Vårkänning i Kolvik. Fläckar av snö ligger kvar på skuggsidan. Husen på Nordöarna blänker vita som ostronskalen i den våta tången. Dybottnen är torrlagd av den ljusa luftens tyngd och sillen leker i det strömma vattnet. Bohusjollen längtar efter att skrapas fri från fjolåret. Efter att tjäras och känna mysteriet under kölen. När solen bryter igenom och bilfärjan lyser gul mellan skären. Sitter vi en stund på ljugarbänken bakom sjöboden. Hör smältvattnet porla. Fasanen skrocka inne bland träden. Livet fullt av tillit. Sippra ut i havet.

Knäred dan före. Vi går ut i den långa natten. Det är midvinter men luften är mild som höst. Stjärnbilderna lyser mellan skogens grenar och käglorna från våra ficklampor sveper över stammarna. Uppslukas av mellanrummen. Dör ut över fälten. Någonstans därframme hörs porlandet från bäcken där vi byggde fördämningar en sommar. Här mitt bland lövträden hittar vi vår gran och går hemåt igen. Tittar upp på Orion och nebulosorna som håller på att föda nya stjärnor. Det är ännu inte julafton men vår önskan är redan uppfylld. Ljuset har återvänt.

Nytt år i Lahibiagrottan. Längst ute över udden skingras dimmolnen och en sol utan årstid blänker varmt i diset. Det droppar från taket men längst inne är det torrt som aska. Längst inne tystnar havet. Bodde de första människorna. Hittades den sista garfågeln. Fäller jag en tår för den. Längst inne. Hör jag sångsvanarnas sorgsna trumpetande. Bergets stumhet. Det ohändas löfte. Om att tiden är en lång begynnelse. Att det dyrbaraste är kvar att finna. Att det största är gömt i det minsta. Längst inne.

Försommar i Kalvviken. Blixtsnabbt dyker tärnan ner i det grunda vattnet. Långsamt. Flödar vårfåglarnas röster ut mellan träden. Vadar jag genom det kristallkalla vattnet. Vandrar solreflexerna över sandmaskarnas snirkliga högar. Omärkligt. Sjunker det blanka havet undan. Värmer majsolen vikens innersta. Rör sig snäckan över sanden. Som en strävan genom livet. Att komma närmare väsentligheten. Sakta men säkert. Störta oss handlöst. Mot det som vi inte har visshet om. Men ändå vet.

Varma vindar över Stora Frö. Enstaka vallmoblommor fläckar det höga gräset blodrött. I den magra jorden multnar tusenåriga skelett medan stenarna som restes över dem sakta sjunker djupare ner i Alvaret. Vi botaniserar bland växterna i den dödskallemärkta delen av örtagården. Bolmört, alruna och belladonna. Livgivande och dödliga. Fortsätter vi vår färd över den blomstrande jord som en gång var havsbotten. Mellan himmelsblå cikoria och illgul ölandstok. På den himlakropp som en gång var livlös. Tar vi ännu ett andetag. Vi livgivande. Dödliga. Små frön.

Uppehåll på Valön. De yttersta skären plöjer genom vågorna i tålmodig väntan på regnet. Ängen är täckt av strandklöver som om det snöat kärlek. I lä bakom klippan somnar vi ifrån snålblåsten och vaknar av att korna står över oss i sin valpiga nyfikenhet. Någon har städat bort all plast och bara den bleknade vrakveden ligger kvar. Jag plockar med mig en liten rundad träbit som sitter löst fastkilad mellan stenblocken. Som om den var ämnad åt mig. Som om göken gol för oss från djupet av sitt hjärta. Som om tillfälligheter inte fanns. Skiner solen igenom nu. Hittade vi den här platsen. Den oss. Vi varandra.

Midnattstimme vid Jemaa el Fna. Ute på sagoberättarnas torg glänser kobrorna under fullmånen. Det osar högt upp på natthimlen från allt kött som grillas i gaslampornas sken. Vi värjer oss mot ivriga män som vill sälja kryddor, läder och billiga klockor i trängseln. Omärkligt försvinner vi in i medinans upplysta dunkel. Provar guldglänsande djellabas och små arabiska fraser. När en liten gränd lockar in mig i sitt tysta halvmörker. Där folkvimlet plötsligt är långt borta. Där jag ser längst in i livets labyrint. Ensam med tusen andar. En enda lång natt.

Det spricker upp över Nordöarna. Jag hittar en stig ut mot ljusningen. Följer den smala cementgången som ringlar genom klippskrevorna. Förbi sommarnöjen av masonit. Förbi den rostiga minan som aldrig fick explodera. Förbi fiskeboden som sakta förgås av längtan efter sin fiskare. Han som hade ordning på alla redskap. De som nu ligger i en härva på det murkna golvet. Måsarna kretsar oroligt runt mig och under fötterna krasar deras musselskal. Jag hinner tänka att gudingarna låter förundrade innan deras parningsläten slits sönder av bullret från räddningshelikoptern. Sökandet efter skeppsbrutna är i full gång. Högt över skärvorna av allt vi skulle bli. Rädda. Våra själar.

Utblick från Flakturm Humboldthain. Solen bränner när vi kommer upp ur de fuktsvala rummen. Där tusentals människor väntade in förstörelsen dag och natt. Där ångesten sitter kvar i väggarna som den självlysande färgen. Där människorna stirrade in i sin svartaste skugga. Går vi upp på kullen som är resterna av en stad. Under träden som hunnit växa upp sedan dess. Under en bombfri himmel. Under jorden mellan parkens växter. Ser vi skärvorna titta fram. Av vardag som pulveriserades. Av liv som föll sönder. Av drömmar som grusades. Blev det en ny stad. En ny skugga. Nya drömmar. Ska skydda oss från.

Hård sydan genom Mollösund. Uppe på berget skakar sjömanshustruns murknande hand i byarna. Oroligt spejande utåt Måseskär och evigheten. Längtar hon kanske förgäves. Medan sanden yr mellan lutande sjöbodar och människorna är som bortblåsta. Besöker jag sjökaptener och styrmän som vilar under bleknade musselskal. Deras själar viskande till mig under den mörka himlen. Om alla dagar till sjöss utan tröst. Om glädjen att återse de kala hällarna. Om havet som tog så många. Jag läser uppmaningen över ingången till den lilla kyrkogården. De tunna men allvarsamma orden. Ser svalörten som trycker sig mot gravarna och tar istället de andras råd. De som seglat före. Tänk. På livet.