Det regnar på Omberg.

Som en pilgrim

kom jag hela vägen.

Men inte för relikerna

i klosterstaden längre bort.

Utan för att se vad han såg.

Från sin älskade kulle.
Så ömsint fångat i hans tavlor.

Just den här tiden på året.

Just en kväll som denna.

Vetet och rågen som skördas.

Käglorna av ljus

som strålar ner genom molnen.

Slöjorna av regn över Vättern.

De höga skyarna

som jagade honom.

Han som tycks ha varit

någon sorts själsfrände.

Hellre konstnär än ämbetsman.

Hellre här än i staden.

Hellre sann mot sig själv

och den starka ingivelsen.

Ifred med alltet

och stormen därinne.

Kungen av luft.

Prinsen av längtan.

Kulet regn över Solbacken.

Vinden luktar skog

när jag går ner mot havet.

Under det stora huset på kullen

där det alltid var sommar.
Där svarta Beatlessinglar

låg strödda över sängarna

och undulaten

flög ut genom fönstret.
Där hon badade mig

i en plåtbalja på köksbordet

och gömde sig i garderoben

när åskan gick.
Där jag stod vid stjärnkikaren

och såg ut mot gattet.
Mot Sockertoppen som lyste vit

i den glittrande viken.
Mot bryggan där segelekan låg

och båthuset med alla sina hemligheter.

Länge gick jag runt i dungen

och ropade hans namn.

Hennes namn i våningens mörker.

När vi flyttat tillbaka till stan igen

och plötsligt en dag.
Hon var borta.

Skälderviken mellan vinter och vår.

Ute på vågbrytaren

torkar skarvarna sina vingar

i den nollgradiga västanvinden.

Rullar vågorna in

över det jordbruna vattnet

som strömmar ut från skogarna.

Skingras molnen under en sol

som varken dömer eller förlåter.

Blir jag allt tystare

i mitt samtal med tiden.

Ser jag allt vi varit och skall bli.

Känner jag allt vi ville

och ännu hoppas.

Som drivveden uppspolade

minnen av vårt innersta.

Som tånghögarna

början på nya territorier.

Som sanden viss

om vår flyktighet.

Blir jag varse.

Ögonblicket

som just var.

Från Svartbräkorna en hård sjöbris.

Inne i viken går vattnet högt

och strömmarna gör ränder

genom vågorna.

Över himlen

slörar segelvita stickmoln

och deras skuggor

kommer snabbt emot mig.

Vinden kyler min saltvåta hud

innan jag värmer mig

under ytan igen.

Det finns ingenting

att ängslas över.

Ingenting att önska.

Ingenting vi skulle.

Bara en sanning om väsentlighet.

Bara en insikt om var lusten börjar.

Var sökandet upphör.

Efter det vi vore.

Efter svaren som fanns

innan frågorna.

Visst ska vi minnas

varandra här.

Aldrig mera glömma.

Det mörknar över Svarts Både.

Stormen har dött ut

och det är nästan bleke.
Holmarna badar i ett bländande ljus

och förväntansfulla små läten

kommer från sjöfåglar

långt därute på tidens ocean.
Den kortaste dagen har passerat

och solen skulle synts

lite längre än igår.
Om det inte varit för molnryggen

som växer över horisonten.
Som närmar sig ytterskären

med överrsakande svärta.
Som redan döljer

den bortersta udden

med sina första dimslöjor.
Sträcker sig mot solskivan

som en förebådan om Ragnarök.
Förtär elden

som askans osaliga ande.
Kastar en fuktkall skugga över världen.

Där vi packar ihop och går vidare

genom vad som än ska komma.
Med livet under vingarna.

Med minnet av en lust.
Med en föraning om återfödelse.

Pyrande djupast inne.

Kreuzkölln efter regnet.

Medan åskan drar vidare

droppar skyfallet från träden.

Passerar vi förundrat

genom middagsbjudningen

som flyttat ut på trottoaren.
Som om känslan av frihet

var viktigare än avgränsningar.
Jagar svalorna nerför allén.

Rinner vi vidare

som kanalen.
In på ölstället

där vi ber om

att få dela bord.
Där det unga paret svarar

att vi aldrig behöver fråga.

I välviljans huvudstad

som var förtryckets.

I öppenhetens land

som var förföljelsens.
Har resan till kärlek

gått genom hat.
Måtte vi andra.

Hitta en genväg.

Loj september i Kinneviken.

Längst ut på sandreveln dansar ett ungt par tango i solglittret. Varsamt och dröjande som om något stort stod på spel. Slumrar jag på klippan häruppe i den milda sjöbrisen. Medan syrsorna spelar lågmält och en mås gör sig hörd därute. Medan korna rör sig omkring oss på hällarna. Sävligt sökande efter något. Stannar de nyfiket alldeles nära. Vädrar i luften som för att tyda oss. Tittar storögt som om vi var det udda inslaget. Vandrar de vidare genom den flyende dagen. Som om vi inte alls var viktiga. Vår dans med tiden.

Sommarnatt i lustgården.

Inne under träden dansar småknytt med skuggorna. Gräset är svalt mot fotsulorna men kroppen minns ännu dagens brännande hetta. Från skogens djup sipprar jordens fuktiga andedräkt och under äppelträdet lyser prästkragarna. När lupinerna reser sig mörklila mot den rodnande himlen. Pionernas knoppar vibrerar av längtan att blomma. Kaprifolen fyller den förväntansfulla stillheten med sin berusande sötma. Hör jag bara universum andas. Ser jag bara livets konturer. Känner jag bara din hud. Sakta skälva.

Drömkväll i Setti Fatma.

Inklämd mellan topparna i Höga Atlas ligger den frodiga dal som kunde stannat vid en fantasi. Där mörkret blandar parsången mellan grodor och syrsor med forsens stilla nynnande. Där torkan tycks långt borta. Där turisterna som gick runt i små vilsna flockar under dagen har spolats bort av bäckarna som rinner över den tomma bygatan. Där skymningens böneutrop förlöst människorna från fastan. Ivrigt hukade över sina festmåltider. Där bergens svarta konturer skymmer de flesta av stjärnorna men himlen tycks så nära. Där den friska kvällsbrisen kommer ner från bergen med sitt löfte om förverkligande. Om att äntligen vara. Ett med drömmen.

Dimma i väster.

Från någonstans i osynligheten

kommer hägerns hesa skrik.
Det krasar från issörjan

och ingenting är längre givet.
Mer än vassen som vajar

i det flyende ljuset.
Mer än dropparna från träden

i den stumma skogen.
Som världens tårar utan uppehåll.

Går jag längs stigen

med otålig beslutsamhet.
Ensam och ändå

med så många själsfränder.
Marscherande över hela jorden

i den feminina aspektens namn.
Rör vi oss framåt i lös formation.

Utan andra vapen

än visionen om rättfärdighet.
Förenade i en brännande känsla

av angelägenhet.
I en ursinnig kärlek

till allt som är skyddslöst.
Ser vi så tydligt i varandra.

Kraften som har väckts till liv.