Hornstull efter regnet. Kala putsfasader lyser i kvällssolen och några joggare stretchar mot en parkbänk. Jag fångar de sista strålarna bakom Solgrillen och de glittrar i pölen på bordet. Tanten tackar genom luckan innan hon går iväg med sin lilla hund. Det är glest mellan allt och varje människa är synlig. Långt borta är virrvarret och förgörelsen. Vargtimmen och besinningslösheten. När skriken från en mås ekar mellan husen och en skuta glider under Liljeholmsbron. När avsaknaden är min bundsförvant och ingenting egentligen händer. När tomheten är mitt sällskap och en regnbåge sträcker sig över himlen. Finns jag verkligen här. Längtar jag ingenstans.

Försommar i Kalvviken. Blixtsnabbt dyker tärnan ner i det grunda vattnet. Långsamt. Flödar vårfåglarnas röster ut mellan träden. Vadar jag genom det kristallkalla vattnet. Vandrar solreflexerna över sandmaskarnas snirkliga högar. Omärkligt. Sjunker det blanka havet undan. Värmer majsolen vikens innersta. Rör sig snäckan över sanden. Som en strävan genom livet. Att komma närmare väsentligheten. Sakta men säkert. Störta oss handlöst. Mot det som vi inte har visshet om. Men ändå vet.

Skymningsglöd i Atlasbergen. Högt över stadens minareter seglar egretterna. På caféerna sitter klungor av andäktiga män riktade mot TV-skärmar som visar VM-fotboll. Förbi på gatan går kvinnor för att kvällshandla med sina barn i släptåg. Jag njuter av den svala vinden medan en gyllene sol sakta dör över det osynliga havet långt i fjärran. Plötsligt stiger ett jubel över torget. Djupt inifrån kontinentens hjärta. Upp mot himlen där hoppet svävar. I matchen mellan Tyskland och Ghana. Har Afrika gjort mål.

Julafton i Guldlocks zon. Som flickan i björnarnas hus äter vi gröt som är varken för kall eller varm. Med regnet hängande i luften tar vi en promenad upp till kraftstationen. Ser gyllenbruna kaskader kasta sig nerför branten. Hör brummandet från turbinerna och går nerströms igen. När det tidiga mörkret sänker sig och Polstjärnan blir synlig i Lilla Björn. Hackar jag ingredienserna till solögat och tänker på de andra planeterna därute. De som också ligger inom livets råmärken. Inom zonen som är döpt efter flickan. Där solen värmer men inte förtär. Där vattnet flödar och inte fryser för alltid. Där vi sätter oss till bords i vårt lånade hem på jorden och skålar i mumma. Till tack för den lilla tid. Vi leva här.

Ändlös sommar i Stallviken. Oförklarligt tom är badplatsen där jag tusen gånger simmat över den krusade sanden. En mild sydvind tränger tillbaka hösten och lockar ut mig i vattnet. Jag borstar av mig älgflugorna från den torra skogen och går genom vågorna över viken. Det ryker om sandskäddan som plötsligt skjuter iväg och en tångräka sprätter under foten. Trotsigt gungar den ensamma segelbåten ute vid sin boj och jag minns stormen som snart ska komma. Hennes pappas långsmala havskappseglare som slet sig en natt. Hon som var skönhet. Spillrorna av mahogny därnere bland tången. Hon som drog och slet i min längtan. Som aldrig fick veta. Vad jag ville ha sagt. Pojken med det tysta hjärtat.

I trollskogen nedanför Kumlet. Faller redan skymningen som dropparna från de tunga molnen. Kryper knotiga tallar längs hällarna medan vinden jagar i deras kronor. Känner vi jordens stilla undran. Nära den fuktiga myllan som andas med oss. Multnar bland barr och ekblad vår ängslan över världen. Hörs ett oroligt hav genom grenarna. Lika osynligt som vi härinne under berget. Där träden har röster och stenarna ansikten. Där sprickan ner i underjorden öppnar sig bakom oss. Tystnar vi en stund och lyssnar till det djupnande mörkret. Som födde vår värsta rädsla. Och allt vårt ljus.

Det regnar på Omberg. Som en pilgrim kom jag hela denna väg. Men inte för klosterstaden eller för kyrkan som fyller niohundra år. Jag kom för att se vad han såg. Från sin älskade kulle. I sina ömsinta tavlor. Just den här tiden på året. Just en kväll som denna. Vetet och rågen som skördas. Käglorna av ljus som strålar ner genom molnen. Slöjorna av regn över slätten. De höga skyarna som jagade honom. Han som tycks mig en själsfrände. Som hellre var konstnär än ämbetsman. Hellre här än i staden. Hellre sann mot sig själv. Ifred med alltet. Kungen av luft. Prinsen av längtan.

Lövfällning vid Kvarnfallet. Förbi vassruggar och rotvältor rör den sig makligt. Den blanka ytan. Som lönnbladen singlar ner på. Som oktobersolen knappt tränger igenom. Som den milda vinden dansar över med lätta steg. Utan att lämna spår. Rör jag mig motströms. Allt längre bort. Ännu lite närmare. Källan som rinner upp. Långt inne i skogens hjärta. Vänder jag om. Driver jag ner mot havet. Mot fallet där den bryts. Den blanka ytan. Där plötsligt blir synlig. Den vilda kraften.

Regnvarsel vid Lagaoset. Stålgrå skyar täcker himlen. Där floden blir ett med havet. Där kvällssolen bryter igenom i det sista. Där vita skelett ligger strödda över stranden. Bara en avfart från motorvägen. Dränkt av vågorna som bryter mot sanden. Bruset från allt som är bråttom. Från stridsvagnarna som rullar obesvärat genom semestertrafiken. Mot de tänkta krigen. Är vi skyddade här. Bakom klitterna täckta av strandråg. I en vördnad inför livets tecken. Genom vår stora törst. Efter kärlek.

Juninatt i Rhododendrondalen. Ljuset släpper bara motvilligt taget om den flyende dagen. Strödda under näsduksträdet ligger blombladen som hopskrynklade pappersark. Det porlar längs stigen när jag stilla rinner ner genom den blommande skogen. När månen glöder svagt bakom en tunn molnslöja. När mina tankar jagar som fladdermössen mellan träden. Ord för det obeskrivbara. Skriver jag i det ljumma dunklet. Tecknet för ingenting. Uppgår jag i sagan om min sanning.