Jämngrått vid Subbeberget.

Inne i stenbrottet är alla ljud dämpade. Alla tankar glömda. Alla liv levda. Bara avlägset hörs havet som finns där alldeles nära. Bara nästan hör jag svagt från ingenstans. Ett entonigt knackande i berget. Släggorna som mejslar fram en knapp tillvaro ur graniten. Rösterna som svär av möda och viskar efter kärlek. Ute på vallen av skrotsten. Betraktar jag den lugna viken. Där blocken lastades på pråmar. Svetten lackade och händer krossades. Där spahotellet erbjuder en stund av njutning. För oss som längtar ut till klipporna. Och viskar. Efter kärlek.