Hettan långt ute i väster.

Längst inne i dunklet.

Samlas vi pyrande.

När glipan i mörkret öppnas.

När det skarpa ljuset bländar oss

och en takt stiger ur tystnaden.

När en röst från avgrunden

manar oss mot flamman.

Mot det förgörande som skapar liv.

Mot det förtärande ur vilket vi föds.

Mot elden i våra hjärtan.

Kan vi inte längre värja oss.

Är vi snart övertända.

Smälter vi av deras nakna lågor.

Brinnande mitt ibland oss.

Deras innerliga lust att lysa upp.

Innan glipan åter stängs.

Som när solen släckts i havet.

Finns en glöd kvar på himlen.

Längst in i våra hjärtan.

Sommarslut vid Krokån.

Rostbrunt rör sig vattnet

stilla mot kvarnfallet

bakom nästa krök.
Stumma inväntar

nästan fullvuxna granar

dagen som snart ska komma.
När de avlägsna gevärsskotten

skär genom tystnaden.
Bryter enstaka fiskar

plötsligt ytan.
Sitter jag länge på stenen.

Där skräddarna rör sig

lekfullt över strömvirvlarna.
Skjuter jag ut

min ängslan i fåran.
Släpper jag ömsint

taget om tiden.
Är allting här och nu

men ändå så fjärran.
Går jag uppströms

med prövande steg.
Viss om den fallande

skymningen.

Lekande med tanken.

Att aldrig sjunka igenom.

Kvällsvind i Borghamn.


Den väldiga insjöns vågor

kommer in över piren

med havets kraft.

En brokig skara båtar

rycker modstulet i sina tampar

och några turister letar förgäves

efter någon att fråga.

Här och där ligger polerade block

av kalksten och marmor

i förgätna travar.

Spruckna och brutna.

Vassa fragment

av ett strävsamt förflutet.

Skärvor av det en gång tilltänkta.

Som ett grusat romarrike.

Som tomrummen i berget.

Är denna plats fylld av något

som inte längre finns här.

Glömd av tiden

men ändå så märkt av den.

Förlikad med sin tysta ängslan.

Skygg men sällskapssjuk.

Följer den efter mig

ut på nocken.

Genius loci.

Platsens själ.

Isande vårvindar över Ramsvikslandet.


En otålig nordan

rycker i graniten.

Krusar vattnen mellan hällarna

smaragdblå som fjällsjöar.

Stryker över de uthuggna klippblocken

som lämnats att minna

om en benhård knapphet.

Ett mödosamt liv

där bara den tyngsta av sysslor

kunde lätta bördan.

Där kampen att överleva

blev någon annans odödlighet.

Någonstans bortanför havet.

Tusenåriga städer av sten.

Monument över segrar i blod.

Ämnen till guldprydda gravstenar.

Trappsteg till himlen.

Solklart i Gásadalur.

Utmed kanten går vi

längs den uråldriga stigen.
Uppslukas vi

av en girig himmel.

Som de vägvisande rösena

försvinner vi gradvis.
Ser vi tydligt

våra egna spöken.
Här längs de dödas

enda väg till kyrkan.
Från öarnas ensammaste by.

Släpades kistan

uppför stupet över berget.
Där blekta snäckskal

från en svunnen havsbotten

ligger begravda i stenarna.
Högt över havet.

Hämtar vi andan

vid Liksteinur.
Kan vi inte se

det berömda vattenfallet

i den soldränkta dalen nedanför.
Anar vi bara vidden.

Ser vi allt vi behöver.
Längre än livet.

Långt bortom döden.

Det regnar på Omberg.


Som en pilgrim kom jag

hela denna väg.

Men inte för klosterstaden

eller för kyrkan som fyller niohundra år.

Jag kom för att se vad han såg.

Från sin älskade kulle.

I sina ömsinta tavlor.

Just den här tiden på året.

Just en kväll som denna.

Vetet och rågen som skördas.

Käglorna av ljus

som strålar ner genom molnen.

Slöjorna av regn över slätten.

De höga skyarna

som jagade honom.

Han som tycks mig en själsfrände.

Som hellre var konstnär än ämbetsman.

Hellre här än i staden.

Hellre sann mot sig själv.

Ifred med alltet.

Kungen av luft.

Prinsen av längtan.

Det gryr över Lagan. Natthimlens stjärnor suddas ut av ett blekt ljus som växer över skogarna. Stora vägen har tystnat men bäcken hörs som en svag tanke. Vi ligger uppe på loftet i ladan och jag tänker på vad vi sa om människorna. Vår storslagna kamp mot litenheten. Skuggorna som vi alla kastar. Hest och enträget ber tuppen att få komma ut i den frusna luften. Som doftar av hägg och åtrå. Som vi alla andas. Som andas oss. Din kind är kall och dagen ännu långt borta. Vi slumrar till igen och jag drömmer att jag är värmen. Och du ljuset.

Himlen mörknar över Anten.


Björkskogen hukar

inför ovädret som kommer in.

Över ett Sverige

som nu är museum.

Under ett parasoll

med bryggkaffe i en plastmugg

medan regnet rasar ner

är jag ensam den här gången.

Utan pojken som blivit stor.

Vad är det du söker.

När rälsbussen lämnar perrongen

i en tapper hedran av det förgångna.

När dropparna smattrar mot bladen

och du inte kan återvända.

Söker du den där andra pojken.

Han som lade femöringar på spåret

och såg dem bli ännu större.

Han som gick längs banvallen

bland rälsspik och slipers.

Efter att rälsen rivits upp.

Som går här nu längs perrongen.

Letande rostande.

Spår av en barndom.

På Bohus-Björkö i mellanrummet.

En bister nordanvind

sveper ner från Sälöfjorden

och uppe vid fyren

fryser fingrarna snabbt.
Men här på bänken bakom boden

hettar det på kinderna.
Vandrar tankarna iväg.

Över rundade hällar

som kunde varit hudvarma.
Över det vissna strandgräset

som blickstilla böljar i motljuset.
Över issörjan längst in i viken

som vet att tiden är räknad.
På det isblåa skärgårdshavet.

Mullrar svalörtsgula färjor

strävsamt mellan öarna.
Ger sig trålarna iväg

utåt Nordsjön.
Är det kav lugnt i själen

och en yrvaken fluga

den enda distraktionen.
Pågår världen i vår frånvaro.

Är vi här bara nu.
Minns jag det tydligt.

Ditt ansikte.

Ovädersmoln över Hälleviksstrand.


Det viner i de glesa masterna

längst ut på bryggan.

Varvet ligger öde och ingen

skrapar eller sjösätter.

En rostig liten tanker

rycker i förtöjningarna

och vågorna slår upp över piren.

Sönderblåsta presenningar

som fladdrar i vinden

blottar spruckna skrov

och flagnande fernissa.

En skeppskyrkogård

uppspolad mellan klipporna.

Flaggskeppet utan akterspegel

som en strandad val uppe på slipen.

Och mitt bland spillrorna

av en förlorad armada.

Hennes väldiga roder

utsträckt på gruset

i nylackad sårbarhet.

Så ivrig att skära ut

sin väg genom strömmarna.

Dit vattnet är som sammet

och sältan har ett stråk av sötma.

'Styr jag i drömmen.