Stora Sjöfallet från sommar till vinter.

Från Teusajaures strand går det stadigt uppåt. Här i världens utkant där livet får bekänna färg. Snövitt som skogsstjärnorna längs den vindlande stigen. Vårgrönt som de spirande ormbunkarna. Solgult som kabbelekan långt inne under fjällbjörkarna. Uppför de välvda sluttningarna där jag hela tiden tror mig ha nått toppen men alltid har en bit kvar. Går vandringen genom medvetandet. In i den styva vinden uppe på högslättens krön. Där en envis kyla inte låter snöfläckarna smälta. Där orken nästan förfryser men det isande fjällbäcksvattnet väcker den till liv igen. Pulsar vi fram i snön och ser bort över Sarek där vintern ännu tycks härska ohotad. Lyser våra hjärtan. Rött som de mognande lingonen mellan stenarna. Som kärleken. Mellan oss.

Knäred dan före. 

Vi går ut i den långa natten. Det är midvinter men luften är mild som höst. Stjärnbilderna lyser mellan skogens grenar och käglorna från våra ficklampor sveper över stammarna. Uppslukas av mellanrummen. Dör ut över fälten. Någonstans därframme hörs porlandet från bäcken där vi byggde fördämningar en sommar. Här mitt bland lövträden hittar vi vår gran och går hemåt igen. Tittar upp på Orion och nebulosorna som håller på att föda nya stjärnor. Det är ännu inte julafton men vår önskan är redan uppfylld. Ljuset har återvänt.

Gerlesborg före färgerna.

Genom de stora fönstren

blänker fjorden som smält silver

under himlens förångade tenn.

Vårblekt kala som träden och klipporna

är borden och stolarna i ateljén.

Stafflierna hopfällda i hörnet.

En förväntansfull stillhet

i rummet vars enda mening

är tillblivelse.

Förberett för allt

som skulle kunna vara.

För det som ännu inte är.

Drömmande om utlevelse.

Om uttrycken som ska fylla tystnaden.

Sitter jag länge på en stol

med sina lager av intorkade färgstänk.

Ser jag dem dansa framför mig.

Svingande sina sprakande paletter.

Livets alla potentialer.

Så lika tomhet

men ändå motsatsen.

Framtidsfredag på Jorden.

Ur ett skadat hjärta talar jag till midnatten med sjunkande ord. Har vi kommit till en punkt av återvändo. Flyr vi till en plats av blint hopp. Ser vi inte skogen för fällda träd. Vår egen nakenhet. Skyler vi med slöjor av silver. Täcker vi med plåtar av guld. Vår tunna hud. Rullande som månen i ängens dagg. Dansande som älvorna. Ett ögonblick osårbar. Ett ögonblick skyddslös. Låter jag skyfallen skölja bort. Smaken av kallt stål. Andas jag in försiktigt. En skadad himmel.

Solen sjunker sakta över Monastery Beach.

Som för att varna oss ringer klosterkyrkan när vi går ner på stranden. Först senare förstår vi hur farliga dessa vågor är. Att de tar med sig några liv varje år. Men vi utmanar dem lättsinnigt. Ser hur snabbt de tornar upp sig. Hur de genast bryter och faller in i sig själva. Hur de exploderar och nafsar efter våra ben. Vi ser solen bli allt rödare. Havet allt djupare. Våra spår i den grovkorniga sanden suddas ut. Vi ser. Våra ansikten bli tydligare. En bråkdels evighet. Allt. Vi behöver.

Soldunkel i Bäckravinen.

Som kyrkoruiner reser sig

skeletten av döda almar

genom lummigheten.

Gradvis löses jag upp av grönskan

medan stadens buller

drunknar i fågelsången.

Vadande genom vita stjärnor

söker jag en annan av skogens örter.

Den giftiga som är inristad

till hennes minne

i ett block av blank saknad.

Den ljuva som ringer ut sin längtan

med vita små klockor.

Som jag hittar

längre upp bland ekarna.

Där ljuset slipper igenom

men marken är mager och stenig.

Där näktergalen lockar andarna

till dans med sin trollsång.

Blir jag stående vid bäcken

som hjälplöst sinar i värmen.

Mitt i den berusande doften

som virvlar förhäxande omkring mig.

Du grät visst aldrig för mig.

Jag som födde dig i tårar.

Torkade ut.

Kanske en vacker dag.

Dina ögon vattnas.

När regnet faller igen.

Värmebölja på Hannabadsjön.

Kanoten skjuter fram över den blanka ytan medan skräddarna väver in oss i sina irrande mönster. Vi gör små strandhugg och du plockar pors för att krydda brännvinet. Vita näckrosor till att smycka bordet. Gula till att lysa upp natten. Glider vi med strömmen genom den trånga kanalen. Med fingrarna i det ljumma vattnet. Känner jag den sötsträva doften av vass medan stora blad skrapar mjukt mot bottnen. Deras stjälkar som ådror av liv bland allt som förmultnar. När solstrimmorna spelar över dina bara axlar. Vill jag hålla oss kvar här. Mellan det som var och det som blir. Sätter jag ner paddeln och spjärnar emot.

Springflod vid Kynance Cove.

Bakom tunga moln

flämtar fullmånen.
I det döende ljuset

landar en gråtrut alldeles nära.
Med tålmodigt lugn

studerar den mig noga.
Till synes helt oberörd

av vindens hårdhet.

Av tidvattnet

som fortfarande stiger.
Av sprängkraften

i de rytande atlantvågorna.

Som om den visste

allt som behöver vetas.
Som om den nu kände till

allt om mig.
Du som bara har

några enstaka ord för hav.
Hur ska du någonsin

kunna beskriva.

Alla miljontals små skiftningar.

Som saknar namn.
Som är min värld.

Varmt avsked vid Klippan.

Ett rött segel

försvinner sakta ut till havs

medan majsolen glittrar på älven.

Som om den vore lika outsinlig

pågår vardagen runt omkring oss.

Ett ögonblick i sänder.

Sjunger vi medan tårarna faller.

Minns vi allt som blev av.

Nuddar vi det som aldrig fick bli.

Ett ögonblick i sänder.

Lägger vi varligt

våra blommor på kistan.

Står vi tysta inför evigheten.

Är vi bräckliga som livet.

Tills klockorna ringer

och vi går ut i ljuset.

Bländade av skönheten.

Klara över dyrbarheten.

Hos vartenda ett

av de där ögonblicken.

Vi kallar vardag.

Klara skyar över Waldemarsudde.

Längs Saltsjöns strand flyter strömmen av stadsbor utåt Djurgårn. Spirande i ljuset som snödroppar. Suktande efter hopp som vinterns skeppsbrutna. Trotsigt huttrande i uteserveringarnas snålblåst. Sökande det flyktigt underbara i respiten vi fått. Det trånande välbehaget i ett litet värmande blänk. När jag strosar i prinsens trädgård. Han som drogs till samma ljus. Samma ömtåliga skönhet. Samma jagande skyar som jag. Kungen. Av skugga.