Aprilskymning på Risholmen.

Arbetsdagen är slut

i ytterhamnarna

och bara någon enstaka lastbil

passerar förbi.

Den ihåliga staden av containrar

som reser sig mot himlen.
Ledningarna med råolja

som ringlar genom snårskogen.
Brottstyckena av betong
med sina längesedan glömda funktioner.

Medan ljuset bleknar i väster
och ensamma män

står på uddarna och stirrar.

Susar vindkraftverken

envist i vårvinden.

Håller svanen

vars vithet solkats

av det oljiga vattnet

huvudet högt.

Ska vi göra vad vi kan.

För att ge kraft

åt en sargad värld.
Läkning åt en söndrad.

Skönhet

åt skörhet.

Atomvinter vid Donsö. 

Öarna förlorar sina konturer i den mjölkvita yrsnön. Helt ensam bland alla båtbryggorna ligger en gammal eka i tapper väntan på sin vinddrivna kapten. Medan skärgårdsbåten stävar ut genom en tom farled och ingen går av vid Sjumansholmen. Står jag ute på däck i den nollgradiga östanvinden där ejderparen vaksamt simmar undan. Känner jag plötsligt igen fartyget som lagts upp just här i väntan på skrotning. Som likt ett spökskepp ur det förgångna glider förbi i likblek tystnad. Skeppet som kom lastat med det dödligaste av allt. Som vi jagade den där mörka vårnatten när vi just blivit regnbågskrigare och världen var svartvit. Som nu ligger här helt stilla. Likt ett bedrägligt löfte om att faran är över. Men just idag ska det värsta inte hända. Just idag ska vi med livets alla färger. Måla oss varma.

Vid slutet av Hishultsvägen

Hönsen kacklar bakom ladan och trädens kronor vajar sakta i sommarbrisen. Sitter jag under parasollen och ser björkfrön lysa som snöflingor i solen. Seglande till marken på tunna vingar. Knyter du buntar av lavendel och mynta. Hänger dem för att torka. Medan citronfjärilen fladdrar mellan stockrosor och prästkragar. Tänker jag flyktigt på luftens osynliga kraft. Att jag äntligen lyckas göra det som är så svårt. Som jag planerat så länge. Som kräver min absoluta hängivelse och fullständiga närvaro. Absolut. Ingenting.

Snömoln över Sankt Annas skärgård.

Grenarna hänger tunga

och skogen känns lika livlös

som rösena från stenåldern.

Vi försöker tyda spåren i nysnön

och med trevande steg

hitta den försvunna stigen

uppför berget.

Ser himlen klarna en smula

över det stora tysta.

Tittar efter havsörnen

som brukar hålla till häruppe.

Hör det dova mullret från lastbåten

innan den försvinner bakom udden

och tystnaden omger oss.

Som om den aldrig brutits.

Som om vi var ensamma i världen.

Ser vi så långt.

Så ofantligt mycket.

Så underbart lite.

På vägen ner

inte ens våra egna spår.

Var vi kanske aldrig.

Verkligen här.

Vårflod vid Ramhultafallet.

Längre bort längs vägen

fanns en skog på ett berg

som malts till grus.

Men här bland ekarna

kastar sig vattnet

fortfarande ner i sjön.

Bruset är allt som hörs

och inte ens

de lekande barnens skrik

tränger igenom.

Det stänker i mitt ansikte

från den svartglänsande klippväggen

när jag klättrar upp till krönet.

Där det som en gång var en riksgräns

försvinner ner i avgrunden.

Där kvarnhjulen ligger

spräckta i strömfåran.

Där det som betydde så mycket

inte längre har mening.

Där jag fylls av kraft igen.

Av något skört och oansenligt.

Stort och oförstörbart.

Natt över Angel Island.

Turisterna har åkt hem med sista färjan från Sausalito. På de folktomma gatorna som klättrar uppför berget smyger skunkar och prärievargar i dimman från havet. Ser vi fyren på Alcatraz blänka i buktens svarta vatten. Hör vi mistlurens enträgna försök att vyssja oss till sömns. Och ute vid bojarna där pelikanerna dyker så guppar de hemlösa i sina vrakfärdiga båtar. Sjunkande ner i dvala. Ska vi alla drömma. Och lyfta mot himlen.

Juninatt i Rhododendrondalen.

Ljuset släpper bara motvilligt taget om den flyende dagen. Strödda under näsduksträdet ligger kronbladen som hopskrynklade pappersark. Porlar det längs stigen när jag stilla rinner ner genom den blommande skogen. När månen glöder svagt bakom en tunn molnslöja. När mina tankar jagar som fladdermössen mellan träden. Ord för det obeskrivbara. Skriver jag i det ljumma dunklet. Tecknet för ingenting. Uppgår jag i sagan. Om min sanning.

Julafton i Guldlocks zon. 

Som flickan i björnarnas hus äter vi gröt som är varken för kall eller varm. Med regnet hängande i luften tar vi en promenad upp till kraftstationen. Ser gyllenbruna kaskader kasta sig nerför branten. Hör brummandet från turbinerna och går nerströms igen. När det tidiga mörkret sänker sig och Polstjärnan blir synlig i Lilla Björn. Hackar jag ingredienserna till solögat och känner mig tacksam över den här planeten. Som ligger inom livets råmärken. Inom zonen som är döpt efter flickan. Där solen värmer men inte förtär. Där vattnet flödar och inte fryser för alltid. Där vi sätter oss till bords i vårt lånade hem och skålar i mumma. Till tack för den lilla tid. Vi leva här.

Sommarfest i Nordhavn.

I det gamla magasinet

dansar vi i ring.

Brinnande av lust

till en blixtrande utlevelse.

Heta av lågan

som flammar i våra ögon.

Ångande i kvällsbrisen

på kalkbränneriets kaj.

Går jag ut i den svala sensommaren

där små förtroliga grupper

småpratar vid eldarna.

Där himlen glöder svagt

borta över sundet.

Där skelettet av en hamnkran

grubblar över tiden som slocknat.

Där en ensam lanterna

glider förbi in i natten.

Ut över det svarta vattnet.

Går jag på de murkna plankorna

till fyren som blinkar rött.

Ser jag vår strävan

att synas i mörkret.

Att med ett glödande sken

lysa en stund för varandra.

Skördetid vid Lagans strand.

I den tidiga morgonsolen

ligger daggen tung.
Under en klar himmel

där stjärnorna nyss bleknat.
Fladdrar vita fjärilar handlöst

från ena sekunden till nästa.
Glittrar spindelnäten

bland ängens gräs

som galaxer i rumtidens väv.
Ger sig tröskorna ut

för att bärga vad sommaren gav.
Låtsas vi att den inte är över.

Tiden då vi rörde oss långsamt.
Som ljuset

från andra sidan kosmos.
Tycktes allt dröja så länge

fast det gick blixtsnabbt.
Som flodens vatten.

Verkade allt så stilla

fast det rann vidare.
Till kärvar av hågkomster.

Binder vi våra stunder.
Till en annan tid.

Fångar vi våra drömmar.