Het dag i Fez. Mopeder och fullastade åsnor tränger sig otåligt fram genom den aldrig sinande strömmen av människor. Vi driver runt i medinan och plötsligt har båsen med trähantverk övergått i en köttmarknad. Framme till försäljning finns allt man kan önska. Ett kluvet oxhjärta. Komagar som hänger i krokar över disken. Förskrämda hönor som ligger platt på en våg innan de ska slaktas. Vi fortsätter uppför en av de niotusen gränderna och kommer in i en souk där man säljer kvinnokläder. Slöjor, djellabas och sjalar i regnbågens färger. Skyltade på det mest beskedliga vis. Då tränger den fram med full kraft. Tanken att jag är i en kultur där kvinnokroppen inte ingår. Som en del i det allmänna utbudet.

Juleljus vid Storeskog. När blänkande vågor möts över den smala landtungan ut till udden. När strandrågen darrar i den hårda brisen. Får jag av det återvända ljuset ett sällskap. Av havet en bit ek som är rundad och blekt. Ser jag en svan nudda vågtopparna och landa på solgatan. Hör jag min själ ropa. Längs ränderna av skum. Till Basho min frände i den brusande tiden. Som om han satt här på stenen bredvid. Han som såg det eviga sitta intill det förgängliga. Kejsaren av ingenting. Skalden av närvaro. Mästaren av haiku. Ett brinnande ljus.

Stallviken sent om sommaren. Helt platt mot asfalten ligger koltrasten. Som en petroleumsvart sol med stjärtfjädrarna strålande åt alla håll. Som stelnade gester av medkänsla. Bugar den brunlila vassen i dikesrenen. Som i blickstilla förstumning. Tycks skogen sörja rösten som tystnat. Den trolska som gav skönhet åt mörkret. Långt inne i stillheten. Hör jag inte motorbåten som rusar fram mellan holmarna. Förnimmer jag knäppandet från tången när vattnet drar sig undan. Ser jag ljuset tyna inne bland stenarna. Försvinna bort över vattnet. Dö ifrån oss som årstiden. Upplösas av natten. Sjöfågelns mörka kontur mot himlen. Förtröstans lätta vingslag.

Gul november i Fjärås. Försiktigt sipprar bäcken ner mot sjön. Därborta mellan stammarna ruvar landsvägen på en oro och det regnar bara nästan. Bara nästan hör jag jorden andas. Bara nästan har jag glömt världen. Bruset från en enstaka bil. Så hjärtskärande i skogens fuktsvala långsamhet. Så öronbedövande som inte ens rovfågelns skri över sjön. Främmande som tanken på tid. Bekant som känslan av knapphet. Ser jag något illgult vid mina fötter. Som om den ville bli upptäckt. Bryter jag den girigt och blir stående med tanken. Att den just som jag. Försökte bli ett. Med de gulnade löven.

Tidsresa vid Fjärehals. Med långsamma vingslag flyger tranan bort över skogen. En obetydlig sol i galaxens utkant bryter igenom mellan ovädersmolnen. Regnbågen tonar försiktigt fram och jag önskar att du vore här. Där vi åt marinerade oliver för en evighet sedan. Där det stora ögat stirrar längst in i universums själ. Där de första himlakropparna ännu inte blivit födda och världsalltet just börjar ta form. Där vi under miljarder år bara var atomernas fantasi. Ser jag dig i strandängens skönhet. I glittret som sköljer in över den. Ska vi en vacker dag vada igen. När tiden stannar. När stjärnorna står precis rätt. När vi kan sväva fritt. Och flyta med drömmen.

Karsefors Festplats i åska. Det dammar om traktorn som skördar vete i hettan. Kulörta lyktor hänger ner över oss som fyndar bland gamla husgeråd och julskivor. Medan lyckohjulet snurrar, mullret kommer allt närmare och enstaka droppar börjar falla i solskenet. Tills skyfallet slutligen kommer och vi har flytt till caféladan. Där regnet yr in genom dörren och tavlor blåser ner från väggarna. Där blixtarna flammar i det plötsliga mörkret och knallarna kommer allt snabbare. Där ägaren spelar Yellow Submarine på tramporgel och vi sjunger med i refrängen. Glada att vattnet sköljer över oss igen. Och inte tjugo miljoner volt genom oss. Glada att ha den här stunden. I djupet av vår förundran.

Julafton i Guldlocks zon. Som flickan i björnarnas hus äter vi gröt som är varken för kall eller varm. Med regnet hängande i luften tar vi en promenad upp till kraftstationen. Ser gyllenbruna kaskader kasta sig nerför branten. Hör brummandet från turbinerna och går nerströms igen. När det tidiga mörkret sänker sig och Polstjärnan blir synlig i Lilla Björn. Hackar jag ingredienserna till solögat och tänker på de andra planeterna därute. De som också ligger inom livets råmärken. Inom zonen som är döpt efter flickan. Där solen värmer men inte förtär. Där vattnet flödar och inte fryser för alltid. Där vi sätter oss till bords i vårt lånade hem på jorden och skålar i mumma. Till tack för den lilla tid. Vi leva här.

Högt flöde i Jonsereds Strömmar. Murkna stammar skjuter ut i vattenmassorna som virvlar iväg mot havet. Tågen som hela tiden rusar förbi gör platsens stillhet så mycket mer drabbande. Några tidiga vitsippor sträcker sig mot solen som bryter igenom molnen. När jag sätter mig på mossan och ser en skymt av strömstaren alldeles ovanför ytan. Minns jag att det finns ett gråbrödrakloster i närheten. Bestämmer jag mig för att titta förbi och ge min bok till dem. För att vi kanske har något gemensamt. I lusten till det avskilda. Till platser som denna. Där fåglarna flyger under vattnet. Fiskarna går uppför trappor. Och människorna. Tänker långa tankar.

Vårsignaler vid Råö. Det långa mörkret är över och på uddens läsida värmer solglittret. Godmodigt fiskar svanparet i strandbrynet men annars är jag ensam med världsalltet. I den intensiva stillheten spetsas mina sinnen. Någonstans därutifrån hör jag ejderhannarnas lockrop. Havets oupphörliga andning. Djupens tysta sång. Och från ännu längre bort. Som om radioteleskopet hade medhörning. Som om själen talade evighetens språk. En döende stjärnas sista ord. Utan ljus. Är jag inget. Utan mörker. Skulle jag aldrig varit.

Stormhult den kortaste dagen. Utan brådska går jag längs raden av sekelgamla ekar och frosten ligger kvar på deras fallna löv. Ett streck av sjöfågel flyger utåt över ränderna av skum som tecknas på stormbruna vågor. Går bland stammarna och tänker de längsta tankarna. På allt jag inte mött hos dig ännu. Som jag anar i byarna från väster. I svanarnas vingslag när de drar förbi en kort sekund. I trädens otvungna tystnad. Du som är vind. Jag som är lä. Ser dig komma över stranden långt därborta. Nätt och jämnt synlig. I det stora nästan ingen. I det lilla. Nästan allt.