Nytt år i Lahibiagrottan. Längst ute över udden skingras dimmolnen och en sol utan årstid blänker varmt i diset. Det droppar från taket men längst inne är det torrt som aska. Längst inne tystnar havet. Bodde de första människorna. Hittades den sista garfågeln. Fäller jag en tår för den. Längst inne. Hör jag sångsvanarnas sorgsna trumpetande. Bergets stumhet. Det ohändas löfte. Om att tiden är en lång begynnelse. Att det dyrbaraste är kvar att finna. Att det största är gömt i det minsta. Längst inne.

Ovädret når Santa Ponça. Det är mörkt i semesterlägenheterna som klättrar längs klippkanten. Vindbyarna piskar över poolvattnet som är upplyst för ingen. Stora vågor dunsar mot de vassa utsprången och vita kaskader sträcker sig allt högre. Ute i bukten närmar sig ridån av regn och det rycker i glasdörrarna mot havet. Det har just blivit vinter på solens ö och jag går ut för att möta stormen.

Midnatt vid Ekelund. Det senaste regnet dryper från träden. Dropparna slår ner tungt mellan stammarna i den förväntansfulla tystnaden medan stjärnorna gnistrar bakom tunna molnslöjor. Jag går ut på ängen där älvorna skimrar i ljuset från fullmånen. Stilla rör de sig runt mig medan vindkraftverket slår rytmiskt i luften som en flygödlas vingar. Inifrån skogens mörker skäller rådjuren som varulvar och några gäss passerar över himlen. Skrikande en hälsning till natten. Ville vi alla dansa. Ända till gryningen.

Bleke vid Valön. Knivmusslorna ligger hopfällda i den grunda viken men strandskatans skrik skär genom stillheten. Jag lägger örat mot den rosa graniten och drömmer en stund om hur världen föddes. Befriar en svanfjäder från den svarta tången. Ser egendomliga smådjur få liv i skrevornas kristallklara vatten. Varje hällkar ett eget universum som till sist ska grumlas och torka ut. Vi sitter en stund i kvällsglittret medan färgerna djupnar. Medan vi fingrar på bläckfiskarnas vitnade skelett. Medan vi ser långt bortanför de yttersta öarna. Nuddar livets innersta väsen. Med yttersta vingspetsen.

Ett ljust regn över Place Pigalle. Jag drar girigt in röken från de rostade kastanjerna. Luggslitna butiker längs Boulevard de Clichy säljer förlovningsringar och billig njutning. Det är glest mellan turisterna och grånade inkastare försöker desperat dra in mig bakom draperierna. Men jag går högst upp på berget. Ovanför alla ljusgrå fasader som lyser så oförklarligt starkt i skymningsljuset. Som den där gången jag blev kär i henne. Vid den vita kyrkan som ruvar på hennes blottade hemlighet. Att ingen åker härifrån. Utan att lämna en bit av sitt hjärta.

Ovädersnatt i Laxvik. Bländad av ljusen från panoramavillorna längs strandvägen. Där nyheterna om valet sjunker in. Vänder jag mig mot havet och går ner på den svarta stranden. Mot vinden som piskar skummet från vågorna. Mot regnet som slår ner i mitt ansikte. Med en obestämbar sorg i bröstet. Med kalla kårar i nacken. Jag som aldrig känner rädsla för mörkret. Tittar mig över axeln när inget hörs. Utöver vågornas tunga brusande. När de rullar in över sanden och sträcker sig efter mig som armarna på en jättebläckfisk. Är det inte havet jag räds. Naturen jag sörjer. Utan människorna.

Himlen mörknar över Anten. Björkskogen hukar inför ovädret som kommer in. Över en oskyldighet som kanske mest var en omedvetenhet. I ett Sverige som nu är museum. Slår jag mig ner med tiden under ett parasoll medan regnet rasar ner. Helt ensam den här gången. Utan pojken som blivit stor. Vad söker du här nu. När rälsbussen lämnar perrongen utan dig. När dropparna smattrar mot bladen och du inte kan återvända. Söker du den andra pojken. Han som lade femöringar på spåret och såg dem bli ännu plattare. Han som gick längs banvallen bland rälsspik och slipers. Efter att rälsen rivits upp. Letande rostande. Skärvor av en barndom.

Nattsånger nedanför Stigbergsåsen. Utanför gatlampornas räckhåll rycker de tämjda träden i sina rötter. Nynnar den vilda skogens andar trösterikt. Uppgår jag i parkens skuggor. Viskar den osynliga isen på dammarna. Blandas tystnade sånger med de ännu ohörda. Rör sig ingenting där vi trängdes i regnet. Ropar vattenfåglar ängsligt i mörkret. Finns flera varanden samtidigt. Är ingenting en motsägelse. Blir jag lycklig av saknaden. Har ingenting gått förlorat. Är vi allt vi nånsin var. Allt vi kommer att bli. Allt vi kunde ha varit. Allt vi givit röst.

Midvinter i Billdals skärgård. Mjuka flingor virvlar ner på den lilla armadan av öar som i hemlighet stävar norrut. När snöfallet tätnar och verkligheten blir alltmer skissartad. Suddas de yttersta skären gradvis ut. Vitnar en blygrå värld som om den ville ritas på nytt. Bryter en blek sol igenom. Sätter jag mig ner vid varelsen som är instängd mellan stenarna. Som ändå fortsätter simma. Så oberörd av sin skörhet. Så ovillig att ge ifrån sig livet. Pulserande utan uppehåll. Våra envisa hjärtan. Skissande i nyanser av blodrött. På en ny värld.

Själarnas möte vid Gathenhielmska stenen. När vårtecknen blåser bort i den isande vinden. När lågvattnet blottar mitt innersta. Klättrar jag upp i en okänd del av skogen. Är det förflutna strax bakom mig. Söker jag mig fram mellan krokiga stammar. Följer jag en stig bara känd av skogens andar. Ser jag plötsligt in i ögonen på någon nästan osynlig. Står vi en stund förbundna med varandra. Tackar jag i mitt stilla sinne. Sjörövaren som trotsigt ankrade sina skepp nere i viken. Som räddade livet på den här platsen. På den uråldriga ekskogen som är hans hem. Rådjursbocken som nyss var här. Den stolta men skygga.