Jämngrått vid Subbeberget. Inne i stenbrottet är alla ljud dämpade. Alla tankar glömda. Alla liv levda. Bara avlägset hörs havet som är alldeles nära. Bara nästan hörs ett svagt kvitter från ingenstans. Ett entonigt knackande i berget. Släggorna som mejslar fram en knapp tillvaro ur graniten. Rösterna som svär av möda och viskar efter kärlek. Jag går ut på vallen av skrotsten. Betraktar den lugna viken. Där blocken lastades på pråmar. Där svetten lackade och händer krossades. Där spahotellet erbjuder en stund av njutning. För oss som svär av möda. Och viskar. Efter kärlek.

Sommarbröllop i Buskhyttan. Längst in i viken ligger sågverket sedan länge öde. Havsörnen landar i en trädtopp och ovädret stillnar. När solen bryter igenom säger brudparet ja. Till varandras ljus och skugga. Till det oförutsägbara växandet. Till alla vännerna och deras kärleksgåvor. Vårdträden som väntar på att få komma i jorden. Sörmlandsäpplet och Göteborgsdiamanten som ska rota sig i samma mylla. Blomma ut. Bära frukt. Fälla löv. Gro på nytt. Ut mellan springorna i ladan. Ljuder rockabillymusiken. Sipprar ljuset ut i sommarnatten. Tills det korta mörkret passerat. Lysmasken i gräset brunnit ut. Och på himlen över Östersjön. Ljuset spirar igen.

Ovan molnen över Kattegatt. Diffusa vita slöjor sveper snabbt förbi och gör havet osynligt. Genom en plötslig reva skymtar jag den långa stranden som slutar vid fyren. Där vi såg varandra tydligt i den torra ökenvinden. Där tiden kanske stannade för att vi slutade tänka på den. Där våra lakan var beströdda med sand och vår solvarma hud med salt. När jag glider in över London är världen naken igen. De ändlösa förorterna. De blommande träden. Linjen där tiden börjar. Genom en reva i drömmen. Ser jag dem landa på din hud. Små rosa blomblad.

Julafton i Guldlocks zon. Som flickan i björnarnas hus äter vi gröt som är varken för kall eller varm. Med regnet hängande i luften tar vi en promenad upp till kraftstationen. Ser gyllenbruna kaskader kasta sig nerför branten. Hör brummandet från turbinerna och går nerströms igen. När det tidiga mörkret sänker sig och Polstjärnan blir synlig i Lilla Björn. Hackar jag ingredienserna till solögat och tänker på de andra planeterna därute. De som också ligger inom livets råmärken. Inom zonen som är döpt efter flickan. Där solen värmer men inte förtär. Där vattnet flödar och inte fryser för alltid. Där vi sätter oss till bords i vårt lånade hem på jorden och skålar i mumma. Till tack för den lilla tid. Vi leva här.

Solen sjunker sakta över Monastery Beach. Som för att varna oss ringer klosterkyrkan när vi går ner på stranden. Först senare förstår vi hur farliga dessa vågor är. Att de tar med sig några liv varje år. Men nu utmanar vi dem lättsinnigt. Ser hur snabbt de tornar upp sig. Hur de genast bryter och faller in i sig själva. Hur de exploderar och nafsar efter våra ben. Vi ser solen bli allt rödare. Havet allt djupare. Våra spår i den grovkorniga sanden suddas ut. Vi ser. Våra ansikten bli tydligare. En bråkdels evighet. Allt vi behöver.

Frånvaro vid Kvarnvikstenarna. Medan stora vågor exploderar mot ytterskären yr min själ som vitt skum över allt som stillsamt vittrar. Som på ett cocktailparty utan gäster vankar jag runt med min tekopp på blockstranden. Som i ett vardagsrum utan väggar plockar jag ömsint bland spillrorna som flutit iland. Ser jag i hällarnas släta rundning din mjukhet. I skrevornas kristallvatten din klarhet. Mellan spruckna bumlingar all den vilda skönhet som vi alltid älskat. Blir du så närvarande. Du som försvinner på dagarna. In bakom väggarna. In i vimlet av skeppsbrutna. Du som kan rädda deras själar. Som ser vad jag ser. Som finns här nu. Som det varma kvällsljuset. En flyende närvaro. Jag alltid älskat.

Uppehåll på Valön. De yttersta skären plöjer genom vågorna i tålmodig väntan på regnet. Ängen är täckt av strandklöver som om det snöat kärlek. I lä bakom klippan somnar vi ifrån snålblåsten och vaknar av att korna står över oss i sin valpiga nyfikenhet. Någon har städat bort all plast och bara den bleknade vrakveden ligger kvar. Jag plockar med mig en liten rundad träbit som sitter löst fastkilad mellan stenblocken. Som om den var ämnad åt mig. Som om göken gol för oss från djupet av sitt hjärta. Som om tillfälligheter inte fanns. Skiner solen igenom nu. Hittade vi den här platsen. Den oss. Vi varandra.

Cap de Formentor vid dagens slut. Ut mot udden följer vi en smal väg som klänger sig fast vid de lodräta stupen. Medan skymningen sänker sig över ett Medelhav skimrande i bleklila. Upphör plötsligt fast form. Kommer vinden från alla väderstreck och blåser rakt igenom mig. Virvlar tankarna iväg över vattenvidderna. Betraktar jag mitt liv som från högt över vågskummet. Som en av eleonorafalkarna seglande på termiken. Dyker jag i svindlande hastighet. Som av halsbrytande ömhet. Griper jag tag. Som räddade jag en dununge. Fallen ur boet.

Sommaroväder över Sörmland. Tången ligger uppspolad bland strandblommorna och snipan hukar i sitt båthus. Som två stolta spökskepp seglar ett par tranor in över fjärden. Som en djupgrön norrlandsälv forsar den kraftiga vinden genom landskapet. Dränkta i en rastlös förväntan viskar våra själar som säven. Om regnet som ska komma. Om bröllopet som ska stånda. Om löftena som ska givas. Att du alltid. Ska vara så nära. Att du alltid. Ska lysa i mörkret. Flöda som honung. Älska som nu. Att du alltid ska vara den jag söker. Att du aldrig.

Julafton bortom Köp. Mellan tuvorna prövar vi oss fram över den sanka myren. Regnet hänger i luften och det blir aldrig riktigt ljust. Sötsträvt smakar det julröda lingonet och nästan självlysande grön är mossan i de väldiga granarnas dunkel. Med det snabbt kallnande teet sköljer vi ner lussekatterna och går vidare. Utan att bry oss om dropparna mot ansiktet. Om att vi inte vet vart stigen leder. Om att julen inte är vit och ingen får årets julklapp. Vi är frusna och svultna när vi skrattar åt vägskylten på en öde grusväg. Men vi köper just ingenting. Konsumerar bara vad vi önskade oss mest. Mitt i ingenstans. Detta kulna äventyr. Alla vi tillsammans.