Sinnesfrid vid Holls Lycka. Lövtaket brusar som havsvågor när västanvinden drar in och solen strilar ner genom de böljande grenarna. Ner på mig här under den väldiga granen vid torpruinen mitt i skogen. Kanske det enda trädet som stod här då. När soldaten lagt ner vapnen och flyttat hit med sin älskade. När det fanns ett helt liv av lycka kvar att leva. Här i gläntan där tordyveln stretar över döda löv och ingången till jordkälllaren är svart som ett stelnat rop. Här vid stenen där kriget verkade så avlägset men orden kommer upp ur mörkret. Det blir ingen fred. Förrän du kan höra tydligt. Skogens röster. Kärlekens viskningar. Kanonerna tystna. I ditt hjärta.

Det mojnar vid floden Tavy. En guldgul fridfullhet har kommit över ditt ansikte. Katten skimrar i rostrött och smiter in i salongen medan hundarna kråmar sig ivrigt inför promenaden. När solen går ner över världsarvet och försvinner bakom böljande lövträd. När månen tänds över Devon och daggen lägger sig i det saftiga gräset. När pärlhönsen drar sig tillbaka och koltrasten lockar fram sommarnatten. Hör vi bäcken porla. Dricker vi vårt te bland rosor och murgröna. Är det en sådan kväll. Jag kan få för mig. Att växterna känner lika starkt som vi. Att allt som världen ärvde. Var skönhet.

Steninge före stormen. En slö dyning når nästan upp över piren. Förbi djupröda sjok av tång smiter vi ut till ingenstans. Isolerade från resten av världen. Glömmer vi allt vi skulle. Låter vi ansvaret sjunka undan. För allt som är äventyrat. För det nalkande ovädret. För allt utom denna stund. Har vi bara förtröstan. Är vi bara oss själva. Uppspolade mitt i livet. Vet vi bara nuet. Som de vindslitna nätflaggorna bland strandens stenar. När den sista solen bryter igenom. Fladdrar våra själar stadigt i vinden. Tills högvattnet når ända upp. Och fyllda av ett stort lugn. Vi flyter utåt.

Mjukt regn över Sankt Olofs källa. Dröjande rör sig stora vinbergssnäckor genom det blöta gräset. Går vi längs pilgrimsleden in i dunklet under träden. Faller tunga droppar ner på vattenspegeln. Sköljerjag händerna i den uråldriga källans bottenlöshet. Som folk gjort i mer än tusen år. Offrat och hoppats. Lämnar jag något av mig själv. Får jag något tillbaka. Är vattnet lika klart. Skönhet lika enkelt. Som ringarna på ytan. Sprider jag mig. Dör jag bort. Föds jag igen. Som livet. Ger jag av min kärlek. Hoppas jag på gensvar.

Oktoberskyar över Hanebacka. En molnrygg från söder skymmer plötsligt den varma höstsolen. Här i det andra Särö där man aldrig var. Vid foten av den andra skogen där man aldrig promenerade. På fel sida om vägen där den gamla bondgården låg. Där jorden brukades och det levdes ett hårdare liv. Där en ond ande kom ur flaskan men hölls undan av hennes stora hjärta. Hon som bjöd oss på makaroner och saft medan det svors inne i finrummet. Som med tapper mjukhet höll fast vid kärleken. Jag går förbi de försvunna ladorna där vi grävde gångar i höet. Över de skördeklara sädesfälten som nu är golfbana. Hur hisnande annorlunda det var i den världen. Hur härligt nära livet. Hur darrande nära döden. När han höjde yxan. Och huvudet låg där i blodet på huggkubben. Den förstummade hönans.

Regnvåt fars dag i Fishing Cove. Det dryper om växtligheten som i en regnskog. Ur den lilla blå kyrkan vid stigen hörs orgeln förgäves kalla till gudstjänst. Längre ner i den skyddade viken. Står fiskeflottan torrlagd och väntar på havets välsignelse. Ligger den anrika puben där sjömanssånger sjungits i århundraden. Bär gladlynta män ut brickor med ale under regnskyddet. Festar vi på musslor och friterad torsk. Och i en grotta längre bort. Sägs djävulen sitta med sin stekpanna. Redo att förtära oss alla. Guds barn.

Genom Mörkerhålet en frisk vind. Som en pansarkryssare stävar den långasmala ön över Östersjön. Klyver den stormvågorna med sin yttersta udde. Bär den oss ännu en bit genom livet. Fem män som kunde haft varandra på kornet. Som kunde spridit död och förintelse. Som följts åt ända hit. Där vi står på igenfyllda bunkrar och raserade skyttevärn. På ett krig som inte blev av. På rädslan för de andra. På ett svagt hopp om försoning. Vid kanonen som fortfarande pekar mot öster. Minns jag övningen med bajonett. Hur vi skulle sticka in och röra runt. Hur den plågade sergeanten lät min vägran passera utan bestraffning. Hur våra blickar möttes. Vi som aldrig ville varandra något ont. Vi som älskade livet. Precis som de andra.

Vårgrå himmel över Öresund, del 1. Vågorna krossas mot stäven och ett turande gammalt par tar första groggen. Jag trotsar snålblåsten ute på däck och tänker på prinsen i sitt slott av sten. På att vi ständigt ställs inför frågan. Alltid kan välja livet. Alltid tvivlar. Jag är på väg till mötet där vi ska rädda världen. Hur svårt det är. Hur mycket det behövs. Hur lite som krävs. Jag tittar ut från mitt torn och ser havet stiga. Stormen komma. Världen i askgrått. Livet i scharlakansrött. Kärleken i alla. Regnbågens färger.

Änggården i första snön. Lika vita som de plötsligt fallande flingorna står utemöblerna kvar på gräset. Ligger magnolialöven okrattade vid kryddlandet. Klättrar de avklädda träden uppför berget. Gömmer vi oss under täcket som koltrasten under azalean. Går jag ut i bara morgonrock med sekatören. Medan snökristallerna blir allt större och börjar ligga kvar. Kläs världen i tystnad och livet i ömhet. Ville vi som björnarna gå i dvala. Som naturen vila i glömska. Hittar jag slokande under vinterns tyngd. Lägger jag i din lättfrusna hand. Med all min värme. Sommarens sista ros.

Luftfuktig morgon på Landvetter. Det blinkar i mörkret och våta flygplanskroppar väntar tålmodigt på människorna. Våra förhoppningar tätt packade. Våra framtider så nära att bli av. Våra historier så långt bakom. Vi bordar ovissheten och överlämnar oss. Svävar i det svaga gryningsljuset. Högt över det verkliga. Så alldeles nära det drömda. Nuddar det som skulle kunna bli. Söker det vi inte fick hitta. På väg. Dit vi inte fick gå.