Midsommar vid Sørvágsfjørður.

Upp ur havet

ut ur dimman.
Stiger öarna som en vag

men obestridlig hågkomst.
Försvinner de igen

som om vi aldrig.
Följdes hit över vidderna.

Sövdes av dyningens lättja.

Väcktes av bråddjupets förundran.

Såg varandra omslutas

av en mjuk obestämdhet.
Definierade av ömhet.

Utsuddade av tidens flyende.
Nuddande det våta gräset.

Fick du ihop till en liten bukett.
Med smörblommor

och små lila orkidéer.
Binder vi oss samman.

Förtöjer vi lättsamt.
Vid varandra.

Vid jorden.
Svär vi trohet.

Frånlandsvind i Rödeviken.

Det ovanliga lugnet

på utsidan.

Den klarlila strandklövern

mot graniten.

Solblänket som böljar

över klipporna.
Badet där ingen badar.

Semesterns kvarglömda leksak.

Blåstången som knäpper i tystnaden.

Krusningarna utåt gattet.

Molnryggen som reser sig

långt borta över Jylland.
Sommaren som gömmer sig

kvar inne vid stranden.
Allt som är

nästan inget.

Det lilla

som är allt.

Soldunkel i Bäckravinen.

Som kyrkoruiner reser sig

skeletten av döda almar

genom lummigheten.

Gradvis löses jag upp av grönskan

medan stadens buller

drunknar i fågelsången.

Vadande genom vita stjärnor

söker jag en annan av skogens örter.

Den giftiga som är inristad

till hennes minne

i ett block av blank saknad.

Den ljuva som ringer ut sin längtan

med vita små klockor.

Som jag hittar

längre upp bland ekarna.

Där ljuset slipper igenom

men marken är mager och stenig.

Där näktergalen lockar andarna

till dans med sin trollsång.

Blir jag stående vid bäcken

som hjälplöst sinar i värmen.

Mitt i den berusande doften

som virvlar förhäxande omkring mig.

Du grät visst aldrig för mig.

Jag som födde dig i tårar.

Torkade ut.

Kanske en vacker dag.

Dina ögon vattnas.

När regnet faller igen.

Åskväder vid Batteriudden.

Höga skyar rör sig

in över fjorden

i mäktiga formationer.
Världen går i blygrått

och regnet är inte långt borta.
Blodröda vajar rönnbären i vinden.

Som av saknad

har någon byggt en plastkopia

av kanonen som stod här.
Pekande mot himlen

i en tom gest.
Oförmögen att göra skada.

Går jag vidare utåt klipporna.
Bort ifrån idén

om att jag har en fiende.
Undan tanken på förstörelse

som något konstruktivt.
Söker jag skydd

längre in i mig själv.
Flyr jag längre ut i havet.

Ensam med kraften

vi inte kan besegra.
Laddar jag om.

Middagshetta någonstans i Marocko.

Vi Iämnar kasbahn i en gammal sandfärgad diesel och dundrar iväg genom det dammiga diset. Förbi halvfärdiga betonghus utslängda i den torra ödsligheten med armeringsjärnen spretande mot en skoningslös sol. Förbi små högar av sopor som lämnats på uttorkade flodbäddar och kanske aldrig ska spolas bort. Förbi tålmodiga gestalter långt ute i det skugglösa landskapet. Som vakar över sina getter. Binder sädesaxen i kärvar. Stirrar tiden i vitögat. Så långt från havets svalka. Försöker jag se med deras ögon. Hettan som min vän.

Eftermiddagdis vid El Matador.

Vi parkerar i dikesrenen och klättrar ner till stranden. Medan ett streck pelikaner drar förbi längs klippkanten. Brottas solen med sjöröken men får aldrig övertaget. Ligger den ändlösa oceanen lika stilla som sitt namn. Tills en våg plötsligt reser sig ur djupet som vi parerar elegant. När nästa gör en rusning och förvandlar oss till trasdockor. Slingrar sig kelpen runt våra kroppar. Rycker underströmmarna i oss. Fortsätter vi med salt i håret längs Pacific Coast Highway rakt in i det okända. Som leken utmanar allvaret. Skrattet smärtan. Ömheten hårdheten.

Tidig kväll vid Land's End.

En kanin skuttar snabbt utom synhåll

när jag klättrar ner en bit.
Bort från de andra turisterna

och den halvhjärtade nöjesparken.
Till en oförklarlig tystnad

mellan hisnande granitpelare.
Till den andlösa väldigheten

hos ett världshav i stillhet.
Till allvarligheten

under den glättiga ytan.

Ser jag ut över andlösheten

bort mot Longships Lighthouse

svävande i diset.

Som en ande

över skeppskyrkogården.

Flyter jag fritt i tiden.

Är jag både då och sedan.
Vid alltings slut.

Och alltings början.

Mörker på Öja.

Osynliga åskväder drar förbi som sorgsna vidunder. Ger sig bara tillkänna som blixtar på horisonten. När månen försiktigt stiger mot stjärnorna över ett svart hav. Rör sig strama ljuskäglor runt i sin eviga ringdans med stjärnbilderna. Är vinden allt som hörs i vår bräckliga lä bakom tornet. Fyrarnas blänk i natten allt vi ser. Det oändliga allt vi känner. Vad han tänkte allt jag undrar. Fyrvaktaren som gick till uthuset för att släcka sin låga. Förlist i en inre storm. Kastanjen han planterade ännu oroligt vajande. I lyktans sken.

Vinterskymning vid Skrivareklippan, del 1.

Dimman hänger över havets oputsade kvicksilver. Längst ut på vågbrytaren är det bara jag och den ensamma fågeln som hör dyningen skölja in mellan stenblocken under oss. Som plågad av någonting trycker han sig mot den yttersta betongkanten mellan mig och fartyget som glider förbi alldeles nära. Dröjer sig kvar in i det längsta med oroliga ögonkast där jag ser svindeln inför det bottenlösa. När han till slut reser sig. Ser jag tomheten där hans ena ben skulle varit. Vingarna som fortfarande bär. De spretiga tecknen. Trotsigt inristade i årmiljonernas flyktiga yta. Ännu. Får ni mig inte.

Nattåg till Norrland.

Ovädersmolnens

nybildade bergskedjor

tornar upp sig över landskapet.
Där röda lador

ligger ankrade på sädeshaven

i väntan på den första skörden.
När kvällssolen spelar

på frötallarnas kala stammar.
Når vi hela tiden längre

in bland skogarna.
Längs sjöarna

som lagt sig för natten.
Förbi bruken

som längesedan tystnat.
Rusar tåget strävsamt

vidare för att stanna

en stund i ingenstans.
Där älvorna samlas

under kraftledningarna

och det är långt mellan husen.
Där det inte längre

spelar någon större roll.
När vi är framme.