Genom Nålsögat sent i december, del 1. 

På väg ut till den magiska sprickan i skogen gör jag ett ärende på Stigberget. Ett skarpt ljus blänker i den våta asfalten och jag får för mig att gå in i en byggnad som jag glömt. Därinne är det längesedan och vid glesa bord sitter enstaka gamla män med en slät kopp kaffe. På kala väggar hänger brokig konst med sjöfartsmotiv. Det råder en lågmäld förtrolighet men ingen pratar. Nästa rum är stramt som en fartygshytt och raderna av böcker prydligt olästa. Mina ögon faller på en titel mitt i raden. Genom nålsögat. Länge stirrar jag på guldbokstäverna. På skeppet i flaskan. Som i en stelnad pose av längtan. Seglande ingenstans.

Semesterstund vid Nya Varvet.

Längs strandpromenaden strosar kärleksparen. Skriker måsarna. Plingar cyklisterna. Viker jag av uppför berget och hittar en undangömd skogsstig där kvällssolen lyser in mellan träden. Genom lövverket hörs bullret från en lastbåt. Slamret från containerhamnen. Råkar jag på en gammal skyttegrav där soldaterna lekte krig. Och i en glänta längre upp. En klunga skrotfärdiga husvagnar där några brokigt klädda människor talar tyst bland lump och bråte. Vi stirrar på varandra och jag har inga andra ord än hej. Tillbaka nere vid vattnet ser jag en av dem stå. Lutad mot räcket tittar han utåt havet. Med lång sorgsen blick. Mitt i sin kamp. Mitt bland oss andra. Som leker fred.

Middagshetta vid Tiergarten.

Det gassar i kön till underjorden.
Vi går ner i dunklet

och möter den yttersta ondskan.
Ser in i ögonen

på dem som suddades ut

men vars berättelser

finns kvar på solkade papper.
Som möter vår blick

från familjefoton före hemsökelsen.

Före ljudet av kängor i trappan.
Småbarn från Paris och Lodz

som mötte värre öden än slaktdjur.

Utan namn, utan kära, utan hopp.

Inför den isande likgiltigheten.
Står vi utan ord.

Människor från världens alla hörn.
Tysta som skuggor.

Försöker vi förstå.
Vad vi är kapabla till.

Att inga odjur gjorde detta.
Utan sådana som oss.

Vinterskugga över Halla.

Luften är kall och fuktig. Solens sista strålar når inte över granarna på andra sidan åkern. Borta på vägen susar det moderna livet förbi men från ödetorpet hörs bara tystnad. Taket som störtat in multnar sakta runt järnspisen där potatisen kokade. På baksidan växer sorgsna träd genom det rostbruna skelettet som var en slåttermaskin. Fast allt sjunkit ner i tidens djup rör jag mig försiktigt. Som om någon kunde väntas stiga fram ur dunklet. Någon som dröjt sig kvar sedan ljuset brann ut. Den långa skuggan. Av ett strävsamt liv.

En gråmulen dag i drömfabriken.

Molnen hänger tunga över Santa Monica Bay och det är glest på stranden. Men uppe i Hollywood gassar solen över allt som kunde varit. I staden där ingenting är vad det tycks vara och själva verkligheten är en iscensättning. En kuliss som kan göras om. En råvara till illusionen. Där det enda sanna är skenbarheten och vi famlar fram bland rekvisitan. Hur betryggande är då inte de slitna plankorna ute på piren. Det spontana skrattet mellan oss som låtit fasaden rämna. Det fuktkalla duggandet en tidig morgon. I södra Kalifornien. Där det aldrig regnar.

Midsommar vid Sørvágsfjørður.

Upp ur havet ut ur dimman. Stiger öarna som en vag men obestridlig hågkomst. Försvinner de igen som om vi aldrig. Följdes hit över vidderna. Sövdes av dyningens lättja. Väcktes av bråddjupets förundran. Såg varandra omslutas av en mjuk obestämdhet. Definierade av ömhet. Utsuddade av tidens flyende. Nuddande det våta gräset. Fick du ihop till en liten bukett. Med smörblommor och små lila orkidéer. Binder vi oss samman. Förtöjer vi lättsamt. Vid varandra. Vid jorden. Svär vi trohet.

Fri utsikt från Louisiana.

En torr kvällsvind jagar genom den världsvana trädgården. Genom oformliga skulpturer av brons. Genom ekrarna på rullstolen. Där den gamle parkerats av vännen som fortfarande kan gå. Nästan orörlig bland alla upptäckare som inte ser honom. Tittar han ut över sundet med den där blicken som redan sett allt. Som ser världen från andra sidan livet. Som ser utan att fästa sig vid något. Som bara tillfälligt dröjer kvar vid den unga kvinnan som korsar hans synfält. Som om allt av betydelse redan hänt. Som om inga frågor längre väntade på svar. Inte ens ifall det var rätt stig. Den där som verkade så viktig. Att välja.

Klimatförändring vid Kullaberg.

Nästan kroppstempererad är den kantrande sydvinden. När vinterekarna törstar på sluttningarna och hällkaren är glödtorra. När värmeböljan sköljer över oss. Drar det ensamma seglet förbi genom sundet medan ett oväder växer över ett smältande fastland. Väntar vi på förlösningen som aldrig kommer. Förändringen som måste till. När världen står på ända. Ska hoppet inte rinna ur oss. Ska vi vända vanmakt till fullmakt. Frustration till aktion.

Venice Beach strax före gryningen.

Under gatlyktorna ryker dimman in. Bakom mig slumrar megalopolis i sina osaliga drömmar. Framför mig har strömmen helt sinat av turister och vettvillingar. I mina öron finns bara pulserandet från stora vågor som slår mot stranden därute i mörkret. I mina ögon bara ljusen från tankbåtarna borta vid Palos Verdes. Bara det maniska blinkandet från pariserhjulet på Santa Monica Pier. Bara skuggorna av alla rastlösa själar som slutat sin resa här. Konturen av en hemlös utsträckt under palmerna. Mitt bland trasorna av sina vingar. En av så många nerstörtade. Här i änglarnas stad.

Kallt duggregn över Älskogsbräcka.

Vägen upp till ödegården är igenvuxen. Ekarna tiger om livet som en gång levdes här. Bland de vittrande längorna. Letar jag efter ledtrådar. En omkullvält regnmätare under spillrorna av uthuset. En rostig såningsmaskin som taket fallit ner på. En tom whiskyflaska gömd i ladans fuktiga mörker. Blir jag stående i stugans flagnande farstu. Framför den kornblå kappan. Fortfarande på sin galge som en rest av värdighet. Snubblar jag därifrån över en ruttnande herrock ute på gårdsplanen. Inte på länge kan jag skaka av mig. Den skärande känslan av kärlek. Som gått i tusen bitar.