Orosvindar utanför Vinterpalatset.


Septembersolen glittrar runt båtarna

som stretar över Nevas djup.

I fjärran pekar gasimperiet

mot himlen som ett svärd.

Andlösa strövar vi

genom den svindlande prakten.

Drypande av guld och överdåd.

Speglar vi oss

i kristallkronor och blå marmor.

Förnimmer vi tsarfamiljens andar

dansande över parketten.

Aningslöst mot den blodiga undergången.

Deras lätta steg ekande genom seklen.

Barnens bleka röster

som en viskande kör.

Ni som fick leva tills ni blev stora.

Fjärma er inte

från världen utanför fönstren.

Har den några skyddsänglar.

Är det ni.

Dimma i väster.

Från någonstans i osynligheten

kommer hägerns hesa skrik.
Det krasar från issörjan

och ingenting är längre givet.
Mer än vassen som vajar

i det flyende ljuset.
Mer än dropparna från träden

i den stumma skogen.
Som världens tårar utan uppehåll.

Går jag längs stigen

med otålig beslutsamhet.
Ensam och ändå

med så många själsfränder.
Marscherande över hela jorden

i den feminina aspektens namn.
Rör vi oss framåt i lös formation.

Utan andra vapen

än visionen om rättfärdighet.
Förenade i en brännande känsla

av angelägenhet.
I en ursinnig kärlek

till allt som är skyddslöst.
Ser vi så tydligt i varandra.

Kraften som har väckts till liv.

Höstsol vid Ljushålet. Mina fötter sjunker ner i dyn medan knivmusslorna skär genom tiden. Det förhistoriska landskapet öppnar sig omkring mig och mellan holmarna ser jag långt åt alla håll. Inte ett hus, inte en båt, inte en människa. Bara gråhägrar som tar till flykten med sina hesa läten och tunga vingslag. Upp över det första havet. Långsamt stigande som flygödlor över urbergets slumrande dinosaurier. Så ljudlöst. Blev vi till. Skapade vi ordet. Skrek vi i högan sky. Kallade vi på mörkret. Ligger här nu uppspolade bland rosaskimrande stenar. De grälla fragmenten av världen vi skapade. Som just här. Just nu. Inte skymmer ljuset.

Frånlandsvind i Rödeviken. Det ovanliga lugnet på havssidan. Den klarlila strandklövern mot graniten. Solblänket som böljar över klipporna. Badet där ingen badar. Semesterns kvarglömda leksak mellan stenarna. Blåstången som knäpper i tystnaden. Den cementerade stigen ut till bodarna. Krusningarna utåt gattet. Molnryggen som reser sig långt borta över Jylland. Sommaren som gömmer sig kvar inne vid stranden. Allt som är inget. Det lilla som är allt. Blodröda som nyponen. Ska våra hjärtan pyra. Rakt genom natten.

Orosvågor vid Färjudden.

Havet pressar sig

upp i älven och måsarna sitter

hukade längs marken.

Bränningarna slickar

den varningsröda stenen

och skummet yr över cykelbanan.

Men i oljehamnen

vilar ett oskyldigt lugn

och evighetslågan

flämtar i stormbyarna.
Det finns en fråga i luften.

En ängslan i vattnet.
En fladdrande undran

i skymningsljuset.
Medan det mörknar allt mer

och lotsbåten plöjer utåt.
Medan isarna smälter

och ytan sakta stiger.
Var det stora eviga.

Det lilla ömtåliga.

Hönö Klåva efter vintern.


Havet bär med sig en kylig vind

men glittrar förtroligt

mellan utskären.

Fyrarna vakar över tomma farleder

men måsarnas skrin

bryter tystnaden.

En ejder av betong

som övervintrat på kajen

har fått sällskap igen

av sina levande förebilder.

Hos fiskhandlaren

är skreisäsongen snart över

och i vadbinderiet lagas nät

för öppen dörr.

Möblerna på uteserveringen

sträcker försiktigt på sig

i det bleka ljuset

och in över den ödsliga skärgården

smyger en tyst förväntan.

Vi som befolkade den karga graniten.

Som hukade genom kärvheten.

Vänder ansiktet mot ljuset.

Känner doften av liv.

Skriver vårt hopp i sten.

Med de minsta tecknen.

Höstdagjämning vid Saltkällan.

Tunga regnmoln

stryker över bohusgraniten.
Rodnande släpper

alléns höga träd sin klädnad.
Ute på åkern

har solrosorna sloknat

men ännu en stund

lyser raderna av sommarblommor.
I hjärtats alla färger.

Har vi målat varandra genom åren.
Plockar jag din bukett.

I sprakande förväntan.
Klipper jag de spröda stjälkarna.

Har jag samlat ett helt fång.
Smakar jag ett syrligt hallon

som längtade att mogna.
I djärv tillit.

Landar bina

otympligt på kronbladen.
Fyller jag vatten i spannen.

Ska vi låta vingarna bära.
Kinderna fuktas.

Munnen vattnas.
I strålarna som bryter igenom.

Dricka nektar.

Fuktig torka i Topanga Canyon.

Vi lämnar strandens dimmoln

kör upp genom den törstande dalen.
Här bränner den eviga solen

men under sykamorträden

gömmer sig en sval skugga.

Vi sätter oss vid ett bord nära bäcken

som fortfarande sipprar litegrann.
Det är sig likt

på Inn of the Seventh Ray.
Lika magiskt stilla.
Lika självklart tystlåtet.
Lika avlägsen

den svultna jättestaden

på andra sidan berget.
Inne under grenarna

skymtar buddhan

tillsammans med en ängel.
Hör vi dem inte viska

om människornas längtan.
Ville vi inte stanna

för alltid här.

I livsskuggans dal.

Högt flöde i Jonsereds Strömmar.

Murkna stammar skjuter ut

i vattenmassorna som virvlar

iväg mot havet.
Så mycket mer drabbande

blir platsens stillhet

av tågen som hela tiden rusar förbi.

Några tidiga vitsippor

sträcker sig mot solen

som bryter igenom molnen.
När jag sätter mig på mossan

och ser en skymt av strömstaren

alldeles ovanför ytan.
Bestämmer jag mig för att titta förbi

gråbrödraklostret

som ligger i närheten

och ge min bok till dem.
För att vi kanske har

något gemensamt.
I lusten till det avskilda.

Till platser som denna.
Där fåglarna flyger under vattnet.

Fiskarna går uppför trappor.
Och människorna.

Tänker långa tankar.

Klara skyar över Waldemarsudde.

Längs Saltsjöns strand

flyter strömmen

av stadsbor utåt Djurgårn.

Spirande i ljuset som snödroppar.
Suktande efter hopp

som vinterns skeppsbrutna.
Trotsigt huttrande

i uteserveringarnas snålblåst.

Sökande det flyktigt underbara

i respiten vi fått.
Det trånande välbehaget

i ett litet värmande blänk.
När jag strosar

i prinsens trädgård.

Han som drogs till samma ljus.
Samma ömtåliga skönhet.

Samma jagande skyar

som jag.
Kungen.

Av skugga.