Morgonsvalka i Marrakech.

Torget som kokade igår kväll ligger nu nästan öde. Vi dricker starkt kaffe i den dyrbara skuggan medan utmärglade katter stryker längs väggarna. Hettan har inte tagit över ännu och nerför gatan kommer en försiktig bris. Ett bräckligt löfte om nåd. En vitklädd liten man som rabblar något för sig själv. Som känner sig fram med mycket små steg. Hans lågmälda bön om att få vandra fritt. I en värld han inte ser. Som inte har ögon för honom. Som inte har hans svindlande tillit. Till människans storhet. Hennes hjärtas värme. Som aldrig blundar.

Nattsånger nedanför Stigbergsåsen.

Utanför gatlampornas räckhåll rycker de tämjda träden i sina rötter. Nynnar den vilda skogens andar trösterikt. Uppgår jag i parkens skuggor. Viskar den osynliga isen på dammarna. Blandas tystnade sånger med de ännu ohörda. Rör sig ingenting där vi trängdes i regnet. Ropar vattenfåglar ängsligt i mörkret. Finns flera varanden samtidigt. Är ingenting en motsägelse. Blir jag lycklig av saknaden. Har ingenting gått förlorat. Är vi allt vi nånsin var. Allt vi kommer att bli. Allt vi kunde ha varit. Allt vi givit röst.

Tunn atmosfär över Læsø.

Vårsolen hettar genom kabinfönstret. På glittret långt därnere vandrar en oljetanker i godan ro. Medan tiden går. Skockas molnen över fastlandet. Känner vi luftgropen i magen.
Hanterar vi oron för planeten. Flyger vi vidare. Som om ingenting höll på att hända.

Vinterskymning vid Skrivareklippan, del 2.

I det fallande mörkret kraxar råkorna in över hamnen och sätter sig i rader på taken. Blinkar fyrarna allt starkare över det tomma havet. Ser jag ingen komma ut på piren. Ingen gå längs stranden. Ingen visa sig. Allt hända. Ensam med mig själv skriver jag historien om det osedda. Referatet av det osagda. Berättelsen om det som sker i tysthet. Strax utanför lampans sken. Blir jag tydlig. Ser jag min sanning. Antecknar jag de stora orden. Utanför parentesen. Suddas. Världen ut.

Blickstilla i Skinteboviken.

Som om naturen tagit ett djupt andetag. Finns inte en krusning på havet som nyss var i uppror. Hörs bara skriet från en mås över sundet. Tänker jag nästan ingenting alls. Fylls mina lungor av vad som nyss var vind. Driver jag utan styrfart. Genom det grunda vattnet. Ser jag världen blottlagd. En svag ängslan på ytan. Ett stort lugn på bottnen. Över sanden som nyss var berg. Rör sig ingenting. Som nyss var allt. Står jag stum. Som nyss var ord.

Vid slutet av Hishultsvägen

Hönsen kacklar bakom ladan och trädens kronor vajar sakta i sommarbrisen. Sitter jag under parasollen och ser björkfrön lysa som snöflingor i solen. Seglande till marken på tunna vingar. Knyter du buntar av lavendel och mynta. Hänger dem för att torka. Medan citronfjärilen fladdrar mellan stockrosor och prästkragar. Tänker jag flyktigt på luftens osynliga kraft. Att jag äntligen lyckas göra det som är så svårt. Som jag planerat så länge. Som kräver min absoluta hängivelse och fullständiga närvaro. Absolut. Ingenting.

Klimatförändring vid Kullaberg.

Nästan kroppstempererad är den kantrande sydvinden. När vinterekarna törstar på sluttningarna och hällkaren är glödtorra. När värmeböljan sköljer över oss. Drar det ensamma seglet förbi genom sundet medan ett oväder växer över ett smältande fastland. Väntar vi på förlösningen som aldrig kommer. Förändringen som måste till. När världen står på ända. Ska hoppet inte rinna ur oss. Ska vi vända vanmakt till fullmakt. Frustration till aktion.

Mildväder i skogens hjärta.

Dagens sista sol

stryker sig längs våra kinder

och bortanför träden hörs havet andas.

I skogens innersta

är en spindel uppkrupen

på min ena känga.

Plötsligt en morgon

hade jag svepts iväg

genom nattens vindlingar

till en plats utan namn.

Du ropade till mig

men hela tiden glömde jag dina ord.

Du ropade till skogen

men kunde inte mer än hoppas.

Du ropade till dem som gått före

men räknade bara med dig själv.

Tills jag tagit mig hela vägen tillbaka.

Tills mitt öga svarade

och vi föddes igen.

Dinglande i en skör tråd.

Allas våra hjärtan.

Kalven vid sommarlovets slut. 

Solen lyser ner mellan höga ovädersmoln. Ett ensamt segel vandrar längs horisonten och det regnar över Kungen. Jag tittar bland små uppspolade fragment under nyponbuskens vita rosor. Sätter mig på stenen där vi vilade en kväll som denna innan flytten tillbaka till stan. Där jag byggde en pyramid som ligger vid mina fötter nu. Där jag ser honom sitta i sin högtidliga kostym och titta utåt med lång blick. Han som jag är skyldig allt men ändå inget. Han som firade sin födelse med överdådiga kräftkalas. Som byggde oss ett rike men lämnade mig med drottningen. Som dolde sig själv men visade mig havet. En kväll som denna.

Söndagsliv i El Raval.

När novembersolen nästan värmer. När vi plöjer genom bokmarknadens mangaserier och spanska klassiker. Rasslar barbröstade skejtare över torgets stenläggning. Blandas djupt därinne i de trånga grändernas skuggor. Härjade existenser med välbärgade. Design med graffiti. Barnens lekröster med min egen inre. Under raderna av plataner. Köper vi portugisiska bakelser. Smälter våra tapas på tungan. Smyger vi på hängivelsen. Önskar vi oss all tid i världen. Att älska livet.