Torekov vid semesterns slut. Åskvädren vandrar in över havet men dropparna faller inte just här. Ändå är det bara jag vid Morgonbryggan. Där de vita badrockarna blåst bort i ovädersvinden. Där vågorna snabbt har grumlat kristallen. Där det lergråa vattnet känns varmare än luften. Ser jag Kullaberg försvinna bakom regnslöjorna. Sjöfåglarna ner i djupet. Sommarens njutningar in bland minnena. Jag dyker och anar ett svagt ljus tränga ner. Bitar av tång och sjögräs driva i dunklet. Lättsinnigheten virvla bort och konturerna av en vardag bli skarpare. Jag bryter ytan och står länge på sanden där jag precis bottnar. Andas girigt medan skarvarna ute på skäret torkar sina vingar. Redo att leva.

Vindsvept himmel över Big Sur. Det klara bäckvattnet blandar sig med havet. Solblekta kelpstammar ligger uppspolade i den lila sanden utmed klippväggen. En flock måsar flaxar motvilligt upp i luften när vi går förbi men är snart tillbaka på sina stenar. Det känns för kallt att bada men vi går genom vågorna som sköljer upp över våra fötter. Längre och längre bort på den folktomma stranden medan vinden piskar sandkorn runt våra ben. Vad vi hade av ängslor bär vi inte längre med oss. Vad vi kunde om världen är nu bara gissningar. Vad vi visste om oss själva driver iväg som den ljusgrå sanden. Ut mot udden. Där vi dröjer som ljuset.

Skarpt vårljus i Burensvik. Som en oupptäckt kontinent hägrar Kullaberg i fjärran. En flock kråkor svärmar över stenåldersgravarna och drar bort mot sitt natträd. Månen går upp över resterna av skärvefabriken medan solen sjunker mot horisonten. Bunkrarnas plomberade tomhet bor ännu i sommarhusen och inte en människa syns till. Bara min egen långa skugga rör sig över utmarkerna. Som andra skuggor i tusentals år före mig. Som levde av sten. Som bar, staplade och krossade den. Som gick till vila under den. Som sökte lä här bakom den. Som också visste. Att bygga framtid av förflutet. Mjukt av hårt. Helhet av skärvor.

Fruset ögonblick på Stora Amundön. Mina fingrar stelnar snabbt i kylan när jag går ut mot ljuset. Över allt det som stannat i en rörelse. Över gräset som minns sommaren. Över sanden som minns vågorna. Över vågorna som blivit is men ändå inte kan glömma. Solglittret därute på öppet vatten. Svanarnas sjungande vingar. Som plötsligt fyller luften och sedan är borta. Som gården i ekdungen. Där det odlades kål och gömdes smuggelgods under golvet. Där bara några grundstenar finns kvar. Som livet. Vi stoppade under rocken. Hoppades kunna få med oss. Till nästa stund.

Sommarbröllop i Buskhyttan. Längst in i viken ligger sågverket sedan länge öde. Havsörnen landar i en trädtopp och ovädret stillnar. När solen bryter igenom säger brudparet ja. Till varandras ljus och skugga. Till det oförutsägbara växandet. Till alla vännerna och deras kärleksgåvor. Vårdträden som väntar på att få komma i jorden. Sörmlandsäpplet och Göteborgsdiamanten som ska rota sig i samma mylla. Blomma ut. Bära frukt. Fälla löv. Gro på nytt. Ut mellan springorna i ladan. Ljuder rockabillymusiken. Sipprar ljuset ut i sommarnatten. Tills det korta mörkret passerat. Lysmasken i gräset brunnit ut. Och på himlen över Östersjön. Ljuset spirar igen.

Storm över Landsort. Vi ställer oss i lä bakom fyren medan Östersjön brakar in och vinden rycker i vår värld. I den snabbt döende dagen tänds alla blinkande punkter omkring oss och längst bort glittrar Gotlandsfärjan som ett irrbloss. Under en sprakande stjärnhimmel sveper lanterninens långa ljuskäglor oupphörligt längs horisonten. Tränger sig lotsbåten in genom det smala gapet till hamnens hukande lugn. Vandrar våra tankar iväg över de skummande vågtopparna som lyser vita i den djupnande svärtan. Stirrar vi in i oändligheten. Hittar vi en början mitt i skeendet som alltid pågått. Som vi vet har ett slut. Som ett kort blänk. Som ändå varar. Länge nog.

Malö Strömmar i tystnad. Det djupa vattnet rör sig snabbt under mig och i den varma luften mellan öarna hörs ingenting. Sommarens sista maskrosor strålar som solar i dikesrenen. Ingen kommer över bron medan jag står och tittar ner. På maneterna som handlöst virvlar förbi. På vågorna som inte kommer någon vart. På tiden som flyter iväg med strömmen. Utan något motsånd. Bort härifrån som jag aldrig varit. Närmare någonstans dit jag aldrig kommer. Den enda lilla stund. Som räcker för att upptäcka. För att vilja stanna kvar. För att aldrig kunna glömma. Det minsta lilla ögonblick. Av ljudlöst lyssnande.

Halvmåne över Laholmsbukten. Uppe på fälten dansar älvorna medan produktiviteten sover i rader längs motorvägen. Här nere bakom klitterna drunknar alla ljud i de brytande vågorna. På sanden ligger några kvarglömda badkläder och snäckorna krasar under mina fötter. Ett väldigt regnmoln i upplösning nafsar efter Jupiter som en döende flygödla på den aprikosrosa natthimlen. När månstrimman sköljer in över stranden som flytande guld. Ser jag tvärs igenom livet. Det som kunde varit. Falna som ljuset i sydöst. Det som faktiskt blev. Glimma i vattenbrynet. Som korn att varsamt vaska.

Högsommar i Halland. Blåklinten vajar i vinden och björkens hängande grenar pendlar sakta fram och tillbaka. Solen gick just i moln men det tycks inte bli regn. Luften är svalare än på länge men världen känns ändå varm. Kyrkklockorna som ringer godmodigt på andra sidan byn. Traktorn som passerar nere på vägen. Äpplena som mognar bakom grönsakslandet. Smakar jag på stundens sötma och vill inget annat. Än att se skuggorna vandra över gräset. Blommorna vaja under mig. Deras oblyga färger lysa. Rakt in i mig. Mitt påfågelsöga.

Aprilväder i Nordanskog. Haglet smälter bort under en sommarblå himmel. Ovanför trädtopparna står jag bland resterna av det gamla lusthuset och ser havet glittra långt borta. Dagen jag föddes. Söker jag min far bland de skarpa skuggorna som vårsolen tecknar. Förbi väldiga vinterekar och klippblock som vittrar i tidens ström. Går jag uppmärksamt nerför Pelargången. Genom skogens tysta viskningar. Skär plötsligt koltrastens prasslande bland fjolårslöven. Skymtar huset mellan tallarna som vinden skulpterat. Hans barndomshem som byggdes av lust och lämnades i saknad. Hit jag aldrig gått. Ville han inte återvända. Till smärtan som blev. Av kärlek.