Molnfritt över Blåalt. Medan en stadig sydan far genom bokarnas kronor. Flödar det förgyllda höstljuset mellan flyttblocken och sköljer upp på mossan. Faller löven i de långa skuggorna som den kommande snön. Påminner de mig om hur naturen en gång såg ut. Gammelgranarna som i sekler gömt sig härinne bakom berg och sjöar. Vars vishet djupnat av obruten eftertanke. Som bevittnande sina stormfällda själsfränders förmultning. Fäller sina tårar av koda.

Kvällsljus vid Lawarnick Cove. En bit från klippkanten är vi skyddade från den stadiga vinden. Fartygen som blänker i den sista solen släpper slutligen taget om land och ger sig av över Atlanten. Någonstans därute öppnar brugden sitt gap och låter sig genomströmmas av hav. Vi tror att vi är ensamma i världen när ett småskrattande kärlekspar dyker upp från ingenstans och försvinner igen bortåt Kynance Downs. De lätta grå molnen blir aprikosrosa och din hud skimrar i brons. Långt borta i diset anar vi Saint Michael's Mount och minnet av munkarna som levde där för tusen år sedan. Tysta som himlen öppnar vi sinnet för det gränslösa. För det ofantliga som lever i oss. Som inte ska någonstans men aldrig är stilla.

Skymningspromenad vid Djurgårdarna. Det nyss fallna regnet porlar bland boklöven i rännstenen. Pingvinerna står håglösa under lysrören i fågelhuset och ingen ser på när getterna får mat. I dammen simmar sälarna sina enformiga rundor men stannar ibland och vädrar i den friska vinden från havet. Älgarna tar obekymrat för sig av höet men dovhjortarna tittar uppmärksamt på mig som om jag hade ett budskap till dem. En blek sol tittar fram precis innan den försvinner bakom molnen som varslar om snö. Ett kärlekspar lutar sig mot varandra på sin väg bort genom löftena. Sätter mig på bänken och andas in den kyliga luften. Känner inte stängslet runt mig. Djupt därinne. Är ni fria.

Hettan långt ute i väster. Längst inne i dunklet. Samlas vi pyrande. När glipan i mörkret öppnas. När det skarpa ljuset bländar oss och en takt stiger ur tystnaden. När en röst från avgrunden manar oss mot flamman. Mot det förgörande som skapar liv. Mot det förtärande ur vilket vi föds. Mot elden i våra hjärtan. Kan vi inte längre värja oss. Är vi snart övertända. Smälter vi av deras nakna lågor. Brinnande mitt ibland oss. Deras innerliga lust att lysa upp. Innan glipan åter stängs. Som när solen släckts i havet. Finns en glöd kvar på himlen. Längst in i våra hjärtan.

Hårda vindar i Landskrona. Stormbyarna viner i Citadellets trädtoppar och vattnet går högt i vallgraven. Utanför den tomma konsthallen står jag och ser skymningen rulla in. I timtal har jag lyssnat på bilradions rapporter om besinningslöst våld. Om en värld i skräck. Om svårigheten att skydda mjuka mål. Tänker på de kallblodiga mördarna som jagar mig i mina mardrömmar. Som alltid hinner ikapp. Som alltid. Sätter jag mitt hopp till de skarpa hjärnornas förmåga. Att kringskära enfalden. Hålla det galna på avstånd. Sätta mjukt. Mot hårt.

Stilla liv på Björholmen. Vintern ligger som ett tunt puder på öarna. Tystnaden så mycket mer påtaglig när den ensamma knipan visslar över vattnet. När det förgångnas andar viskar i gränderna. Genomskinliga av sin ändlösa väntan på männen och sönerna. Sillens återkomt. Den bräckliga lyckan. Mellan de enkla hus som en gång levde hela året. Som nu är välputsade smycken i längtan efter sommarens korta utlevelse. Lika tomma som alla staplade tinor. Igenbommade sjöbodar och sund utan segel. Bryggan med sin otrampade snö. Där han lämnar sina spretiga spår. Landkrabban med sin längtan till vågorna. Sin rädsla för djupet.

Höstsommar i Limehouse. Medan pubens urgamla dunkel fylls av den milda havsvinden blänker Themsen som en silverbricka. Medan vi slukar de friterade fiskfiléerna prövas flodens beslutsamhet av det inkommande tidvattnet. Medan den skarpa eftermiddagssolen faller på spiselkransens Dickensromaner ser vi en väderbiten halvtonnare segla mot Nordsjön. Rastlöst forsar turistbåtarna förbi men vi blir kvar här. I det viktlösa lugnet ovanför tidens otåliga flöde. I en kort evighet av reservationslöshet. I skarp kontrast mot förgängligheten. Avtecknar sig våra skuggor tydligt.

Genom Azaleadalen i det kortaste mörkret. Mot en natthimmel ljusare än stjärnorna avtecknar sig små gråsvarta moln. Precis som svalornas jakt över gräset varslar en orolig nattbris om midsommarregn. Ett ensamt par släntrar hem från den sista brännbollsmatchen och det finns inget annat. Än lampornas glödande månar över stigen. De kulörta lyktornas reflektioner i dammen. Jasminblommornas doft när du kommer nära. Våra ljusaste jag ilande genom dunklet. Som sälarna mellan väggar av betong. Visste vi alltid längst inne. Att hålla oss kvar vid drömmen.

Höstsol vid Ljushålet. Mina fötter sjunker ner i dyn medan knivmusslorna skär genom tiden. Det förhistoriska landskapet öppnar sig omkring mig och mellan holmarna ser jag långt åt alla håll. Inte ett hus, inte en båt, inte en människa. Bara gråhägrar som tar till flykten med sina hesa läten och tunga vingslag. Upp över det första havet. Långsamt stigande som flygödlor över urbergets slumrande dinosaurier. Så ljudlöst. Blev vi till. Skapade vi ordet. Skrek vi i högan sky. Kallade vi på mörkret. Ligger här nu uppspolade bland rosaskimrande stenar. De grälla fragmenten av världen vi skapade. Som just här. Just nu. Inte skymmer ljuset.

Skottdag på Shoreditch High Street. Långt borta blixtrar blåljus medan stjärnorna är gömda bakom tunga regnskyar. Människorna har försvunnit ner i underjorden och staden har plötsligt tystnat. På de ensliga gatorna är tiden mitt enda sällskap. Gående utan brådska. Strävande utan ansträngning. Längtande utan smärta. Läser vi de ängsliga tecknen på väggarna. Ser vi varandras nyfikenhet på fortsättningen. Öppningen till nästa värld. Drömmande om allt som ska hända. Om vi bara får. Ännu en dag.