Ovan molnen över Kattegatt.

Vita slöjor sveper snabbt förbi och gör havet osynligt. Genom en plötslig reva skymtar jag den långa stranden som slutar vid fyren. Där vi såg varandra tydligt i den torra ökenvinden. Där tiden kanske stannade för att vi slutade tänka på den. Där våra lakan var beströdda med sand och vår solvarma hud med salt. När jag glider in över London är världen blottlagd igen. De ändlösa förorterna. De blommande träden. Linjen där tiden börjar och slutar. Genom en reva i drömmen. Ser jag dem landa på din hud. Små rosa blomblad. Av längtan.