Middagsdvala i Souk Semarrine. Som en rastlös smältflod strömmar världen genom gränderna i medinan runtomkring oss. Förskansade i en riad har vi stängt ute kommersens skarpa ljud och hör bara fladdret från småfåglarnas vingar när de kommer för att dricka bland rosenbladen i fontänen. Den heta eftermiddagssolen fångas upp av apelsinträden och i den svala halvdagern låter vi blicken följa varje långsamhet. Märka varje skiftning. Se sköldpaddorna sävligt röra sig över mosaikgolvet. Dropparna av ljus rinna över innergården. Våra liv som rännilar i öknen. Släcka tidens törst.

Höstdagjämning vid Saltkällan. Tunga regnmoln stryker över bohusgraniten. Rodnande släpper alléns höga träd sin klädnad. Ute på åkern har solrosorna redan vissnat men ännu en stund lyser raderna av sommarblommor. I hjärtats alla färger. Har vi målat varandra genom åren. Plockar jag din bukett. I sprakande förväntan. Klipper jag de spröda stjälkarna. Har jag samlat ett helt fång. Smakar jag ett syrligt hallon som längtade att mogna. I djärv tillit. Landar bina otympligt på kronbladen. Fyller jag vatten i spannen. Ska vi låta vingarna bära. Kinderna fuktas. Munnen vattnas. I strålarna som bryter igenom. Dricka nektar.

Supermåne över Änggårdsbergen. Det finns en rastlös förväntan i den svala kvällsbrisen. Långt i förväg syns en ljusning i de översta trädtopparna. Långt innan det skarpa skenet når mig genom grenarna. Nästan snabbt stiger den över skogen. Nästan dröjande försvinner den bakom molnen. Nästan ömsint får den sommarens sista magnoliablommor att skimra svagt. Den som rör sig bland trädgårdens djupa skuggor är närmare än någonsin. Nästan här. Nästan jag.

Dagsvandring i trakterna kring Imi n'Ifri. Den tegelröda jorden dammar runt våra fötter när vi vandrar mellan mandelträden in i förhistorien. Det disiga förmiddagsljuset låter mig bara skönja konturerna av högre toppar i bergskedjan som reste sig ur havet. Jag häpnar över allt som blommar i det asktorra landskapet. Barnen som dyker upp från ingenstans och försvinner igen. Skorpionernas hålor. De medeltida byarna med sin mjuka kärvhet där det allra dyrbaraste är mulåsnan. Där vår väg plötsllgt korsas av två dinosaurier. Som lämnade sina fotspår här för så ofattbart länge sedan. Som gick här tillsammans precis som vi. Som dök upp från ingenstans och försvann igen. Precis som vi.

Stilla liv på Björholmen. Vintern ligger som ett tunt puder på öarna. Tystnaden så mycket mer påtaglig när den ensamma knipan visslar över vattnet. När det förgångnas andar viskar i gränderna. Genomskinliga av sin ändlösa väntan på männen och sönerna. Sillens återkomt. Den bräckliga lyckan. Mellan de enkla hus som en gång levde hela året. Som nu är välputsade smycken i längtan efter sommarens korta utlevelse. Lika tomma som alla staplade tinor. Igenbommade sjöbodar och sund utan segel. Bryggan med sin otrampade snö. Där han lämnar sina spretiga spår. Landkrabban med sin längtan till vågorna. Sin rädsla för djupet.

Kvällning i det inre av Maghrib. De sista strålarna skär genom tunga ovädersmoln i landet där solen går ner. Fångad av bygatans myller tar jag en klunk av mitt söta myntate och märker inte pojken förrän han står där framför mig. Med sitt egendomligt avlånga huvud och sin lätt skelande blick. Med sina klara ögon som utan ansträngning ser rakt in i mig. Med en mogen värdighet som inte förbereder mig på den vädjande handen. Plötsligt är vi förbundna och med hjärtat som han öppnat ger jag det största mynt jag har. Till en liten bit mat. Till all världens sårbarhet. Till alla små själar. Som snabbt fick växa upp.

Rya kyrkoruin på de dödas dag. Jämngrå skyar hänger tungt över blödande lövskogar. Som för att trotsa mörkrets intåg kvittrar småfåglarna tappert medan skymningen faller. Sitter jag i långskeppet med bara himlen som tak. Driver jag sakta iväg med strömmen. Bort från motorvägens susande. In i tomrummet och all tystnad som fyller det. Där jag låter duggregnet falla fritt. Dröjer mellan de lutande gravstenarna och inskriptionerna som vittrat bort. Känner en närvaro. Hälsar den som följt mig hit. Som syns så tydligt nu när ljuset flytt och natten är här. Som får mig att älska. Allt som lever.

Sommarliv i Lagadalen. Det är alldeles stilla i universum. Inte ens bladen längst upp i de högsta träden rör sig. Inte ens pipandet från en mygga hörs. Inte ens porlandet från bäcken efter så många torra dagar. Luften har svalnat men jag behöver inga kläder. Bara en tunn slöja av stjärnljus. Över himlen som försiktigt ljusnar bakom skogarna. Där en envis viskning börjar anas långt borta i dalen. Som hela tiden blir tydligare. Tills världen fylls av det bedövande slamret av stål mot stål. Som snabbt börjar avta. Som snart bara är en viskning igen. Som slutligen dör ut. Jag lägger örat mot det kvardröjande mörkret. Hör nu tydligt de tysta slagen. Från nattens hjärta.

Kvarnbyn i den mörkaste tiden. Långt borta över havet ljusnar det en kort stund. Innan natten sänker sig över staden därnere. Över det ändlösa flödet av lyktor. Innan våra liv blir ett glest glitter i duggregnet. Innan vintern sätter in på allvar. Rinner jag nerför liden. I forsen som aldrig stannar upp. Rusar mitt nu. Ett litet ögonblick upplyst av en stilla eftertanke. Rasar in i dunklet. Faller handlöst mot det oupptäckta. Söker sig en form. Allt vi drömde. Allt vi inte visste. Allt vi hade glömt. Vi kunde vara.

Sent en kväll på Ocean Front Walk. Mörkret har sänkt sig över stranden och ett enda ställe håller fortfarande öppet. Utanför står vi och tittar in på scenen ihop med en samling härjade själar som inte heller får komma in. Som lockats fram ur dunklet av den där dödsföraktande rösten. Som minns något viktigt från längesedan. Då när livet bara börjat. Som för ett ögonblick glömmer sig själva och dansar på asfalten till den uppkäftiga hammondorgeln. Som sjunger med i sista låten som om den skrivits för dem. Medan bandet låter kusligt äkta och det nästan kunde varit han. Som står där framför mikrofonen i sitt trassliga hår. Som mötte slutet i sin egen svärta. Som talar till oss här vid världens ände. Som om han var vår enda vän. The end.