Oktoberskyar över Hanebacka.

En molnrygg från söder

skymmer plötsligt

den varma höstsolen.
Här i det andra Särö

där man aldrig var.
Vid foten av den andra skogen

där man aldrig promenerade.
På fel sida om vägen

där den gamla bondgården låg.
Där jorden brukades

och det levdes ett hårdare liv.
Där en ond ande kom ur flaskan

men hölls undan

av hennes stora hjärta.
Hon som bjöd oss

på makaroner och saft

medan det svors inne i finrummet.
Som med tapper mjukhet

höll fast vid kärleken.
Förbi de försvunna ladorna

där vi grävde gångar i höet

går jag i minnena.
Av de skördeklara sädesfälten

som nu är golfbana.
Hur hisnande annorlunda

det var i den världen.
Hur härligt nära livet.

Hur darrande nära döden.
När han höjde yxan.

Och huvudet låg där

i blodet på huggkubben.
Den förstummade hönans.

Nytt år på Jorden.

Himlen exploderar

och vi kysser varandra.
Under världens blixtrande tak

där tiden dansar in

allas våra förhoppningar.
Där ljusen brinner

och vi skickar vår värme

i alla riktningar.
Är våra löften

storslagna och ädelmodiga.
Ser vi på andra sidan natten

oss själva skratta

av lust och infrielse.
Glittrande som diamanter

våra ögon.
När vi blivit det vi drömde

och väckt det som domnat.
När vi vågat det vi ville

och vill ännu mer.
När vi visat vår kärlek

för allt vi älskar

och givit vårt beskydd.
När vi tänt upp

varandras mörker

och sett våra själar glasklart.
Ska vi kyssas igen.

Ska vi ta i våra armar.
Vår enda jord.

Nattåg till Norrland.


Ovädersmolnens

nybildade bergskedjor

tornar upp sig över landskapet.
Där röda lador

ligger ankrade på sädeshaven

i väntan på den första skörden.
När kvällssolen spelar

på frötallarnas kala stammar.
Når vi hela tiden längre

in bland skogarna.
Längs sjöarna

som lagt sig för natten.
Förbi bruken

som längesedan tystnat.
Rusar tåget strävsamt

vidare för att stanna

en stund i ingenstans.
Där älvorna samlas

under kraftledningarna

och det är långt mellan husen.
Där det inte längre

spelar någon större roll.
När vi är framme.

Födelsedag på Skeppsholmen.

Solen blixtrar i Saltsjön

medan vita skärgårdsbåtar

rycker i sina förtöjningar.
Inne i museets halvdunkel

tittar mangafigurerna nyfiket

när jag ger mig själv

en bok om haiku.
Någon gång nu

såg jag världen

för första gången.
Någon gång nu

började berättelsen skrivas.
Den om pojken

som såg i mörker.
Om brådskan att leva.

Några korta rader.
Om hur universum blev till.

Och han vågade sig

ut i ljuset.
Någon gång nu.

Kvarnbyn i den mörkaste tiden.

Långt borta över havet

ljusnar det en kort stund.
Innan natten sänker sig

över staden därnere.
Över det ändlösa

flödet av lyktor.
Innan våra liv

blir ett glest glitter

i duggregnet.
Innan vintern sätter in

på allvar.
Rinner jag nerför liden.

I forsen som aldrig

stannar upp.
Rusar mitt nu.

Ett litet ögonblick upplyst

av en stilla eftertanke.
Rasar in i dunklet.

Faller handlöst

mot det oupptäckta.
Söker sig en form.

Allt vi drömde.
Allt vi inte visste.

Allt vi hade glömt.
Vi kunde vara.

Det spricker upp över Trädgårdsföreningen. Slagregnet slutar tvärt och ovädersmolnen rodnar i solnedgången. Måsarna sveper över en gråsprängd publik som tålmodigt stirrar mot den tomma scenen. När han slutligen sjunger de första raderna blir jag orolig att tiden redan vunnit. Men så visar han klorna och ger röst åt livets envishet. När det inte längre är ljust men ändå inte mörkt. När det inte längre är tidigt men ännu inte för sent. När vi kan alla orden men hör dem för första gången. När ute i den kalla fjärran. Månen går upp. And a wildcat did growl.

Blåsväder i Lagered. Regnmolnen strömmar över himlen och i byarna forsar träden som ett vattenfall. Påpälsad sitter jag i solstolen och fångar strålarna som kommer ibland. I köket hänger kryddor på tork och det är dags att plocka vinbären. Innan stugan ska packas ihop och bilen stuvas. Går jag uppför brandgatan. Genom den resliga granskogen som en vacker dag ska bli hygge. Längs resterna av en gärsgård. In bland de väldiga bokarna där ljuset spelar. Försvinner jag allt längre. Blir jag allt mer. Som en vacker dag. Upplöst i vinden.

Vårgrå himmel över Öresund, del 1.

Vågorna krossas mot stäven

och ett turande gammalt par

tar första groggen.
Jag trotsar snålblåsten ute på däck

och tänker på prinsen

i sitt slott av sten.
På att vi ständigt ställs inför frågan.

Alltid kan välja livet.
Alltid tvivlar.

Jag är på väg till mötet

där vi ska rädda världen.
Hur svårt det är.

Hur mycket det behövs.
Hur lite som krävs.

Jag tittar ut från mitt torn

och ser havet stiga.
Stormen komma.

Världen i askgrått.
Livet i scharlakansrött.

Kärleken i alla.
Regnbågens färger.

Ljuspunkter i nattens Shoreditch.

En kolsvart himmel

vilar över staden

medan blåljusen jagar

längs gatorna.

Bland finanskvarterens

glittrande skyskrapor

göms en måne i nedan.
Bland innekrogarnas

glänsande uppåtsträvare

skär skarpa hjärnor

sin bit av kakan.
Bland gathörnens
uppspolade själar

lyser bara ett svagt hopp.
Gör jag ett sista försök

att hålla mig flytande.

Klamrar mig fast

vid hans tillitsfulla röst

i designhotellets mysdunkel.
There is a light.

That never goes out.

Trälen i eftertid.

Åskmolnen trängs över fjorden

och det klarbleka ljuset

ger ett varsel om höst.
Kvar av folkhemstidens

semesterparadis

finns bara gulnade minnen.

Bara tomheten

i de strama lyxvillorna

som sprängs fram ur berget.
Bland mogna björnbär

och blommande ljung.
Utforskar jag spillrorna

av någons längesedan

svunna somrar.
Tiden borta från fabriken.

Dagarna utan klocka.
Fyllda av den stora lyxen.

Att titta ut mot gattet.
Gå barfota ner till badet.

Doppa mariekexen i hallonsaft.
Vara den fria.

Inte trälen.