Hösten angör Gullholmen.

En skarp nordan

får den nyss brännande sensommaren

att kännas långt borta.

Himlen och havet

har tagit färg av klipporna

men rönnbären lyser i grådagern.

Envist står den vissnade majstången

kvar bland sommarnöjena.

Tomma och kritvita som krabbskalen.

Tysta och öde som gästhamnen

där vi övade olydnad.

Där skummet sprutade om gummibåtarna

och vi drack termoskaffe

i överlevnadsdräkter.

Virvlar de nu bort i kölvattnet.

De blodröda brännmaneterna.

De stora frågorna

som ännu väntar på svar.

Tillfället jag fått.

Att se ljuset hålla sig kvar vid horisonten.

Att inte sköljas med.

Att stå emot.