Solslummer på Getterön. Långt borta faller ett regn. Vårens första humla svävar ostadigt bort över klipporna. Den friska nordanvinden sveper ner längs kusten och det går vita gäss på viken. Jag drar upp kapuschongen och känner solen värma. Sträcker ut mig på klapperstensfältet som isen lämnade kvar. När vattnet slipade ner berget och människorna var långt borta. Sjunker jag ner i dvala medan tiden förflyter. Drar ett ejderpar förbi alldeles nära. Har jag drömt i tiotusen år. Om hur du kom allt närmare. Om hur vi nöttes mot varandra i den glittrande sältan. Om hur din sträva hud blev len. Och din mjukhet. Skar genom det hårda.

Med ångaren Bohuslän in i stormen.


Förbi containerhamnen

där kranarna lossar utan uppehåll.

Där blinkande truckar

irrar som eldflugor.

Bärande allt vi ville ha.

Förbi oljehamnen där lugnet råder.

Medan bränningarna flammar

upp över grynnorna

och inga sjöfåglar syns till.

Flämtar fyrarna.

Faller natten.

Svartnar djupet.

Löser regnet upp öarnas konturer.

Slår vi plötsligt full back.

Skymtar jag mellan regnridåerna

långt därute.

Ett stort skepp i rasande fart

genom den sköra verkligheten.

Som den flygande holländaren.

Dömd att segla de sju haven

till den yttersta dagen.

Efter att ha trotsat alla makter.

I begäret efter mer.


Höjalt i den mörkaste tiden.


Det är bara tidig eftermiddag

och den längsta natten

smyger redan närmare.

Minns du när jag talade

högt om skogens tystnad.

Hur mycket den är värd

för oss människor.

Det var inte denna jag menade.

Tomheten när skördaren passerat.

Hans djupa klösmärken

i markens mjuka skinn.

När kapitalet realiserats.

Står vi här handfallna

i en fattigare värld.

En mindre verklig.

Med våra ohörbara skrik.

Ropande efter ljuset.

Att återvända.

Att inte svika oss igen.

Trälen i eftertid.

Åskmolnen trängs över fjorden

och det klarbleka ljuset

ger ett varsel om höst.
Kvar av folkhemstidens

semesterparadis

finns bara några skalskärvor

på klipporna.
Bara tomheten

bland de strama lyxvillorna

som sprängs fram ur berget.
Bland mogna björnbär

och blommande ljung.
Utforskar jag spillrorna

av någons längesedan

svunna somrar.
Tiden borta från fabriken.

Dagarna utan klocka.
Fyllda av den stora lyxen.

Att titta ut mot gattet.
Gå barfota ner till badet.

Doppa mariekexen i hallonsaft.
Vara den fria.

Inte trälen.

Frisk vind över Galtabäcks Hamn.

Skrämda av havsörnen

lyfter myriader av sjöfåglar

samtidigt över viken.
Oroligt flaxande

tills lugnet lagt sig igen.
Drömmer jag i vimlet

om platser som denna.
Går jag över sanka fornåkrar

ut mot udden.
Där vågorna sköljer in

över det betade gräset.
Där bara ett ensamt flyttblock

gör mig sällskap.
Var det för skönheten

du kom hit.
Ser du långt därinne.

Allt den ruvar på.
Allt den varit med om.

Elden, jorden och vattnet

den fötts ur.
Vinden som far

genom din själ.
Kaoset i tillblivelsen.

Långt därinne.
Ser du livets hjärta.

Det oroligt flaxande.
Kav lugna.

Ständigt blödande

men aldrig förblödande.
Ser du.

Din egen skönhet.

Middagshetta vid Tiergarten.

Det gassar i kön till underjorden.
Vi går ner i dunklet

och möter den yttersta ondskan.
Ser in i ögonen

på dem som suddades ut

men vars berättelser

finns kvar på solkade papper.
Som möter vår blick

från familjefoton före hemsökelsen.

Före ljudet av kängor i trappan.
Småbarn från Paris och Lodz

som mötte värre öden än slaktdjur.

Utan namn, utan kära, utan hopp.

Inför den isande likgiltigheten.
Står vi utan ord.

Människor från världens alla hörn.
Tysta som skuggor.

Försöker vi förstå.
Vad vi är kapabla till.

Att inga odjur gjorde detta.
Utan sådana som oss.

Juninatt i Rhododendrondalen. Ljuset släpper bara motvilligt taget om den flyende dagen. Strödda under näsduksträdet ligger blombladen som hopskrynklade pappersark. Det porlar längs stigen när jag stilla rinner ner genom den blommande skogen. När månen glöder svagt bakom en tunn molnslöja. När mina tankar jagar som fladdermössen mellan träden. Ord för det obeskrivbara. Skriver jag i det ljumma dunklet. Tecknet för ingenting. Uppgår jag i sagan om min sanning.

Luftfuktig morgon på Landvetter. Det blinkar i mörkret och våta flygplanskroppar väntar tålmodigt på människorna. Våra förhoppningar tätt packade. Våra framtider så nära att bli av. Våra historier så långt bakom. Vi bordar ovissheten och överlämnar oss. Svävar i det svaga gryningsljuset. Högt över det verkliga. Så alldeles nära det drömda. Nuddar det som skulle kunna bli. Söker det vi inte fick hitta. På väg. Dit vi inte fick gå.

Vinterskymning vid Billingsbatteriet.

Tagen av ljuset

följer jag älven

utåt mynningen.

Där fartygen avseglar

mot en större värld.
Förbi skjutbanan

där jag lärde mig döda.

Förbi bänken

där vi satt första gången.
Där vi såg ut mot havet

och jag ville ta din hand.
Hör jag det dova slamret

från containerhamnen.
Suset från bogserbåten

som slumrar vid kaj.

Svallet som sköljer upp

på den gömda stranden.
Känner jag fortfarande

den där åtrån.
Till äventyret

bortom horisonten.
Till din skepnad.

Till att fortsätta.
Lära mig leva.

Födelsedag på Skeppsholmen. Solen blixtrar i Saltsjön medan vita skärgårdsbåtar rycker i sina förtöjningar. Inne i det tomma museets halvdunkel tittar mangafigurerna snett när jag ger mig själv en bok om haiku. Någon gång nu såg jag världen för första gången. Någon gång nu började berättelsen skrivas. Den om pojken som såg i mörker. Om brådskan att leva. Några korta rader. Om hur universum blev till. Och han vågade sig ut i ljuset. Någon gång nu.