Soldunkel i Bäckravinen.

Som kyrkoruiner reser sig

skeletten av döda almar

genom lummigheten.

Gradvis löses jag upp av grönskan

medan stadens buller

drunknar i fågelsången.

Vadande genom vita stjärnor

söker jag en annan av skogens örter.

Den giftiga som är inristad

till hennes minne

i ett block av blank saknad.

Den ljuva som ringer ut sin längtan

med vita små klockor.

Som jag hittar

längre upp bland ekarna.

Där ljuset slipper igenom

men marken är mager och stenig.

Där näktergalen lockar andarna

till dans med sin trollsång.

Blir jag stående vid bäcken

som hjälplöst sinar i värmen.

Mitt i den berusande doften

som virvlar förhäxande omkring mig.

Du grät visst aldrig för mig.

Jag som födde dig i tårar.

Torkade ut.

Kanske en vacker dag.

Dina ögon vattnas.

När regnet faller igen.

Blickstilla i Skinteboviken.

Som om naturen tagit ett djupt andetag. Finns inte en krusning på havet som nyss var i uppror. Hörs bara skriet från en mås över sundet. Tänker jag nästan ingenting alls. Fylls mina lungor av vad som nyss var vind. Driver jag utan styrfart. Genom det grunda vattnet. Ser jag världen blottlagd. En svag ängslan på ytan. Ett stort lugn på bottnen. Över sanden som nyss var berg. Rör sig ingenting. Som nyss var allt. Står jag stum. Som nyss var ord.

Genom Azaleadalen i det kortaste mörkret.

Mot en natthimmel

ljusare än stjärnorna

avtecknar sig

små gråsvarta moln.
Som svalornas jakt över gräset

varslar en orolig nattbris

om midsommarregn.
Ett ensamt par släntrar hem

från den sista brännbollsmatchen

och det finns inget annat.
Än lampornas glödande

månar över stigen.
De kulörta lyktornas

reflektioner i dammen.
Jasminblommornas doft

när du kommer nära.
Våra ljusaste jag

ilande genom dunklet.
Som sälarna

mellan väggar av betong.
Visste vi alltid längst inne.

Att hålla oss

kvar vid drömmen.

Västerhavet i den aprikosrosa timmen.

Redan långt inne i skogen

hör jag havet.
I vattenbrynet en döende manet

och några vissna eklöv.
På hällkaren en tjocknande is.

Snabbt bort över viken

två sjöfåglar tätt tillsammans.
Bakom horisonten

en falnande skymning.
Över skogen

en stigande måne.
På en ilandfluten planka.

Försöker jag lyssna.
Djupt inifrån.

Är vi glada att du kommit.
Vi som liknar evigheten

men är förgängliga som du.
Förbundna av osynliga krafter

genom så mycket tomhet.
Men vad kan vi förmedla

som du inte redan vet.
Att det inte är slutet

som räknas.

Bara hela tiden.
All början.

Rya kyrkoruin på de dödas dag.

Jämngrå skyar hänger tungt

över blödande lövskogar.
Som för att trotsa mörkrets intåg

kvittrar småfåglarna tappert

medan skymningen faller.
Sitter jag i långskeppet

med bara himlen som tak.
Driver jag sakta iväg.

Bort från motorvägens susande.

In i tomrummet

och all den tystnad

som ryms därinne.
Låter jag duggregnet falla fritt.

Mellan lutande gravstenar

och inskriptionerna

som vittrat bort.
Känner jag en närvaro.

så tydligt nu

när ljuset flytt

och natten är här.
Som får mig att älska.

Allt som lever.

Torekov i augusti.

Åskvädren vandrar in från havet men dropparna faller inte just här. Ändå är det bara jag vid Morgonbryggan. Där de vita badrockarna redan blåst bort. Där vågorna snabbt har grumlat kristallen. Där det lergråa vattnet känns varmare än luften. Ser jag Kullaberg försvinna bakom regnslöjorna. Sjöfåglarna ner i djupet. Sommarens njutningar in bland minnena. Simmande under ytan ser jag ett svagt ljus tränga ner. Bitar av tång och sjögräs driva i dunklet. Lättsinnigheten virvla bort. Står jag länge på sandbottnen och ser utåt Väderön. Medan skarvarna på skäret torkar sina vingar. Redo att dyka ner igen.

Allhelgonatid vid Oxhultasjön.

Med ett dovt brakande

skär propellerbladen

genom den råa luften

som varslar om vinter.
Ohörbart kraschlandar

en vissnad årstid

runtomkring mig.
Bara grunden

och en torrlagd brunn

är kvar av storgården

där det bodde folk i århundraden.
Väl förskansad på sin ensliga ö

föll den slutligen offer för evigheten.
Som den här dagen

när mörkret snabbt kryper på

och skogarna svartnar runt sjön.
Tycker jag mig se

i det döende ljuset.
Nere vid vattnet en ryggtavla

tecknad med kol.
Tungt lutad mot sitt rostiga svärd.

Såg jag dig inte här

en sommar för länge sedan.
Med en liten pojke

i det ändlösa regnet.
Hur tappert du kämpade.

Men segern är inte över tiden.
Den är över längtan.

Önska dig bara det oskattbara.
Du redan bär med dig.

Vårkänsla vid Lagaoset.

Med vulkanisk kraft skjuter floden ut i havet och skogens jordbruna vatten färgar vågorna. Mina steg sjunker ner genom den flyende sanden som vilar lätt på snön. Det stormfällda trädet ligger uppspolat som en strandad val och sträcker sig mot horisonten. Mörkret faller och ännu ett isdygn väntar oss. Men ovanför snömolnen dröjer sig ett blekblått skimmer kvar. In i det längsta. Som känslan i drömmen. Som sötman i sältan. Som vi. Hos varandra.

Vårvinter vid Malens Havsbad.

Solen klär av mig ollen

och själen tar

ett djupt andetag.
Vid ett slumrande hav

som skimrar i petroleumblått.

Där bränningarna

är frusna i tiden.
Drar sig änderna ut

mot öppet vatten.

Går jag norrut

på stranden utan slut.

I gränslandet

mellan is och sand.
Hårt och mjukt.

Verkligt och drömt.

Skvalpar isflaken

i vattenbrynet.

Krasar och klirrar

mot varandra.
Längtor som kanske möts.

Ömsintheter

som kanske besvaras.
På isen som kanske bär.

Ska jag våga mig ut.
Med all min hetta.

Med alla mina ord för kärlek.
Alla tusen ord för snö.
Alla mina namn

på dig.

Ovädret når Santa Ponça.

Det är mörkt och tyst i semesterlägenheterna som klättrar längs klippkanten. Vindbyarna piskar över poolens yta som är upplyst för ingen. Stora vågor dunsar mot de vassa utsprången och vita kaskader sträcker sig allt högre. Ute i bukten närmar sig ridån av regn och det rycker osaligt i glasdörrarna mot havet. Det har just blivit vinter på solens ö och jag går ut. För att möta stormen.