Västerhavet i den aprikosrosa timmen. Redan långt inne i skogen hör jag havet. I vattenbrynet en döende manet och några vissna eklöv. På hällkaren en tjocknande is. Snabbt bort över viken två sjöfåglar tätt tillsammans. Bakom horisonten en falnande skymning. Över skogen en stigande måne. På en ilandfluten planka. Försöker jag lyssna. Djupt inifrån. Är vi glada att du kommit. Vi som liknar evigheten men är förgängliga som du. Förbundna av osynliga krafter genom så mycket tomhet. Men vad kan vi förmedla som du inte redan vet. Att det inte är slutet som räknas. Bara hela tiden. All början.

Världssmärta i Vrångstad. Efter att slutligen ha vält omkull valaffischen. Var jag någon jag inte vill vara. Samtalade jag med den gamle mannen som reste upp plakatet igen. Som inte heller skulle rösta brunt. Stod jag där i den urgamla kulturbygden under granitklippan som formats av inlandsisen. Inne i domarringens uppfordrande allvar. Hårt dömd av mitt eget samvete. Själva demokratins förrädare. Granskad av de tysta gestalterna i tinget runt omkring mig. Deras tusenåriga röster. Vi ser i den tydliga blodslinjen. Att det inte är du som svikit oss. Vi som alla kom i skepp över haven. Med smärta i våra bröst. Från en värld långt borta.

Gråväder i Edshultshall. Vintern väntar omärkligt bortom ytterskären. Skyarna släpar sina slöjor över havet och alla färger tycks ha blivit en enda. Ett par gråhägrar seglar tillsammans över det osagda och landar mitt i den oupphörliga föränderligheten. Gråtruten som följt efter dem sjunker redan undan i mitt medvetande. Där gapet mellan öarna öppnar sig för att sluka oändligheten. Där allt som inte är här nu kämpar om sin väsentlighet. Där roströda maneter rör sig oberörda genom den kalla tidlösheten. Går jag mellan sjöbodarna som om jag egentligen inte fanns. Som mellanrummet mellan granitblocken. Som vinden inget segel fyller. Som den sista nyponrosen. Rosaröd som livet.

Semesterslut i Sommarsverige. Slagregnet torkar på asfalten och luften klibbar mot kinderna. Vi stuvar utemöblerna i källaren och minnena i hjärtat. När som ängen gulnar och äpplena mognar. Släpper jag anspråken på viktlöshet. Fladdrar en lätt oro förbi. Sipprar ett obestämt vemod igenom. Lämnar jag stunderna som lovade oändlighet. Njutningen som verkade gränslös. Högt ovanifrån. Landar vi tungt igen. Bortanför drömmarna. Nära livet. Med vingarna i behåll.

På Vallda Sandö i vindens vård. En styv kuling pressar in vattnet i viken. Längs sprickorna tränger tappra blommor fram medan skummet yr över hällarna. I knapp lä ligger vi bakom klippan och solen förmår nästan hålla oss varma. En pappa flyger drake med sin son på den tomma stranden och vi hör smattret i vinden. På behörigt avstånd vakar en gråtrut över oss. Som de svartvita korna driver åskmolnen över fältet. Som sädesärlan letar jag efter något i strandbrynet. Som alltid återvänder vi hit. Där vi uppspolade på stranden. Hittar våra liv.

Fruset ögonblick på Stora Amundön. Mina fingrar stelnar snabbt i kylan när jag går ut mot ljuset. Över allt det som stannat i en rörelse. Över gräset som minns sommaren. Över sanden som minns vågorna. Över vågorna som blivit is men ändå inte kan glömma. Solglittret därute på öppet vatten. Svanarnas sjungande vingar. Som plötsligt fyller luften och sedan är borta. Som gården i ekdungen. Där det odlades kål och gömdes smuggelgods under golvet. Där bara några grundstenar finns kvar. Som livet. Vi stoppade under rocken. Hoppades kunna få med oss. Till nästa stund.

Hösten angör Gullholmen. En skarp nordan får den nyss brännande sensommaren att kännas långt borta. Himlen och havet har tagit färg av klipporna men rönnbären lyser trotsigt i grådagern. Envist står den vissnade majstången kvar bland sommarnöjena. Tomma och kritvita som krabbskalen. Tysta och öde som gästhamnen där vi övade olydnad. Där skummet sprutade om gummibåtarna och vi drack termoskaffe i överlevnadsdräkter. Virvlar de nu bort i kölvattnet. De blodröda brännmaneterna som kommit till slut. De stora frågorna som ännu väntar på svar. Tillfället jag fått. Att se ljuset hålla sig kvar vid horisonten. Att inte sköljas med. Att stå emot. Allt mörker.

Hård sydan genom Mollösund. Uppe på berget skakar sjömanshustruns murknande hand i byarna. Oroligt spejande utåt Måseskär och evigheten. Längtar hon kanske förgäves. Medan sanden yr mellan lutande sjöbodar och människorna är som bortblåsta. Besöker jag sjökaptener och styrmän som vilar under bleknade musselskal. Deras själar viskande till mig under den mörka himlen. Om alla dagar till sjöss utan tröst. Om glädjen att återse de kala hällarna. Om havet som tog så många. Jag läser uppmaningen över ingången till den lilla kyrkogården. De tunna men allvarsamma orden. Ser svalörten som trycker sig mot gravarna och tar istället de andras råd. De som seglat före. Tänk. På livet.

Naken vårhimmel över Änggården. I den plötsliga mildheten drar jag av presenningen från trädgårdsmöblerna. Skrubbar rent deras vita skinn från höstregnens lerstänk medan solen oblygt smeker min hud. Med otålighet väntar syrenen på att få klä sig i lila medan häggen ensam lyser ljusgrön uppe på sluttningen. Koltrasten prasslar bland fjolårslöven och låter småfåglarna kvittra mellan husen. När kvällen kyler luften ska den sitta högst upp i körsbärsträdet under de tidiga stjärnorna. Och medan krokusarna dansar barbenta en sista gång runt magnolian ska den svarta fågeln få alla att stanna upp och lyssna. På skönheten hos det återkomna ljuset. Innan den kosmiska natten sänker sig över oss igen. Med sin tunna slöja av frost.

Födelsedag på Skeppsholmen. Solen blixtrar i Saltsjön medan vita skärgårdsbåtar rycker i sina förtöjningar. Inne i det tomma museets halvdunkel tittar mangafigurerna snett när jag ger mig själv en bok om haiku. Någon gång nu såg jag världen för första gången. Någon gång nu började berättelsen skrivas. Den om pojken som såg i mörker. Om brådskan att leva. Några korta rader. Om hur universum blev till. Och han vågade sig ut i ljuset. Någon gång nu.