Det mojnar vid floden Tavy. En guldgul fridfullhet har kommit över ditt ansikte. Katten skimrar i rostrött och smiter in i salongen medan hundarna kråmar sig ivrigt inför promenaden. När solen går ner över världsarvet och försvinner bakom böljande lövträd. När månen tänds över Devon och daggen lägger sig i det saftiga gräset. När pärlhönsen drar sig tillbaka och koltrasten lockar fram sommarnatten. Hör vi bäcken porla. Dricker vi vårt te bland rosor och murgröna. Är det en sådan kväll. Jag kan få för mig. Att växterna känner lika starkt som vi. Att allt som världen ärvde. Var skönhet.

Julafton bortom Köp. Mellan tuvorna prövar vi oss fram över den sanka myren. Regnet hänger i luften och det blir aldrig riktigt ljust. Sötsträvt smakar det julröda lingonet och nästan självlysande grön är mossan i de väldiga granarnas dunkel. Med det snabbt kallnande teet sköljer vi ner lussekatterna och går vidare. Utan att bry oss om dropparna mot ansiktet. Om att vi inte vet vart stigen leder. Om att julen inte är vit och ingen får årets julklapp. Vi är frusna och svultna när vi skrattar åt vägskylten på en öde grusväg. Men vi köper just ingenting. Konsumerar bara vad vi önskade oss mest. Mitt i ingenstans. Detta kulna äventyr. Alla vi tillsammans.

Vintersol över Rossö. Svagt någonstans utom synhåll piper ett larm som ingen stänger av. Över sprängstenen längs stranden går jag för att söka efter skönhet. Förbi den skygga vik där en tunn hinna av is varslar om mörkret som snart ska komma. In bland de stumma fritidshusen som med sina förnumstiga staket stänger inne en trevande ängslan. Som alltid för sen till solen känner jag hur ljuset rinner ut mellan småtallarna. Under den impregnerade telefonstolpen där en hackspett maniskt hackar efter liv. Vänder jag mitt i steget. Mitt i den outhärdliga prydligheten. Hittar jag mig själv. Sitter jag en stund i vattenbrynet för att återbörda musselskalen jag haft med mig. Så vackra igen under vattnet. Stilla som havet. Romantikern som drogs till verkligheten. Skymningsmänniskan som älskade ljus.

Höstregnet faller över Dansbygget. Vildsvinen har slitit den mjuka mossan i stycken. Löven har börjat singla ner och den första frosten är på väg. I granskogens dunkel letar jag trattkantareller men hittar ett ödetorp. Omgivet av ett kalhygge som kanske var hans skog. Han som lämnat efter sig så lite. Några rostande maskiner som slukats av sly. En hög med lump under det infallna taket. En VHS-bandspelare som sakta ruttnar och ett bleknat videofodral. Som enligt texten under den nakna kvinnogestalten innehöll en erotisk fantasi. När jag känner en kall hand sträcka sig mot mig. Som för att bjuda upp. Som en sista trotsig gest. Som om det fanns någon där. Jag är bäste dräng. Jag är stark. Jag är den som ingen behöver. Jag är. Den gastkramande ensamheten.

Verklighetsnära vid Djurgårdsbrunn. Vårkylan kryper på när solen släpper taget om Kaknästornets topp. När filmteamet riggar färdigt mitt på det stora fältet. När kaffet tar slut och den lilla skaran statister håller värmen med småprat. Är vi alla här för att skapa illusionen. Av en ljummen sommarkväll utan bekymmer. Av extasen framför en festivalscen. Av det härliga med vänskap. Vi som inte ens träffats förr. Som huttrar på det frusna gräset. Tränger ihop oss runt huvudpersonerna som plaskar barfota i vattenpölen. Delar en snabb glädje. Hittar en plötslig samhörighet. Som känns riktigt verklig.

Tylösand i sjörök. Istället för att gå bort över stranden viker jag av utåt klipporna. Där den ensamma korpen studerar mig på behörigt avstånd och sedan är borta. Som i ett trollslag har den varma vårdagen suddats ut och världen blivit ett vitt töcken. Som av rök från en väldig vårbrasa täcks den blå himlen över. Dimbankarna som nyss vilade på horisonten har klätt hela kusten i glömska. Jag andas in havets andedräkt och blir allt lösare i konturerna. Minns inte längre det oviktiga. Det som annars syns så mycket. Ser nu bara det osynligaste. Längst inne i varandet. Drivande genom görandet. Våra flyktiga andar.

Det spricker upp över Nordöarna. Jag hittar en stig ut mot ljusningen. Följer den smala cementgången som ringlar genom klippskrevorna. Förbi sommarnöjen av masonit. Förbi den rostiga minan som aldrig fick explodera. Förbi fiskeboden som sakta förgås av längtan efter sin fiskare. Han som hade ordning på alla redskap. De som nu ligger i en härva på det murkna golvet. Måsarna kretsar oroligt runt mig och under fötterna krasar deras musselskal. Jag hinner tänka att gudingarna låter förundrade innan deras parningsläten slits sönder av bullret från räddningshelikoptern. Sökandet efter skeppsbrutna är i full gång. Högt över skärvorna av allt vi skulle bli. Rädda. Våra själar.

Sagostund i Japandalen, del 2. Jag ser ormbunkarna rulla ut sina plymer. Ekarna bli sina drömmar. Verkligheten sin saga. Jag trevar efter ord som kan berätta. Ord som inte är stumma utan låter vattnet rinna mellan stenarna. Blommorna explodera. Träden andas. Där framför mig på en skylt. Haikumästarens tidlösa tecken. Med hans öron hör jag cikadornas röster fylla bergets skrevor. Med mina egna. Koltrastens sång. Stilla vyssja. Jorden till sömns.

Oktoberskyar över Hanebacka. En molnrygg från söder skymmer plötsligt den varma höstsolen. Här i det andra Särö där man aldrig var. Vid foten av den andra skogen där man aldrig promenerade. På fel sida om vägen där den gamla bondgården låg. Där jorden brukades och det levdes ett hårdare liv. Där en ond ande kom ur flaskan men hölls undan av hennes stora hjärta. Hon som bjöd oss på makaroner och saft medan det svors inne i finrummet. Som med tapper mjukhet höll fast vid kärleken. Jag går förbi de försvunna ladorna där vi grävde gångar i höet. Över de skördeklara sädesfälten som nu är golfbana. Hur hisnande annorlunda det var i den världen. Hur härligt nära livet. Hur darrande nära döden. När han höjde yxan. Och huvudet låg där i blodet på huggkubben. Den förstummade hönans.

Het dag i Fez. Mopeder och fullastade åsnor tränger sig otåligt fram genom den aldrig sinande strömmen av människor. Vi driver runt i medinan och plötsligt har båsen med trähantverk övergått i en köttmarknad. Framme till försäljning finns allt man kan önska. Ett kluvet oxhjärta. Komagar som hänger i krokar över disken. Förskrämda hönor som ligger platt på en våg innan de ska slaktas. Vi fortsätter uppför en av de niotusen gränderna och kommer in i en souk där man säljer kvinnokläder. Slöjor, djellabas och sjalar i regnbågens färger. Skyltade på det mest beskedliga vis. Då tränger den fram med full kraft. Tanken att jag är i en kultur där kvinnokroppen inte ingår. Som en del i det allmänna utbudet.