Vårgrå himmel över Öresund, del 3.
Skriken från Tivoli ekar på gatorna runtomkring. Jag möter en ström av rusiga överlevare. Ikväll är det fest och alla har någonting att fira. Frånvaron av smärta. Kvällens hisnande löfte. Ögonblickets underbara amnesti. Förbi Glyptoteket går jag i skuggorna av det förflutnas hjältar. Hela kvällen planerade vi försvaret av planeten. Långt in i framtiden jagade vi nuets demoner. Medan vårljuset byttes mot mörker och de kulörta lyktorna tändes. Satt vi som riddare runt bordet. Som regnbågens krigare. Som vanliga dödliga. Med en blodröd längtan. Att vara.
Mörker på Öja.
Osynliga åskväder drar förbi som sorgsna vidunder. Ger sig bara tillkänna som blixtar på horisonten. När månen försiktigt stiger mot stjärnorna över ett svart hav. Rör sig strama ljuskäglor runt i sin eviga ringdans med stjärnbilderna. Är vinden allt som hörs i vår bräckliga lä bakom tornet. Fyrarnas blänk i natten allt vi ser. Det oändliga allt vi känner. Vad han tänkte allt jag undrar. Fyrvaktaren som gick till uthuset för att släcka sin låga. Förlist i en inre storm. Kastanjen han planterade ännu oroligt vajande. I lyktans sken.
Sommarnatt vid Ekelund.
Det nyss fallna regnet dryper från träden. Tungt slår dropparna ner mellan stammarna i den förväntansfulla tystnaden medan stjärnorna gnistrar bakom tunna molnslöjor. Går jag ut på ängen där älvorna skimrar i ljuset från fullmånen. Rör de sig stilla runt mig medan vindkraftverket slår rytmiskt i luften som en flygödlas vingar. Inifrån skogens mörker skäller rådjuren som vargar och några gäss drar över himlen. Skrikande en hälsning till natten. Ville vi alla dansa. Ända till gryningen.
Kreuzkölln efter regnet.
Medan åskan drar vidare
droppar skyfallet från träden.
Passerar vi förundrat
genom middagsbjudningen
som flyttat ut på trottoaren.
Som om känslan av frihet
var viktigare än avgränsningar.
Jagar svalorna nerför allén.
Rinner vi vidare
som kanalen.
In på ölstället
där vi ber om
att få dela bord.
Där det unga paret svarar
att vi aldrig behöver fråga.
I välviljans huvudstad
som var förtryckets.
I öppenhetens land
som var förföljelsens.
Har resan till kärlek
gått genom hat.
Måtte vi andra.
Hitta en genväg.
Vårmåne över Vitsippsdalen.
Som av ett sista snöfall
är marken klädd i vitt.
Längs stigen
under de höga träden
smyger koltrastarna
nyfiket på oss
och försvinner igen spårlöst.
Deras röster i den plötsligt
så milda kvällsluften
skär genom hjärtat.
När kronbladen
sluter sig för natten.
När andra fåglar tystnar
och stadens dova muller
tonar fram ur skuggorna.
När det fina snittet
mellan hågkomst och glömska.
Lycka och vemod.
I två perfekta halvor.
Delar den stigande månen.
Högsommarkväll i Slottsskogen.
När vinden ruskar hårt i träden och det går vågor över Stora Dammen. Drar ovädret fram över himlen och det lövgröna skär mot det gråsvarta. Kurar änderna vid strandkanten och uteserveringen har stängt i förtid. Är skrattmåsarna de enda som samlats ute på gräset i tyst väntan på mörkret. Försvinner enstaka joggare förbi. Skyndar jag ingenstans. Hämtar jag upp från årens djup. Kärleken till frånvaron. Till staden som födde mig. Hennes folktomma gator och kringblåsta höjder. Hennes skoningslösa gleshet och sorglösa vemod. Hennes prövade tillit och ständiga längtan. Utåt väster. Dit ljuset flyr.
Sommarmorgon i Vasastan.
Vita moln driver obekymrat vidare över en tyst himmel. Måsarnas skrik ekar mellan husen och solen lyser ner på den dammiga stillheten. De lediga parkeringsplatserna som ingen vill ha. De ensamma turisterna som vecklar upp kartan i gathörnet. Den badklädda familjen som cyklar bort från sin vardag. En lång stund står jag mitt i gatan och kan inte se det komma. Allt som var så bråttom. Som var så nödvändigt. Som var istället. Jag vecklar upp mina drömmar och driver obekymrat vidare. Bort genom livet.
Vinterskymning vid Billingsbatteriet.
Tagen av ljuset följer jag älven utåt mynningen. Där fartygen avseglar mot en större värld. Förbi skjutbanan där jag lärde mig döda. Förbi bänken där vi satt första gången. Där vi såg ut mot havet och jag ville ta din hand. Hör jag det dova slamret från containerhamnen. Surret från bogserbåten som slumrar vid kaj. Svallet som sköljer upp på den gömda stranden. Känner jag fortfarande den där åtrån. Till äventyret bortom horisonten. Till din skepnad. Till att fortsätta. Lära mig leva.
Ovädersmoln över Hälleviksstrand.
Det viner i de glesa masterna
längst ut på bryggan.
Varvet ligger öde och ingen
skrapar eller sjösätter.
En rostig liten tanker
rycker i förtöjningarna
och vågorna slår upp över piren.
Sönderblåsta presenningar
som fladdrar i vinden
blottar spruckna skrov
och flagnande fernissa.
En skeppskyrkogård
uppspolad mellan klipporna.
Flaggskeppet utan akterspegel
som en strandad val uppe på slipen.
Och mitt bland spillrorna
av en förlorad armada.
Hennes väldiga roder
utsträckt på gruset
i nylackad sårbarhet.
Så ivrig att skära ut
sin väg genom strömmarna.
Dit vattnet är som sammet
och sältan har ett stråk av sötma.
'Styr jag i drömmen.
Vinterkänning vid Draget. Det är en kall nordan som kommer över fjorden och solen är redan på väg ner. Men jag lägger handen mot den ännu varma klippan och minns en annan tid. Stenblocken som magma på högaffeln när jag bar in dem i dunklet. De förväntansfulla själarna tätt hopkrupna i svetthyddan. Deras hud så nära den glödande graniten. Redo att ge iväg allt det bittra. Nakna som träden nu när löven fallit. Redo för den långa vilan. Nakna som hoppet om liv i mörkret. Redo att födas på nytt. Nakna som slånbären i väntan på första frosten. Drömmande om sötman som ska följa.