Sagostund i Japandalen, del 2.

Jag ser ormbunkarna rulla ut sina plymer. Ekarna bli sina drömmar. Verkligheten sin saga. Jag trevar efter ord som kan berätta. Ord som inte är stumma utan låter vattnet rinna mellan stenarna. Blommorna explodera. Träden andas. Där framför mig. Haikumästarens tecken för den tidlösa förundringen. Med hans öron hör jag cikadornas röster fylla bergets skrevor. Med mina egna. Koltrastens sinnligheter. Varsamt vyssja. Jorden till sömns.

Gerlesborg före färgerna.

Genom de stora fönstren

blänker fjorden som smält silver

under himlens förångade tenn.

Vårblekt kala som träden och klipporna

är borden och stolarna i ateljén.

Stafflierna hopfällda i hörnet.

En förväntansfull stillhet

i rummet vars enda mening

är tillblivelse.

Förberett för allt

som skulle kunna vara.

För det som ännu inte är.

Drömmande om utlevelse.

Om uttrycken som ska fylla tystnaden.

Sitter jag länge på en stol

med sina lager av intorkade färgstänk.

Ser jag dem dansa framför mig.

Svingande sina sprakande paletter.

Livets alla potentialer.

Så lika tomhet

men ändå motsatsen.

Vandring i Sierra de Tramontana.

Genom den gömda dalen gnisslar spårvagnen på sin väg till havet. Från medeltidskyrkan med alla heliga kvinnor. Försvinner vi bland olivlundarna. På uråldriga stigar slingrande uppför terrassodlingarna. Plockar vi med oss citroner och rosmarin. Pinglar fårskällorna någonstans nära. Faller regnet allt långsammare mellan pinjeträdens yviga grenar. Ser vi upp mot topparna som reser sig brant. Ser vi ut mot det blånande havet. Ser vi in i oss själva. Genom mellanrummen i verkligheten. Mysteriet längst därinne.

Sommaroväder över Sörmland.

Tången ligger uppspolad

bland strandblommorna

och snipan hukar i sitt båthus.
Som två stolta spökskepp

seglar ett par tranor

in över fjärden.
Som en djupgrön norrlandsälv

forsar den kraftiga vinden

genom landskapet.
Dränkta i en rastlös förväntan

viskar våra själar som säven.
Om regnet som ska komma.

Om bröllopet som ska stånda.
Om löftena som ska givas.

Att du alltid.
Ska vara så nära.

Att du alltid.
Ska lysa i mörkret.

Flöda som honung.
Älska som nu.

Att du alltid ska vara

den jag söker.
Att du aldrig.

Vårskugga över Uranienborg.

Den sista snön

gråter sig bort i tysthet.
Utanför murarna

som var hennes hem.
Dit hon steg ner

för precis hundra år sedan.
Löper allén där hennes mamma

red som drottningen.
Står träden som de gjorde

när hennes pappa

föll från sin tron.
Han som besegrade Himalaya

men förlorade slaget

mot spanska sjukan

en helt vanlig dag i Christiania.
Den älskade kavalleristen

som inte längre kunde

ta upp henne på hästen.
Som inte längre kunde

försvara henne från livet.

Som jag aldrig mötte

men fortfarande saknar.
Det levnadsglada paret

som mötte döden för tidigt

som genom henne

gav mig ljuset.

Innan jag också.

Blir skugga.

Midvinter vid Solbacken.

Snön faller glest

över en svartvit värld.
Bakom övervakningskameror

och ointagliga murar

ligger barndomens sommarhus

som en ängslig fästning på kullen.
Träden har vuxit upp

men all denna tid

har granitblocken legat blickstilla.
Sedan den brandgula rälsbussen

rullade längs stranden.
Sedan han ivrigt körde

sin trehjuling på gårdsplanen.
Sedan sandslotten byggdes

i hans ensliga kungarike

och skönhet var det varma

glittret på viken.
Har mysteriet blivit djupare.

Har han inte glömt

namnet på lycka.
Har han alltid återvänt.

Dit solen och färgerna bor.

Längst inne

i solens hjärta.

Genom Västerskog till havet.

En kulen dag när våren kämpar. Pressar vi rullstolen mellan stenarna på stigen. Över rötterna som griper efter fäste. Under grenarna som söker ljuset. Syns viken där han låg i den varma sanden. Nyss kommen till den här världen. I lä för den gråkalla vinden. Äter vi matsäcken och dricker vårt te. Ser vi ut över livet. Rakt igenom tiden. Hans nyfikna väg hit. Hans oförtröttliga lust att gå framåt. Den långa vägen tillbaka.

Kort vila i Viðareiði.

Där den sista resten av land skjuter ut i havet. Där vattnet sjunkit undan tills nästa flod. Där den fasta formen övergår i flytande. Just där vägen tar slut en gång för alla. Vilar vi njutande vår matsäck. Vårt brutna bröd med sardiner. Just där. Slumrar jag till. På klippan som atlantvågorna snart ska skölja över. Är vi tillsammans en bråkdels evighet. Söker vi ett språk att använda i gränslandet. Mellan det vi vet och det vi förnimmer. Mellan verkligheten och drömmen. Mellan livet och oändligheten. Svävar våra tankar. Tränger våra känslor. Möts våra andar. Saknar jag oss redan. Rastlösa som vindarna. Reser vi vidare.

Soldroppar på Ängholmen.

Isen ligger grå och livlös

men under vägbron

rusar en otålig ström mot havet.
Jag följer

i rävens spår genom snön

och är snart lika osynlig.
Som talgoxen någonstans

bland de kala grenarna.

Talar jag oförskräckt

med den frusna oändligheten.
Som den dolda stigen

mellan ekarna.
Rinner jag ner

mot stranden.
Som mina fingrar

värkande av kylan.
Rör sig dropparna

som om de visste.
Att livet är en stund

i lekfull rörelse.
Då vi ska växa

till bristningsgränsen.
Fyllas av ljus.

Och i hisnande tillit.
Släppa taget.

Påskafton vid Ekelund.

Våghalsigt seglar en rovfågel

genom skogens grenverk.
Dröjande lägger sig

skymningen över tystnaden.
Omärkligt växer fläckarna

av barmark på ängen.
När vi lyckas tända

de torra kvistarna.
Dra fram allt vi gallrade.

Stillna i själen.
Ser vi långt in i elden.

Dansar vi som gnistorna

i östanvinden.
Röken mellan stammarna.

Flammorna i ringen.
Blir vi väsen i sagan.

Svepande ner

på kvastar av hassel.
Förjagar vi det onda.