Stormvarning längst ut på Särö. Det stänker saltvatten i mitt ansikte och västanvinden välter nästan termosen. Vågorna går höga i hällkaren och några enstaka rosor darrar ännu som vita gäss bland nyponen. Våta bumlingar blänker vid solgatans slut medan stora bränningar dör i deras famn. Här har tiden inte gått. Stenarna inte rört sig. Havet aldrig svikit. Här har jag varit sedan världen blev till. Sedan livet föddes. Här ska jag alltid skapas åter. Även när en vacker dag som denna. Jag som skum. Yr i vinden.

Apelviken i snöblandat regn. Orörliga står trutarna i strandbrynet och tar emot vågorna som brakar in. Fjolårsgräset vitnar av flingorna som inte längre hinner smälta. Frusna i tiden står de kvarlämnade husvagnarna på campingen och på motorvägen långt borta uppslukas bilarna av våt dimma. Stel om fingrarna väger jag den här lilla stunden i min hand. Ett obetydligt stopp på en lång resa. Ett kort sammanträffande med tidlösheten. En obestämbar känsla av angelägenhet. Är det just detta. Som är nu. Som är målet.

Lätta moln över Ekasjö. Längs vägen vajar renfanan och ute på fälten mognar vetet. På en gård där bonden sedan länge lämnat livet. Går jag runt bland all bråte. Trampar jag igenom ruttna plankor. Ser jag förgängligheten i vitögat. Bland allt som var värdefullt men inte längre går att använda. Allt som sakta löses upp av passerande årstider. Allt som var lånat av tiden men ännu inte återlämnats. Undrar jag vad som var det verkligt värdefulla. Att leva eller att inte dö. Att äga eller att inte behöva ha. Att styra eller att låta sig driva. Dit den outsinliga vinden bär.

Ängelholms havsbad i rörelse. Dallrande vandrar vågornas skum över sanden. I envisa rännilar rinner vattnet tillbaka. Medan kråkorna letar bland den smaragdgröna tången och måsarna jagar över vågkammarna. Medan kanelvita snäckskal krasar under fötterna. Medan det skyddande pålverket sakta multnar. Försvinner fotspåren bakom mig. Löses tiden upp framför mig. Silhuetten långt borta. Upphör aldrig bruset av allt som varit. Reser sig ur havet. Allt vi visste. Allt som ska bli. Vad vi ännu kan vara.

Solen sjunker sakta över Monastery Beach. Som för att varna oss ringer klosterkyrkan när vi går ner på stranden. Först senare förstår vi hur farliga dessa vågor är. Att de tar med sig några liv varje år. Men nu utmanar vi dem lättsinnigt. Ser hur snabbt de tornar upp sig. Hur de genast bryter och faller in i sig själva. Hur de exploderar och nafsar efter våra ben. Vi ser solen bli allt rödare. Havet allt djupare. Våra spår i den grovkorniga sanden suddas ut. Vi ser. Våra ansikten bli tydligare. En bråkdels evighet. Allt vi behöver.

Julikväll i Slottsskogen. Vinden ruskar hårt i träden och det går vågor över Stora Dammen. Sommarovädret drar fram över himlen och det lövgröna skär mot det gråsvarta. Änderna kurar vid strandkanten och uteserveringen har stängt i förtid. De enda som samlats ute på gräset är skrattmåsar i tyst väntan på mörkret. Medan enstaka joggare försvinner förbi. Skyndar jag ingenstans. Hämtar jag upp från årens djup. Kärleken till frånvaron. Till staden som födde mig. Hennes folktomma gator och kringblåsta höjder. Hennes skoningslösa gleshet och sorglösa vemod. Hennes prövade tillit och ständiga längtan. Utåt väster. Dit ljuset flyr.

Regnbåge över Drakabygget. Det ryker om den blöta vägen som slingrar fram mellan åkrar och fält. Svalorna flyger lågt över det mogna vetet och en häst betar sorglöst i det höga gräset. Ett åskväder drar bort över Hallandsåsen och vi lever en stund i solen. Plötsligt ilar en svala ut framför bilen och trots en tvär vändning kan den knappast ha klarat sig. Det hörs ingenting men jag vet ändå. Att ett äventyr är över. Att sommaren har ett slut. Att vi hittade guldet. Den där stunden i solen.

Vårtecken i Ödeshög. Från långt borta hörs vägen men annars bara talgoxens hälsning till ljuset. När Ombergs blåskimrande kontur svartnar i solnedgången. När de sista strålarna dröjer kvar ute på fälten. När landskapet sakta slocknar och det förflutnas andar kommer fram ur de livslånga skuggorna. Andas jag stunden. Läser jag de tusenåriga tecknen. Mitt namn på Rökstenen. Löper mina fingrar i runornas sirliga skåror. Ristade för den som dött. Av den som fortfarande levde. Till oss som en gång skulle födas. Av kärlek. Till ljuset.

Mjukt regn över Sankt Olofs källa. Dröjande rör sig stora vinbergssnäckor genom det blöta gräset. Går vi längs pilgrimsleden in i dunklet under träden. Faller tunga droppar ner på vattenspegeln. Sköljerjag händerna i den uråldriga källans bottenlöshet. Som folk gjort i mer än tusen år. Offrat och hoppats. Lämnar jag något av mig själv. Får jag något tillbaka. Är vattnet lika klart. Skönhet lika enkelt. Som ringarna på ytan. Sprider jag mig. Dör jag bort. Föds jag igen. Som livet. Ger jag av min kärlek. Hoppas jag på gensvar.

Semesterslut vid storskogen. Luften luktar mylla och eftertanke. Regskurarna avlöser varandra och vinden far genom träden. Den sena augustikvällen är kolmörk och lampan i fönstret drar till sig mängder av nattflyn. Men det som plötsligt dunsar mot rutan är ingen fjäril. Det som brummar dovt genom glaset ingen vilsen fluga. Den som rastlöst försöker ta sig in till ljuset ingen vanlig liten insekt. Jag vill helst inte tänka kyla men lägger in ett vedträ i kaminen. Vill helst inte tänka alls men har en storm av funderingar. Har försökt stoppa tiden men blivit upphunnen. Har förälskat mig i njutning och packar den överst. Läser om bålgetingen. Dess kloförsedda ben. Dess påtagligt kraftiga käkar.