Genom Nålsögat sent i december, del 2. När allt tyngre regnskyar jagar ifatt solen. När allt kraftigare vindbyar rusar genom talltopparna. När allt våtare mossa glänser i halvdagern. Står jag inför den välbekanta sprickan genom berget.  Vaktad av eken som nu nästan murknat bort. Fortfarande lika besynnerligt svår att hitta som när jag var liten nog att pressa mig igenom. Med samma känsla av förebådan som då. Samma krypande stråk av fruktan. Går jag allt längre in mellan de höga klippväggarna. Anar jag en närvaro alldeles bakom mig. Är du tillbaka igen. Du som aldrig slutat försöka. Alltid trott det ska gå. Att komma igenom. Äntligen födas.

Dimma i väster. Från någonstans i osynligheten kommer hägerns hesa skrik. Det krasar från issörjan och ingenting är längre givet. Mer än vassen som vajar i det flyende ljuset. Mer än dropparna från träden i den stumma skogen. Som världens tårar utan uppehåll. Går jag längs stigen med otålig beslutsamhet. Ensam och ändå med så många själsfränder. Marscherande över hela jorden i den kvinnliga aspektens namn. Rör vi oss framåt i lös formation. Utan andra vapen än visionen om rättfärdighet. Förenade i en brännande känsla av angelägenhet. I en ursinnig kärlek till allt som är skyddslöst. Ser vi så tydligt i varandra. Kraften som har väckts till liv.

Vårgrå himmel över Öresund, del 1. Vågorna krossas mot stäven och ett turande gammalt par tar första groggen. Jag trotsar snålblåsten ute på däck och tänker på prinsen i sitt slott av sten. På att vi ständigt ställs inför frågan. Alltid kan välja livet. Alltid tvivlar. Jag är på väg till mötet där vi ska rädda världen. Hur svårt det är. Hur mycket det behövs. Hur lite som krävs. Jag tittar ut från mitt torn och ser havet stiga. Stormen komma. Världen i askgrått. Livet i scharlakansrött. Kärleken i alla. Regnbågens färger.

Stormhult den kortaste dagen. Utan brådska går jag längs raden av sekelgamla ekar och frosten ligger kvar på deras fallna löv. Ett streck av sjöfågel flyger utåt över ränderna av skum som tecknas på stormbruna vågor. Går bland stammarna och tänker de längsta tankarna. På allt jag inte mött hos dig ännu. Som jag anar i byarna från väster. I svanarnas vingslag när de drar förbi en kort sekund. I trädens otvungna tystnad. Du som är vind. Jag som är lä. Ser dig komma över stranden långt därborta. Nätt och jämnt synlig. I det stora nästan ingen. I det lilla. Nästan allt.

På Vallda Sandö i vindens vård. En styv kuling pressar in vattnet i viken. Längs sprickorna tränger tappra blommor fram medan skummet yr över hällarna. I knapp lä ligger vi bakom klippan och solen förmår nästan hålla oss varma. En pappa flyger drake med sin son på den tomma stranden och vi hör smattret i vinden. På behörigt avstånd vakar en gråtrut över oss. Som de svartvita korna driver åskmolnen över fältet. Som sädesärlan letar jag efter något i strandbrynet. Som alltid återvänder vi hit. Där vi uppspolade på stranden. Hittar våra liv.

Upptäcktsfärd genom Sierra de Tramontana. I den gömda dalen gnisslar spårvagnen på sin väg till havet. Från medeltidskyrkan som är så full av kvinnliga gudabilder. Försvinner vi upp bland olivlundarna. På uråldriga stigar som slingrar längs terrassodlingarna. Plockar vi med oss citroner och rosmarin. Pinglar fårskällorna någonstans nära. Faller regnet långsammare. Genom pinjeträdens yviga grenar. Ser vi upp mot topparna som reser sig brant. Ser vi ut mot det blånande havet. Ser vi in i oss själva. Genom mellanrummen i verkligheten. Mysteriet därinne.

Vänneån mellan årstider. Vid den gamla stenbron står jag länge och tittar på de flyende massorna. Bakvattnets tillfälliga stillhet. Bubblornas lättsamma dans på ytan. Den rostbruna strömmen över stenarna. Lönnbladet som stilla faller och snabbt är borta. Som mina tankar i solblänket före nästa regn. Omrunnen av det oupphörliga bruset från forsen. Stirrar jag långt in i den här stunden. Ständigt på väg bort. Följer jag mina steg längs kanten. Är jag bara nästan här. Bara nästan nu. Bara nästan jag.

Blekt motljus i Los Alamos. Vi sveper fram mot solnedgången genom den böljande dalen där chumash bodde. I ett längtande landskap som regnet har svikit. Som ändå ger liv åt spannmål och boskap. Där väldiga ekar avtecknar sig mot kullarnas gulnade gräs. Där det dammar om farmarnas pickups som det än gång gjorde om diligenserna. Där lämnar vi motorvägen på impuls och hamnar på den enda gatan i stan. Medan skoningslösa semitrailers rusar förbi mot flygbasen i fjärran. Sätter vi oss i sammetsfåtöljerna inne på hotellet som fanns redan då. När västern var vild och ensam. En cowboy ännu ensammare. Och indianerna. Allra ensammast.

Lucianatt över Askimsfjorden. Från låga regnmoln faller våtkalla droppar och dagen sjunker ner under ytan. En storm är på väg och viken är fylld av svanar. De lyser i den tilltagande svärtan och tycks vila i förtröstan. Försiktigt går jag över de hala bryggorna för att möta nätternas moder. Hon som får djuren att tala och makterna att komma i rörelse. Det sjunger i vinden när en flock änder lyfter från vattnet och jag rör mig i gränslandet mellan ljus och mörker. Provar att vara ängel och lämna fast form. Provar att störta ner och förångas. I en lång väntan på att godheten ska flöda. Reser hon sig ur vattnet framför mig och flaxar med sina stora vita vingar. Nu kan du inte komma längre. Nu är det vi. Som tar över.

Skimmer över Näsbokrok. På en sten ute i vågorna sitter en svartglänsande skarv. Orörligt lystrande efter tecken på fara. Långt borta nästan upplösta i diset. Anar vi konturerna av kärnkraftverket. Som den kvardröjande skuggan av en osäkerhet. Som de strandade resterna av en civilisation. Som de sista överlevande. Sitter vi här på en stock och småpratar om det största. Balanserar vi på skärvorna från ett skepp som blev vrak. Går vi på klapperstenarna längre ut i förvissningen. Att vi är de odelbara. Som med blytjocka lager av ömhet. Står emot sönderfallet.