Lång tystnad i Sjaunja.

Storforsens brus

är det enda som hörs.
När regnet kommer

från ingenstans

och försvinner lika snabbt.

När renarna betraktar oss

vaksamt från snöfläckarna.
När fjällabben tystnat

efter sitt anfall mot inkräktarna.
Här i det folktomma landet

av sten, ljus och vatten.

Där det ömtåliga livet

blommar upp

för en kort liten stund.
Går stigen vidare

utan ord.

Över moränen

som varit bergens toppar.
Nerslipade

av isen och eonerna.
Hör vi uppe på högslätten.

Oss själva

allt tydligare.
Våra egna vingslag.

Vår korta lilla tid.