Stilla liv på Björholmen.
Vintern ligger strödd som ett tunt puder på öarna. Tystnaden så mycket mer påtaglig när den ensamma knipan visslar över vattnet. När det förgångnas andar viskar i gränderna. Genomskinliga av sin ändlösa väntan på männen och sönerna. Sillens återkomt. Den bräckliga lyckan. Mellan enkla hus som en gång levde hela året. Numera välputsade smycken drömmande om sommarens korta utlevelse. Lika tomma som alla staplade tinor, igenbommade sjöbodar och sund utan segel. Bryggan med sin orörda snö. Där jag lämnar mina spretiga spår. Landkrabban med sin kärlek till vågornas glitter. Sin längtan till det svarta djupet.
Vinterskugga över Halla.
Luften är kall och fuktig. Solens sista strålar når inte över granarna på andra sidan åkern. Borta på vägen susar det moderna livet förbi men från ödetorpet hörs bara tystnad. Taket som störtat in multnar sakta runt järnspisen där potatisen kokade. På baksidan växer sorgsna träd genom det rostbruna skelettet som var en slåttermaskin. Fast allt sjunkit ner i tidens djup rör jag mig försiktigt. Som om någon kunde väntas stiga fram ur dunklet. Någon som dröjt sig kvar sedan ljuset brann ut. Den långa skuggan. Av ett strävsamt liv.
Midsommar i Azrou.
Nere på slätten gassar solen men häruppe bland cederskogarna är luften lätt att andas. Jag dricker mitt heta vatten kryddat med mynta och ägnar några tankar åt blommorna i ett land långt borta. Böneutroparnas skrällande röster blandar sig med varandra över bergsbyn och affärerna stänger tidigt för att hedra högtiden. I min traditionella berberdräkt tycker jag mig nästan smälta in bland männen som väller ut ur moskén. Bara den tandlöse mattförsäljaren behandlar mig som turist. Och när jag går förbi tiggaren utan ben pekar han på mig och skrattar gott. Lustiga att se. Är de som inte har svans.
Morgon på Rue Molitor.
Solen når precis över hustaken och alla är på väg genom sina liv. Hon spolar rent sin del av trottoaren. Han står längst bak på sopbilen när den rusar genom korsningen. Det unga paret sitter startfärdiga på sin scooter medan den gamla tanten mödosamt går över gatan. När raderna av crèmefärgade hus sträcker sig i alla riktningar och jag smälter in i deras drömska geometri. När begravningsklockorna ljuder och de sörjande står svartklädda utanför kyrkan. I staden med odödlig själ. Föds en ny dag.
Julafton bortom Köp.
Mellan tuvorna prövar vi oss
fram över den sanka myren.
Regnet hänger i luften
och det blir aldrig riktigt ljust.
Sötsträvt smakar det julröda lingonet
och nästan självlysande grön är mossan
i de väldiga granarnas dunkel.
Med det snabbt kallnande teet
sköljer vi ner lussekatterna
och går vidare.
Utan att bry oss om
dropparna mot ansiktet.
Om att vi inte vet
vart stigen leder.
Om att julen inte är vit
och ingen får årets julklapp.
Vi är frusna och svultna
när vi skrattar åt vägskylten
på en öde grusväg.
Men vi köper just ingenting.
Konsumerar bara
vad vi önskade oss mest.
Mitt i ingenstans.
Detta kulna äventyr.
Alla vi tillsammans.
Frisk vind över Galtabäcks Hamn.
Skrämda av havsörnen
lyfter myriader av sjöfåglar
samtidigt över viken.
Oroligt flaxande
tills lugnet lagt sig igen.
Drömmer jag i vimlet
om platser som denna.
Går jag över sanka fornåkrar
ut mot udden.
Där vågorna sköljer in
över det betade gräset.
Där bara ett ensamt flyttblock
gör mig sällskap.
Var det för skönheten
du kom hit.
Ser du långt därinne.
Allt den ruvar på.
Allt den varit med om.
Elden, jorden och vattnet
den fötts ur.
Vinden som far
genom din själ.
Kaoset i tillblivelsen.
Långt därinne.
Ser du livets hjärta.
Det oroligt flaxande.
Kav lugna.
Ständigt blödande
men aldrig förblödande.
Ser du.
Din egen skönhet.
Smögen i svartvitt.
Oupphörligt
patrullerar havstrutarna
över den kala skärgården.
Pressar en rastlös sydvästan
mot mitt ansikte.
Vakar stenkumlen
över tomma vatten.
När kvällningen kommer snabbt.
När den svaga rodnaden
i svärtan tonar bort.
När natten alltjämt
blir längre för var dag.
Jagas jag över klipporna
av en skugga
från händelserna i världen.
Kan jag inte komma undan
en känsla av förebud.
Bekymras jag på djupet
över människorna.
Över en synbarlig polarisering
mellan ont och gott.
Ser jag ut över ett upprört hav.
In i det envisa skenet från Hållö.
En påminnelse utan slut.
Om att allt mörker har ett ljus.
Allt ljus ett mörker.
Att ingenting bara är.
Svart eller vitt.
Dimma vid The Rill.
Nätt och jämnt kan vi urskilja
skummet från vågorna långt därnere.
Brytande lika oupphörligt
som måsarnas skrin.
Rullande in över alla skepp
som blivit vrak.
Över de spanska silvermynten
som ligger strödda på bottnen.
In bland de svarta stenblocken
lika obönhörligt som klipporna vittrar.
Hävande sig upp mot branterna
som glupska sjöodjur.
Medan havstrutarna seglar förbi
längs med klippkanten
som förlista sjömäns själar.
Glömmer vi tidens gång.
Minns vi födelsen
ur det första havet.
Blir vi kvar tills solen
känns genom molnen
och vi ser klarare.
Levande som någonsin.
Betalande vår lycka med kärlek.
Hämtad från djupet.
Sagostund i Japandalen, del 2.
Jag ser ormbunkarna rulla ut sina plymer. Ekarna bli sina drömmar. Verkligheten sin saga. Jag trevar efter ord som kan berätta. Ord som inte är stumma utan låter vattnet rinna mellan stenarna. Blommorna explodera. Träden andas. Där framför mig. Haikumästarens tecken för den tidlösa förundringen. Med hans öron hör jag cikadornas röster fylla bergets skrevor. Med mina egna. Koltrastens sinnligheter. Varsamt vyssja. Jorden till sömns.
Dags ände vid Kullamannens grav.
Solen mörknar över havet
och kylan kryper in.
Över mattan av döda löv
pressar jag uppför kullen
för att fånga de sista strålarna.
Mitt enda sällskap
en stolt armé av bokar
där några redan fallit.
Som en vallfärd till hans minne.
Han som var både riddare och spåman.
Han som stod upp mot orättvisor.
Han som kanske aldrig funnits.
På vars sten jag vilar
ett tungt hjärta.
Ställer jag frågan
hur det ska gå med världen.
I den långa skugga
som manligheten kastar.
Lägger sig nattfrosten obevekligt.
Flyr hoppet som en skärrad hind.
Vänd dig inåt mot din eld.
Stå kvar när den flammar upp.
Sprid värmen till andra.
Och du ska se.
Rakt igenom mörkret.