Sommarliv i Lagadalen. Det är alldeles stilla i universum. Inte ens bladen längst upp i de högsta träden rör sig. Inte ens pipandet från en mygga hörs. Inte ens porlandet från bäcken efter så många torra dagar. Luften har svalnat men jag behöver inga kläder. Bara en tunn slöja av stjärnljus. Över himlen som försiktigt ljusnar bakom skogarna. Där en envis viskning börjar anas långt borta i dalen. Som hela tiden blir tydligare. Tills världen fylls av det bedövande slamret av stål mot stål. Som snabbt börjar avta. Som snart bara är en viskning igen. Som slutligen dör ut. Jag lägger örat mot det kvardröjande mörkret. Hör nu tydligt de tysta slagen. Från nattens hjärta.

Hallands inland en februari.

De sista fläckarna av snö

tynar bort i ett strilande regn.
Uppe i skogen

skäller rådjuren

och det susar avlägset

från stora rotorblad.
Lågorna fladdrar i kaminen

och den kalla fukten

flyr ut mellan stugans springor.
Namnlösa flygfän

som plötsligt uppstått ur intet

svärmar lågmält

i en löftesrik hetta.
I en djupnande kvällning.

Rör sig mellan minne och längtan.
Mellan det fasta

och det förflyktigade.

Mellan det upplevda

och det drömda.
En flyende känsla.

Av att hon var här.
Med isande andedräkt.

Hon som ville oss vinter.
Hennes kalla tårar.

Hennes blossande kinder.

Lätta moln över Ekasjö.

Längs diket lyser renfanan

och ute på fälten mognar vetet.

På en gård där bonden

sedan länge lämnat livet.

Går jag runt bland all bråte.

Trampar igenom ruttna plankor.

Ser förgängligheten i vitögat.

Bland allt som var värdefullt

men inte längre

fyller någon funktion.

Som sakta löses upp

av passerande årstider.

Som var lånat av tiden

men ännu inte återlämnats.

Provar jag en kort stund.

Att inte försöka styra.

Utan låta sig driva.

Dit vindarna bär.

Genombrott vid Brobacka.

I den torra vårsolen

är allting knivskarpt.
På den övervuxna

skaldjursbanken

står jag vid stranden

av ett försvunnet hav.
Tystnaden rör sig långsamt

och det är bara krusningar

på vattnet där isälven

dundrade fram.
In mellan gammelgranarna

som reser sig spikrakt

mellan lodräta klippor.
Ner i de väldiga jättegrytorna

som borrades ur graniten

av vattnets mjukhet.
Rakt igenom berget.

Driver jag med tidens ström.
Som stillnar en kort sekund

där jag sitter på Brudsängen

och tittar ner i klyftan.
Känner min framtid bli till.

Hur det som var bortom allt.

Är här nu.

Rya kyrkoruin på de dödas dag.

Jämngrå skyar hänger tungt

över blödande lövskogar.
Som för att trotsa mörkrets intåg

kvittrar småfåglarna tappert

medan skymningen faller.
Sitter jag i långskeppet

med bara himlen som tak.
Driver jag sakta

iväg med strömmen.

Bort från motorvägens susande.

In i tomrummet

och all den tystnad

som ryms därinne.
Låter jag duggregnet falla fritt.

Mellan lutande gravstenar

och inskriptionerna

som vittrat bort.
Känner jag en närvaro.

så tydligt nu

när ljuset flytt

och natten är här.
Som får mig att älska.

Allt som lever.

Molnfritt över Blåalt.

Medan en stadig sydan

far genom bokarnas kronor.
Flödar det förgyllda

höstljuset mellan flyttblocken

och sköljer upp på mossan.
Faller löven i de långa skuggorna

som den kommande snön.
Påminns jag om

hur naturen en gång såg ut.
Gammelgranarna

som i sekler gömt sig härinne

bakom berg och sjöar.
Vars vishet djupnat

av obruten eftertanke.
Som bevittnande förmultnandet

av sina stormfällda själsfränder.
Fäller sina tårar av koda.

Torka vid Hassi Elbyed.

En beslöjad flicka

fyller några slitna plastdunkar

i bevattningskanalen som fortsätter

in bland oasens palmer.
Vi går under omogna dadlar

medan småpojkar från byn

försöker sälja billiga fossilhalsband.

Små fördämningar i cementfåran

styr det svaga flödet till odlingslotterna

enligt en noga uträknad tidtabell.
Droppe för droppe.

Urholkar svetten hungern.
Hoppet misströstan.

Livet döden.
Tillbaka under duschen vid poolen.

Stänger jag kranen snabbt.
Fylld av vördnad.

I ett hav av sand.

Sandstorm över Erg Chebbi.

Taxichauffören tvekar

inför att köra vidare.
Vägen håller på att försvinna

i den drivande sanden

och mörkret närmar sig snabbt

under den fördunklade himlen.
Men istället för att sätta av oss

i ett gränslöst ingenstans

utsätter han sin gamla trotjänare

för ännu ett eldprov.

Vi skumpar vidare

in i oändligheten

där varje liten sten

har en skugga av sin motsats.
Varje tanke

en skugga av osäkerhet.
Varje skugga

sitt ursprung i upplösning.
När en kasbah slutligen

tar form framför oss

har mina konturer

redan suddats ut.
Jag. Allt. Inget.

Varmt avsked vid Klippan.

Ett rött segel

försvinner sakta ut till havs

medan majsolen glittrar på älven.

Som om den vore lika outsinlig

pågår vardagen runt omkring oss.

Ett ögonblick i sänder.

Sjunger vi medan tårarna faller.

Minns vi allt som blev av.

Nuddar vi det som aldrig fick bli.

Ett ögonblick i sänder.

Lägger vi varligt

våra blommor på kistan.

Står vi tysta inför evigheten.

Är vi bräckliga som livet.

Tills klockorna ringer

och vi går ut i ljuset.

Bländade av skönheten.

Klara över dyrbarheten.

Hos vartenda ett

av de där ögonblicken.

Vi kallar vardag.

Halvmåne över Laholmsbukten.

Uppe på fälten dansar älvorna

medan produktiviteten sover

i rader längs motorvägen.

Här nere bakom klitterna

drunknar alla ljud

i de brytande vågorna.

På sanden ligger

några kvarglömda badkläder

och snäckorna krasar

under mina fötter.

Ett väldigt regnmoln i upplösning

nafsar efter Jupiter

som en döende flygödla

på den aprikosrosa natthimlen.

När månstrimman sköljer

in över stranden

som flytande guld.

Ser jag tvärs igenom livet.

Det som kunde varit.

Falna som ljuset i sydöst.

Det som faktiskt blev.

Glimma i vattenbrynet.

Som korn

att varsamt vaska.