Vintern kommer till Gerrebacka.

Går upp mellan hästhagarna

för att söka vad det var

han brukade ta bussen hit

för att finna.
De där långdragna dagarna

som skulle fyllas med mening.

För att se något annat

än den orörliga våningen.
För att få tiden att gå

som han sa.

Följer jag stigen upp i skogen

vid hans sida

som aldrig medan han levde.

Känner jag skogens

dammar frysa.
Frosten lägga sig på myren.

Högspänningen

väsa från ledningarna.
Når jag fornborgen på toppen

när den döende solen

slår in mellan tallarna.
Möter jag honom

i den stundens skönhet.
Ser jag havet långt borta.

Får jag hans förlåtelse.
Det var inte du

som valde min ensamhet.
Det var jag.

Stormbyar över Saltoluokta.

Det går vita gäss på Langas

och båten över till fjällstationen

rullar som på havet

när ditresta musikanter

spontant stämmer upp

i en gånglåt från Hälsingland.
Innan festen i storstugan

där surströmmingen står framdukad

med alla sina tillbehör.

Reser sig samen upp

och fyller rummet med jojk.
Tystnar sorlet

och blickarna runt bordet

vänds långt inåt själen.

När han leder oss till vadstället.

Bugar sig fjällbjörkarna djupt.

Cirklar havsörnen

stilla och lugnt.
Högt över mig

som står långt därnere.
Mitt i det virvlande flödet

mellan vemod och förtröstan.

Gråväder i Edshultshall.

Vintern väntar

bortom ytterskären.
Skyarna släpar

sina slöjor över havet

och alla färger

tycks ha försvunnit.
När ett par gråhägrar seglar

tillsammans över det osagda

och landar ljudlöst

i den oupphörliga föränderligheten.

Sjunker jag redan undan

i mitt medvetande.
Där gapet mellan öarna öppnar sig

för att sluka oändligheten.

Där allt som inte är här

kämpar om sin väsentlighet.

Går jag mellan sjöbodarna

som om jag egentligen inte fanns.
Som brännmaneten

genom den kalla tidlösheten.

Skälvande i vinden.

som den sista nyponrosen.

Blodröd som livet.

Natthimmel över Lagadalen.

Vimpeln hänger orörlig

och bara i högsta björkens topp

rör sig löven.
När skuggorna djupnar

och skogen kommer närmare.
Stillnar koltrastens sång.

Blir doften av liljekonvalj

allt mer berusande.
Tänds den första stjärnan.

Lyktorna i träden.
Lusten till livet.

I kattugglans

trolska läte.
I svärmarna

av irrande flygfän.

I solnedgångens

kvardröjande glöd.
Porlar som bäcken.

Över din svala hud.
Mina drömmar

genom natten.

Vårvinter vid Malens Havsbad.

Solen klär av mig ollen

och själen tar

ett djupt andetag.
Vid ett slumrande hav

som skimrar i petroleumblått.

Där bränningarna

är frusna i tiden.
Drar sig änderna ut

mot öppet vatten.

Går jag norrut

på stranden utan slut.

I gränslandet

mellan is och sand.
Hårt och mjukt.

Verkligt och drömt.

Skvalpar isflaken

i vattenbrynet.

Krasar och klirrar

mot varandra.
Längtor som kanske möts.

Ömsintheter

som kanske besvaras.
På isen som kanske bär.

Ska jag våga mig ut.
Med all min hetta.

Med alla mina ord för kärlek.
Alla tusen ord för snö.
Alla mina namn

på dig.

Kollwitzstraße på Världspoesidagen.

Det är ingen liten sak.
När poesi finns i allt.

I dina ögons sätt att skratta.
I hur solen faller

på ditt ansikte.
Hur snöfläckarna krymper

på asfalten.

I minnet

av en varm dag i Berlin.
När ingenting tyngde ner.

När allt bara stämde.
När ett ord

blev tusen bilder.
Det är ingen liten sak.

När ljuset dröjer kvar.
När du finner

vad du så länge sökte.
Hittar modet

du trodde saknades.
Läser in

vad du behövde höra.
När det obegripliga

får en mening.
Din sanning tar form.

I tecknen på väggen.
När du blir till.

En stor sak.

Kulen juldag på landet.

Stormen har dragit bort och skogen sover igen. Den ensamma kantarellen lyser bland löven i halvmörkret. Mot förmodan lyckas han få fyr på de fuktiga grenarna och vi värmer oss runt brasan. En svärm av råkor kraxar på avstånd och jag frågar vad vi önskar oss av året som ska komma. Han funderar en stund medan det knäpper försynt från lågorna och mörkret snabbt faller på. Ha det gott. Svarar han med lugn röst och lägger på en gren till. Länge efteråt ser vi det rödaktiga skenet. Från glöden därute.

Tidig kyla vid Stora Dammen.

Bortanför träden

brusar morgontrafiken

helt ovetande.
Om gräsanden

som glider vidare

när gässen landar

med utdragna plask.
Om den tunna röken

som stiger från vattnet

när sothönan letar småkryp

i strandkanten.

Om måsarna

som seglar över gräset

när rimfrosten dröjer kvar.

När den stigande solen

kastar långa skuggor

på en vaknande värld.
När den lilla kasperteatern

längtar efter att öppnas.
När vi klär oss

i dagens skruder.
Trär på oss våra näbbar.

Tar ett steg ut i tomheten.
Känner vingarna

bära eller brista.
Högt ovanför tomrummet.

Vattnet stiger vid Asparagus Island.

Havet blånar
när ovädret drar bort.
Plötsligt är vi inte längre

ensamma på stranden.

Runt omkring oss skapas

sandslott och sommarminnen.

Som snart är havsbotten igen.

Nere under vågorna

som hela tiden når högre.
Som redan nafsar

efter småttingarna i vattenbrynet.
Som sprutar med blåvalens kraft

ur undervattensgrottans blåshål.
Som suddar ut alla spår.

Av oss som var så närvarande.
Som fick den här stunden i solen.

Som byggde vidare på våra liv.
Lika envist

som en hotad art.

På Vallda Sandö i vindens vård.

En styv kuling pressar in vattnet i viken. Längs sprickorna tränger tappra blommor fram medan skummet yr över hällarna. Ligger vi bakom klippan där solen knappt förmår att hålla oss varma. Flyger en pappa drake med sin son på den tomma stranden. Vakar en gråtrut över oss. Som de svartvita korna driver åskmolnen över fältet. Som sädesärlan letar jag efter något i strandbrynet. Där vi som uppspolade. Hittar våra liv.