Solglimtar i Stockhult.

Höstregnen avlöser varandra

över mörknande skogar.
En orolig västanvind flyr bort

mellan de höga bokarna

som vakar över allt.
I gläntan där någon rest en sten

över soldaterna som bodde här.
I gränsbygden där kriget härjade.

Är allt som återstår

en gärdsgård i långsamt sönderfall.
Jagar jag vidare

efter den goda manligheten.
Bland alla män

som faller runtomkring.
Träffade av sin egen eld.

Söker jag honom.
Som inte följer sitt begär.

Som har andra vapen än våld.
Som värnar det skyddslösa.

Som inte räds sin svaghet.
Som ljuset jag ser ibland.

Lysa upp skuggan.

Semesterstund vid Nya Varvet.

Längs strandpromenaden strosar kärleksparen. Skriker måsarna. Plingar cyklisterna. Viker jag av uppför berget och hittar en undangömd skogsstig där kvällssolen lyser in mellan träden. Genom lövverket hörs bullret från en lastbåt. Slamret från containerhamnen. Råkar jag på en gammal skyttegrav där soldaterna lekte krig. Och i en glänta längre upp. En klunga skrotfärdiga husvagnar där några brokigt klädda människor talar tyst bland lump och bråte. Vi stirrar på varandra och jag har inga andra ord än hej. Tillbaka nere vid vattnet ser jag en av dem stå. Lutad mot räcket tittar han utåt havet. Med lång sorgsen blick. Mitt i sin kamp. Mitt bland oss andra. Som leker fred.

Morgonstund i Le Marais.

En duva flaxar mellan husen.
Några dämpade röster sipprar in

genom de öppna gårdsfönstren.

En ilsken siren ekar

genom kvarteret

men tonar snabbt bort.
En kyrkklocka klämtar

alldeles nära

och vi mjuknar

lättsinnigt i vårvärmen.
Hela staden väntar därute

men vi lever inte längre

i framtiden.
Vi tar ännu en bit chèvre

och dröjer oss kvar.
I vissheten om att just detta

är det väsentliga.
Just denna stund

runt bordet.
Just detta nu

utan sedan.
Oberoende av slutet.

Just denna början.

Vindsvept himmel över Big Sur.

Det klara bäckvattnet blandar sig med havet. Solblekta kelpstammar ligger uppspolade utmed klippväggen. En flock måsar flaxar motvilligt upp i luften när vi går förbi men är snart tillbaka på sina stenar. Det känns för kallt att bada men vi går genom vågorna som sköljer upp över våra fötter. Längre och längre bort på den folktomma stranden medan vinden piskar upp sandkorn runt våra ben. Vad vi hade av ängslor bär vi inte längre med oss. Vad vi kunde om världen är nu bara gissningar. Vad vi visste om oss själva driver iväg som den ljusgrå sanden. Ut mot udden. Där vi dröjer. Som ljuset.

Blåsväder i Lagered.

Regnmolnen strömmar över himlen och i byarna forsar träden som ett vattenfall. Påpälsad sitter jag i solstolen och fångar strålarna som kommer ibland. I köket hänger kryddor på tork och det är dags att plocka vinbären. Innan stugan ska packas ihop och bilen stuvas. Går jag uppför brandgatan. Genom den resliga granskogen som en vacker dag ska bli hygge. Längs resterna av en gärsgård. In bland de väldiga bokarna där ljuset spelar. Försvinner jag allt längre. Blir jag allt mer. Som en vacker dag. Upplöst i vinden.

Sommarnatt vid Ekelund.

Det nyss fallna regnet dryper från träden. Tungt slår dropparna ner mellan stammarna i den förväntansfulla tystnaden medan stjärnorna gnistrar bakom tunna molnslöjor. Går jag ut på ängen där älvorna skimrar i ljuset från fullmånen. Rör de sig stilla runt mig medan vindkraftverket slår rytmiskt i luften som en flygödlas vingar. Inifrån skogens mörker skäller rådjuren som vargar och några gäss drar över himlen. Skrikande en hälsning till natten. Ville vi alla dansa. Ända till gryningen.

Vårgrå himmel över Öresund, del 3.

Skriken från Tivoli ekar på gatorna runtomkring. Jag möter en ström av rusiga överlevare. Ikväll är det fest och alla har någonting att fira. Frånvaron av smärta. Kvällens hisnande löfte. Ögonblickets underbara amnesti. Förbi Glyptoteket går jag i skuggorna av det förflutnas hjältar. Hela kvällen planerade vi försvaret av planeten. Långt in i framtiden jagade vi nuets demoner. Medan vårljuset byttes mot mörker och de kulörta lyktorna tändes. Satt vi som riddare runt bordet. Som regnbågens krigare. Som vanliga dödliga. Med en blodröd längtan. Att vara.

Försommar i Kalvviken.

Blixtsnabbt dyker tärnan

ner i det grunda vattnet.

Långsamt.

Flödar vårfåglarnas röster

ut mellan träden.

Vadar jag försiktigt

genom det kristallkalla vattnet.

Vandrar solreflexerna

över sandmaskarnas snirkliga högar.

Omärkligt.

Sjunker det blanka havet undan.

Värmer majsolen

vikens innersta.

Rör sig snäckan över sanden.

Som en strävan genom livet.

Att komma närmare väsentligheten.

Sakta men säkert.

Störta oss handlöst.

Mot det som vi inte har visshet om.

Men ändå vet.

Mörkning vid Skallen.

Över klipporna rullar oceanen in som turkosa längtor. Tumlar skummet som lösryckta tankar om självet. Sänker sig vinterskymningen. Som en storskarv över sina frusna ägg. En erinran över glömskan. En visshet över villfarelsen. Just när fyren tänds. När lotsbåten återvänder. När tryggheten är ett enda ljus i natten. Går månen upp över fästningen. Skörheten över styrkan. Utforskandet över vetskapen. Att jag finns till. Var bara en idé.

Kvällning i Maghrib.

De sista strålarna skär genom tunga ovädersmoln i landet där solen går ner. Fångad av bygatans myller tar jag en klunk av mitt söta myntate och märker inte pojken förrän han står där framför mig. Med sitt egendomligt avlånga huvud och sin lätt skelande blick. Med sina klara ögon som utan ansträngning ser rakt in i mig. Med en mogen värdighet som inte förbereder mig på den vädjande handen. Plötsligt är vi förbundna och med hjärtat som han öppnat ger jag det största mynt jag har. Till en liten bit mat. Till all världens sårbarhet. Till alla små själar. Som lyser i mörkret.