som ett bronsålderssmycke går månen upp över inlandet. Långt borta stiger upplysta rökmoln från bruket där en hel skog dör inatt. I perfekt synkronicitet blinkar röda lampor från raden av vindkraftverk som stannat mitt i stillheten. Passerar jag platsen där flammorna steg mot stjärnhimlen från den övertända ladan. Där fasadbelysta lagerbyggnader nu otåligt inväntar morgonen. Försvinner jag djupare in i mörkret. Stiger jag ut i den kalla rymden. Där Orion går ner över skogen. Nuet över det förflutna. Jaget över alltet. Livet över döden.

Det mojnar vid floden Tavy. En guldgul fridfullhet har kommit över ditt ansikte. Katten skimrar i rostrött och smiter in i salongen medan hundarna kråmar sig ivrigt inför promenaden. När solen går ner över världsarvet och försvinner bakom böljande lövträd. När månen tänds över Devon och daggen lägger sig i det saftiga gräset. När pärlhönsen drar sig tillbaka och koltrasten lockar fram sommarnatten. Hör vi bäcken porla. Dricker vi vårt te bland rosor och murgröna. Är det en sådan kväll. Jag kan få för mig. Att växterna känner lika starkt som vi. Att allt som världen ärvde. Var skönhet.

Genom Mörkerhålet en frisk vind. Som en pansarkryssare stävar den långasmala ön över Östersjön. Klyver den stormvågorna med sin yttersta udde. Bär den oss ännu en bit genom livet. Fem män som kunde haft varandra på kornet. Som kunde spridit död och förintelse. Som följts åt ända hit. Där vi står på igenfyllda bunkrar och raserade skyttevärn. På ett krig som inte blev av. På rädslan för de andra. På ett svagt hopp om försoning. Vid kanonen som fortfarande pekar mot öster. Minns jag övningen med bajonett. Hur vi skulle sticka in och röra runt. Hur den plågade sergeanten lät min vägran passera utan bestraffning. Hur våra blickar möttes. Vi som aldrig ville varandra något ont. Vi som älskade livet. Precis som de andra.

Bleke vid Valön. Knivmusslorna ligger hopfällda i den grunda viken men strandskatans skrik skär genom stillheten. Jag lägger örat mot den rosa graniten och drömmer en stund om hur världen föddes. Befriar en svanfjäder från den svarta tången. Ser egendomliga smådjur få liv i skrevornas kristallklara vatten. Varje hällkar ett eget universum som till sist ska grumlas och torka ut. Vi sitter en stund i kvällsglittret medan färgerna djupnar. Medan vi fingrar på bläckfiskarnas vitnade skelett. Medan vi ser långt bortanför de yttersta öarna. Nuddar livets innersta väsen. Med yttersta vingspetsen.

Skymningstid vid Flammafallet. Mina steg mjuknar i den ljusgröna mossan som täcker golvet i granarnas salar. Från långt borta kommer det dämpade knattret från maskingevär som allt mer uppslukas av bruset från forsen. Där jordens brunsvarta blod strömmar genom mina tankar. Följer jag Krokån uppströms utan plan eller uppsåt. Annat än att försvinna. In i den väldiga tystnaden. In i det lågmälda suset från skogarna. In i det trösterika ljuset från en uppsprucken himmel där molnen vandrar utan mål. Tills jag går ner mig i den sanka myrmarken. Tills jag gläds åt stigen jag hittar tillbaka. Tills mörkret faller. Kriget tystnat. Och det djupt nere i mitt sinne. Råder en bräcklig fred.

Sommarnatt i lustgården. Inne under träden dansar småknytt med skuggorna. Gräset är svalt mot fotsulorna men kroppen minns ännu dagens brännande hetta. Från skogens djup sipprar jordens fuktiga andedräkt och under äppelträdet lyser prästkragarna som ett vitt lakan. När lupinerna reser sig mörklila mot den rodnande himlen. När pionernas knoppar vibrerar av längtan att blomma. När kaprifolen fyller den förväntansfulla stillheten med sin berusande sötma. Hör jag bara universum andas. Ser jag bara livets konturer. Känner jag bara din hud. Sakta drömma.

Vinter i sagolandet. Låga moln strandar sitt iskalla regn på urberget. Småfolket stryker längs gärsgårdarna och viskar om trollet som kommer brakande genom skogen. Älvorna skyndar sig att dansa ännu en stund och djurens andar stiger sakta upp bland träden. Från ingenstans kommer strålkastarna som snabbt sveper över allt det ömtåliga. Haren fryser till is och trollet håller för sina ögon. Skogsfén svävar vid den orörliga kroppen och stryker med handen över pälsen. Vi måste förlåta. Dem som inte kan se. Vad som inte glimmar.

Vinterskymning vid Skrivareklippan, del 2. I det fallande mörkret kraxar råkorna in över hamnen och sätter sig i rader på taken. Fyrarna blinkar allt starkare över det tomma havet. Jag ser ingen komma ut på piren, ingen gå längs stranden. Ingen visa sig. Allt hända. Ensam med mig själv skriver jag historien om det osedda. Referatet av det osagda. Berättelsen om det som sker i tysthet. Strax utanför lampans sken. Blir jag tydlig. Ser jag min sanning. Antecknar jag de stora orden. Utanför parentesen. Suddas. Världen ut.

Alla hjärtans dag vid älvmynningen. I dagsmejan droppar det från taket när vi sitter i lä för östanvinden. Segelfartygen ligger ännu i vinterdvala men solen väcker våra andar. Du tar min hand just där du tog den första gången. Där strömmen är stark och det söta vattnet skjuter ut i det salta. Där havet föds och kärleksparen vandrar utåt ljuset. Där stenen målas röd av envishet och det finns en trotsig förtröstan i luften. En oresonlig längtan som ser förbi allt det fula. Stålet på stranden och betongen på klipporna. Hjärnans kyla. Den släckta evighetslågan. Ser jag och tänker att det bara är vi. Våra hjärtan. Som brinner oupphörligt.