Sensommarslummer vid Gunnebo Slott.

Mitt i den gustavianska stramheten.
Dit pojken brukade komma

med sin far.
Uppe på kullen vid soluret.

Där trädens skuggor

suddat ut tiden.
Till porlandet från fontänen

nere i dammen.
Där han förtrollades

av salamandrarna

i sin utomvärldslighet.
Sjunker jag ner

i en böljande drömsömn.
Där verkligheten

är både här och inte.
Där allt finns samtidigt

och ingenting

går att veta säkert.
Rusar vinden

genom ekarnas kronor

högt ovanför.
Skönjer jag

från långt nere på bottnen.
Hans otidsenliga gestalt

i all sin gåtfullhet.
Dinosaurien

I tredelad vardagskostym

i en djungel av obegriplighet.
Aristokraten

i en värld av nymodighet.
Greven av

de outforskade djupen.
Lärde mig simma.

Inte dyka.

Moln över Sahara.

Genom en lång canyon följer vi den slingrande floden av gröna palmer tills den rinner ut i sanden. Molnskuggor jagar fram över öknens soltorkade ödslighet men vi börjar ana att det som snart ska regna över oss inte är vatten. Några hundar rotar i en hög med sopor och ett par dromedarer kastar sig bort från vägkantennär vi sveper förbi. Annars är enstaka snår det enda liv vi ser medan en hård vind hänger ut allt tjockare slöjor framför den bleknande solen. När vi når staden vid världens ände. Börjar den andra världen. Slutar all visshet. Är sandstormen över oss.

Högsommar i Halland.

Blåklinten vajar i vinden och björkens hängande grenar pendlar sakta av och an. Solen går i moln men det tycks inte bli regn. Luften är svalare än på länge men världen känns ändå varm. Kyrkklockorna som ringer godmodigt på andra sidan byn. Traktorn som passerar därnere på vägen. Äpplena som mognar bakom grönsakslandet. Smakar stundens sötma och jag vill inget annat. Än att verkligen se. Ljuset spela igen över gräset. Småknytten dansa i skuggorna. Världen som du. Mitt påfågelsöga.

Ljusning över Utholmarna.

En ivrig vind sliter sönder regnmolnen. Havet är tomt sånär som på en fiskebåt med kurs utåt fjorden. Tången har tagit tillbaka stranden och mitt i en saltomortal har hopptornet stelnat. Som en uppspolad val ligger den spruckna ekan och drömmer om starka krafter strömmande längs kroppen. Nyss begravdes en tänkare men inte hans tankar. Jag hör hans varma röst som en strykning över axeln. Som en blänkande våg över klipphällen. Som livets överseende med döden. Som den här stunden. För alltid upplevd.

Kylig kväll på Brick Lane.

Restaurangerna börjar stänga

och långsamt kommer staden till ro.

Vi som lever i ljuset släntrar hemåt

för en ny dag på scenen.

Medan spillrorna stryker

längs husväggarna

och ber om några slantar.

Som graffitti deras öden

målade i svart.

Som skeppsbrutna

drivande med strömmen.

Som rymdhavets fyrväktare.

Blickar jag ut i mörkret

från designhotellets höjder.

Mot kontorstornen

som aldrig riktigt slocknar.

Mot den gigantiska ljusskylten

där en uppknäppt tjej

flörtar med den tomma natten.

Minns jag inskriptionen

på moskén som varit

både synagoga och kapell.

Som sett så många

ta form och försvinna.

Som hoppfullt glimmar i guld.

Umbra sums.

Skuggor.

Är vi.

Lyckan efter regnet.

Barnfamiljerna lastar ur bilarna och försvinner in i en liten stund av oändlighet. Mitt i skogen som luktar försoning och våt mylla. Ropar det lilla barnet prövande ut sin nyfikenhet. Skär lövsångaren rakt igenom sorlet på serveringen. Är brännässlorna redan höga. Tittar den stora kråkan uppfordrande på mig. Du vet väl att det gått ett år sedan du satt här sist. Att livet är dödens olyckliga kärlek. Att lycka är glittret i dina tårar.

Sommaroväder över Höjalt.

Ner över ängen

sveper en rastlös västan

full av löften och längtan.

Rakt igenom mina tankar

som skingras och faller mot marken.

Som de första dropparna

över ax och vildblommor.

Över tusenfotingen

som rinner iväg närmast jorden.

Försöker jag minnas det viktiga.

Allt vi skulle och visste.

Allt vi antecknade

för att annars glömma.

Allt vi höll fast vid

för att annars tappa

som tomma askar.

Vet jag inte längre.

Bara att världen stillnar

när mörkret kommer.

Att våra andetag djupnar

för varje otvungenhet.

Att jag minns dig tydligare.

Vem du var

och skulle bli.

Regnet från din hud.

Vinden i ditt hjärta.

Aprilväder i Nordanskog.

Haglet smälter bort

under en sommarblå himmel.

Ovanför trädtopparna

står jag bland resterna

av det gamla lusthuset

och ser havet glittra långt borta.

Dagen jag föddes.

Söker jag min far

bland de skarpa skuggorna

som vårsolen tecknar.

Förbi väldiga vinterekar

och klippblock som vittrar

i tidens ström.

Går jag uppmärksamt

nerför Pelargången.

Genom skogens

tysta viskningar.

Skär plötsligt

koltrastens prasslande

bland fjolårslöven.

Skymtar huset mellan tallarna

som vinden skulpterat.

Hans barndomshem

som byggdes av lust

och lämnades i saknad.

Hit jag aldrig gått.

Ville han inte återvända.

Till smärtan som blev.

Av kärlek.

Vårsöndag i Porte de Clignancourt.

Värmen dallrar mellan tälten

där rastlösa män säljer märkeskopior

och afrikanska smycken.
Där hemlösa barn sitter hopkrupna

i ringledens betongskugga

medan turisterna rinner förbi

mot antikmarknaden.
Där jaget löses upp

i en malström av andra.
Botaniserar vi

bland obskyra litografier

och förgyllda empirmöbler.
Tills han ur en låda gamla foton

spolas upp som ett strandfynd.
Han som en gång var så viktig.

Den störste i sin egen lilla värld.
Bilden av den yttersta ensamheten.

Som är ett jag.
Men inte längre ett du.
Som nu har blivit

någon för mig.

Som jag aldrig skulle drömma om

att lämna kvar.

Frisk vind över Galtabäcks Hamn.

Skrämda av havsörnen

lyfter myriader av sjöfåglar

samtidigt över viken.
Oroligt flaxande

tills lugnet lagt sig igen.
Drömmer jag i vimlet

om platser som denna.
Går jag över sanka fornåkrar

ut mot udden.
Där vågorna sköljer in

över det betade gräset.
Där bara ett ensamt flyttblock

gör mig sällskap.
Var det för skönheten

du kom hit.
Ser du långt därinne.

Allt den ruvar på.
Allt den varit med om.

Elden, jorden och vattnet

den fötts ur.
Vinden som far

genom din själ.
Kaoset i tillblivelsen.

Långt därinne.
Ser du livets hjärta.

Det oroligt flaxande.
Kav lugna.

Ständigt blödande

men aldrig förblödande.
Ser du.

Din egen skönhet.