Vårgrå himmel över Öresund, del 3.

Skriken från Tivoli ekar på gatorna runtomkring. Jag möter en ström av rusiga överlevare. Ikväll är det fest och alla har någonting att fira. Frånvaron av smärta. Kvällens hisnande löfte. Ögonblickets underbara amnesti. Förbi Glyptoteket går jag i skuggorna av det förflutnas hjältar. Hela kvällen planerade vi försvaret av planeten. Långt in i framtiden jagade vi nuets demoner. Medan vårljuset byttes mot mörker och de kulörta lyktorna tändes. Satt vi som riddare runt bordet. Som regnbågens krigare. Som vanliga dödliga. Med en blodröd längtan. Att vara.

Mörker på Öja.

Osynliga åskväder drar förbi som sorgsna vidunder. Ger sig bara tillkänna som blixtar på horisonten. När månen försiktigt stiger mot stjärnorna över ett svart hav. Rör sig strama ljuskäglor runt i sin eviga ringdans med stjärnbilderna. Är vinden allt som hörs i vår bräckliga lä bakom tornet. Fyrarnas blänk i natten allt vi ser. Det oändliga allt vi känner. Vad han tänkte allt jag undrar. Fyrvaktaren som gick till uthuset för att släcka sin låga. Förlist i en inre storm. Kastanjen han planterade ännu oroligt vajande. I lyktans sken.

Sommarnatt vid Ekelund.

Det nyss fallna regnet dryper från träden. Tungt slår dropparna ner mellan stammarna i den förväntansfulla tystnaden medan stjärnorna gnistrar bakom tunna molnslöjor. Går jag ut på ängen där älvorna skimrar i ljuset från fullmånen. Rör de sig stilla runt mig medan vindkraftverket slår rytmiskt i luften som en flygödlas vingar. Inifrån skogens mörker skäller rådjuren som vargar och några gäss drar över himlen. Skrikande en hälsning till natten. Ville vi alla dansa. Ända till gryningen.

Kreuzkölln efter regnet.

Medan åskan drar vidare

droppar skyfallet från träden.

Passerar vi förundrat

genom middagsbjudningen

som flyttat ut på trottoaren.
Som om känslan av frihet

var viktigare än avgränsningar.
Jagar svalorna nerför allén.

Rinner vi vidare

som kanalen.
In på ölstället

där vi ber om

att få dela bord.
Där det unga paret svarar

att vi aldrig behöver fråga.

I välviljans huvudstad

som var förtryckets.

I öppenhetens land

som var förföljelsens.
Har resan till kärlek

gått genom hat.
Måtte vi andra.

Hitta en genväg.

Vårmåne över Vitsippsdalen.

Som av ett sista snöfall

är marken klädd i vitt.

Längs stigen

under de höga träden

smyger koltrastarna

nyfiket på oss

och försvinner igen spårlöst.

Deras röster i den plötsligt

så milda kvällsluften

skär genom hjärtat.

När kronbladen

sluter sig för natten.

När andra fåglar tystnar

och stadens dova muller

tonar fram ur skuggorna.
När det fina snittet

mellan hågkomst och glömska.
Lycka och vemod.
I två perfekta halvor.

Delar den stigande månen.

Högsommarkväll i Slottsskogen.

När vinden ruskar hårt i träden och det går vågor över Stora Dammen. Drar ovädret fram över himlen och det lövgröna skär mot det gråsvarta. Kurar änderna vid strandkanten och uteserveringen har stängt i förtid. Är skrattmåsarna de enda som samlats ute på gräset i tyst väntan på mörkret. Försvinner enstaka joggare förbi. Skyndar jag ingenstans. Hämtar jag upp från årens djup. Kärleken till frånvaron. Till staden som födde mig. Hennes folktomma gator och kringblåsta höjder. Hennes skoningslösa gleshet och sorglösa vemod. Hennes prövade tillit och ständiga längtan. Utåt väster. Dit ljuset flyr.

Sommarmorgon i Vasastan.

Vita moln driver obekymrat vidare över en tyst himmel. Måsarnas skrik ekar mellan husen och solen lyser ner på den dammiga stillheten. De lediga parkeringsplatserna som ingen vill ha. De ensamma turisterna som vecklar upp kartan i gathörnet. Den badklädda familjen som cyklar bort från sin vardag. En lång stund står jag mitt i gatan och kan inte se det komma. Allt som var så bråttom. Som var så nödvändigt. Som var istället. Jag vecklar upp mina drömmar och driver obekymrat vidare. Bort genom livet.

Vinterskymning vid Billingsbatteriet.

Tagen av ljuset följer jag älven utåt mynningen. Där fartygen avseglar mot en större värld. Förbi skjutbanan där jag lärde mig döda. Förbi bänken där vi satt första gången. Där vi såg ut mot havet och jag ville ta din hand. Hör jag det dova slamret från containerhamnen. Surret från bogserbåten som slumrar vid kaj. Svallet som sköljer upp på den gömda stranden. Känner jag fortfarande den där åtrån. Till äventyret bortom horisonten. Till din skepnad. Till att fortsätta. Lära mig leva.

Ovädersmoln över Hälleviksstrand.


Det viner i de glesa masterna

längst ut på bryggan.

Varvet ligger öde och ingen

skrapar eller sjösätter.

En rostig liten tanker

rycker i förtöjningarna

och vågorna slår upp över piren.

Sönderblåsta presenningar

som fladdrar i vinden

blottar spruckna skrov

och flagnande fernissa.

En skeppskyrkogård

uppspolad mellan klipporna.

Flaggskeppet utan akterspegel

som en strandad val uppe på slipen.

Och mitt bland spillrorna

av en förlorad armada.

Hennes väldiga roder

utsträckt på gruset

i nylackad sårbarhet.

Så ivrig att skära ut

sin väg genom strömmarna.

Dit vattnet är som sammet

och sältan har ett stråk av sötma.

'Styr jag i drömmen.

Vinterkänning vid Draget. Det är en kall nordan som kommer över fjorden och solen är redan på väg ner. Men jag lägger handen mot den ännu varma klippan och minns en annan tid. Stenblocken som magma på högaffeln när jag bar in dem i dunklet. De förväntansfulla själarna tätt hopkrupna i svetthyddan. Deras hud så nära den glödande graniten. Redo att ge iväg allt det bittra. Nakna som träden nu när löven fallit. Redo för den långa vilan. Nakna som hoppet om liv i mörkret. Redo att födas på nytt. Nakna som slånbären i väntan på första frosten. Drömmande om sötman som ska följa.