Vårkänsla vid Lagaoset.

Med vulkanisk kraft skjuter floden ut i havet och skogens jordbruna vatten färgar vågorna. Mina steg sjunker ner genom den flyende sanden som vilar lätt på snön. Det stormfällda trädet ligger uppspolat som en strandad val och sträcker sig mot horisonten. Mörkret faller och ännu ett isdygn väntar oss. Men ovanför snömolnen dröjer sig ett blekblått skimmer kvar. In i det längsta. Som känslan i drömmen. Som sötman i sältan. Som vi. Hos varandra.

Skymningspromenad vid Djurgårdarna.

Det nyss fallna regnet porlar bland boklöven i rännstenen. Pingvinerna står håglösa under lysrören i fågelhuset och ingen ser på när getterna får mat. I dammen simmar sälarna sina enformiga rundor men stannar ibland och vädrar i den friska vinden från havet. Älgarna tar obekymrat för sig av höet men dovhjortarna tittar uppmärksamt på mig som om jag hade ett budskap till dem. En blek sol tittar fram precis innan den försvinner bakom molnen som varslar om snö. Ett kärlekspar lutar sig mot varandra på sin väg bort genom löftena. Sätter mig på bänken och andas in den kyliga luften. Känner inte stängslet runt mig. Djupt därinne. Är ni fria.

Skräcksyner på Imperial War Museum.

I duggregnet följer vi strömmen av skolbarn förbi slagskeppskanonerna. In i dödens arkiv där vi redan kan namnen på kamikazeflygplan och stridsvagnar. Står vi stumma framför de förintades skor. Ser den lilla flickan stirra på högarna av dockor och fängslas av filmen där en tysk stad blir till aska. Ser mig själv försöka förklara. Mig själv stupa vid skyttegraven. Falla ner i massgraven. Dö den okände soldatens död. Ser i vitögat. Det svarta ansiktet i mörkret. Det blanka uttryckslösa. Ser den lilla pojken imponeras av bomben. Bepansra sig mot mjukheten. Hårdna i striden. Bli till ånga. Vad var ditt namn. Little boy.

Ett ljust regn över Place Pigalle.

Lystet drar jag in röken från de rostade kastanjerna och passerar de luggslitna butikerna längs Boulevard de Clichy som säljer förlovningsringar och billig njutning. Det är glest mellan turisterna och bistra inkastare försöker dra in mig bakom draperierna. Men jag går upp på berget. Ovanför alla ljusgrå fasader som lyser så oförklarligt starkt i skymningsljuset. Precis som de gjorde den där gången jag förälskades i henne. Vid den vita kyrkan som ruvar på hennes hemlighet. Det bultande hjärtat. Som inte låter någon åka härifrån. Utan att lämna en bit av sitt.

Kulen juldag på landet.

Stormen har dragit bort och skogen sover igen. Den ensamma kantarellen lyser bland löven i halvmörkret. Mot förmodan lyckas han få fyr på de fuktiga grenarna och vi värmer oss runt brasan. En svärm av råkor kraxar på avstånd och jag frågar vad vi önskar oss av året som ska komma. Han funderar en stund medan det knäpper försynt från lågorna och mörkret snabbt faller på. Ha det gott. Svarar han med lugn röst och lägger på en gren till. Länge efteråt ser vi det rödaktiga skenet. Från glöden därute.

Höstkänning vid Naven.

Vinden dör ut och himlen smälter ihop med Vänerhavet. Vi tar ekan ut till fyren och plockar kantareller i vitmossan. Det duggar lätt när vi sjunker ner i det rykande vattnet och ger namn åt stjärnorna. När månen går upp har vi pratat om nästan allt och det är tyst i universum. Ute bland ytterskären vakar havsörnen över sitt öde och ikväll kan ingen tro att vår ensamma värld är i fara. Vi frågar oss om det ändå inte kommer att klara sig. Om människan ändå inte ska kunna hitta ett sätt. Att prata om allt. Sitta i samma båt. Vakande över sitt öde.

Vinterskugga i Hovs Hallar.

Uppe bland träden vid klippbranten

håller hösten på att tappa fotfästet.
Men här nere vid stranden

är tiden ingen angelägenhet.

Blytunga snömoln drar in från havet

som de alltid gjort.
Och jag slår mig försiktigt ner.

Hos dem som gått före mig här.
Hos gärdsmygen som slinker fram

ur varats trånga tomrum.
Hos stenfolket

som med gastkramande tålmodighet

inväntar en avlägsen istid.

Som schackpjäser jag i tankarna flyttar.
Går jag med kungen utåt vattnet.

När skymningen kommer snabbt

och det isar i själen.
Halkar jag och står på näsan.

Ligger jag bland blocken

med blodet rinnande från pannan.
Kommer en skugga över mig.

På det draget

blev du inte matt.
De dödas dag var igår.

Vi ses en annan gång.

Tiden rinner genom Axelstorps skogar.

Det klarnar uppe på åsen

och molntäcket vandrar

bort över inlandet.
Nygödslade åkrar fyller havsvinden

med den oblyga lukten av återfödelse.
Bäcken skär allt djupare ner i berget

och på de motvilligt multnande boklöven

kanar jag ner i ravinen.
Här i trakten av den gamla ättestupan.

Alldeles efter sista köldknäppen.
Just innan vitsipporna.

Knoppsprickningen.

Forsärlans återkomst.
Precis när själen tar sats.

Rör sig mellan träden.
Han som levde allt längre.

Kände allt djupare.
Förundrades allt oftare.

Älskade.
Allt.

Mer.

Middagshetta någonstans i Marocko.

Vi Iämnar kasbahn i en gammal sandfärgad diesel och dundrar iväg genom det dammiga diset. Förbi halvfärdiga betonghus utslängda i den torra ödsligheten med armeringsjärnen spretande mot en skoningslös sol. Förbi små högar av sopor som lämnats på uttorkade flodbäddar och kanske aldrig ska spolas bort. Förbi tålmodiga gestalter långt ute i det skugglösa landskapet. Som vakar över sina getter. Binder sädesaxen i kärvar. Stirrar tiden i vitögat. Så långt från havets svalka. Försöker jag se med deras ögon. Hettan som min vän.

Ändlös sommar i Stallviken.

Oförklarligt tom är badplatsen

där jag tusen gånger simmat

över den krusade sanden.

En mild sydvind tränger tillbaka hösten

och lockar ut mig i vattnet.

Jag borstar av mig älgflugorna

från den torra skogen

och går genom vågorna över viken.

Det ryker om sandskäddan

som plötsligt skjuter iväg

och en tångräka sprätter under foten.

Trotsigt gungar den ensamma segelbåten

ute vid sin boj och jag minns stormen

som snart ska komma.

Hennes pappas långsmala havskappseglare

som slet sig en natt.

Hon som var skönhet.

Spillrorna av mahogny

därnere bland tången.

Hon som drog och slet i min längtan.

Som aldrig fick veta.

Vad jag ville ha sagt.

Pojken med det tysta hjärtat.