Frisk vind över Galtabäcks Hamn.

Skrämda av havsörnen

lyfter myriader av sjöfåglar

samtidigt över viken.
Oroligt flaxande

tills lugnet lagt sig igen.
Drömmer jag i vimlet

om platser som denna.
Går jag över sanka fornåkrar

ut mot udden.
Där vågorna sköljer in

över det betade gräset.
Där bara ett ensamt flyttblock

gör mig sällskap.
Var det för skönheten

du kom hit.
Ser du långt därinne.

Allt den ruvar på.
Allt den varit med om.

Elden, jorden och vattnet

den fötts ur.
Vinden som far

genom din själ.
Kaoset i tillblivelsen.

Långt därinne.
Ser du livets hjärta.

Det oroligt flaxande.
Kav lugna.

Ständigt blödande

men aldrig förblödande.
Ser du.

Din egen skönhet.

Stelfrusna händer i Lundagård.


Stormen drar in över Skåneslätten

och sjunger i de höga träden.
Som löven framför mig på stigen

virvlar några studenter förbi

och försvinner in i framtiden.
Nere under domkyrkan

finns bara jag

och den tid som varit.
Stolta namn som nötts till oläslighet.

Hågkomster sedan länge glömda.

Går jag runt bland stenkistorna

och stannar en stund

hos den svarte riddaren.
Vars önskan om evigt liv blivit stoft

under det blänkande locket.
Låter jag ett mynt singla ner i brunnen
innan jag lämnar kryptan.

Hör jag kanske någon bakom mig.

Vårda din önskan

om den tid som ska komma

men hedra hellre den som är nu.

Strax borta

i den bistra vinden.

En försvinnande stund på Gondwana.

Där åkrarna plötsligt upphör

och människan förlorar sitt herravälde.
Där vattnet tar över

och ingenting längre är fast.
Står jag bland resterna.

Av ovädret som rycker

i himmel och hav.
Av en jättekontinent

som bara klipporna minns.
Av livbåtsstationen

som var enda hoppet

för alla skeppsbrutna

därute i vågorna.
Finns bara tillförsikten kvar.

Hos det som vilar

i förflyktigandet av sin fullbordan.
Som sorglöst ger sig

åt förgängligheten.
Som står inför

den svindlande ändlösheten.
Utan att fästas vid sina rädslor.

Utan att grämas över sina oförmågor.
Bara i anspråkslös förvissning.

Om den omistliga storheten.
I att en gång

ha funnits.

Skottdag på Shoreditch High Street.


Långt borta blixtrar blåljus

medan stjärnorna är gömda

bakom tunga regnskyar.

Människorna har försvunnit

ner i underjorden

och staden har plötsligt tystnat.

På de ensliga gatorna

är tiden mitt enda sällskap.

Gående utan brådska.

Strävande utan ansträngning.

Längtande utan smärta.

Läser vi de ängsliga tecknen

på väggarna.

Ser vi varandras nyfikenhet

på fortsättningen.

Öppningen till nästa värld.

Drömmande om allt

som ska hända.

Om vi bara får.

Ännu en dag.

Det klarnar över Femörehuvud.

Gammal dyning rullar in

och dör tvärt mot klipporna.
Mistklockan har tystnat för alltid

och fyrvaktarns långa tankar

är skingrade för vinden.
Nere i skrevan

står ett vissnat minnesaltare.

Kanonerna i skogen

står förstummade inför striden

som aldrig blev av.

I de atombombsäkra rummen

leker spökena kalla krigslekar.
Regnet drar bort över havet

och de stålgrå skyarna skingras.
Solen hittar ner

till våra ansikten

och vi känner den tydligt.
Värmen mellan oss.

De ännu levande.

Ljuspunkter längs nattens europaväg.


Basen pumpar mot bröstet

när jag rusar genom sjoken

av dimma som driver in

från ett osynligt hav.
I den glesa trafiken

är det bara mina strålkastare

som spelar över de snötäckta fälten.

Dovt glänsande

som ett bronsålderssmycke

går månen upp över inlandet.

Långt borta stiger upplysta rökmoln

från bruket där en hel skog dör inatt.
I perfekt synkronicitet

blinkar röda lampor

från raden av vindkraftverk

som stannat mitt i stillheten.
Passerar jag platsen

där flammorna steg

mot stjärnhimlen

från den övertända ladan.
Där fasadbelysta logistikhangarer

nu otåligt inväntar morgonen.
Försvinner jag djupare in i mörkret.

Stiger jag ut i den kalla rymden.
Där Orion går ner över skogen.

Nuet över det förflutna.
Jaget över alltet.

Livet över döden.

Hettan där solen går ned.

Längst inne i dunklet.

Samlas vi pyrande.

När glipan i mörkret öppnas.

När det skarpa ljuset bländar oss

och en takt stiger ur tystnaden.

När en röst från avgrunden

manar oss mot flamman.

Mot det förgörande som skapar liv.

Mot det förtärande ur vilket vi föds.

Mot elden i våra hjärtan.

Kan vi inte längre värja oss.

Är vi snart övertända.

Smälter vi av deras nakna lågor.

Brinnande från båda ändar.

Deras innerliga lust att lysa upp.

Innan glipan åter stängs.

Som när solen släckts i havet.

Finns en glöd kvar på himlen.

Längst in i våra hjärtan.

Sinnesfrid vid Holls Lycka.

Lövtaket brusar som havsvågor

när västanvinden drar in

och solen strilar ner

genom de böljande grenarna.
Ner på mig här

under den väldiga granen

vid torpruinen mitt i skogen.
Kanske det enda trädet

som stod här då.
När soldaten lagt ner vapnen

och flyttat hit med sin älskade.

När det fanns ett helt liv av lycka

kvar att leva.
Här i gläntan där tordyveln

stretar över döda löv

och ingången till jordkälllaren

är svart som ett stelnat rop.
Här vid stenen

där kriget verkade så avlägset

men orden kommer upp ur mörkret.
Det blir ingen fred.

Förrän du kan höra tydligt.
Skogens röster.

Kärlekens viskningar.
Kanonerna tystna.

I ditt hjärta.

Hagadösen i novemberljus.

Som ett tecken att tyda

landar skatan framför mig.
Som i en saga om skapelsen

strålar solen ner genom molnen.
Som i en skröna om verkligheten

försvinner jag in bland träden.
Som genom en port till årtusendena

ser jag in i gravkammaren.
Hör jag glömda själars klagan

genom öppningen.
Eller är det bara vidskepelse.

Att du kan flyga

till andra sidans mörker.
Att du kommer tillbaka med sorg.

Ser du inte

mina vippande stjärtfjädrar.
Hur jag kommer med lycka.

Mitt vita bröst.
Det ljusa i svärtan.

Västerhavet i den aprikosrosa timmen.

Redan långt inne i skogen

hör jag havet.
I vattenbrynet en döende manet

och några vissna eklöv.
På hällkaren en tjocknande is.

Snabbt bort över viken

två sjöfåglar tätt tillsammans.
Bakom horisonten

en falnande skymning.
Över skogen

en stigande måne.
På en ilandfluten planka.

Försöker jag lyssna.
Djupt inifrån.

Är vi glada att du kommit.
Vi som liknar evigheten

men är förgängliga som du.
Förbundna av osynliga krafter

genom så mycket tomhet.
Men vad kan vi förmedla

som du inte redan vet.
Att det inte är slutet

som räknas.

Bara hela tiden.
All början.