Genom Lunds lasarett en vårvind.

Stilla i sängen. Benet som alltid velat springa. Fixerat av en stålskena. Barnet som alltid velat rörelse. Orörlig i sin vånda. Äventyraren som alltid velat upptäcka. Orubblig i sin styrka. Hans breda hand där droppet går in. Som alltid. Gripande om framtiden.

Säsongsslut i La Vila Olímpica del Poblenou.

Medan containerfartygen balanserar som lindansare på horisonten. Torkar nattens skyfall sakta upp i den småkalla vinden. Festar vi sorglöst på grillade sardiner. Försöker en strandförsäljare pracka på oss billiga smycken. Låtsas jag att serveringarna ute i sanden inte snart ska packas ihop. Att vi ska kunna hålla fast vid den här stunden. Som vi gjort med vår vänskap. När åren rullat in och sjunkit tillbaka igen. Barnen vuxit upp och livet djupnat. De glittrande fynden i vattenbrynet. Blivit allt mer dyrbara.

Skymningspromenad vid Djurgårdarna.

Det nyss fallna regnet porlar bland boklöven i rännstenen. Pingvinerna står håglösa under lysrören i fågelhuset och ingen ser på när getterna får mat. I dammen simmar sälarna sina enformiga rundor men stannar ibland och vädrar i den friska vinden från havet. Älgarna tar obekymrat för sig av höet men dovhjortarna tittar uppmärksamt på mig som om jag hade ett budskap till dem. En blek sol tittar fram precis innan den försvinner bakom molnen som varslar om snö. Ett kärlekspar lutar sig mot varandra på sin väg bort genom löftena. Sätter mig på bänken och andas in den kyliga luften. Känner inte stängslet runt mig. Djupt därinne. Är ni fria.

Kvällsvind i Borghamn.

Den väldiga insjöns vågor

kommer in över piren

med havets kraft.

En brokig skara båtar

rycker modstulet i sina tampar

och några turister letar förgäves

efter någon att fråga.

I förgätna travar

ligger polerade block

av kalksten och marmor.

Spruckna och brutna.

Vassa fragment

av ett strävsamt förflutet.

Skärvor av det en gång tilltänkta.

Som ett grusat romarrike.

Som tomrummen i berget.

Är denna plats fylld av något

som inte längre har form.

Glömd av tiden

men ändå så märkt av den.

Förlikad med sin tysta ängslan.

Skygg men sällskapssjuk.

Följer den efter mig

ut på nocken.

Genius loci.

Platsens själ.

Framtidsfredag på Jorden.

Ur ett skadat hjärta talar jag till midnatten med sjunkande ord. Har vi kommit till en punkt av återvändo. Flyr vi till en plats av blint hopp. Ser vi inte skogen för fällda träd. Vår egen nakenhet. Skyler vi med slöjor av silver. Täcker vi med plåtar av guld. Vår tunna hud. Rullande som månen i ängens dagg. Dansande som älvorna. Ett ögonblick osårbar. Ett ögonblick skyddslös. Låter jag skyfallen skölja bort. Smaken av kallt stål. Andas jag in försiktigt. En skadad himmel.

Kvällning i Maghrib.

De sista strålarna skär genom tunga ovädersmoln i landet där solen går ner. Fångad av bygatans myller tar jag en klunk av mitt söta myntate och märker inte pojken förrän han står där framför mig. Med sitt egendomligt avlånga huvud och sin lätt skelande blick. Med sina klara ögon som utan ansträngning ser rakt in i mig. Med en mogen värdighet som inte förbereder mig på den vädjande handen. Plötsligt är vi förbundna och med hjärtat som han öppnat ger jag det största mynt jag har. Till en liten bit mat. Till all världens sårbarhet. Till alla små själar. Som lyser i mörkret.

Tegneby i det spirande ljuset.

Som passionerade älskare

virvlar vråkarna runt varandra

högt ovanför världen.

En frisk vind drar in från söder

och molnskuggorna

jagar över fälten.

Nyvakna bin samlar pollen

från sälg och vitsippa.

Från honungsgårdens veranda

ser jag långt och länge.

Som från själens kommandobrygga.

Lägger jag en kurs

över djuphavsgravarna.

Som en världsomseglare i passaden.

Överlämnar jag mig

åt de stora krafterna.

Låter jag världen ha sin gång.

Litar jag till känslans intelligens.

Till att själar ska mötas.

Sinnen befruktas.

Honung bli gjord.

Sommarsolstånd vid The Lost Gardens of Heligan.

Nersänkta under de böljande fälten

ilar vi fram på ändlösa villovägar.

Över mjukgröna kullar

och strömmande vattendrag.

Genom frodiga dalar

och gömda byar.

Förbi de svårmodiga medeltidskyrkorna

med sina bistra gravplatser.

Längre in i det nästan bortglömda.

Tills vi når dit som alla lockats

med ett löfte om förtrollning.

Om att upplösas

i prunkande ljuvlighet.

Där den försvunna lustgården återfunnits.

Där stillheten blivit sitt eget offer

och det är lång kö till saligheten.

Vänder vi i den fullsatta cafeterian.

Försvinner vi spårlöst igen.

Som fasanerna vi skymtar längs vägen.

Tillbaka in i livets labyrint.

Sökande ett eget paradis.

Torekov i augusti.

Åskvädren vandrar in från havet men dropparna faller inte just här. Ändå är det bara jag vid Morgonbryggan. Där de vita badrockarna redan blåst bort. Där vågorna snabbt har grumlat kristallen. Där det lergråa vattnet känns varmare än luften. Ser jag Kullaberg försvinna bakom regnslöjorna. Sjöfåglarna ner i djupet. Sommarens njutningar in bland minnena. Simmande under ytan ser jag ett svagt ljus tränga ner. Bitar av tång och sjögräs driva i dunklet. Lättsinnigheten virvla bort. Står jag länge på sandbottnen och ser utåt Väderön. Medan skarvarna på skäret torkar sina vingar. Redo att dyka ner igen.

Middagshetta någonstans i Marocko.

Vi Iämnar kasbahn i en gammal sandfärgad diesel och dundrar iväg genom det dammiga diset. Förbi halvfärdiga betonghus utslängda i den torra ödsligheten med armeringsjärnen spretande mot en skoningslös sol. Förbi små högar av sopor som lämnats på uttorkade flodbäddar och kanske aldrig ska spolas bort. Förbi tålmodiga gestalter långt ute i det skugglösa landskapet. Som vakar över sina getter. Binder sädesaxen i kärvar. Stirrar tiden i vitögat. Så långt från havets svalka. Försöker jag se med deras ögon. Hettan som min vän.