Kvällsvandring genom Afrika. Luften börjar svalna i den fuktiga dalgången där granatäpplena snart är mogna. Som skarabéerna vid våra fötter går vi nerströms längs bäckfåran. Med solen rullande framför oss mot horisonten. Ovanför våra huvuden korsar kråkornas flaxande svalornas halsbrytande dykningar. In i den väldiga öppning som tidens flöde borrat genom berget. Där unga män våghalsigt dyker mellan klippblocken ner i de släta skrevorna. Dit kvinnorna kommer varje fredag vid soluppgången. För att bada i livets vatten. För att födas på nytt. För att finna någon att ge sitt hjärta. Insh'Allah.

Himlen mörknar över Anten.


Björkskogen hukar

inför ovädret som kommer in.

Över en oskyldighet

som kanske mest

var en omedvetenhet.

I ett Sverige som nu är museum.

Slår jag mig ner med tiden

under ett parasoll

medan regnet rasar ner.

Helt ensam den här gången.

Utan pojken som blivit stor.

Vad söker du här nu.

När rälsbussen lämnar perrongen utan dig.

När dropparna smattrar mot bladen

och du inte kan återvända.

Söker du den andra pojken.

Han som lade femöringar på spåret

och såg dem bli ännu plattare.

Han som gick längs banvallen

bland rälsspik och slipers.

Efter att rälsen rivits upp.

Letande rostande.

Skärvor av en barndom.

Pater Noster i den höga luften.

Åskmolnen tornar upp sig över inlandet

och det kommer några regndroppar

från ingenstans.
Plötsligt har det blivit

glest mellan masterna i hamnen

och bara en ensam snipa

glider genom sundet.
Längs den tomma kajen

släntrar en skolklass

tillbaka mot färjan.
Deras slöjor fladdrande

som spinnakers i vinden.
Jag går ut mot den yttersta udden

och känner havet försvinna i himlen.
Som en saknad utan objekt.

En sorg som glömt sitt ursprung.
En längtan utan riktning.

Men i det solvarma björnbäret

som smälter mot min tunga.
I förgänglighetens ögonblick.

Den största sötman.

Själarnas möte vid Gathenhielmska stenen.

När vårtecknen blåser bort

i den isande vinden.
När lågvattnet blottar

mitt allra innersta.
Klättrar jag upp

i en okänd del av skogen.
Är det förflutna

strax bakom mig.
Söker jag mig fram

mellan krokiga stammar.
Följer jag en stig

bara känd av skogens andar.
Ser jag plötsligt in i ögonen

på någon nästan osynlig.
Står vi en stund förbundna

med varandra.
Tackar jag i mitt stilla sinne.

Sjörövaren som trotsigt ankrade

sina skepp nere i viken.
Som räddade livet

på den här platsen.
På den uråldriga ekskogen

som är hans hem.
Rådjursbocken

som nyss var här.
Den stolta

men skygga.

Springflod vid Kynance Cove.

Bakom tunga moln

flämtar fullmånen.
I det döende ljuset

landar en gråtrut alldeles nära.
Med tålmodigt lugn

studerar den mig noga.
Till synes helt oberörd

av vindens hårdhet.

Av tidvattnet som fortfarande stiger.
Av de rytande atlantvågorna

som kastar sig upp mot oss.
Som om den visste

allt som behöver vetas.
Som om den nu kände till

allt om mig.
Du som bara har

några enstaka ord för hav.
Hur ska du någonsin kunna beskriva.

Alla miljontals små skiftningar.

Som saknar namn.
Som är min värld.

Muminjul på Trollholmen. Sommarstugorna trycker längs berget i sin vinterdvala. Nere i rännan strömmar västerhavets klara vatten över vitnade ostronskal. Längst ut på udden står pappan i den hårda sydvinden och ser ut mot gattet. Där holmarna stävar genom de grova sjöarna som gamla tiders pansarkryssare. Där det ljusnar en kort stund över horisonten. Där man anar en mörk silhuett på det yttersta skäret. När den försvunne fiskarens redskap ligger strödda över klipporna. Vankas sillmackor och starkt kaffe bland bojarna i sjöboden. Går julafton mot kväll och skuggorna får liv. Nalkas kylan från havet. Dansar i ring. Troll och knytt. Ljuset in.

Fuktig torka i Topanga Canyon. Vi lämnar strandens dimmoln och kör upp genom den törstande dalen. Här bränner den eviga solen men under sykamorträden gömmer sig en sval skugga. Vi sätter oss vid ett bord nära bäcken som fortfarande sipprar litegrann. Det är sig likt på Inn of the Seventh Ray. Lika magiskt. Lika tystlåtet. Lika avlägsen den svultna jättestaden på andra sidan berget. Inne under grenarna skymtar buddhan tillsammans med en ängel. Hör vi dem inte viska om människornas säregenhet. Ville vi inte stanna för alltid. Här i livsskuggans dal.

Solen sjunker sakta över Monastery Beach. Som för att varna oss ringer klosterkyrkan när vi går ner på stranden. Först senare förstår vi hur farliga dessa vågor är. Att de tar med sig några liv varje år. Men nu utmanar vi dem lättsinnigt. Ser hur snabbt de tornar upp sig. Hur de genast bryter och faller in i sig själva. Hur de exploderar och nafsar efter våra ben. Vi ser solen bli allt rödare. Havet allt djupare. Våra spår i den grovkorniga sanden suddas ut. Vi ser. Våra ansikten bli tydligare. En bråkdels evighet. Allt vi behöver.

Midsommar vid Sørvágsfjørður.

Upp ur havet

ut ur dimman.
Stiger öarna som en vag

men obestridlig hågkomst.
Försvinner de igen

som om vi aldrig.
Följdes hit över vidderna.

Sövdes av dyningens lättja.

Väcktes av bråddjupets förundran.

Såg varandra omslutas

av en mjuk obestämdhet.
Definierade av ömhet.

Utsuddade av tidens flyende.
Nuddande det våta gräset.

Fick du ihop till en liten bukett.
Med smörblommor

och små lila orkidéer.
Binder vi oss samman.

Förtöjer vi lättsamt.
Vid varandra.

Vid jorden.
Svär vi trohet.

Varma vindar över Stora Frö. Enstaka vallmoblommor fläckar det höga gräset blodrött. I den magra jorden multnar tusenåriga skelett medan stenarna som restes över dem sakta sjunker djupare ner i Alvaret. Vi botaniserar bland växterna i den dödskallemärkta delen av örtagården. Bolmört, alruna och belladonna. Livgivande och dödliga. Fortsätter vi vår färd över den blomstrande jord som en gång var havsbotten. Mellan himmelsblå cikoria och illgul ölandstok. På den himlakropp som en gång var livlös. Tar vi ännu ett andetag. Vi livgivande. Dödliga. Små frön.