Genom Nålsögat sent i december, del 1. 

På väg ut till den magiska sprickan i skogen gör jag ett ärende på Stigberget. Ett skarpt ljus blänker i den våta asfalten och jag får för mig att gå in i en byggnad som jag glömt. Därinne är det längesedan och vid glesa bord sitter enstaka gamla män med en slät kopp kaffe. På kala väggar hänger brokig konst med sjöfartsmotiv. Det råder en lågmäld förtrolighet men ingen pratar. Nästa rum är stramt som en fartygshytt och raderna av böcker prydligt olästa. Mina ögon faller på en titel mitt i raden. Genom nålsögat. Länge stirrar jag på guldbokstäverna. På skeppet i flaskan. Som i en stelnad pose av längtan. Seglande ingenstans.

Dagsmeja på Stångehuvud.

Fast vinden är svag

hörs tusen små bränningars

sorl från ytterskären.
Prydligt travade på varandra

väntar de skrotade granitblocken

inte längre på att bli gravstenar.
Men ännu en miljard år

på att åter få flöda

som honung.
På att födas ännu en gång.

Rodnande av sinnliga drömmar

om rörelse och oformlighet.
Sitter jag bakom lä

allra längst ut och känner

den svaga värmen

från vintersolen.
Hör jag vattnet porla

under skrevans is.
Som den stigande nymånen.

Kall men berörd

av den innersta hettan.

Vintern kommer till Gerrebacka.

Går upp mellan hästhagarna

för att söka vad det var

han brukade ta bussen hit

för att finna.
De där långdragna dagarna

som skulle fyllas med mening.

För att se något annat

än den orörliga våningen.
För att få tiden att gå

som han sa.

Följer jag stigen upp i skogen

vid hans sida

som aldrig medan han levde.

Känner jag skogens

dammar frysa.
Frosten lägga sig på myren.

Högspänningen

väsa från ledningarna.
Når jag fornborgen på toppen

när den döende solen

slår in mellan tallarna.
Möter jag honom

i den stundens skönhet.
Ser jag havet långt borta.

Får jag hans förlåtelse.
Det var inte du

som valde min ensamhet.
Det var jag.

Atomvinter vid Donsö. 

Öarna förlorar sina konturer i den mjölkvita yrsnön. Helt ensam bland alla båtbryggorna ligger en gammal eka i tapper väntan på sin vinddrivna kapten. Medan skärgårdsbåten stävar ut genom en tom farled och ingen går av vid Sjumansholmen. Står jag ute på däck i den nollgradiga östanvinden där ejderparen vaksamt simmar undan. Känner jag plötsligt igen fartyget som lagts upp just här i väntan på skrotning. Som likt ett spökskepp ur det förgångna glider förbi i likblek tystnad. Skeppet som kom lastat med det dödligaste av allt. Som vi jagade den där mörka vårnatten när vi just blivit regnbågskrigare och världen var svartvit. Som nu ligger här helt stilla. Likt ett bedrägligt löfte om att faran är över. Men just idag ska det värsta inte hända. Just idag ska vi med livets alla färger. Måla oss varma.

Blekt motljus i Los Alamos.

Vi sveper fram mot solnedgången genom den böljande dalen där chumash bodde. I ett längtande landskap som regnet har svikit. Som ändå ger liv åt spannmål och boskap. Där väldiga ekar avtecknar sig mot kullarnas gulnade gräs. Där det dammar om farmarnas pickups som det än gång gjorde om diligenserna. Där lämnar vi motorvägen på impuls och hamnar på den enda gatan i stan. Medan skoningslösa semitrailers rusar förbi mot flygbasen i fjärran. Sätter vi oss i sammetsfåtöljerna inne på hotellet som fanns redan då. När västern var vild och ensam. En cowboy ännu ensammare. Och indianerna. Allra ensammast.

Aftonstund i Alvastra.

Ensam med det djupnande mörkret

går jag runt bland ruinerna.

Gräset är vått av nyfallet regn

och det finns något andaktsfullt

i den fuktiga kvällsluften.

En närvaro av något obestämbart

som är mer än tystnad.

Större än Ombergs dunkla väldighet

som reser sig alldeles nära.

Starkare än den djupgröna livskraft

som omger mig.

Inne i den uråldriga klosterkyrkan

som inte längre har ett tak mot himlen.

Kanske just där Birgitta Birgersdotter

hade en av sina uppenbarelser.

Vänder jag mig om

och ser ut mot gravarna.

Döden så tydlig

mot den ljusa horisonten.

Du vet att jag kommer som vän.

Som din oförlåtande lärare.

I den svåra konsten

att leva.

Midsommar vid Sørvágsfjørður.

Upp ur havet ut ur dimman. Stiger öarna som en vag men obestridlig hågkomst. Försvinner de igen som om vi aldrig. Följdes hit över vidderna. Sövdes av dyningens lättja. Väcktes av bråddjupets förundran. Såg varandra omslutas av en mjuk obestämdhet. Definierade av ömhet. Utsuddade av tidens flyende. Nuddande det våta gräset. Fick du ihop till en liten bukett. Med smörblommor och små lila orkidéer. Binder vi oss samman. Förtöjer vi lättsamt. Vid varandra. Vid jorden. Svär vi trohet.

Fruset ögonblick på Stora Amundön.

Snabbt stelnar

mina fingrar i kylan

när jag går ut mot ljuset.
Över allt det som stannat

i en rörelse.
Över gräset som minns sommaren.

Över sanden som minns vågorna.
Över vågorna som blivit is

men ändå inte kan glömma.
Solglittret därute

på öppet vatten.
Svanarnas sjungande vingar.

Som plötsligt fyller luften

och sedan är borta igen.
Som gården i ekdungen.

Där några grundstenar

är allt som finns kvar.

Där det odlades kål

och gömdes smuggelgods

under golvet.
Som livet.

Vi stoppade under rocken.
Hoppades kunna

få med oss.

Till nästa stund.

Hårda vindar i Landskrona. 

Stormbyarna viner i Citadellets trädtoppar och vattnet går högt i vallgraven. Utanför den tomma konsthallen står jag och ser skymningen rulla in. I timtal har jag lyssnat på bilradions rapporter om besinningslöst våld. Om en värld i skräck. Om svårigheten att skydda mjuka mål. Tänker på de kallblodiga mördarna som jagar mig i mina mardrömmar. Som alltid hinner ikapp. Som alltid. Sätter jag mitt hopp till de skarpa hjärnornas förmåga. Att kringskära enfalden. Hålla det galna på avstånd. Sätta mjukt. Mot hårt.

Jämngrått i Aulnay sous Bois.

Tåget stannar till i den franska vardagen. Mannen i smutsig täckjacka försöker charma oss med några muntra toner på musette. Men musiken faller till golvet som regn. Det luktar kryddig andedräkt och fönstren immar. Allt fler trängs i vagnen och ingen är mer än någon annan. Alla är vi den viktigaste men ingen avslöjar sig. Då går han ombord med sin blå toppluva och stirrande blick. Håller tal till alla som vill höra. Om kriget och orättvisan. Vi tittar upp en sekund men färdas vidare. Mot det som ska få oss att stiga mot molnen. Inte falla. Som regn.