Sensommarslummer vid Gunnebo Slott. Mitt i den gustavianska stramheten. Dit pojken brukade komma med sin far. Uppe på kullen vid soluret. Där trädens skuggor suddat ut tiden. Till porlandet från fontänen nere i dammen. Där han förtrollades av salamandrarnas utomvärldslighet. Sjunker jag ner i en böljande drömsömn. Där verkligheten är både här och inte. Där allt finns samtidigt och ingenting går att veta säkert. Rusar vinden genom ekarnas kronor högt ovanför. Skönjer jag från långt nere på bottnen. Hans otidsenliga gestalt i all sin gåtfullhet. Dinosaurien i en djungel av obegriplighet. Aristokraten i en värld av nymodighet. Greven av de outforskade djupen. Lärde mig simma. Inte dyka.

Verklighetsnära vid Djurgårdsbrunn. Vårkylan kryper på när solen släpper taget om Kaknästornets topp. När filmteamet riggar färdigt mitt på det stora fältet. När kaffet tar slut och den lilla skaran statister håller värmen med småprat. Är vi alla här för att skapa illusionen. Av en ljummen sommarkväll utan bekymmer. Av extasen framför en festivalscen. Av det härliga med vänskap. Vi som inte ens träffats förr. Som huttrar på det frusna gräset. Tränger ihop oss runt huvudpersonerna som plaskar barfota i vattenpölen. Delar en snabb glädje. Hittar en plötslig samhörighet. Som känns riktigt verklig.

Hömånad i skuggan av Hallandsåsen. Mellan öar av skog forsar vi fram på slättens vidder. Medan fjärilar dansar förbi och rovfåglar svävar över livets skörhet. Rider vi på den gröna flodvågen som sköljer över landskapet. Kaskaden av livskraft som svämmar över alla breddar. Som dränker allt i sin väg med viljan att finnas. Som badar i sin lust att leva ända fram. Tills höet ligger slaget och natthimlen mörknar. Ska vi skölja varandra i njutning. Flyta med den kraftfulla strömmen. Badda vår solheta hud med skymningsljus. Skynda så långsamt vi nånsin kan. Att bärga sådden. Skörda frukterna. Hinna ha varit.

Kråksundsgap i efterglöd. Som ett obesökt museum över den svunna sommaren ligger campingen förstelnad i sin vinterdvala. Medan himlen går mot aprikos skimrar ljuset över klipporna allt mer utomvärldsligt. Som i en stolt hälsning till den segervissa natten. Tänds den spensliga fyren som ett kattöga i gattet. Blir den tunna månskäran allt knivskarpare. Lyser aftonstjärnan allt intensivare. Tystnar världen i vördnad. Tills hägerns tunga vingslag blir det enda hörbara. Sälens brytande av den blanka ytan. Kvirrandet från en sjöfågel inne i vikens dunkel. Som den djupaste av alla röster. Långt långt inifrån. Ditt innersta väsen.

Blygrått över Gate Klova. Regnet strilar ner på hällarna och knappt skönjbar bakom slöjorna tronar Kungen långt därute. Bland våta stenblock ligger den rödbruna tången som om vinden rensat nät. Ut hit har jag tagit mig trots alla vägföreningars försök att hålla mig borta. Ifrån strandklipporna där jag nu är helt ensam. Där jag står en stund uppe på toppen som ett kummel ingen siktar. Där längesedan byggda pirar sakta sjunker tillbaka i havet. Där tiden är ovidkommande och livet en droppe mot kinden. Där våra ansatser till herravälde över en bit av jorden. Förlorar sina konturer för att helt lösas upp. Stilla som öar i diset.

44 grader i Aït Benhaddou. Svalkande som en drakes andedräkt kommer vinden in från Anti-Atlas. Sliter i den lilla oasens palmer och lägger ett fint damm på allt. Här längs den gamla karavanvägen vid porten till Sahara. Där torkan tränger allt djupare. Där de nakna bergen tycks helt likgiltiga inför hettan. Där de sakta låter sin brända hud vittra till stoft. De ensamma männen som jag ser från bussfönstren. På vår resa från skugga till skugga. Därute i ett landskap utan nåd. Gräver i den steniga marken. Går med en trasig cykel. Står bara där vid en sinad källa och stirrar framför sig. Utan synbar fruktan. In i eldens öga.

Saharaöknen under stjärnorna. Luften börjar sakta svalna när solen uppslukas av sanden. I sin outgrundliga godmodighet ligger våra dromedarer på rad utanför lägret och inväntar evigheten. Det är så tyst att jag kan höra sandkornen tumla förbi i den plötsliga vinden. Först ser vi bara Venus. Sedan öppnar sig universum och vi faller tyngdlöst bland miljoner galaxer. Går längs Vintergatan medan stjärnfallen sveper förbi. Reser genom världsalltet en hel kosmisk natt. Tills Karlavagnen går ner bakom den högsta sanddynen och nymånen går upp över stillhetens hav. Är vi. Rymdfarare utan dräkt. Långt bort från kapseln.

Askimsbadet i en bister vind. Som om alla färger tagit slut. Som om livet var en industriell process. Som om den byggts för kråkorna som snart drar vidare. Sträcker den ut sig i all sin ödsliga längtan efter ordning. Sin stela skräck för kaos. Sin kliniska gest av generositet. Vågrät i en strävan efter utjämning. Lodrät i en antydan om fallhöjd. Vinkelrät i en önskan om normalitet. Är den för barnen som kom från ingenstans. Från skärvorna av en struktur. Från ett sluttande plan. Som går förbi mig i snålblåsten. Allt de har att kalla sitt hem. Flyktingförläggningen längst in i viken.

Ingen service i Kvarnvik. Gammal dyning sköljer in över kolsvarta klippor. Solen håller på att drunkna i regntunga skyar. Som rodnande hud är graniten där jag lägger mig i lä. Ensam med skapelsen ser jag strandängarna som finns i mina drömmar. Som jag lovat mig själv att uppsöka om livslusten skulle ebba ut. Som tidvattnet nu mellan stenarna. Beströdda med all den där plasten. Alla dunkar, rep och flaskor vi behövde. Allt som gick att beställa. Allt som vi glömde. När vi spenderade jorden. Helt utan täckning.

Aprilskymning på Risholmen. Arbetsdagen är slut i ytterhamnarna och bara någon enstaka lastbil passerar. Förbi den ihåliga staden av containrar som reser sig mot himlen. Förbi ledningarna med råolja som ringlar genom snårskogen. Förbi de vilsna brottstyckena av betong med sina längesedan glömda funktioner. Medan ljuset bleknar i väster. Medan ensamma män står på uddarna och stirrar ut över vattnet. Som de glesa vindkraftverken med sitt envisa susande i vårvinden. Som svanen vars vithet solkats av vattnet längst in i den skräpiga viken. Ska vi göra vad vi kan. För att ge kraft åt en sargad värld. Helhet åt en söndrad. Skönhet åt skörhet.