Grådager på kryssaren Aurora.

Bistra matroser vaktar stoiskt i duggregnet. Symbolen för fosterlandet. Skiner blank som om den var ny. Vaggar av och an i flodens strömmar. Rycker i sina förtöjningar. Pekar med sina kanoner mot stadens kejserliga skönhet. Som den där oktoberdagen när första salvan skjöts mot Vinterpalatset. Där den enväldige bodde med sin familj. Han som älskade sig själv mer än folket. Som bara såg sin egen kvinna när de andra drog genom gatorna. Som bara såg sina egna barn när de andra dog av svält. Som i spegeln såg en god människa. När de andra såg den yttersta ondskan. Rastlös och oputsad. Revolutionens roströda själ. Strax under ytan.

Aprilväder på Valön.

Tysta sommarstugor

kurar i snårskogen

och haglet smattrar

mot kapuschongen.
Stillheten följer mig

på stigen ner mot havet

och världen är

äntligen begriplig.
När det försiktigt ljusnar
fast blytunga skyar

släpar över klipporna.
När någon städat strandängen

och lagt all plast

i en prydlig hög.
När jag slutför arbetet

med en manisk iver.
Tills inga konstgjorda färger

längre lyser i strandgräset.
Tills mina händer

är fläckade med olja.

Tills bara de minsta

fragmenten återstår.

Av det förkastade

som var så behövligt.
Av det innehållslösa

som var så betydelsefullt.
Av det tröstlösa.

Har jag förmått

förtröstan.

Vintersol i Ransvik.

Fast serveringen är stängd

och klipporna öde.
Finns en förväntansfull

närvaro i luften.

Bland de kala ekarna på branten

som skimrar i granitgrått.
Över det iskalla vattnet

som böljar i sommarblått.
Sveper skarven förbi

och är redan i nästa årstid.
Stelnar mina fingrar i vinden.

Är Själland försvunnet i diset

och hela världen i upplösning.
Kommer den emot mig

nerför solgatan.

En trevande värme.
En förhoppning om storhet.

En visshet

om att det aldrig

varit viktigare.
Att göra sig tydlig.

Hissa sin flagg.
Bekänna sin färg.

Varenda nyans.
I ditt spektrum.

Vill jag se.

Skarpt vårljus över Sundsby.

Utan att tveka vänder sig svalörten mot solen. Handlöst faller de sista fjolårslöven från ekarna för att ge plats åt nytt liv. Som förtrollad ljuder karpdammen av åkergrodornas parningsläten. I orädd lustfylldhet leker deras glänsande kroppar vid mina fötter.
När jag längs stigen möter en grupp ungdomar med Downs och en av dem fångar min blick. På sitt högljudda och frejdiga vis. Säger han hej. I nästan fullständig förvissning om att tillhöra. Med bara ett litet stänk av att kanske inte räknas. Jag svarar lika glatt men känner stinget i hjärtat. Den smärtsamma ömheten. För det innerligt tillitsfulla. Och ytterligt sårbara.

Nästan mörkt vid Haga kile.

I det kalla diset går mina steg mot udden. Genom den höga vassen där tiden gömmer sig. Under flackande råkor som söker ett träd för natten. Ut till den dolda klåvan där spillrorna av ett fiskarliv ligger spridda. Där jag känner närvaron av någon som gick runt här. Bland små sinnrika anordningar av repstumpar och brädlappar. Där ekan fortfarande stampar hoppfullt i vågorna. Som om propellern satt kvar på den rostiga utombordaren. Som om han vilken dag som helst. Skulle vara tillbaka. Styra ut. Genom gattet.

Ändlös sommar i Stallviken.

Oförklarligt tom är badplatsen

där jag tusen gånger simmat

över den krusade sanden.

En mild sydvind tränger tillbaka hösten

och lockar ut mig i vattnet.

Jag borstar av mig älgflugorna

från den torra skogen

och går genom vågorna över viken.

Det ryker om sandskäddan

som plötsligt skjuter iväg

och en tångräka sprätter under foten.

Trotsigt gungar den ensamma segelbåten

ute vid sin boj och jag minns stormen

som snart ska komma.

Hennes pappas långsmala havskappseglare

som slet sig en natt.

Hon som var skönhet.

Spillrorna av mahogny

därnere bland tången.

Hon som drog och slet i min längtan.

Som aldrig fick veta.

Vad jag ville ha sagt.

Pojken med det tysta hjärtat.

Höstkänning vid Naven.

Vinden dör ut och himlen smälter ihop med Vänerhavet. Vi tar ekan ut till fyren och plockar kantareller i vitmossan. Det duggar lätt när vi sjunker ner i det rykande vattnet och ger namn åt stjärnorna. När månen går upp har vi pratat om nästan allt och det är tyst i universum. Ute bland ytterskären vakar havsörnen över sitt öde och ikväll kan ingen tro att vår ensamma värld är i fara. Vi frågar oss om det ändå inte kommer att klara sig. Om människan ändå inte ska kunna hitta ett sätt. Att prata om allt. Sitta i samma båt. Vakande över sitt öde.

Gråväder över Marstrand.

Regnet hänger i luften och ingen går längs kajen. Fästningen ligger tung över ön och nästan allt är stängt. Vid det stora fönstret i korridorens slut sitter vi ensamma med havet. Medan personalen städar undan vintern pluggar han oregelbundna verb och jag skriver vidare. På historien om mitt liv. Allt är som det ska och med en självklar lätthet befolkar vi tomheten. När dropparna börjar falla går vi iväg utåt fyren för en glimt av horisonten. Så tyst en hel värld. Så långsam. Dyningen över skäret. Så många böjningar. Av verbet vara.

Under vattnet vid Linnéscenen.

Ösregnet smattrar

som ett vattenfall

mot det tunna taket.

Men här inne i dunklet

seglar regnbågsfärgade såpbubblor

försiktigt över folkhavet.

Genom den drömska pelarskogen

gör hon entré.

Bländande vit som en skogsälva

brinner hon av innerlighet

och egensinne.

Med en förhäxande blandning

av skörhet och urkraft

sköljer hennes röst över oss.

Trollbinder oss med sin isande värme.

Bländar oss med ett ljus

vi känner igen

från vår innersta sanning.

Hon vars öppna hjärta

nästan översvämmas

av vårt gensvar.

Hon vars namn är Aurora.

Som frågar oss varför vi dyker i

fast vi vet att vi drunknar.

Hon som gick mitt ibland oss.

Långt långt ut.

I väster.

Fågelholmarna i hård västan.

Det ryker från ettt öppet hav

som brakar in över kusten.
Skummet dallrar i skrevorna

och tumlar bort över klipporna.
Våt sten blänker i motljuset

och tiden är inte längre kännbar.
Som för miljoner år sedan

glöder vårt inre.
Som för tusentals år sedan

smälter vårt kalla skal.
Som om det var nyss

ser vi varandra

för första gången.
Stiger den tilltagande halvmånen

upp i söder.
Hittar vi lä bakom urberget.

Transformerat av hetta

djupt nere.
För att återfödas häruppe

i den kalla vinden.
Längtande

att i vilda känslostormar.
Få fladdra som vi.