Sent en kväll på Ocean Front Walk.

Mörkret har sänkt sig över stranden och ett enda ställe håller fortfarande öppet. Utifrån gatan tittar vi in på scenen ihop med en samling härjade själar. Som lockats fram ur sin hemlöshet av den där dödsföraktande rösten. Som minns något viktigt från längesedan. Då när livet bara börjat. Som för ett ögonblick glömmer sig själva och dansar på asfalten till den uppkäftiga hammondorgeln. Som sjunger med i sista låten som om den skrivits för dem. Medan bandet låter kusligt nära originalet och det nästan kunde varit han. Som står där framför mikrofonen i sitt trassliga hår. Som mötte slutet i sin egen svärta. Som trotsigt talar till oss här vid världens ände. Som om han var vår enda vän. The end.

Ljuspunkter längs nattens europaväg.

Basen pumpar mot bröstet

när jag rusar genom sjoken

av dimma som driver in

från ett osynligt hav.
I den glesa trafiken

är det bara mina strålkastare

som spelar över de snötäckta fälten.

Dovt glänsande

som ett bronsålderssmycke

går månen upp över inlandet.

Långt borta stiger upplysta rökmoln

från bruket där en hel skog dör inatt.
I perfekt synkronicitet

blinkar röda lampor

från raden av vindkraftverk

som stannat mitt i stillheten.
Passerar jag platsen

där flammorna steg

mot stjärnhimlen

från den övertända ladan.
Där fasadbelysta logistikhangarer

nu otåligt inväntar morgonen.
Försvinner jag djupare in i mörkret.

Stiger jag ut i den kalla rymden.
Där Orion går ner över skogen.

Nuet över det förflutna.
Jaget över alltet.

Livet över döden.

Nerströms på Rönne å.

Nattens regn

glittrar på tältduken.
När dagen så sakta rinner till.

Sköljer tranornas fanfarer

högtidligt över fälten.
Porlar småfåglarnas morgonsång

mellan träden.
Trummar hackspettarna

mot den döda stammen.
Som stenarna

mot skrovet i forsarna.

Nästan ljudlöst.
Glider vi genom lummigheten.

Nuddar fisken vattenytan.
Försvinner änderna under den.

Som vi

under lövtaket.
Burna av strömmen.

Upptagna av inget.
Varse om alltet.

Ännu lite djupare.
In i levandet.

Världssmärta i Vrångstad.

Efter att slutligen

ha vält omkull valaffischen.
Var jag någon

jag inte vill vara.
Samtalade jag

med den gamle mannen

som reste upp plakatet igen.
Som inte heller

skulle rösta brunt.
Stod jag där

i den urgamla kulturbygden

under granitklippan

som formats av inlandsisen.
Inne i domarringen

med sitt uppfordrande allvar.
Hårt dömd

av mitt eget samvete.
Själva demokratins förrädare.

Granskad av de tysta gestalterna

i tinget runt omkring mig.
Deras tusenåriga röster.

Vi ser i den tydliga blodslinjen.
Att det inte är du

som svikit oss.
Vi som alla kom

i skepp över haven.
Med smärta i våra bröst.

Från en värld långt borta.

Kylig kväll på Brick Lane.

Restaurangerna börjar stänga

och långsamt kommer staden till ro.

Vi som lever i ljuset släntrar hemåt

för en ny dag på scenen.

Medan spillrorna stryker

längs husväggarna

och ber om några slantar.

Som graffitti deras öden

målade i svart.

Som skeppsbrutna

drivande med strömmen.

Som rymdhavets fyrväktare.

Blickar jag ut i mörkret

från designhotellets höjder.

Mot kontorstornen

som aldrig riktigt slocknar.

Mot den gigantiska ljusskylten

där en uppknäppt tjej

flörtar med den tomma natten.

Minns jag inskriptionen

på moskén som varit

både synagoga och kapell.

Som sett så många

ta form och försvinna.

Som hoppfullt glimmar i guld.

Umbra sums.

Skuggor.

Är vi.

Frånvaro vid Kvarnvikstenarna.

Medan stora vågor

exploderar mot ytterskären

yr min själ som vitt skum

över allt som stillsamt vittrar.
Som på ett cocktailparty utan gäster

vankar jag runt med min tekopp

på stranden av stenblock.
Som i ett vardagsrum utan väggar

plockar jag ömsint bland artefakterna

som flutit iland någonsin.

Som du hade älskat

om du varit här.
Ser jag i hällarnas släta rundning

din mjukhet.
I skrevornas kristallvatten

din klarhet.
Mellan spruckna bumlingar

all din vilda skönhet

Blir du så närvarande.

Du som ser vad jag ser.

Som finns inuti mig

i det varma kvällsljuset.

Din fullständiga närvaro.

Som gör mig hel.

Snekkersten i åskvärme.

Nedanför de mondäna villorna med sina poetiska namn ligger vi utsträckta i sanden. Solen når precis över molnen som höljer Ven i ett grågrönt regn. Vi doppar oss i det klara vattnet och älskar att vi är här nu. Att vi har de färska bröden och den milda danska osten. Att vi kan dåsa en stund utan tanke på världen. Att någons barn leker borta i sanden och ingenting är allvar. Utom att vi ska vidare så småningom. Längre söderut. Längre inåt. Längre närmare. Den plats i overkligheten. Där hjulen inte snurrar.

Lövsprickning vid La Seine Musicale.

Regnvåta gator

slutar i en undanskymd flodkrök.

Där änderna skyddar

sina nyfödda från måsarna.
Där husbåtarna sover

stilla i strömmen.
Där rostande teknik

flyter i bakvattnet

och en tegelkuliss

är allt som återstår.
Av gammelindustrin

som fick landet i rullning.
Av de föråldrade principer

som nyss hette utveckling.

Finns ingenting kvar på ön

som var en bilfabrik.
Där kultuens arbetare

nu tagit över.
För att med scenkonsten

som verktyg.
Skydda vår framtid.

Från dem som nu

är tondöva.

Vid Lyngnern innan löven faller. Längre upp på sluttningen har bokskogen skattats och tomheten fyllts av sly. Härnere vid sjön får de stolta träden stå kvar ännu en tid. Det dunkla rummet under deras kronor så fyllt av klarhet. Den fuktiga luften mellan stammarna så mättad med närvaro. Dinglande från en död gren mitt på den paradisiska stranden. En kvarlämnad påse med sopor. Som för att hålla skönheten gisslan. Som för att varsla om livets skörhet. Som en provisorisk tsunamivarning. Låtsas jag inte om den. Skärpan i vinden från norr.

Skymningspromenad vid Djurgårdarna.

Det nyss fallna regnet porlar bland boklöven i rännstenen. Pingvinerna står håglösa under lysrören i fågelhuset och ingen ser på när getterna får mat. I dammen simmar sälarna sina enformiga rundor men stannar ibland och vädrar i den friska vinden från havet. Älgarna tar obekymrat för sig av höet men dovhjortarna tittar uppmärksamt på mig som om jag hade ett budskap till dem. En blek sol tittar fram precis innan den försvinner bakom molnen som varslar om snö. Ett kärlekspar lutar sig mot varandra på sin väg bort genom löftena. Sätter mig på bänken och andas in den kyliga luften. Känner inte stängslet runt mig. Djupt därinne. Är ni fria.