Dagsvandring i trakterna kring Imi n'Ifri. Den tegelröda jorden dammar runt våra fötter när vi vandrar mellan mandelträden in i förhistorien. Det disiga förmiddagsljuset låter mig bara skönja konturerna av högre toppar i bergskedjan som reste sig ur havet. Jag häpnar över allt som blommar i det asktorra landskapet. Barnen som dyker upp från ingenstans och försvinner igen. Skorpionernas hålor. De medeltida byarna med sin mjuka kärvhet där det allra dyrbaraste är mulåsnan. Där vår väg plötsllgt korsas av två dinosaurier. Som lämnade sina fotspår här för så ofattbart länge sedan. Som gick här tillsammans precis som vi. Som dök upp från ingenstans och försvann igen. Precis som vi.

Smögen i svartvitt. Oupphörligt patrullerar havstrutarna över den kala skärgården. Pressar en rastlös sydvästan mot mitt ansikte. Vakar stenkumlen över tomma vatten. När kvällningen kommer snabbt. När den svaga rodnaden i svärtan tonar bort. När natten alltjämt blir längre för var dag. Jagas jag över klipporna av en skugga från händelserna i världen. Kan jag inte komma undan en känsla av förebud. Bekymras jag på djupet över människorna. Över en synbarlig polarisering mellan ont och gott. Ser jag ut över ett upprört hav. In i det envisa skenet från Hållö. En påminnelse utan slut. Om att allt mörker har ett ljus. Allt ljus ett mörker. Att ingenting bara är. Svart eller vitt.

Harholmsviken i västlig kuling. Drivor av skum dallrar i skrevorna. Små vita bollar sliter sig loss och seglar iväg över hällarna. Studsar lätt mot mitt ansikte. Blir till ingenting i min hand. Ejderhannen navigerar skickligt på de oroliga vågorna. Tillbaka för att möta den vår som ska komma. Vänder han sitt långsmala huvud åt mitt håll. Vem kallade dig. Jag hittar lä bakom klippan och ser honom lyfta. Ser de bortglömda båtarna som ligger spridda över strandängen och aldrig kommer att segla mer. Ser dagen tyna. Visst var det ljuset. Som kallade dig. Längtans mästare.

Västerskog i fallande mörker. Med sina långa halsar i det isande vattnet letar två svanar efter mat. Inne bland de vindformade träden har jag konferens med tystnaden. Mellan talltoppar som knäckts i den senaste stormen lyssnar jag på regnet. Brunsvart som bäckens vatten är teet jag dricker med långsamma klunkar. Tänker på att de sägs hålla ihop livet ut. Hur ensamt det annars skulle varit på ett vintergrått hav. Plötsligt tåras mina ögon. Inte av sorg men av vördnad. För allt som är bräckligt. För de träd som har sina toppar kvar. För allt det vackra som fortfarande finns där. Mellan oss.

Sent en kväll på Ocean Front Walk. Mörkret har sänkt sig över stranden och ett enda ställe håller fortfarande öppet. Utanför står vi och tittar in på scenen ihop med en samling härjade själar som inte heller får komma in. Som lockats fram ur dunklet av den där dödsföraktande rösten. Som minns något viktigt från längesedan. Då när livet bara börjat. Som för ett ögonblick glömmer sig själva och dansar på asfalten till den uppkäftiga hammondorgeln. Som sjunger med i sista låten som om den skrivits för dem. Medan bandet låter kusligt äkta och det nästan kunde varit han. Som står där framför mikrofonen i sitt trassliga hår. Som mötte slutet i sin egen svärta. Som talar till oss här vid världens ände. Som om han var vår enda vän. The end.

Skälderviken mellan vinter och vår. Ute på vågbrytaren torkar skarvarna sina vingar i den nollgradiga västanvinden. Vågorna rullar in över det jordbruna vattnet som strömmar ut från skogarna. Molnen skingras under en sol som varken dömer eller förlåter. I mitt samtal med tiden blir jag allt tystare. Ser jag allt vi varit och skall bli. Känner jag allt vi ville och ännu hoppas. Som drivveden uppspolade minnen av vårt innersta. Som tånghögarna början på nya territorier. Som sanden viss om vår flyktighet. Blir jag varse. Ögonblicket som just var.

Ljuspunkter i nattens Shoreditch. En svart himmel vilar över staden medan blåljusen jagar längs gatorna. Bland finanskvarterens glittrande skyskrapor göms en måne i nedan. Bland restaurangens glänsande uppåtsträvare skär skarpa hjärnor en bit av kakan. Bland gathörnens skeppsbrutna lyser bara ett svagt hopp. När jag gör ett sista försök att hålla mig flytande minns jag hans trösterika röst vid frukosten. Ur högtalarna i designhotellets matsal. There is a light. That never goes out.

Midsommar i Azrou. Nere på slätten gassar solen men häruppe bland cederskogarna är luften lätt att andas. Jag dricker mitt heta vatten kryddat med mynta och ägnar några tankar åt blommorna i ett land långt borta. Böneutroparnas skrällande röster blandar sig med varandra över bergsbyn och affärerna stänger tidigt för att hedra högtiden. I min traditionella berberdräkt tycker jag mig nästan smälta in bland männen som väller ut ur moskén. Bara den tandlöse mattförsäljaren behandlar mig som turist. Och när jag går förbi tiggaren utan ben pekar han på mig och skrattar gott. Lustiga att se. Är de som inte har svans.

Helloween på Imperial War Museum. I duggregnet följer vi strömmen av skolbarn förbi slagskeppskanonerna. In i dödens arkiv där vi redan kan namnen på kamikazeflygplan och stridsvagnar. Stumma står vi framför de förintades skor och jag ser den lilla flickan stirra på högarna av dockor från lägret. Ser en annan hoppa runt på skärmen i golvet där en tysk stad blir till aska. Ser mig själv försöka förklara. Mig själv stupa i skyttegraven. Falla ner i massgraven. Dö den okände soldatens död. Känner skräcken. Ser döden i vitögat. Det svarta ansiktet i mörkret. Det blanka uttryckslösa. Ser den lilla pojken imponeras av stålet. Stålsätta sig mot mjukheten. Hårdna i striden. Bli till ånga. Vad var ditt namn. Little boy.

Sommarhetta i Ransvik. Diamantklipporna lyser rosa i den varmgula solen. Havet stillnar och långt ute i diset svävar Själland. Det är fullt med folk på stränderna men här är vi märkligt ensamma. Där det första av Sverige reste sig ur istidens smältvatten. Där de första migranterna steg iland och högg ut ett liv ur stenen. Känns vattnet isande mot vår varma hud. Stiger vi upp pånyttfödda. Som de första varelserna på land. Miljoner år efter att magman kallnat där vi står. Med livet vi skapade. Ur erövringen av det okända. Ur attraktionen till vår motsats. Ur hettan som uppstod. I vårt möte.