Överskyat på Manhattan Beach.
Genom strömmen av helgfirare
rullar vi fram på strandpromenaden.
Längs de glänsande husen
där cocktailsorlet sipprar
ut genom altandörrarna.
Förbi glasterrassen
där marinkårsflaggan fladdrar i brisen
och världspolisen
tar en kall öl mellan krigen.
Förbi parkeringsplatsen
under kraftverkets skorstenar
en hel värld därifrån.
Där jetmotorerna rusar rakt över oss
och stora familjer
från stadens glödheta innandöme
samlas runt osande barbecuegrillar.
Ända upp till Venice
där turisterna får massage
och vi köper färgglada skallar
till de dödas dag.
Medan de hemlösa
förbereder sig för natten.
Klarvakna mitt i drömmen.
Om allas lika möjligheter.
Genom Azaleadalen i det kortaste mörkret.
Mot en natthimmel
ljusare än stjärnorna
avtecknar sig
små gråsvarta moln.
Som svalornas jakt över gräset
varslar en orolig nattbris
om midsommarregn.
Ett ensamt par släntrar hem
från den sista brännbollsmatchen
och det finns inget annat.
Än lampornas glödande
månar över stigen.
De kulörta lyktornas
reflektioner i dammen.
Jasminblommornas doft
när du kommer nära.
Våra ljusaste jag
ilande genom dunklet.
Som sälarna
mellan väggar av betong.
Visste vi alltid längst inne.
Att hålla oss
kvar vid drömmen.
Skarpt vårljus i Burensvik.
Som en oupptäckt kontinent
hägrar Kullaberg i fjärran.
Över stenåldersgravarna
svärmar en flock kråkor
och drar bort mot sitt natträd.
Över resterna av skärvefabriken
går månen upp
medan solen sjunker
mot horisonten.
Bor ännu i sommarhusen
samma plomberade tomhet
som i bunkrarna längs stranden
och inte en människa syns till.
Bara min egen långa skugga
rör sig över utmarkerna.
Som andra
i tusentals år före mig.
Levde av sten.
Staplade och krossade den.
Gick till vila under den.
Sökte lä här bakom den.
De som också visste.
Att bygga framtid
av det förflutna.
Mjukt av hårt.
Helhet av skärvor.
Ovädersmoln över Hälleviksstrand.
Det viner i de glesa masterna
längst ut på bryggan.
Varvet ligger öde och ingen
skrapar eller sjösätter.
En rostig liten tanker
rycker i förtöjningarna
och vågorna slår upp över piren.
Sönderblåsta presenningar
som fladdrar i vinden
blottar spruckna skrov
och flagnande fernissa.
En skeppskyrkogård
uppspolad mellan klipporna.
Flaggskeppet utan akterspegel
som en strandad val uppe på slipen.
Och mitt bland spillrorna
av en förlorad armada.
Hennes väldiga roder
utsträckt på gruset
i nylackad sårbarhet.
Så ivrig att skära ut
sin väg genom strömmarna.
Dit vattnet är som sammet
och sältan har ett stråk av sötma.
'Styr jag i drömmen.
Fri sikt från Point Reyes Lighthouse.
Strömmarna viker av ut i havet och kontinenten ner mot jordens inre. Någonstans därute leker knölvalarna. Vi själva så länge det är möjligt. Fyrvaktaren som satt här en gång har lämnat sin vaka. Som för att påminna oss om hur själva vi är. Som för att välkomna oss till oändligheten. Sveper en kondor ner framför våra ögon. När vi stannar vid en övergiven ranch och en planka slår i vinden. När vi andaktsfullt går runt bland det förgångna. När vågorna rullar in och lämnar oss en dollar av sand. Rinnande mellan våra fingrar. Ville vi köpa. Mera tid.
Senvinterskymning vid Kullaberg.
Ner i ett hav av ljus
sjunker solen.
Det mörknar redan
i bokskogarna
på norra sluttningen
och alla är på väg tillbaka.
Som för att avhandla en ödesfråga
har sångsvanarna samlats
ute på fältet.
När vi trevar oss
nerför den branta stigen
över trädens nakna rötter
ännu halare av frosten.
Passerar genom öppningen.
Tränger oss in i gångarna
mellan glatta väggar.
Hör andetagen från vattnet
den pulserande tystnaden
från stenarnas inre.
Kommer tanken till mig
att vad fysiken kallar
död materia.
Tillskriver den också.
En levande kraft.
Regnvarsel vid Lagaoset.
Stålgrå skyar täcker himlen. Där floden blir ett med havet. Där kvällssolen bryter igenom i det sista. Där vita skelett ligger strödda över stranden. Bara en avfart från motorvägen. Dränkt av vågorna som bryter mot sanden. Bruset från allt som är bråttom. Från stridsvagnarna som rullar obesvärat genom semestertrafiken. Mot de tänkta krigen. Är vi skyddade här. Bakom klitterna täckta av strandråg. I en vördnad inför livets tecken. Genom vår stora törst. Efter kärlek.
Höststorm över Molomberget.
Ovädershimlen rivs i stycken
av en hård västan
och det knäpper
i fönstren på verandan.
Löven virvlar från träden
när vi går förbi
skalden och hans torn.
Uppe på toppen forsar byarna
genom ekskogens kronor
och den milsvida utsikten
suddas ut av luftens sälta.
Så speglar vi oss
i märgelgravarnas
stillsamma mörker.
Vars lera formades
till fjärran städer.
Värmer oss i varandras ljus.
Vars strålar formas
till en stund av närhet.
Vandrar oss
i ett gyllene landskap.
Vars glödan sol
förrinner med vår dag.
Vars vind går i helom.
Spelom.
Solnedgång över Flamingo.
Som en föraning
om ett nalkande oväder
river stormbyar
genom trädtopparna.
Är scenen fladdrande tom
långt efter utsatt tid.
Ger hon ifrån sig
ett bländande avgrundstjut.
Som en exploderande stjärna.
När hon slutligen landar
mitt ibland oss.
Virvlar små regnbågsfragment
ner överallt.
Sveper en solvind
över folkhavet.
Pulserar hennes fotoner
rakt igenom oss.
Sluts vi in
i hennes heliosfär.
Låter hon sin kropp
bäras fram
av främmande händer.
Strålar hon ut
att ljuset är en vilja.
Inte kommer av sig själv.
Kräver så mycket tillit.
Är en ständig kamp.
I ett unversum av mörker.
Blir vi hågkomna.
För att ha visat våra färger.
Upptända som bloss i natten.
Saknade i strid.
Dansbygget i gastkramande ensamhet.
Vildsvinen har slitit
den mjuka mossan i stycken.
Löven har börjat singla ner
och den första frosten är på väg.
I granskogens dunkel
letar jag trattkantareller
men hittar ett ödetorp.
Omgivet av ett kalhygge
som kanske var hans skog.
Han som lämnat
efter sig så lite.
Några rostande maskiner
som slukats av sly.
En hög med lump
under det infallna taket.
En VHS-bandspelare
som sakta ruttnar
och ett bleknat videofodral.
Som enligt texten
under den gulnade nakenbilden
innehöll en erotisk fantasi.
Känner jag en kall hand
sträcka sig mot mig
genom det våta höstregnet.
Som för att bjuda upp.
Som en sista hoppfull gest.
Som om det fanns någon där.
Jag är bäste dräng.
Jag är den
som ingen behöver.