Snekkersten i åskvärme.

Nedanför de mondäna villorna med sina poetiska namn ligger vi utsträckta i sanden. Solen når precis över molnen som höljer Ven i ett grågrönt regn. Vi doppar oss i det klara vattnet och älskar att vi är här nu. Att vi har de färska bröden och den milda danska osten. Att vi kan dåsa en stund utan tanke på världen. Att någons barn leker borta i sanden och ingenting är allvar. Utom att vi ska vidare så småningom. Längre söderut. Längre inåt. Längre närmare. Den plats i overkligheten. Där hjulen inte snurrar.

Tylösand i sjörök.

Istället för att gå

bort över stranden

viker jag av utåt klipporna.
Där den ensamma korpen

studerar mig på behörigt avstånd

och sedan är borta.
Som i ett trollslag

har den varma vårdagen suddats ut

och världen blivit ett vitt töcken.
Som av rök från en väldig vårbrasa

täcks den blå himlen över.
Dimbankarna som nyss

vilade på horisonten

har klätt hela kusten i glömska.
Jag andas in havets andedräkt

och blir allt lösare i konturerna.
Minns inte längre det oviktiga.

Det som annars syns så mycket.
Ser nu bara det osynligaste.

Längst inne i varandet.
Drivande genom görandet.

Våra flyktiga andar.

Otyst vår vid Bohus.

Sävliga stackmoln gör sitt bästa för att stänga ute solen. Bland björkskogens täta skuggor lyckas småfåglarnas kvitter överrösta motorvägen. Skrockar fasanen hest och flyr undan när jag går ner mot vattenbrynet. Ser ut över kemifabriken på andra sidan älven där vi satt fastkedjade tills piketen bar iväg oss. Där vi försökte stoppa det gulgröna giftet. Som de sa var ett nödvändigt ont. Som kunnat döda oss alla på ett ögonblick. Jag frågar grindvakten om de fortfarande tar emot de dödskallemärkta vagnarna. När han svarar att de slutade för flera år sedan. Blir jag helt stum och tänker att det kanske ändå. Är värt att göra sin röst hörd. Inte är nödvändigt. Allt det där onda.

Påskafton vid Lygnevi.

Uppe i backen

flammar påskbrasan vildsint

som en protuberans i vårsolen.

Mellan strandens tallar

väntar en vilsen skärgårdsbåt

hoppfullt på sjösättning.

I vattenbrynet skvalpar bitar av vass

från den smälta vinterisen.

Rämnar resterna av ett sandslott.

Trumpetar gässen

när jag går ut i sjön

på den långa bryggan.

Ända tills den tar slut

och vattnet är som svartast.

Ute där plankorna börjat murkna.

Där de inristade namnen

på dem som byggde bryggan

inte längre går att läsa.

Ser jag rakt ner i djupet.

Rakt in i pupillen.

På den våldsamma eld

som skapade oss.

Som en gång ska offra oss.

Som varje dag

låter mig återuppstå.

Skarpt vårljus över Sundsby.

Utan att tveka vänder sig svalörten mot solen. Handlöst faller de sista fjolårslöven från ekarna för att ge plats åt nytt liv. Som förtrollad ljuder karpdammen av åkergrodornas parningsläten. I orädd lustfylldhet leker deras glänsande kroppar vid mina fötter.
När jag längs stigen möter en grupp ungdomar med Downs och en av dem fångar min blick. På sitt högljudda och frejdiga vis. Säger han hej. I nästan fullständig förvissning om att tillhöra. Med bara ett litet stänk av att kanske inte räknas. Jag svarar lika glatt men känner stinget i hjärtat. Den smärtsamma ömheten. För det innerligt tillitsfulla. Och ytterligt sårbara.

Midnattssol över Tindhólmur.

Ljuset fortsätter envist

att bryta fram.
Fast regnmolnen strandar

tungt på topparna.
Fast kvällen åldras obönhörligt.
Fast lunnefåglarnas ensliga klippö

slukas av tidens glömska.
Andas dyningen

en stilla sorglöshet.
Stretar tärnan vidare

i den västliga motvinden.
Börjar fyren att pulsera

på den yttersta udden.
Medan årmiljonerna

följer på varann

och maler ner

de stupande branterna

till sandbotten.
Medan vi finner

en stunds ovärderlighet

nere vid vattnet.
Ser vi långt in i nattens själ.

Dit inget mörker når.
Bara skuggor

av ljus.

Billdal i väntan på återkomsten.

Den bleka vårsolen lyckas nästan ta sig igenom vinterns slöjor. En orolig vind rycker i tallarna uppe på kullen där vi begravde räkskal i den mörka myllan. Där jag byggde stora slott i sanden och såg vågorna ute i viken glittra som livet. Blottlagd som ett fossil härnere vid den skarpa vägkröken. Gärsgården där jag väntade i så många små evigheter. Tills den slutligen syntes längst bort på vägen. Den svarta farkosten med sina långa vingar. Som jag fick flyga sista biten hem. Den korta men oändliga lyckan då det bara var vi. Då jag var stor och han inte någon annanstans. Hans stora händer vid mina på ratten. När gässen trumpetar över fältet. Är solen helt försvunnen igen. Men en dag är jag säker. Ska den återvända.

Morgonsvalka i Marrakech.

Torget som kokade igår kväll ligger nu nästan öde. Vi dricker starkt kaffe i den dyrbara skuggan medan utmärglade katter stryker längs väggarna. Hettan har inte tagit över ännu och nerför gatan kommer en försiktig bris. Ett bräckligt löfte om nåd. En vitklädd liten man som rabblar något för sig själv. Som känner sig fram med mycket små steg. Hans lågmälda bön om att få vandra fritt. I en värld han inte ser. Som inte har ögon för honom. Som inte har hans svindlande tillit. Till människans storhet. Hennes hjärtas värme. Som aldrig blundar.

Efterår på Café Sommersko.

Åskan stryker över hustaken och haglet har just slutat smattra mot markisen. Ensam i den danska huvudstaden söker jag efter din själ i de stora guldspeglarna. Där vi blomstrade som den vita buketten på flygeln. Blixtrade som den väldiga spegelkulan i taket. Trängdes vid den långa zinkdisken. Medan åttitalsmusiken nu skvalar ner mellan lediga bord och servitören kretsar rastlöst. Saknas du mig. Önskar jag att vi riktigt hade insett. Att den flödande sinnlighet som just då var så ändlös. Är så sällan given. Så flyktig. Så lätt. Att komma ihåg.

Stormhult den kortaste dagen. 

Utan brådska går jag längs raden av sekelgamla ekar och frosten ligger kvar på deras fallna löv. Ett streck av sjöfågel flyger utåt över ränderna av skum som tecknas på stormbruna vågor. Går bland stammarna och tänker de längsta tankarna. På allt jag inte mött hos dig ännu. Som jag anar i byarna från väster. I svanarnas vingslag när de drar förbi en kort sekund. I trädens otvungna tystnad. Du som är vind. Jag som är lä. Ser dig komma över stranden långt därborta. Nätt och jämnt synlig. I det stora nästan ingen. I det lilla. Nästan allt.