Blixtvisit på Esperanza. En lätt bris smeker Balearerna efter stormen som nyss var. Vi grenslar sitsarna och sveper ut mot rebellernas flaggskepp. Äntrar genom luckan i skrovet och är genast omgivna av vänner. Fast vi aldrig sett dem förut. Är vi förenade med ett osynligt band. Blir du rörd till tårar och får en varm kram av maskinisten. Sitter vi på akterdäck i solnedgången och samtalar om smått och stort. Spirar något ovärderligt mitt ibland oss. Medan skeppet stillsamt häver sig. Står vi under stjänhimlen på flygdäck. Ser vi en lysande planet bland miljoner galaxer. Önskar vi all lycka i kampen och tar farväl. Försvinner i mörkret bakom oss. Bländande stark. En strimma av hopp.

Det mörknar över Svarts Både. Stormen har dött ut och det är nästan bleke. Holmarna badar i ett bländande ljus och förväntansfulla små läten kommer från sjöfåglar långt därute på tidens ocean. Den kortaste dagen har passerat och solen skulle synts lite längre än igår. Om det inte varit för molnryggen som växer över horisonten. Som närmar sig ytterskären med överrsakande svärta. Som redan döljer den bortersta udden med sina första dimslöjor. Sträcker sig mot solskivan som en förebådan om Ragnarök. Förtär elden som askans osaliga ande. Kastar en fuktkall skugga över världen. Där vi packar ihop och går vidare genom vad som än ska komma. Med livet under vingarna. Med minnet av en lust. Med en föraning om återfödelse. Pyrande djupt inne.

Solen flödar vid Ebbarp. En torr värme härskar över fälten. Långa dyningar sveper genom det mogna vetet och majsen går hög. Det är långt till nästa själ och som en skeppsbruten står jag vid livbåten. Mitt bland den uppspolade bråten. I vraket av gården som plöjde genom årsstiderna. I spillrorna av all möda. I spåren efter dem som tämjde jordhavet. Går jag mellan rostande redskap och sjunkna byggnader. Där livet spolades upp och blev liggande. Inväntar jag nästa skyfall.

Tegneby i det spirande ljuset. Som passionerade älskare virvlar vråkarna runt varandra högt ovanför världen. En frisk vind drar in från söder och molnskuggorna jagar över fälten. Nyvakna bin samlar pollen från sälg och vitsippa. Från honungsgårdens veranda ser jag långt och länge. Som från själens kommandobrygga. Lägger jag en kurs över djuphavsgravarna. Som en världsomseglare i passaden. Lämnar jag mig åt de stora krafterna. Låter jag världen ha sin gång. Litar jag till känslans intelligens. Till att själar ska mötas. Sinnen befruktas. Honung bli gjord.

Hallands inland en februari. De sista fläckarna av snö tynar bort i ett strilande regn. Uppe i skogen skäller rådjuren och det susar avlägset från stora rotorblad. Lågorna fladdrar i kaminen och den kalla fukten flyr ut mellan stugans springor. Namnlösa flygfän som plötsligt uppstått ur intet svärmar lågmält i en löftesrik hetta. I en djupnande kvällning. Rör sig mellan minne och längtan. Mellan det fasta och det förflyktigade. Mellan det upplevda och det drömda. En flyende känsla. Av att hon var här. Med isande andedräkt. Hon som ville oss vinter. Hennes kalla tårar. Hennes blossande kinder.

Det blåser upp vid Godnatt. Ett ensamt segel kryssar över fjärden. Skarvarna stryker nära vågorna och hösten har redan kysst ekarna på buktens öar. Som han lämnade på ett linjeskepp med sextioåtta kanoner. För att erövra Sankt Petersburg. För att sy ihop alla som skulle lemlästas i slaget. För att bordas och försvinna i rysk fångenskap. För att återvända vid krigets slut. För att vakna åter. Efter det långa mörkret. Efter att ha lämnat sig åt döden. Efter att ha fått livet tillbaka. Min farfars farfars far. Som gav mig mitt.

Luftfuktig morgon på Landvetter. Det blinkar i mörkret och våta flygplanskroppar väntar tålmodigt på människorna. Våra förhoppningar tätt packade. Våra framtider så nära att bli av. Våra historier så långt bakom. Vi bordar ovissheten och överlämnar oss. Svävar i det svaga gryningsljuset. Högt över det verkliga. Så alldeles nära det drömda. Nuddar det som skulle kunna bli. Söker det vi inte fick hitta. På väg. Dit vi inte fick gå.

Nytt år i Lahibiagrottan. Längst ute över udden skingras dimmolnen och en sol utan årstid blänker varmt i diset. Det droppar från taket men längst inne är det torrt som aska. Längst inne tystnar havet. Bodde de första människorna. Hittades den sista garfågeln. Fäller jag en tår för den. Längst inne. Hör jag sångsvanarnas sorgsna trumpetande. Bergets stumhet. Det ohändas löfte. Om att tiden är en lång begynnelse. Att det dyrbaraste är kvar att finna. Att det största är gömt i det minsta. Längst inne.

Snömoln över Sankt Annas skärgård. Grenarna hänger tunga och skogen tycks lika livlös som de väldiga rösena från stenåldern. Vi fösöker tyda spåren i nysnön och med trevande steg hitta den försvunna stigen uppför berget. Ser himlen klarna en smula över det stora tysta. Tittar efter havsörnen som brukar hålla till häruppe. Hör det dova mullret från lastbåten innan den försvinner bakom udden och tystnaden omger oss igen. Som om den aldrig brutits. Som om vi var ensamma i världen. Ser vi så långt. Så ofantligt mycket. Så underbart lite. På vägen ner inte ens våra egna spår. Var kanske vi aldrig heller. Verkligen här.

Ändlös sommar i Stallviken. Oförklarligt tom är badplatsen där jag tusen gånger simmat över den krusade sanden. En mild sydvind tränger tillbaka hösten och lockar ut mig i vattnet. Jag borstar av mig älgflugorna från den torra skogen och går genom vågorna över viken. Det ryker om sandskäddan som plötsligt skjuter iväg och en tångräka sprätter under foten. Trotsigt gungar den ensamma segelbåten ute vid sin boj och jag minns stormen som snart ska komma. Hennes pappas långsmala havskappseglare som slet sig en natt. Hon som var skönhet. Spillrorna av mahogny därnere bland tången. Hon som drog och slet i min längtan. Som aldrig fick veta. Vad jag ville ha sagt. Pojken med det tysta hjärtat.