Hettan där solen går ned.

Längst inne i dunklet. Samlas vi pyrande. När glipan i mörkret öppnas. När det skarpa ljuset bländar oss och en dov takt stiger ur tystnaden. När en röst från avgrunden manar oss mot flamman. Mot det förgörande som skapar liv. Mot det förtärande ur vilket vi föds. Mot elden i våra hjärtan. Kan vi inte längre värja oss. Är vi snart övertända. Smälter vi av deras nakna lågor. Brinnande från båda ändar. Deras innerliga lust att lysa upp. Innan glipan åter stängs. Som när solen släckts i havet. Finns en glöd kvar på himlen. Längst in i våra hjärtan.

Solnedgång över Flamingo.

Som en föraning

om ett nalkande oväder

river stormbyar

genom trädtopparna.
Är scenen fladdrande tom

långt efter utsatt tid.
Ger hon ifrån sig

ett bländande avgrundstjut.
Som en exploderande stjärna.

När hon slutligen landar

mitt ibland oss.
Virvlar små regnbågsfragment

ner överallt.
Sveper en solvind

över folkhavet.
Pulserar hennes fotoner

rakt igenom oss.
Sluts vi in

i hennes heliosfär.
Låter hon sin kropp

bäras fram

av främmande händer.
Strålar hon ut

att ljuset är en vilja.
Inte kommer av sig själv.

Kräver så mycket tillit.
Är en ständig kamp.

I ett unversum av mörker.
Blir vi hågkomna.

För att ha visat våra färger.
Upptända som bloss i natten.

Saknade i strid.

Vid slutet av Hishultsvägen

Hönsen kacklar bakom ladan och trädens kronor vajar sakta i sommarbrisen. Sitter jag under parasollen och ser björkfrön lysa som snöflingor i solen. Seglande till marken på tunna vingar. Knyter du buntar av lavendel och mynta. Hänger dem för att torka. Medan citronfjärilen fladdrar mellan stockrosor och prästkragar. Tänker jag flyktigt på luftens osynliga kraft. Att jag äntligen lyckas göra det som är så svårt. Som jag planerat så länge. Som kräver min absoluta hängivelse och fullständiga närvaro. Absolut. Ingenting.

Solslummer på Getterön.

Långt borta faller ett regn. Vårens första humla svävar ostadigt bort över klipporna. Den friska nordanvinden sveper ner längs kusten och det går vita gäss på viken. Jag drar upp kapuschongen och känner solen värma. Sträcker ut mig på klapperstensfältet som isen lämnade kvar. När vattnet slipade ner berget och människorna var långt borta. Sjunker jag ner i dvala medan tiden förflyter. Drar ett ejderpar förbi alldeles nära. Har jag drömt i tiotusen år. Om hur du kom allt närmare. Om hur vi nöttes mot varandra i den glittrande sältan. Om hur din sträva hud blev len. Och din mjukhet. Skar genom det hårda.

Ljuspunkter längs nattens europaväg.

Basen pumpar mot bröstet

när jag rusar genom sjoken

av dimma som driver in

från ett osynligt hav.
I den glesa trafiken

är det bara mina strålkastare

som spelar över de snötäckta fälten.

Dovt glänsande

som ett bronsålderssmycke

går månen upp över inlandet.

Långt borta stiger upplysta rökmoln

från bruket där en hel skog dör inatt.
I perfekt synkronicitet

blinkar röda lampor

från raden av vindkraftverk

som stannat mitt i stillheten.
Passerar jag platsen

där flammorna steg

mot stjärnhimlen

från den övertända ladan.
Där fasadbelysta logistikhangarer

nu otåligt inväntar morgonen.
Försvinner jag djupare in i mörkret.

Stiger jag ut i den kalla rymden.
Där Orion går ner över skogen.

Nuet över det förflutna.
Jaget över alltet.

Livet över döden.

Billdal i väntan på återkomsten.

Den bleka vårsolen lyckas nästan ta sig igenom vinterns slöjor. En orolig vind rycker i tallarna uppe på kullen där vi begravde räkskal i den mörka myllan. Där jag byggde stora slott i sanden och såg vågorna ute i viken glittra som livet. Blottlagd som ett fossil härnere vid den skarpa vägkröken. Gärsgården där jag väntade i så många små evigheter. Tills den slutligen syntes längst bort på vägen. Den svarta farkosten med sina långa vingar. Som jag fick flyga sista biten hem. Den korta men oändliga lyckan då det bara var vi. Då jag var stor och han inte någon annanstans. Hans stora händer vid mina på ratten. När gässen trumpetar över fältet. Är solen helt försvunnen igen. Men en dag är jag säker. Ska den återvända.

Söndagsliv i El Raval.

När novembersolen nästan värmer. När vi plöjer genom bokmarknadens mangaserier och spanska klassiker. Rasslar barbröstade skejtare över torgets stenläggning. Blandas djupt därinne i de trånga grändernas skuggor. Härjade existenser med välbärgade. Design med graffiti. Barnens lekröster med min egen inre. Under raderna av plataner. Köper vi portugisiska bakelser. Smälter våra tapas på tungan. Smyger vi på hängivelsen. Önskar vi oss all tid i världen. Att älska livet.

Junikväll i Kärrboda.

En stadig bris forsar över det sörmländska landskapet. Fälten böljar som sjögräsoch hela världen skimrar i grönt. Längst bort vadar tranorna genom säden och kärrhöken seglar över allt som ska bli. Det finns en längtan utan namn och en fullkomnad utan gräns. En glömska utan sorg och en hågkomst utan möda. När vinden dör ut och allting stillnar. Skogens mörker djupnar och västergöken kallar ensamhetens själar. Sjunker jag som en önskesten. Mjukt till vila.

Soldunkel i Bäckravinen.

Som kyrkoruiner reser sig

skeletten av döda almar

genom lummigheten.

Gradvis löses jag upp av grönskan

medan stadens buller

drunknar i fågelsången.

Vadande genom vita stjärnor

söker jag en annan av skogens örter.

Den giftiga som är inristad

till hennes minne

i ett block av blank saknad.

Den ljuva som ringer ut sin längtan

med vita små klockor.

Som jag hittar

längre upp bland ekarna.

Där ljuset slipper igenom

men marken är mager och stenig.

Där näktergalen lockar andarna

till dans med sin trollsång.

Blir jag stående vid bäcken

som hjälplöst sinar i värmen.

Mitt i den berusande doften

som virvlar förhäxande omkring mig.

Du grät visst aldrig för mig.

Jag som födde dig i tårar.

Torkade ut.

Kanske en vacker dag.

Dina ögon vattnas.

När regnet faller igen.

Storm över Landsort.

Vi ställer oss i lä bakom fyren

medan Östersjön brakar in

och vinden rycker i vår värld.

I den snabbt döende dagen

tänds alla blinkande punkter omkring oss

och längst bort glittrar Gotlandsfärjan

som ett irrbloss.

Under en sprakande stjärnhimmel

sveper lanterninens långa ljuskäglor

oupphörligt längs horisonten.

Tränger sig lotsbåten in

genom det smala gapet

till hamnens hukande lugn.

Vandrar våra tankar iväg

över de skummande vågtopparna

som lyser vita i den djupnande svärtan.

Stirrar vi in i oändligheten.

Hittar vi en början

mitt i skeendet som alltid pågått.

Som vi vet har ett slut.

Som ett kort blänk.

Som ändå varar.

Länge nog.