Vårflod vid Ramhultafallet.

Längre bort längs vägen

fanns en skog på ett berg

som malts till grus.

Men här bland ekarna

kastar sig vattnet

fortfarande ner i sjön.

Bruset är allt som hörs

och inte ens

de lekande barnens skrik

tränger igenom.

Det stänker i mitt ansikte

från den svartglänsande klippväggen

när jag klättrar upp till krönet.

Där det som en gång var en riksgräns

försvinner ner i avgrunden.

Där kvarnhjulen ligger

spräckta i strömfåran.

Där det som betydde så mycket

inte längre har mening.

Där jag fylls av kraft igen.

Av något skört och oansenligt.

Stort och oförstörbart.

Värmebölja på Hannabadsjön.

Kanoten skjuter fram över den blanka ytan medan skräddarna väver in oss i sina irrande mönster. Vi gör små strandhugg och du plockar pors för att krydda brännvinet. Vita näckrosor till att smycka bordet. Gula till att lysa upp natten. Glider vi med strömmen genom den trånga kanalen. Med fingrarna i det ljumma vattnet. Känner jag den sötsträva doften av vass medan stora blad skrapar mjukt mot bottnen. Deras stjälkar som ådror av liv bland allt som förmultnar. När solstrimmorna spelar över dina bara axlar. Vill jag hålla oss kvar här. Mellan det som var och det som blir. Sätter jag ner paddeln och spjärnar emot.

Med Bohuslän in i stormen.

Ångande förbi containerhamnen där kranarna lossar utan uppehåll. Ser vi blinkande truckar irra som eldflugor. Bärande allt vi ville ha. Passerar vi oljehamnen där undergången lossas. Medan bränningarna flammar upp över grynnorna och inga sjöfåglar syns till. Flämtar fyrarna. Faller natten. Svartnar djupet. Löser regnet upp öarnas konturer. Skymtar jag mellan regnridåerna långt därute. Ett stort skepp komma i rasande fart genom den sköra verkligheten. Som den flygande holländaren. Dömd att segla de sju haven till den yttersta dagen. Efter att ha sprängt förtöjningarna. Trotsat alla makter. Kapat våra själar. I begäret efter mer.

Fredad stund i Prenzlauer Berg.

Solen når knappt ner

genom de höga trädens grenverk.
Till den hemlösa kvinnan

som sover obekymrat

i sitt avskilda hörn.
Som är vårt enda sällskap härinne

på den undangömda

och halvt igenvuxna kyrogården.
Bland fallfärdiga gravmonument

pepprade med kulhål.

Som om det gick

att dö två gånger.
Som om slutstriden

nyss hade stått.

Som om såren aldrig

kan läkas helt.
Tänker jag på

att i en stad av krigsmonument.
Finns det inget över offren

för det särskilda kriget.
Som fördes mot kvinnorna.

Som inte var fredade

ens när freden kom.
Som ofta dog

två gånger.

Det mörknar över Svarts Både.

Stormen har dött ut

och det är nästan bleke.
Holmarna badar i ett bländande ljus

och förväntansfulla små läten

kommer från sjöfåglar

långt därute på tidens ocean.
Den kortaste dagen har passerat

och solen skulle synts

lite längre än igår.
Om det inte varit för molnryggen

som växer över horisonten.
Som närmar sig ytterskären

med överrsakande svärta.
Som redan döljer

den bortersta udden

med sina första dimslöjor.
Sträcker sig mot solskivan

som en förebådan om Ragnarök.
Förtär elden

som askans osaliga ande.
Kastar en fuktkall skugga över världen.

Där vi packar ihop och går vidare

genom vad som än ska komma.
Med livet under vingarna.

Med minnet av en lust.
Med en föraning om återfödelse.

Pyrande djupast inne.

Säsongsslut i La Vila Olímpica del Poblenou.

Medan containerfartygen balanserar som lindansare på horisonten. Torkar nattens skyfall sakta upp i den småkalla vinden. Festar vi sorglöst på grillade sardiner. Försöker en strandförsäljare pracka på oss billiga smycken. Låtsas jag att serveringarna ute i sanden inte snart ska packas ihop. Att vi ska kunna hålla fast vid den här stunden. Som vi gjort med vår vänskap. När åren rullat in och sjunkit tillbaka igen. Barnen vuxit upp och livet djupnat. De glittrande fynden i vattenbrynet. Blivit allt mer dyrbara.

Semesterstund vid Nya Varvet.

Längs strandpromenaden strosar kärleksparen. Skriker måsarna. Plingar cyklisterna. Viker jag av uppför berget och hittar en undangömd skogsstig där kvällssolen lyser in mellan träden. Genom lövverket hörs bullret från en lastbåt. Slamret från containerhamnen. Råkar jag på en gammal skyttegrav där soldaterna lekte krig. Och i en glänta längre upp. En klunga skrotfärdiga husvagnar där några brokigt klädda människor talar tyst bland lump och bråte. Vi stirrar på varandra och jag har inga andra ord än hej. Tillbaka nere vid vattnet ser jag en av dem stå. Lutad mot räcket tittar han utåt havet. Med lång sorgsen blick. Mitt i sin kamp. Mitt bland oss andra. Som leker fred.

Kreuzkölln efter regnet.

Medan åskan drar vidare

droppar skyfallet från träden.

Passerar vi förundrat

genom middagsbjudningen

som flyttat ut på trottoaren.
Som om känslan av frihet

var viktigare än avgränsningar.
Jagar svalorna nerför allén.

Rinner vi vidare

som kanalen.
In på ölstället

där vi ber om

att få dela bord.
Där det unga paret svarar

att vi aldrig behöver fråga.

I välviljans huvudstad

som var förtryckets.

I öppenhetens land

som var förföljelsens.
Har resan till kärlek

gått genom hat.
Måtte vi andra.

Hitta en genväg.

Midnattssol över Tindhólmur.

Ljuset fortsätter envist att bryta fram. Fast regnmolnen strandar tungt på topparna. Fast kvällen åldras obönhörligt. Fast lunnefåglarnas ensliga klippö slukas av tidens glömska. Andas dyningen en stilla sorglöshet. Stretar tärnan vidare i den västliga motvinden. Börjar fyren att pulsera på den yttersta udden. Medan årmiljonerna följer på varann och maler ner de stupande branterna till sand. Medan vi finner en stunds ovärderlighet nere vid vattnet. Ser vi långt in i nattens själ. Dit inget mörker når. Bara skuggor av ljus.

Juleljus vid Storeskog. När blänkande vågor möts över den smala landtungan ut till udden. När strandrågen darrar i den hårda brisen. Får jag av det återvända ljuset ett sällskap. Av havet en bit ek som är rundad och blekt. Ser jag en svan nudda vågtopparna och landa på solgatan. Hör jag min själ ropa. Längs ränderna av skum. Till Basho min frände i den brusande tiden. Som om han satt här på stenen bredvid. Han som såg det eviga sitta intill det förgängliga. Kejsaren av ingenting. Skalden av närvaro. Mästaren av haiku. Ett brinnande ljus.