Ljusning över Utholmarna.
En ivrig vind sliter sönder regnmolnen. Havet är tomt sånär som på en fiskebåt med kurs utåt fjorden. Tången har tagit tillbaka stranden och mitt i en saltomortal har hopptornet stelnat. Som en uppspolad val ligger den spruckna ekan och drömmer om starka krafter strömmande längs kroppen. Nyss begravdes en tänkare men inte hans tankar. Jag hör hans varma röst som en strykning över axeln. Som en blänkande våg över klipphällen. Som livets överseende med döden. Som den här stunden. För alltid upplevd.
Förnimmelse vid Tjuadal.
Molnskuggorna vandrar snabbt över den steniga åkern. Många sekel gamla ekar kantar grusvägen längs gärsgårn. På sluttningen långt borta lunkar korna lojt ur sikte. Just när jag slänger en blick åt sidan. Ser jag stenblocken som med någon annans ögon. Hör jag hans steg alldeles bakom mig. En pojke som gick här hela livet och undrade över meningen. Osedd med sina alldagliga sysslor. Är det som om han följer mig ner till hemmansägarnas gravar. Jag fick aldrig veta säkert. Men det tycks mig handla om. Att ha känt vinden. Och kastat skugga.
Sommarhetta i Ransvik.
Diamantklipporna lyser rosa
i den varmgula solen.
Havet stillnar
och långt ute i diset svävar Själland.
Det är fullt med folk på stränderna
men här är vi märkligt ensamma.
Där det första av Sverige
reste sig ur istidens smältvatten.
Där de första migranterna steg iland
och högg ut ett liv ur stenen.
Känns vattnet isande
mot vår varma hud.
Stiger vi upp pånyttfödda.
Som de första varelserna på land.
Miljoner år efter att magman kallnat
där vi står.
Med livet vi skapade.
Ur erövringen av det okända.
Ur attraktionen till vår motsats.
Ur hettan som uppstod.
I vårt möte.
Blåsväder i Lagered.
Regnmolnen strömmar över himlen och i byarna forsar träden som ett vattenfall. Påpälsad sitter jag i solstolen och fångar strålarna som kommer ibland. I köket hänger kryddor på tork och det är dags att plocka vinbären. Innan stugan ska packas ihop och bilen stuvas. Går jag uppför brandgatan. Genom den resliga granskogen som en vacker dag ska bli hygge. Längs resterna av en gärsgård. In bland de väldiga bokarna där ljuset spelar. Försvinner jag allt längre. Blir jag allt mer. Som en vacker dag. Upplöst i vinden.
Lätta moln över Ekasjö.
Längs diket lyser renfanan
och ute på fälten mognar vetet.
På en gård där bonden
sedan länge lämnat livet.
Går jag runt bland all bråte.
Trampar igenom ruttna plankor.
Ser förgängligheten i vitögat.
Bland allt som var värdefullt
men inte längre
fyller någon funktion.
Som sakta löses upp
av passerande årstider.
Som var lånat av tiden
men ännu inte återlämnats.
Provar jag en kort stund.
Att inte försöka styra.
Utan låta sig driva.
Dit vindarna bär.
Bleke i Brandhultsviken.
Med bara en liten stund tillgodo vill jag ändå. Gå genom dalen ner till vattnet. Höra vårkvittret fylla de ännu outslagna lövens tomrum. Känna närvaron av de väldiga ekarna som stått där helt stilla så ofattbart länge. Bråkdelen av en evighet. Ser jag en nedgående sol nudda den fallna stammens mossa. Väcka liv i det som multnar. Värma mig det lilla ögonblick jag hinner sitta vid stranden. Vid den igenvuxna stigen där pojken cyklade. Han som älskade den där sagan. Som anar tunga vingslag från skogen bakom sig. Som svävar iväg över viken. Till landet längesen.
Ljudet av skymning i Hördalen.
Redan en bit in bland träden
drunknar vägbruset
i vindens sus.
Min andning
det enda mänskliga som hörs.
Så tydligt plötsligt.
Prasslet
från den uppskrämda haren.
Bäckens försynta porlande.
Knäppandet
från en fågel någonstans.
Gnisslet
från träd som gnider sig
mot varandra.
Viskandet
från ekarna som så länge
bevittnat världen.
Tickandet
från den mossbevuxna kvartsen
som mäter årmiljonernas gång.
Det öronbedövande ljudet
av urberg som spricker upp
i långa klyftor.
Av solens eld
som släcks i havet.
Av de sista löven
som träffar marken.
Av den stora tystnaden.
Vi bara kan höra.
När själen lyssnar.
Himlen mörknar över Anten.
Björkskogen hukar
inför ovädret som kommer in.
Över ett Sverige
som nu är museum.
Under ett parasoll
med bryggkaffe i en plastmugg
medan regnet rasar ner
är jag ensam den här gången.
Utan pojken som blivit stor.
Vad är det du söker.
När rälsbussen lämnar perrongen
i en tapper hedran av det förgångna.
När dropparna smattrar mot bladen
och du inte kan återvända.
Söker du den där andra pojken.
Han som lade femöringar på spåret
och såg dem bli ännu större.
Han som gick längs banvallen
bland rälsspik och slipers.
Efter att rälsen rivits upp.
Som går här nu längs perrongen.
Letande rostande.
Spår av en barndom.
Gul november i Fjärås.
Försiktigt sipprar bäcken ner mot sjön. Därborta mellan stammarna ruvar landsvägen på en oro och det regnar bara nästan. Bara nästan hör jag jorden andas. Bara nästan har jag glömt världen. Bruset från en enstaka bil. Så hjärtskärande i skogens fuktsvala långsamhet. Så öronbedövande som inte ens rovfågelns skri över sjön. Främmande som tanken på tid. Bekant som känslan av knapphet. Ser jag något illgult vid mina fötter. Som om den ville bli upptäckt. Bryter jag den girigt och blir stående med tanken. Att den just som jag. Försökte bli ett. Med de gulnade löven.
Orosvindar utanför Vinterpalatset.
Septembersolen glittrar runt båtarna som stretar över Nevas djup. I fjärran pekar gasimperiet mot himlen som ett svärd. Andlösa strövar vi genom den svindlande prakten. Drypande av guld och överdåd. Speglar vi oss i kristallkronor och blå marmor. Förnimmer vi tsarfamiljens andar dansande över parketten. Aningslöst mot den blodiga undergången. Deras lätta steg ekande genom seklen. Barnens bleka röster som en viskande kör. Ni som fick leva tills ni blev stora. Fjärma er inte från världen utanför fönstren. Har den några skyddsänglar. Är det ni.