Det spricker upp över Trädgårdsföreningen. Slagregnet slutar tvärt och ovädersmolnen rodnar i solnedgången. Måsarna sveper över en gråsprängd publik som tålmodigt stirrar mot den tomma scenen. När han slutligen sjunger de första raderna blir jag orolig att tiden redan vunnit. Men så visar han klorna och ger röst åt livets envishet. När det inte längre är ljust men ändå inte mörkt. När det inte längre är tidigt men ännu inte för sent. När vi kan alla orden men hör dem för första gången. När ute i den kalla fjärran. Månen går upp. And a wildcat did growl.

Kort vila i Viðareiði. Där den sista resten av land skjuter ut i havet. Där vattnet sjunkit undan tills nästa flod. Där den fasta formen övergår i flytande. Just där vägen tar slut en gång för alla. Vilar vi njutande vår matsäck. Vårt brutna bröd med sardiner. Just där. Slumrar jag till. På klippan som atlantvågorna snart ska skölja över igen. Är vi tillsammans en bråkdels evighet. Söker vi ett språk att använda i gränslandet. Mellan det vi vet och det vi förnimmer. Mellan verkligheten och drömmen. Mellan livet och oändligheten. Svävar våra tankar. Tränger våra känslor. Möts våra andar. Saknar jag oss redan. Rastlösa som vindarna. Reser vi vidare.

Muminjul på Trollholmen. Sommarstugorna trycker längs berget i sin vinterdvala. Nere i rännan strömmar västerhavets klara vatten över vitnade ostronskal. Längst ut på udden står pappan i den hårda sydvinden och ser ut mot gattet. Där holmarna stävar genom de grova sjöarna som gamla tiders pansarkryssare. Där det ljusnar en kort stund över horisonten. Där man anar en mörk silhuett på det yttersta skäret. När den försvunne fiskarens redskap ligger strödda över klipporna. Vankas sillmackor och starkt kaffe bland bojarna i sjöboden. Går julafton mot kväll och skuggorna får liv. Nalkas kylan från havet. Dansar i ring. Troll och knytt. Ljuset in.

Sandstorm vid Erg Chebbi. Taxichauffören tvekar inför att köra vidare. Vägen håller på att försvinna i den drivande sanden och mörkret närmar sig snabbt under den fördunklade himlen. Men istället för att sätta av oss i ett gränslöst ingenstans utsätter han sin gamla trotjänare för ännu ett eldprov. Vi skumpar vidare in i oändligheten där varje liten sten har en skugga av sand. Varje tanke en skugga av osäkerhet. Varje skugga sitt ursprung i upplösning. När en kasbah slutligen tar form framför oss har mina konturer redan suddats ut. Jag. Allt. Inget.

Stormvarning längst ut på Särö. Det stänker saltvatten i mitt ansikte och västanvinden välter nästan termosen. Vågorna går höga i hällkaren och några enstaka rosor darrar ännu som vita gäss bland nyponen. Våta bumlingar blänker vid solgatans slut medan stora bränningar dör i deras famn. Här har tiden inte gått. Stenarna inte rört sig. Havet aldrig svikit. Här har jag varit sedan världen blev till. Sedan livet föddes. Här ska jag alltid skapas åter. Även när en vacker dag som denna. Jag som skum. Yr i vinden.

Sommaroväder över Höjalt. Ner över ängen sveper en rastlös västan full av löften och längtan. Rakt igenom mina tankar som skingras och faller mot marken. Som de första dropparna över ax och vildblommor. Över tusenfotingen som rinner iväg närmast jorden. Försöker jag minnas det viktigta. Allt vi skulle och visste. Allt vi antecknade för att annars glömma. Allt vi höll fast vid för att annars tappa som tomma askar. Vet jag inte längre. Bara att världen stillnar när mörkret kommer. Att våra andetag djupnar för varje otvungenhet. Att jag minns dig tydligare. Vem du var och skulle bli. Regnet från din hud. Vinden i ditt hjärta.

Gråväder i Edshultshall. Vintern väntar omärkligt bortom ytterskären. Skyarna släpar sina slöjor över havet och alla färger tycks ha blivit en enda. Ett par gråhägrar seglar tillsammans över det osagda och landar mitt i den oupphörliga föränderligheten. Gråtruten som följt efter dem sjunker redan undan i mitt medvetande. Där gapet mellan öarna öppnar sig för att sluka oändligheten. Där allt som inte är här nu kämpar om sin väsentlighet. Där roströda maneter rör sig oberörda genom den kalla tidlösheten. Går jag mellan sjöbodarna som om jag egentligen inte fanns. Som mellanrummet mellan granitblocken. Som vinden inget segel fyller. Som den sista nyponrosen. Rosaröd som livet.

För så länge sedan nu. Kom jag hit första gången. Lämnade jag för sista. Världen där fröet landade. Där maskrosen trängde upp genom parketten. Där utdöda havsdjur simmade i trapphuset. Lekte jag och änglaflickan bland skuggorna långt uppe i den vinande kallvindens dunkel. Som de enda barnen i en stad av sten. Inne på gårdarna dit ljuset inte nådde. Där kärva musikanter fick våra slantar att singla från fönstren och syrenträdet att blomma ibland. Genom de stora salarna där allt var vackert och skört. Sprang jag till henne från drömmarnas odjur. Hon som fann ett liv i att arrangera sina älskade blommor. I att välja dyrbara tyger ihop med hattmakaren. I att sprätta fransk litteratur med sin långa silverkniv. Hon som fäktades mot egna odjur. Såg kronbladen vissna. Nya frön gro. Lika obevekligt.

Från Västralt en stark vind. Ängens ax dansar i byarna och smörblommorna glöder i motljuset. Ovädersmolnen från havet störtar in över skogen som stormvågor över ett rev. Deras skum yrande över den havsblå himlen. Genom ådrorna i de genomlysta bladen pulserar livets gröna blod. Medan susandet i kronorna söver vår tanke. Sveper den sommarkalla luften genom oss. Sjunker solen ner bakom den mörknande skogen. Släpper skyarna ett lätt regn. Skriker vråkarna ut sina namn till varandra. Som törstande rop efter att höra samman. Formas våra läppar.

Lyckan efter regnet. Barnfamiljerna samlar ihop sig på parkeringen och försvinner in i en liten stund av oändlighet. Den glittrande skogen luktar försoning och våt svartmylla. Medan det lilla barnet prövande ropar ut sin nyfikenhet skär lövsångaren genom mullret från en utomhuskonsert långt borta. Brännässlorna är redan höga och den stora kråkan på staketet tittar uppfordrande på mig. Du vet väl att livet är dödens olyckliga kärlek. Att det gått ett år sedan du satt här sist. Att lyckan är varandets skugga.