Brinnande himmel över Röda Sten.

Lamporna tänds

borta i containerhamnen

och lastbåten löses långsamt upp

i det mörklila diset över horisonten.

Luften är isande kall

men ljuset vill inte dö.

Ute i strömmen

blinkar lysbojen grönt

och någon jonglerar

med kulörta lyktor.

När flygplanen ritar

aprikosfärgade streck över himlen.

När gässen flyger i formation

och månen lyser halv.

När det luktar starkt

från sprayburkarna framför planket.

När under gatlyktornas svaga sken.

Svarta konturer i gasmask

målar stora grälla blommor.

Och jag frusen in i märgen.

Sitter kvar i det längsta.

Upptänd som en bit kol.

Av samma glödande passion.

Hallands inland en februari.

De sista fläckarna av snö

tynar bort i ett strilande regn.
Uppe i skogen

skäller rådjuren

och det susar avlägset

från stora rotorblad.
Lågorna fladdrar i kaminen

och den kalla fukten

flyr ut mellan stugans springor.
Namnlösa flygfän

som plötsligt uppstått ur intet

svärmar lågmält

i en löftesrik hetta.
I en djupnande kvällning.

Rör sig mellan minne och längtan.
Mellan det fasta

och det förflyktigade.

Mellan det upplevda

och det drömda.
En flyende känsla.

Av att hon var här.
Med isande andedräkt.

Hon som ville oss vinter.
Hennes kalla tårar.

Hennes blossande kinder.

Sent en kväll på Ocean Front Walk.

Mörkret har sänkt sig över stranden

och ett enda ställe

håller fortfarande öppet.
Utifrån gatan tittar vi in på scenen

ihop med en samling härjade själar.

Som lockats fram ur sin hemlöshet

av den där dödsföraktande rösten.

Som minns något viktigt

från längesedan.
Då när livet bara börjat.

Som för ett ögonblick

glömmer sig själva

och dansar på asfalten

till den uppkäftiga hammondorgeln.

Som sjunger med i sista låten

som om den skrivits för dem.
Medan bandet låter

kusligt nära originalet

och det nästan kunde varit han.
Som står där framför mikrofonen

i sitt trassliga hår.
Som mötte slutet

i sin egen svärta.
Som trotsigt talar till oss här

vid världens ände.

Som om han var

vår enda vän.
The end.

Mjukt regn över Sankt Olofs källa.

Varsamt och dröjande

rör sig stora vinbergssnäckor

genom det blöta gräset.
Går vi längs pilgrimsleden

in i dunklet under träden.
Faller tunga droppar

ner på vattenspegeln.
Sköljerjag händerna

i den uråldriga källans

bottenlöshet.
Som folk gjort

i mer än tusen år.
Offrat och hoppats.

Lämnar jag något

av mig själv.
Får jag något tillbaka.

Är vattnet lika klart.
Skönhet lika enkelt.

Som ringarna på ytan.
Sprider jag mig.

Dör jag bort.
Föds jag igen.

Som livet.
Ger jag

av min kärlek.
Hoppas jag

på gensvar.

Vårskugga över Uranienborg.

Den sista snön

gråter sig bort i tysthet.
Utanför murarna

som var hennes hem.
Dit hon steg ner

för precis hundra år sedan.
Löper allén där hennes mamma

red som drottningen.
Står träden som de gjorde

när hennes pappa

föll från sin tron.
Han som besegrade Himalaya

men förlorade slaget

mot spanska sjukan

en helt vanlig dag i Christiania.
Den älskade kavalleristen

som inte längre kunde

ta upp henne på hästen.
Som inte längre kunde

försvara henne från livet.

Som jag aldrig mötte

men fortfarande saknar.
Det levnadsglada paret

som mötte döden för tidigt

som genom henne

gav mig ljuset.

Innan jag också.

Blir skugga.

Nästan mörkt vid Haga kile.

I det kalla diset

går mina steg mot udden.
Genom den höga vassen

där tiden gömmer sig.
Under flackande råkor

som söker ett träd för natten.
Ut till den dolda klåvan

där spillrorna av ett fiskarliv

ligger spridda.
Där jag känner närvaron

av någon som gick runt här.

Bland små sinnrika anordningar

av repstumpar och brädlappar.
Där ekan fortfarande stampar

hoppfullt i vågorna.
Som om propellern satt kvar

på utombordaren.
Som om han själv

vilken dag som helst.

Skulle vara tillbaka.

Världssmärta i Vrångstad.

Efter att slutligen

ha vält omkull valaffischen.
Var jag någon

jag inte vill vara.
Samtalade jag

med den gamle mannen

som reste upp plakatet igen.
Som inte heller

skulle rösta brunt.
Stod jag där

i den urgamla kulturbygden

under granitklippan

som formats av inlandsisen.
Inne i domarringen

med sitt uppfordrande allvar.
Hårt dömd

av mitt eget samvete.
Själva demokratins förrädare.

Granskad av de tysta gestalterna

i tinget runt omkring mig.
Deras tusenåriga röster.

Vi ser i den tydliga blodslinjen.
Att det inte är du

som svikit oss.
Vi som alla kom

i skepp över haven.
Med smärta i våra bröst.

Från en värld långt borta.

Fuktig torka i Topanga Canyon.

Vi lämnar strandens dimmoln

kör upp genom den törstande dalen.
Här bränner den eviga solen

men under sykamorträden

gömmer sig en sval skugga.

Vi sätter oss vid ett bord nära bäcken

som fortfarande sipprar litegrann.
Det är sig likt

på Inn of the Seventh Ray.
Lika magiskt stilla.
Lika självklart tystlåtet.
Lika avlägsen

den svultna jättestaden

på andra sidan berget.
Inne under grenarna

skymtar buddhan

tillsammans med en ängel.
Hör vi dem inte viska

om människornas längtan.
Ville vi inte stanna

för alltid här.

I livsskuggans dal.

Det kulnar över Kärrboda.

I timmerhusets vrår

vaknar flugorna

i den glödande kaminvärmen.
Irrande som våra spår

över det vita fältet.
Fallande tyst

som våra röster

i kvällningen.
Dragna till ljuset

som våra ögon till skenet

borta över järnverket.
Den väldiga flamman

dansande under molnhimlen.

Flaxande av brinnande liv.
Korpen över skogen.

Hoppet över bävan.

Ängeln i snön.

Loj september i Kinneviken. Längst ut på sandreveln dansar ett ungt par tango i solglittret. Varsamt och dröjande som om något stort stod på spel. Häruppe på klippan slumrar jag i den milda sjöbrisen. Medan syrsorna spelar lågmält och en mås gör sig hörd nånstans därute. Medan korna rör sig omkring oss på hällarna. Sävligt sökande efter något saftigt gräs som kan finnas i skrevorna. Stannar de nyfiket alldeles nära. Vädrar i luften som för att tyda oss. Tittar storögt som om vi var det udda inslaget. Vandrar vidare genom den flyende dagen. Som om vi inte alls var det stora. Vår dans med tiden.