Stelfrusna händer i Lundagård.

Stormen drar in över Skåneslätten och sjunger i de höga träden. Som löven framför mig på stigen virvlar några studenter förbi och försvinner in i framtiden. Nere under domkyrkan finns bara jag och den tid som varit. Stolta namn som nötts till oläslighet. Hågkomster sedan länge glömda. Går jag runt bland stenkistorna och stannar en stund hos den svarte riddaren. Vars önskan om evigt liv blivit stoft under det blänkande locket. Låter jag ett mynt singla ner i brunnen innan jag lämnar kryptan. Hör jag kanske någon bakom mig. Vårda din önskan om den tid som ska komma men hedra hellre den som är nu. Strax borta. I den bistra vinden.

Stormhult den kortaste dagen. 

Utan brådska går jag längs raden av sekelgamla ekar och frosten ligger kvar på deras fallna löv. Ett streck av sjöfågel flyger utåt över ränderna av skum som tecknas på stormbruna vågor. Går bland stammarna och tänker de längsta tankarna. På allt jag inte mött hos dig ännu. Som jag anar i byarna från väster. I svanarnas vingslag när de drar förbi en kort sekund. I trädens otvungna tystnad. Du som är vind. Jag som är lä. Ser dig komma över stranden långt därborta. Nätt och jämnt synlig. I det stora nästan ingen. I det lilla. Nästan allt.

Vårtecken i Ödeshög.

Från långt borta hörs vägen men annars bara talgoxens hälsning till ljuset. När Ombergs blåskimrande kontur svartnar i solnedgången. När de sista strålarna dröjer kvar ute på fälten. När landskapet sakta slocknar och det förflutnas andar kommer fram ur de livslånga skuggorna. Andas jag stunden. Läser jag de tusenåriga tecknen. Mitt namn på Rökstenen. Löper mina fingrar i runornas sirliga skåror. Ristade för den som dött. Av den som fortfarande levde. Till oss som en gång skulle födas. Av kärlek. Till ljuset.

Sent en kväll på Ocean Front Walk.

Mörkret har sänkt sig över stranden och ett enda ställe håller fortfarande öppet. Utifrån gatan tittar vi in på scenen ihop med en samling härjade själar. Som lockats fram ur sin hemlöshet av den där dödsföraktande rösten. Som minns något viktigt från längesedan. Då när livet bara börjat. Som för ett ögonblick glömmer sig själva och dansar på asfalten till den uppkäftiga hammondorgeln. Som sjunger med i sista låten som om den skrivits för dem. Medan bandet låter kusligt nära originalet och det nästan kunde varit han. Som står där framför mikrofonen i sitt trassliga hår. Som mötte slutet i sin egen svärta. Som trotsigt talar till oss här vid världens ände. Som om han var vår enda vän. The end.

Gul november i Fjärås. 

Försiktigt sipprar bäcken ner mot sjön. Därborta mellan stammarna ruvar landsvägen på en oro och det regnar bara nästan. Bara nästan hör jag jorden andas. Bara nästan har jag glömt världen. Bruset från en enstaka bil. Så hjärtskärande i skogens fuktsvala långsamhet. Så öronbedövande som inte ens rovfågelns skri över sjön. Främmande som tanken på tid. Bekant som känslan av knapphet. Ser jag något illgult vid mina fötter. Som om den ville bli upptäckt. Bryter jag den girigt och blir stående med tanken. Att den just som jag. Försökte bli ett. Med de gulnade löven.

Påskafton vid Ekelund.

Våghalsigt seglar en rovfågel

genom skogens grenverk.
Dröjande lägger sig

skymningen över tystnaden.
Omärkligt växer fläckarna

av barmark på ängen.
När vi lyckas tända

de torra kvistarna.
Dra fram allt vi gallrade.

Stillna i själen.
Ser vi långt in i elden.

Dansar vi som gnistorna

i östanvinden.
Röken mellan stammarna.

Flammorna i ringen.
Blir vi väsen i sagan.

Svepande ner

på kvastar av hassel.
Förjagar vi det onda.

Nerströms på Rönne å.

Nattens regn glittrar på tältduken. När dagen så sakta rinner till. Sköljer tranornas fanfarer högtidligt över fälten. Porlar småfåglarnas morgonsång mellan träden. Trummar hackspetten mot den döda stammen. Som stenarna mot skrovet i forsarna. Nästan ljudlöst. Glider vi genom lummigheten. Nuddar fisken vattenytan. Försvinner änderna under den. Som vi under lövtaket. Burna av strömmen. Upptagna av inget. Varse om alltet. Ännu lite djupare. In i levandet.

Sen oktober i Örnafälla.

Genom den klara höstluften

ser jag allt.
Märker jag minsta ljud och rörelse.

Det dova mullret från ett flygplan

som långsamt vandrar över himlen.
En fisk som bryter den blanka ytan.

Myran som stolt och envist släpar

ett barr uppför stackens sluttning.
Björkarna som tankfullt lutar sig ut.

Skräddarna som rastlöst ilar

över de sirapströga virvlarna.
Grenarna på en strandad trädstam

som masterna på ett vrak.
Och i gräset nere vid strandbrynet.

Den avbrutna fågelvingen.
Medan kråkan kraxar

retfullt över vattnet.
Visst är idag en bra dag att flyga.

Att stiga mot den höga himlen.
Vi som kan.

Hemresa i gränslandet.

I vagnens tysta ensamhet sveper jag genom vårskymningen. Genom mörknande skogar där snön dröjer kvar. Förbi massabruket där de blir till ånga. Mellan det som var mammas värld och det som var pappas. Hinner jag ikapp tiden. Ser jag upp mot fästningen där jag var med honom en dag nära slutet. Vid kanonerna som längesedan tystnat. Där grannfolken stred mot varandra och kungen stupade. Reser jag vidare i stilla förhoppning. Om att min försoningska bli fullständig. Med drottningen som fick ge upp sitt land. Hon vars flicknamn jag tagit till mitt.

Marknad i Tavistock.

Lekande barn springer runt

bland alla som dött för imperiet.

Flaggspel med Union Jack

fladdrar i snålblåsten

medan flitiga församlingsmedlemmar

säljer krimskrams från stånden.

Jag sätter mig

hos de muntra åldringarna

som äter hembakta tårtor

runt campingborden.

Som manas av en man

i färgglad amiralskostym

att våga sig upp i kyrktornet.

Som inte bekymras

av att regnet hänger i luften.

Godmodiga som sina älskade hundar.

Konverserar de i skämtsam ton

med en gammal bekant

som sitter allvarsam och tyst.

Där på den tomma stolen.