Hagadösen i novemberljus.
Som ett tecken att tyda landar skatan framför mig. Som i en saga om skapelsen strålar solen ner genom molnen. Som i en skröna om verkligheten försvinner jag in bland träden. Som genom en port till årtusendena ser jag in i gravkammaren. Hör jag glömda själars klagan genom öppningen.
Eller är det bara vidskepelse. Att du kan flyga till andra sidans mörker. Att du kommer tillbaka med sorg. Ser du inte mina vippande stjärtfjädrar. Hur jag kommer med lycka. Mitt vita bröst. Det ljusa i svärtan.
Genombrott vid Brobacka.
I den torra vårsolen
är allting knivskarpt.
På den övervuxna
skaldjursbanken
står jag vid stranden
av ett försvunnet hav.
Tystnaden rör sig långsamt
och det är bara krusningar
på vattnet där isälven
dundrade fram.
In mellan gammelgranarna
som reser sig spikrakt
mellan lodräta klippor.
Ner i de väldiga jättegrytorna
som borrades ur graniten
av vattnets mjukhet.
Rakt igenom berget.
Driver jag med tidens ström.
Som stillnar en kort sekund
där jag sitter på Brudsängen
och tittar ner i klyftan.
Känner min framtid bli till.
Hur det som var bortom allt.
Är här nu.
Vid Akutgatan när helandet börjat.
Den milda luften bär på en doft av parkens vårblommor. Utanför sjukhusets ingång där kråkan släpar fjäderpennorna i marken. Önskar jag honom snabb läkning. Vars planer splittrades och vars tid gick ur led. Vars smärtor i sängen högt ovanför oss. Allt mer förbyts i drömmar. Om vad som är möjligt. När vingarna bär igen.
Fri sikt från Point Reyes Lighthouse.
Strömmarna viker av ut i havet och kontinenten ner mot jordens inre. Någonstans därute leker knölvalarna. Vi själva så länge det är möjligt. Fyrvaktaren som satt här en gång har lämnat sin vaka. Som för att påminna oss om hur själva vi är. Som för att välkomna oss till oändligheten. Sveper en kondor ner framför våra ögon. När vi stannar vid en övergiven ranch och en planka slår i vinden. När vi andaktsfullt går runt bland det förgångna. När vågorna rullar in och lämnar oss en dollar av sand. Rinnande mellan våra fingrar. Ville vi köpa. Mera tid.
Vintervila i Ängeviken.
Mitt bland de nya villorna ligger sjöboden som lämnats åt tiden. Sakta vittrande till stoft som ostronskalen längs den frusna stranden. På en vindskyddad bänk i den sista solen dricker jag mitt te. Medan fiskaren styr förbi mot öppet hav. Får jag plötsligt känslan att jag ser ut över världen när jag inte längre finns i den. När holmen ligger därute som den brukar. När kvällen stillnar över Härön som den alltid gjort. När det är någon helt annan. Som sitter här på bänken. Ser dagen släckas. Och säger detta. Är livet.
Aprilväder på Valön.
Tysta sommarstugor
kurar i snårskogen
och haglet smattrar
mot kapuschongen.
Stillheten följer mig
på stigen ner mot havet
och världen är
äntligen begriplig.
När det försiktigt ljusnar
fast blytunga skyar
släpar över klipporna.
När någon städat strandängen
och lagt all plast
i en prydlig hög.
När jag slutför arbetet
med en manisk iver.
Tills inga konstgjorda färger
längre lyser i strandgräset.
Tills mina händer
är fläckade med olja.
Tills bara de minsta
fragmenten återstår.
Av det förkastade
som var så behövligt.
Av det innehållslösa
som var så betydelsefullt.
Av det tröstlösa.
Har jag förmått
förtröstan.
Nattsånger nedanför Stigbergsåsen.
Utanför gatlampornas räckhåll rycker de tämjda träden i sina rötter. Nynnar den vilda skogens andar trösterikt. Uppgår jag i parkens skuggor. Viskar den osynliga isen på dammarna. Blandas tystnade sånger med de ännu ohörda. Rör sig ingenting där vi trängdes i regnet. Ropar vattenfåglar ängsligt i mörkret. Finns flera varanden samtidigt. Är ingenting en motsägelse. Blir jag lycklig av saknaden. Har ingenting gått förlorat. Är vi allt vi nånsin var. Allt vi kommer att bli. Allt vi kunde ha varit. Allt vi givit röst.
Nästan mörkt vid Haga kile.
I det kalla diset går mina steg mot udden. Genom den höga vassen där tiden gömmer sig. Under flackande råkor som söker ett träd för natten. Ut till den dolda klåvan där spillrorna av ett fiskarliv ligger spridda. Där jag känner närvaron av någon som gick runt här. Bland små sinnrika anordningar av repstumpar och brädlappar. Där ekan fortfarande stampar hoppfullt i vågorna. Som om propellern satt kvar på den rostiga utombordaren. Som om han vilken dag som helst. Skulle vara tillbaka. Styra ut. Genom gattet.
Kråksundsgap i efterglöd.
Som ett obesökt museum
över den svunna sommaren
ligger campingen förstelnad
i sin vinterdvala.
Medan himlen går mot aprikos
skimrar ljuset över klipporna
allt mer utomvärldsligt.
Som i en stolt hälsning
till den segervissa natten.
Tänds den spensliga fyren
som ett kattöga i gattet.
Blir den tunna månskäran
allt knivskarpare.
Lyser aftonstjärnan
allt intensivare.
Tystnar världen i vördnad.
Tills hägerns tunga vingslag
blir det enda hörbara.
Sälens brytande
av den blanka ytan.
Kvirrandet från en sjöfågel
inne i vikens dunkel.
Som den djupaste
av alla röster.
Långt långt inifrån.
Ditt innersta väsen.
Ovädret når Santa Ponça.
Det är mörkt och tyst i semesterlägenheterna som klättrar längs klippkanten. Vindbyarna piskar över poolens yta som är upplyst för ingen. Stora vågor dunsar mot de vassa utsprången och vita kaskader sträcker sig allt högre. Ute i bukten närmar sig ridån av regn och det rycker osaligt i glasdörrarna mot havet. Det har just blivit vinter på solens ö och jag går ut. För att möta stormen.