Lång tystnad i Sjaunja.

Storforsens brus är det enda som hörs. När regnet kommer från ingenstans och försvinner lika snabbt. När renarna betraktar oss vaksamt från snöfläckarna. När fjällabben tystnat efter sitt anfall mot oss inkräktare. Här i det folktomma landet av sten, ljus och vatten. Där det ömtåliga livet blommar upp för en kort liten stund. Går stigen vidare utan ord. Över moränen som varit bergens toppar. Nerslipade av isen och eonerna. Hör vi uppe på högslätten. Oss själva allt tydligare. Våra egna vingslag. Vår korta lilla tid.

Senvinterskymning vid Kullaberg.

Ner i ett hav av ljus

sjunker solen.

Det mörknar redan

i bokskogarna

på norra sluttningen

och alla är på väg tillbaka.

Som för att avhandla en ödesfråga

har sångsvanarna samlats

ute på fältet.

När vi trevar oss

nerför den branta stigen

över trädens nakna rötter

ännu halare av frosten.

Passerar genom öppningen.

Tränger oss in i gångarna

mellan glatta väggar.

Hör andetagen från vattnet

den pulserande tystnaden

från stenarnas inre.

Kommer tanken till mig

att vad fysiken kallar

död materia.

Tillskriver den också.

En levande kraft.

Vinter i sagolandet.

Låga moln strandar sitt iskalla regn på urberget. Småfolket stryker längs gärsgårdarna och viskar om trollet som kommer brakande genom skogen. Älvorna skyndar sig att dansa ännu en stund och djurens andar stiger sakta upp bland träden. Från ingenstans kommer strålkastarna som snabbt sveper över allt det ömtåliga. Haren fryser till is och trollet håller för sina ögon. Skogsfén svävar vid den orörliga kroppen och stryker med handen över pälsen. Vi måste förlåta. Dem som inte kan se. Vad som inte glimmar.

Fågelholmarna i hård västan.

Det ryker från ettt öppet hav

som brakar in över kusten.
Skummet dallrar i skrevorna

och tumlar bort över klipporna.
Våt sten blänker i motljuset

och tiden är inte längre kännbar.
Som för miljoner år sedan

glöder vårt inre.
Som för tusentals år sedan

smälter vårt kalla skal.
Som om det var nyss

ser vi varandra

för första gången.
Stiger den tilltagande halvmånen

upp i söder.
Hittar vi lä bakom urberget.

Transformerat av hetta

djupt nere.
För att återfödas häruppe

i den kalla vinden.
Längtande

att i vilda känslostormar.
Få fladdra som vi.

Dimma vid The Rill.

Nätt och jämnt kan vi urskilja

skummet från vågorna långt därnere.

Brytande lika oupphörligt

som måsarnas skrin.

Rullande in över alla skepp

som blivit vrak.

Över de spanska silvermynten

som ligger strödda på bottnen.

In bland de svarta stenblocken

lika obönhörligt som klipporna vittrar.

Hävande sig upp mot branterna

som glupska sjöodjur.

Medan havstrutarna seglar förbi

längs med klippkanten

som förlista sjömäns själar.

Glömmer vi tidens gång.

Minns vi födelsen

ur det första havet.

Blir vi kvar tills solen

känns genom molnen

och vi ser klarare.

Levande som någonsin.

Betalande vår lycka med kärlek.

Hämtad från djupet.

Fredad stund i Prenzlauer Berg.

Solen når knappt ner

genom de höga trädens grenverk.
Till den hemlösa kvinnan

som sover obekymrat

i sitt avskilda hörn.
Som är vårt enda sällskap härinne

på den undangömda

och halvt igenvuxna kyrogården.
Bland fallfärdiga gravmonument

pepprade med kulhål.

Som om det gick

att dö två gånger.
Som om slutstriden

nyss hade stått.

Som om såren aldrig

kan läkas helt.
Tänker jag på

att i en stad av krigsmonument.
Finns det inget över offren

för det särskilda kriget.
Som fördes mot kvinnorna.

Som inte var fredade

ens när freden kom.
Som ofta dog

två gånger.

Sommarbröllop i Buskhyttan.

Längst in i viken ligger sågverket

öde sedan länge.
Havsörnen landar i en trädtopp

och ovädret stillnar.
När solen bryter igenom

säger brudparet ja.
Till varandras ljus och skugga.

Till det oförutsägbara växandet.
Till alla vännerna

och deras kärleksgåvor.
Vårdträden som väntar

på att få komma i jorden.
Sörmlandsäpplet

och Göteborgsdiamanten

som ska rota sig i samma mylla.
Blomma ut.

Bära frukt.
Fälla löv.

Gro på nytt.
Ut mellan springorna i ladan.

Ljuder rockabillymusiken.
Sipprar ljuset ut i sommarnatten.

Tills det korta mörkret passerat.
Lysmasken i gräset brunnit ut.

Och på himlen över Östersjön.
Ljuset spirar igen.

Hönö Klåva efter vintern.

Havet bär med sig en kylig vind

men glittrar förtroligt

mellan utskären.

Fyrarna vakar över tomma farleder

men måsarnas skrin

bryter tystnaden.

En ejder av betong

som övervintrat på kajen

har fått sällskap igen

av sina levande förebilder.

Hos fiskhandlaren

är skreisäsongen snart över

och i vadbinderiet lagas nät

för öppen dörr.

Möblerna på uteserveringen

sträcker försiktigt på sig

i det bleka ljuset

och in över den ödsliga skärgården

smyger en tyst förväntan.

Vi som befolkade den karga graniten.

Som hukade genom kärvheten.

Vänder ansiktet mot ljuset.

Känner doften av liv.

Skriver vårt hopp i sten.

Med de minsta tecknen.

Torka vid Hassi Elbyed.

En beslöjad flicka fyller några slitna plastdunkar i bevattningskanalen som fortsätter in bland oasens palmer. Vi går under omogna dadlar medan småpojkar från byn försöker sälja billiga fossilhalsband. Små fördämningar i cementfåran styr det svaga flödet till odlingslotterna enligt en noga uträknad tidtabell. Droppe för droppe. Urholkar svetten hungern. Hoppet misströstan. Livet döden. Tillbaka under duschen vid poolen. Stänger jag kranen snabbt. Fylld av vördnad. I ett hav av sand.

Fri utsikt från Louisiana.

En torr kvällsvind jagar genom den världsvana trädgården. Genom oformliga skulpturer av brons. Genom ekrarna på rullstolen. Där den gamle parkerats av vännen som fortfarande kan gå. Nästan orörlig bland alla upptäckare som inte ser honom. Tittar han ut över sundet med den där blicken som redan sett allt. Som ser världen från andra sidan livet. Som ser utan att fästa sig vid något. Som bara tillfälligt dröjer kvar vid den unga kvinnan som korsar hans synfält. Som om allt av betydelse redan hänt. Som om inga frågor längre väntade på svar. Inte ens ifall det var rätt stig. Den där som verkade så viktig. Att välja.