Julefrid på Grundsö. Högvattnet sköljer in över strandgräset och i den glömda snårskogen faller ett kulet regn. Längst in i viken där svanarna sökt lä. Där mörkret faller i tysthet. Där vildäpplena lyser bland allt som multnar. Känner jag dropparna mot huden. Tänker jag på staden där parkeringshuset var fullt och allt hade en riktning. Härute ligger bryggorna öde och ingen ser mot båken på sin höga holme. Ändå rör sig något omärkligt i den kulna blåsten. Genom den gulnade vassen. Över spångens sviktande brädor. Som tunna slöjor av medvetande. Den till synes händelselösa väldigheten. Som pågår oavsett. Som inte behöver. Som gav oss allt.