Karsefors Festplats i åska. Det dammar om traktorn som skördar vete i hettan. Kulörta lyktor hänger ner över oss som fyndar bland gamla husgeråd och julskivor. Medan lyckohjulet snurrar, mullret kommer allt närmare och enstaka droppar börjar falla i solskenet. Tills skyfallet slutligen kommer och vi har flytt till caféladan. Där regnet yr in genom dörren och tavlor blåser ner från väggarna. Där blixtarna flammar i det plötsliga mörkret och knallarna kommer allt snabbare. Där ägaren spelar Yellow Submarine på tramporgel och vi sjunger med i refrängen. Glada att vattnet sköljer över oss igen. Och inte tjugo miljoner volt genom oss. Glada att ha den här stunden. I djupet av vår förundran.

Aprilskymning på Risholmen. Arbetsdagen är slut i ytterhamnarna och bara någon enstaka lastbil passerar. Förbi den ihåliga staden av containrar som reser sig mot himlen. Förbi ledningarna med råolja som ringlar genom snårskogen. Förbi de vilsna brottstyckena av betong med sina längesedan glömda funktioner. Medan ljuset bleknar i väster. Medan ensamma män står på uddarna och stirrar ut över vattnet. Som de glesa vindkraftverken med sitt envisa susande i vårvinden. Som svanen vars vithet solkats av vattnet längst in i den skräpiga viken. Ska vi göra vad vi kan. För att ge kraft åt en sargad värld. Helhet åt en söndrad. Skönhet åt skörhet.

Västerhavet i den aprikosrosa timmen. Redan långt inne i skogen hör jag havet. I vattenbrynet en döende manet och några vissna eklöv. På hällkaren en tjocknande is. Snabbt bort över viken två sjöfåglar tätt tillsammans. Bakom horisonten en falnande skymning. Över skogen en stigande måne. På en ilandfluten planka. Försöker jag lyssna. Djupt inifrån. Är vi glada att du kommit. Vi som liknar evigheten men är förgängliga som du. Förbundna av osynliga krafter genom så mycket tomhet. Men vad kan vi förmedla som du inte redan vet. Att det inte är slutet som räknas. Bara hela tiden. All början.

Sagostund i Japandalen, del 2. Jag ser ormbunkarna rulla ut sina plymer. Ekarna bli sina drömmar. Verkligheten sin saga. Jag trevar efter ord som kan berätta. Ord som inte är stumma utan låter vattnet rinna mellan stenarna. Blommorna explodera. Träden andas. Där framför mig på en skylt. Haikumästarens tidlösa tecken. Med hans öron hör jag cikadornas röster fylla bergets skrevor. Med mina egna. Koltrastens sång. Stilla vyssja. Jorden till sömns.

Brännande festivalkväll på Draken. I den nästan tomma salongen ihop med några glammiga hiphopare från Norge. Ser jag konsertfilmen som trycker upp mig mot väggen och drar med mig genom samhällets mörka kulvertar. Genom kriget som pågår mitt ibland oss. Mellan verkligheten och våra fördomar om den. Utan att jag nånsin får tillbaka balansen. Mellan yta och djup. Mellan rädsla och mod. Möter jag mina egna osäkerheter. Om vad jag tycker och vad jag borde. Om vem jag är och vem jag vill vara. Om vad jag just varit med om. När jag vet att det var något stort och viktigt. Att deras sprutande eld värmer mitt hjärta. Att de menar allvar. Kødder ikke.

Vid Timber Cove den kortaste natten. En sval havsbris sveper runt oss där vi kurar vid elden. Fars dag är på väg att brinna ut medan vi grillar marshmallows och vågorna slår mot de vittrande klipporna därute i mörkret. Drömmande vandrar jag iväg på mångatan över Stilla Havet. Förbi Jupiter och Venus som sakta går ner bakom världen. Rakt igenom den mörka materien. Ända till alltings början. När jag ser tillbaka över axeln lyser inte ett enda ljus längs Sonomakusten. Bara en oändlighet av stjärnor. Bara hans välkända anletsdrag upplysta av flammorna. Bara den yttersta meningen. Den största gåvan.

På Ängen i de sista spåren av sommar. Luften är mild och mättad med jordens fuktighet. Det droppar om de gulnande träden och enstaka blad singlar ner. Doftande av förmultning mörknar skogen snabbt. Där jag sitter på en fäll och känner duggregnet falla mot ansiktet. Tankarna stillna i mitt inre. Vilsna flygfän irra förbi. Mitt i tystnaden som bara bryts av en vindby som strax är förbi. Ute bland de vissnade ängsblommorna. Snurrar hon i en sista trotsig dans. Förstulet och dröjande. Tar jag hennes frusna hand. Följer jag hennes virvlande steg. In i den kulna natten. Hon som kom med ljuset.

Kallt duggregn över Älskogsbräcka. Vägen upp till ödegården är igenvuxen. Ekarna tiger om det liv som en gång levdes här. Letar bland de vittrande längorna efter ledtrådar. Den omkullvälta regnmätaren under spillrorna av uthuset. Den rostiga såningsmaskinen som taket fallit ner på. Den tomma whiskyflaskan i ladans fuktiga mörker. Är på väg in i stugans flagnande farstu men blir stående framför damkappan som fortfarande hänger på sin galge. Stirrar länge på denna kornblå rest av värdighet. På väg därifrån snubblar jag över en ruttnande rock som ligger på gårdsplanen. Inte på länge kan jag skaka av mig. En skärande känsla av kärlek. Som gått i tusen bitar.

Dags ände vid Kullamannens grav. Solen mörknar över havet och kylan kryper in över mattan av döda löv. Jag pressar uppför kullen för att fånga de sista strålarna. Mitt enda sällskap den stolta armé av bokar där några redan fallit. Som en vallfärd till hans minne. Han som var både riddare och spåman. Han som stod upp mot orättvisor. Han som kanske aldrig funnits. På vars sten jag vilar ett tungt hjärta. Ställer jag frågan hur det ska gå med världen. I den långa skugga som manligheten kastar. Lägger sig nattfrosten obevekligt. Flyr hoppet som en skärrad hind. Vänd dig inåt mot din eld. Stå kvar när den flammar upp. Sprid värmen till andra. Och ni ska se. Rakt igenom mörkret.

Venice Beach strax före soluppgången. Under gatlyktorna ryker dimman in från det stilla havet. Bakom mig slumrar megalopolis i sina ljudlösa drömmar. Framför mig har strömmen av turister och vettvillingar helt sinat. I mina öron bara pulserandet från stora vågor som slår mot stranden därute i mörkret. I mina ögon bara ljusen från tankbåtarna borta vid Palos Verdes. Bara det maniska blinkandet från pariserhjulet på Santa Monica Pier. I mitt sinne bara skuggorna av alla rastlösa själar som slutat sin resa här. Konturen av en hemlös utsträckt under palmerna. Mitt bland trasorna av sina vingar. En av så många nerstörtade. Här i änglarnas stad.