Åskväder vid Batteriudden. Höga skyar rör sig in över fjorden i mäktiga formationer. Världen går i blygrått och regnet är inte långt borta. Blodröda vajar rönnbären i vinden. Som av saknad har någon byggt en plastkopia av kanonen som stod här. Pekande mot himlen i en tom gest. Oförmögen att göra skada. Går jag vidare utåt klipporna. Bort ifrån idén om att jag har en fiende. Undan tanken på förstörelse som något konstruktivt. Söker jag skydd längre in i mig själv. Flyr jag längre ut i havet. Ensam med kraften vi inte kan besegra. Laddar jag om.

Genom Azaleadalen i det kortaste mörkret. Mot en natthimmel ljusare än stjärnorna avtecknar sig små gråsvarta moln. Precis som svalornas jakt över gräset varslar en orolig nattbris om midsommarregn. Ett ensamt par släntrar hem från den sista brännbollsmatchen och det finns inget annat. Än lampornas glödande månar över stigen. De kulörta lyktornas reflektioner i dammen. Jasminblommornas doft när du kommer nära. Våra ljusaste jag ilande genom dunklet. Som sälarna mellan väggar av betong. Visste vi alltid längst inne. Att hålla oss kvar vid drömmen.

Försommarsöndag i Porte de Clignancourt. Värmen dallrar mellan tälten där rastlösa män säljer märkeskopior och afrikanska smycken. Där hemlösa barn sitter hopkrupna i ringledens betongskugga medan turisterna rinner förbi mot antikmarknaden. Där jaget löses upp i en malström av andra. Botaniserar vi bland obskyra litografier och förgyllda empirmöbler. Tills han ur en låda gamla foton spolas upp som ett strandfynd. Han som en gång var så viktig. Den störste i sin egen lilla värld. Bilden av det yttersta beroendet. Av att få vara ett jag. Av att få vara någons du. Av att inte bli lämnad kvar. Av mig nu.

Snömoln över Sotefjorden. I det fritt fallande mörkret porlar en bäck under ljungen. Fladdrar några svarta vingar förbi. Driver ejdrarnas förundrade läten iväg över vattnet. Går jag längs kanten av allt som spolades upp i stormen. Av min vetskap om världen. Av all min längtan. Närmar jag mig det stora ogripbara. Det till synes påtagliga vars konturer suddas ut som min egen. Blir jag en del av mysteriet. Undrar jag. Om inte overkligheten är det enda verkliga. Alltet det enda jaget. Outgrundligheten det enda säkra. I mitt stilla sinne.

Septemberkväll på Saltholmen. Tidvattnet rinner sakta ut mellan ögonblicken. Det blåser bara någon sekundmeter och de flesta av vindkraftverken har stannat. Medan glöden falnar över Vinga grånar skärgården till mjuk aska. Ett par stora fartyg dras in till vila och fyrarna tänds för de andra. Bakom mig kivas gråtrutarna om några kvarlämnade rester och deras ängsliga skrik skär genom stillheten. För att återbörda har jag kommit. Musselskalen till havet. Sommaren till evigheten. Mörkret. Till natten.

Jämngrått vid Subbeberget. Inne i stenbrottet är alla ljud dämpade. Alla tankar glömda. Alla liv levda. Bara avlägset hörs havet som är alldeles nära. Bara nästan hörs ett svagt kvitter från ingenstans. Ett entonigt knackande i berget. Släggorna som mejslar fram en knapp tillvaro ur graniten. Rösterna som svär av möda och viskar efter kärlek. Jag går ut på vallen av skrotsten. Betraktar den lugna viken. Där blocken lastades på pråmar. Där svetten lackade och händer krossades. Där spahotellet erbjuder en stund av njutning. För oss som svär av möda. Och viskar. Efter kärlek.

Knäred dan före. Vi går ut i den långa natten. Det är midvinter men luften är mild som höst. Stjärnbilderna lyser mellan skogens grenar och käglorna från våra ficklampor sveper över stammarna. Uppslukas av mellanrummen. Dör ut över fälten. Någonstans därframme hörs porlandet från bäcken där vi byggde fördämningar en sommar. Här mitt bland lövträden hittar vi vår gran och går hemåt igen. Tittar upp på Orion och nebulosorna som håller på att föda nya stjärnor. Det är ännu inte julafton men vår önskan är redan uppfylld. Ljuset har återvänt.

Vinterkänning vid Draget. Det är en kall nordan som kommer över fjorden och solen är redan på väg ner. Men jag lägger handen mot den ännu varma klippan och minns en annan tid. Stenblocken som magma på högaffeln när jag bar in dem i dunklet. De förväntansfulla själarna tätt hopkrupna i svetthyddan. Deras hud så nära den glödande graniten. Redo att ge iväg allt det bittra. Nakna som träden nu när löven fallit. Redo för den långa vilan. Nakna som hoppet om liv i mörkret. Redo att födas på nytt. Nakna som slånbären i väntan på första frosten. Drömmande om sötman som ska följa.

En gråmulen dag i drömfabriken. Över Santa Monica Bay hänger molnen tunga och det är glest på stranden. Men uppe i Hollywood gassar solen över allt som kunde varit. I staden där ingenting är vad det tycks vara och själva verkligheten liknar en iscensättning. En kuliss som kan omformas. En råvara till illusionen. Där det enda sanna är skenbarheten och vi famlar fram bland rekvisitan. Hur betryggande är då inte de slitna plankorna ute på piren. Det spontana skrattet mellan vänner som låtit fasaden rämna. Det fuktkalla duggandet en tidig morgon. I södra Kalifornien. Där det aldrig regnar.

Varmt avsked vid Klippan. Ett rött segel försvinner sakta ut till havs medan majsolen glittrar på älven. Som om den vore lika outsinlig pågår vardagen runt omkring oss. Ett ögonblick i sänder. Sjunger vi medan tårarna faller. Minns vi allt som blev av. Nuddar vi det som aldrig fick bli. Ett ögonblick i sänder. Lägger vi varligt våra blommor på kistan. Står vi tysta inför evigheten. Är vi bräckliga som livet. Tills klockorna ringer och vi går ut i ljuset. Bländade av skönheten. Klara över dyrbarheten. Hos vartenda ett av de där ögonblicken. Vi kallar vardag.