Det klarnar över Femörehuvud.

Gammal dyning rullar in och dör tvärt mot klipporna. Mistklockan har tystnat för alltid och fyrvaktarns långa tankar är skingrade för vinden. Nere i skrevan ett vissnat minnesaltare. Kanonerna i skogen förstummade inför striden som aldrig blev av. I de atombombsäkra rummen leker spökena kalla krigslekar. Regnet drar bort över havet och de stålgrå skyarna skingras. Solen hittar ner till våra ansikten och vi känner den tydligt. Värmen mellan oss. De ännu levande.

Fredad stund i Prenzlauer Berg.

Solen når knappt ner

genom de höga trädens grenverk.
Till den hemlösa kvinnan

som sover obekymrat

i sitt avskilda hörn.
Som är vårt enda sällskap härinne

på den undangömda

och halvt igenvuxna kyrogården.
Bland fallfärdiga gravmonument

pepprade med kulhål.

Som om det gick

att dö två gånger.
Som om slutstriden

nyss hade stått.

Som om såren aldrig

kan läkas helt.
Tänker jag på

att i en stad av krigsmonument.
Finns det inget över offren

för det särskilda kriget.
Som fördes mot kvinnorna.

Som inte var fredade

ens när freden kom.
Som ofta dog

två gånger.

Höstdagjämning vid Saltkällan.

Tunga regnmoln

stryker över bohusgraniten.
Rodnande släpper

alléns höga träd sin klädnad.
Ute på åkern

har solrosorna sloknat

men ännu en stund

lyser raderna av sommarblommor.
I hjärtats alla färger.

Har vi målat varandra genom åren.
Plockar jag din bukett.

I sprakande förväntan.
Klipper jag de spröda stjälkarna.

Har jag samlat ett helt fång.
Smakar jag ett syrligt hallon

som längtade att mogna.
I djärv tillit.

Landar bina

otympligt på kronbladen.
Fyller jag vatten i spannen.

Ska vi låta vingarna bära.
Kinderna fuktas.

Munnen vattnas.
I strålarna som bryter igenom.

Dricka nektar.

Stelfrusna händer i Lundagård.

Stormen drar in över Skåneslätten och sjunger i de höga träden. Som löven framför mig på stigen virvlar några studenter förbi och försvinner in i framtiden. Nere under domkyrkan finns bara jag och den tid som varit. Stolta namn som nötts till oläslighet. Hågkomster sedan länge glömda. Går jag runt bland stenkistorna och stannar en stund hos den svarte riddaren. Vars önskan om evigt liv blivit stoft under det blänkande locket. Låter jag ett mynt singla ner i brunnen innan jag lämnar kryptan. Hör jag kanske någon bakom mig. Vårda din önskan om den tid som ska komma men hedra hellre den som är nu. Strax borta. I den bistra vinden.

Juleljus vid Storeskog. När blänkande vågor möts över den smala landtungan ut till udden. När strandrågen darrar i den hårda brisen. Får jag av det återvända ljuset ett sällskap. Av havet en bit ek som är rundad och blekt. Ser jag en svan nudda vågtopparna och landa på solgatan. Hör jag min själ ropa. Längs ränderna av skum. Till Basho min frände i den brusande tiden. Som om han satt här på stenen bredvid. Han som såg det eviga sitta intill det förgängliga. Kejsaren av ingenting. Skalden av närvaro. Mästaren av haiku. Ett brinnande ljus.

Aftonrodnad vid Ångbåtsgrundet.

Nästan omärkligt. Är vattnet på väg att ta tillbaka den torrlagda havsbottnen. Fladdrar några ljus till liv bland fartygen ute på redden. Kommer in över det stilla vattnet varma läten från måsar som möts någonstans bland ytterskären. Skäller rådjuren inifrån skogen och det dröjande ljuset blänker i fuktig sand. Tänds den första stjärnan och i stunden finns en tillförsikt som inte släcks med det fallande mörkret. Hit tog vi oss. Hit nådde inte världens smärta. Hit ska vi alltid återvända. Även då. När klippan plötsligt kommer upp ur djupet. När havet tar tillbaka oss. När vi som en krusning. Sköljer in och nuddar sanden. Nästan omärkligt.

Det spricker upp över Trädgårdsföreningen. 

Slagregnet slutar tvärt och ovädersmolnen rodnar i solnedgången. Måsarna sveper över en gråsprängd publik som tålmodigt stirrar mot den tomma scenen. När han slutligen sjunger de första raderna blir jag orolig att tiden redan vunnit. Men så visar han klorna och ger röst åt livets envishet. När det inte längre är ljust men ändå inte mörkt. När det inte längre är tidigt men ännu inte för sent. När vi kan alla orden men hör dem för första gången. När ute i den kalla fjärran. Månen går upp. And a wildcat did growl.

Mjukt regn över Sankt Olofs källa.

Varsamt och dröjande

rör sig stora vinbergssnäckor

genom det blöta gräset.
Går vi längs pilgrimsleden

in i dunklet under träden.
Faller tunga droppar

ner på vattenspegeln.
Sköljerjag händerna

i den uråldriga källans

bottenlöshet.
Som folk gjort

i mer än tusen år.
Offrat och hoppats.

Lämnar jag något

av mig själv.
Får jag något tillbaka.

Är vattnet lika klart.
Skönhet lika enkelt.

Som ringarna på ytan.
Sprider jag mig.

Dör jag bort.
Föds jag igen.

Som livet.
Ger jag

av min kärlek.
Hoppas jag

på gensvar.

Torka vid Hassi Elbyed.

En beslöjad flicka fyller några slitna plastdunkar i bevattningskanalen som fortsätter in bland oasens palmer. Vi går under omogna dadlar medan småpojkar från byn försöker sälja billiga fossilhalsband. Små fördämningar i cementfåran styr det svaga flödet till odlingslotterna enligt en noga uträknad tidtabell. Droppe för droppe. Urholkar svetten hungern. Hoppet misströstan. Livet döden. Tillbaka under duschen vid poolen. Stänger jag kranen snabbt. Fylld av vördnad. I ett hav av sand.

Framtidsfredag på Jorden.

Ur ett skadat hjärta talar jag till midnatten med sjunkande ord. Har vi kommit till en punkt av återvändo. Flyr vi till en plats av blint hopp. Ser vi inte skogen för fällda träd. Vår egen nakenhet. Skyler vi med slöjor av silver. Täcker vi med plåtar av guld. Vår tunna hud. Rullande som månen i ängens dagg. Dansande som älvorna. Ett ögonblick osårbar. Ett ögonblick skyddslös. Låter jag skyfallen skölja bort. Smaken av kallt stål. Andas jag in försiktigt. En skadad himmel.