Genom Västerskog till havet. En kulen dag när våren kämpar. Pressar vi rullstolen mellan stenarna på stigen. Över rötterna som griper efter fäste. Under grenarna som söker ljuset. Syns viken där han låg i den varma sanden. Nyss kommen till den här världen. I lä för den gråkalla vinden. Äter vi matsäcken och dricker vårt te. Ser vi ut över livet. Rakt igenom tiden. Hans nyfikna väg hit. Hans oförtröttliga lust att gå framåt. Den långa vägen tillbaka.

Knäred dan före. Vi går ut i den långa natten. Det är midvinter men luften är mild som höst. Stjärnbilderna lyser mellan skogens grenar och käglorna från våra ficklampor sveper över stammarna. Uppslukas av mellanrummen. Dör ut över fälten. Någonstans därframme hörs porlandet från bäcken där vi byggde fördämningar en sommar. Här mitt bland lövträden hittar vi vår gran och går hemåt igen. Tittar upp på Orion och nebulosorna som håller på att föda nya stjärnor. Det är ännu inte julafton men vår önskan är redan uppfylld. Ljuset har återvänt.

Hård sydan genom Mollösund. Uppe på berget skakar sjömanshustruns murknande hand i byarna. Oroligt spejande utåt Måseskär och evigheten. Längtar hon kanske förgäves. Medan sanden yr mellan lutande sjöbodar och människorna är som bortblåsta. Besöker jag sjökaptener och styrmän som vilar under bleknade musselskal. Deras själar viskande till mig under den mörka himlen. Om alla dagar till sjöss utan tröst. Om glädjen att återse de kala hällarna. Om havet som tog så många. Jag läser uppmaningen över ingången till den lilla kyrkogården. De tunna men allvarsamma orden. Ser svalörten som trycker sig mot gravarna och tar istället de andras råd. De som seglat före. Tänk. På livet.

Vinterkänning vid Draget. Det är en kall nordan som kommer över fjorden och solen är redan på väg ner. Men jag lägger handen mot den ännu varma klippan och minns en annan tid. Stenblocken som magma på högaffeln när jag bar in dem i dunklet. De förväntansfulla själarna tätt hopkrupna i svetthyddan. Deras hud så nära den glödande graniten. Redo att ge iväg allt det bittra. Nakna som träden nu när löven fallit. Redo för den långa vilan. Nakna som hoppet om liv i mörkret. Redo att födas på nytt. Nakna som slånbären i väntan på första frosten. Drömmande om sötman som ska följa.

Storm över Landsort. Vi ställer oss i lä bakom fyren medan Östersjön brakar in och vinden rycker i vår värld. I den snabbt döende dagen tänds alla blinkande punkter omkring oss och längst bort glittrar Gotlandsfärjan som ett irrbloss. Under en sprakande stjärnhimmel sveper lanterninens långa ljuskäglor oupphörligt längs horisonten. Tränger sig lotsbåten in genom det smala gapet till hamnens hukande lugn. Vandrar våra tankar iväg över de skummande vågtopparna som lyser vita i den djupnande svärtan. Stirrar vi in i oändligheten. Hittar vi en början mitt i skeendet som alltid pågått. Som vi vet har ett slut. Som ett kort blänk. Som ändå varar. Länge nog.

Ovädersmoln över Hälleviksstrand. Det viner i de glesa masterna längst ut på bryggan. Varvet ligger öde och ingen skrapar eller sjösätter. En rostig liten tanker rycker i förtöjningarna och vågorna slår upp över piren. Sönderblåsta presenningar som fladdrar i vinden blottar spruckna skrov och flagnande fernissa. En skeppskyrkogård uppspolad mellan klipporna. Flaggskeppet utan akterspegel som en strandad val uppe på slipen. Och mitt bland spillrorna av en förlorad armada. Hennes väldiga roder utsträckt på gruset i nylackad sårbarhet. Så ivrig att skära genom strömmarna. Dit vattnet är som sammet och sältan har ett stråk av sötma. Styr jag i drömmen.

Genom Lunds lasarett en vårvind. Stilla i sängen. Benet som alltid velat springa. Fixerat av en stålskena. Barnet som alltid velat rörelse. Orörlig i sin vånda. Äventyraren som alltid velat upptäcka. Orubblig i sin styrka. Hans breda hand där droppet går in. Gripande om framtiden.

Tiden rinner genom Axelstorps skogar. Det klarnar uppe på åsen och molntäcket vandrar bort över inlandet. Nygödslade åkrar fyller havsvinden med den oblyga lukten av återfödelse. Bäcken skär allt djupare i berget och på de motvilligt multnande boklöven kanar jag ner i ravinen. Här i trakten av den gamla ättestupan. Alldeles efter sista köldknäppen. Just innan vitsipporna. Knoppsprickningen. Forsärlans återkomst. Precis när själen tar sats. Rör sig mellan träden. Han som levde allt längre. Saknade allt djupare. Längtade allt klarare. Älskade. Allt starkare.

Saharaöknen under stjärnorna. Luften börjar sakta svalna när solen uppslukas av sanden. I sin outgrundliga godmodighet ligger våra dromedarer på rad utanför lägret och inväntar evigheten. Det är så tyst att jag kan höra sandkornen tumla förbi i den plötsliga vinden. Först ser vi bara Venus. Sedan öppnar sig universum och vi faller tyngdlöst bland miljoner galaxer. Går längs Vintergatan medan stjärnfallen sveper förbi. Reser genom världsalltet en hel kosmisk natt. Tills Karlavagnen går ner bakom den högsta sanddynen och nymånen går upp över stillhetens hav. Är vi. Rymdfarare utan dräkt. Långt bort från kapseln.

Gråväder i Edshultshall. Vintern väntar omärkligt bortom ytterskären. Skyarna släpar sina slöjor över havet och alla färger tycks ha blivit en enda. Ett par gråhägrar seglar tillsammans över det osagda och landar mitt i den oupphörliga föränderligheten. Gråtruten som följt efter dem sjunker redan undan i mitt medvetande. Där gapet mellan öarna öppnar sig för att sluka oändligheten. Där allt som inte är här nu kämpar om sin väsentlighet. Där roströda maneter rör sig oberörda genom den kalla tidlösheten. Går jag mellan sjöbodarna som om jag egentligen inte fanns. Som mellanrummet mellan granitblocken. Som vinden inget segel fyller. Som den sista nyponrosen. Rosaröd som livet.