Säsongsslut i La Vila Olímpica del Poblenou.

Medan containerfartygen balanserar som lindansare på horisonten. Torkar nattens skyfall sakta upp i den småkalla vinden. Festar vi sorglöst på grillade sardiner. Försöker en strandförsäljare pracka på oss billiga smycken. Låtsas jag att serveringarna ute i sanden inte snart ska packas ihop. Att vi ska kunna hålla fast vid den här stunden. Som vi gjort med vår vänskap. När åren rullat in och sjunkit tillbaka igen. Barnen vuxit upp och livet djupnat. De glittrande fynden i vattenbrynet. Blivit allt mer dyrbara.

Det spricker upp över Trädgårdsföreningen. 

Slagregnet slutar tvärt och ovädersmolnen rodnar i solnedgången. Måsarna sveper över en gråsprängd publik som tålmodigt stirrar mot den tomma scenen. När han slutligen sjunger de första raderna blir jag orolig att tiden redan vunnit. Men så visar han klorna och ger röst åt livets envishet. När det inte längre är ljust men ändå inte mörkt. När det inte längre är tidigt men ännu inte för sent. När vi kan alla orden men hör dem för första gången. När ute i den kalla fjärran. Månen går upp. And a wildcat did growl.

Dags ände vid Kullamannens grav.

Solen mörknar över havet

och kylan kryper in.

Över mattan av döda löv
pressar jag uppför kullen

för att fånga de sista strålarna.
Mitt enda sällskap

en stolt armé av bokar

där några redan fallit.
Som en vallfärd till hans minne.

Han som var både riddare och spåman.
Han som stod upp mot orättvisor.

Han som kanske aldrig funnits.
På vars sten jag vilar

ett tungt hjärta.
Ställer jag frågan

hur det ska gå med världen.
I den långa skugga

som manligheten kastar.
Lägger sig nattfrosten obevekligt.

Flyr hoppet som en skärrad hind.
Vänd dig inåt mot din eld.
Stå kvar när den flammar upp.

Sprid värmen till andra.
Och du ska se.

Rakt igenom mörkret.

Fågelholmarna i hård västan.

Det ryker från ettt öppet hav

som brakar in över kusten.
Skummet dallrar i skrevorna

och tumlar bort över klipporna.
Våt sten blänker i motljuset

och tiden är inte längre kännbar.
Som för miljoner år sedan

glöder vårt inre.
Som för tusentals år sedan

smälter vårt kalla skal.
Som om det var nyss

ser vi varandra

för första gången.
Stiger den tilltagande halvmånen

upp i söder.
Hittar vi lä bakom urberget.

Transformerat av hetta

djupt nere.
För att återfödas häruppe

i den kalla vinden.
Längtande

att i vilda känslostormar.
Få fladdra som vi.

Kvarnbyn i den mörkaste tiden.

Långt borta över havet

ljusnar det en kort stund.
Innan natten sänker sig

över staden därnere.
Över det ändlösa

flödet av lyktor.
Innan våra liv

blir ett glest glitter

i duggregnet.
Innan vintern sätter in

på allvar.
Rinner jag nerför liden.

I forsen som aldrig

stannar upp.
Rusar mitt nu.

Ett litet ögonblick upplyst

av en stilla eftertanke.
Rasar in i dunklet.

Faller handlöst

mot det oupptäckta.
Söker sig en form.

Allt vi drömde.
Allt vi inte visste.

Allt vi hade glömt.
Vi kunde vara.

Nästan mörkt vid Haga kile.

I det kalla diset går mina steg mot udden. Genom den höga vassen där tiden gömmer sig. Under flackande råkor som söker ett träd för natten. Ut till den dolda klåvan där spillrorna av ett fiskarliv ligger spridda. Där jag känner närvaron av någon som gick runt här. Bland små sinnrika anordningar av repstumpar och brädlappar. Där ekan fortfarande stampar hoppfullt i vågorna. Som om propellern satt kvar på den rostiga utombordaren. Som om han vilken dag som helst. Skulle vara tillbaka. Styra ut. Genom gattet.

Uppgränna i skyfall.

En ridå av regn drar in över Vättern.

Det första augustiljuset

förvandlas till droppar

som smattrar mot växthusglaset.

Åkrarna med moget vete

forsar ner mot bråddjupet

när himlen öppnar sig igen.

Detta storslagna landskap

som alltid talat till mig

med en självklar förtrolighet.

Får svar från någon långt därinne.

Har fått mig att återvända

ännu en gång.

Som om jag kom

någonstans härifrån.

Känner jag igen mig.

Randen av träd mot vattnet.

De blånande skogarna.

Humlan på väg mot blomman.

Det är vi

som talar till dig.

Vi som är liv.

Kommer alla

någonstans härifrån.

Sommaroväder över Sörmland.

Tången ligger uppspolad

bland strandblommorna

och snipan hukar i sitt båthus.
Som två stolta spökskepp

seglar ett par tranor

in över fjärden.
Som en djupgrön norrlandsälv

forsar den kraftiga vinden

genom landskapet.
Dränkta i en rastlös förväntan

viskar våra själar som säven.
Om regnet som ska komma.

Om bröllopet som ska stånda.
Om löftena som ska givas.

Att du alltid.
Ska vara så nära.

Att du alltid.
Ska lysa i mörkret.

Flöda som honung.
Älska som nu.

Att du alltid ska vara

den jag söker.
Att du aldrig.

Senvinterskymning vid Kullaberg.

Ner i ett hav av ljus

sjunker solen.

Det mörknar redan

i bokskogarna

på norra sluttningen

och alla är på väg tillbaka.

Som för att avhandla en ödesfråga

har sångsvanarna samlats

ute på fältet.

När vi trevar oss

nerför den branta stigen

över trädens nakna rötter

ännu halare av frosten.

Passerar genom öppningen.

Tränger oss in i gångarna

mellan glatta väggar.

Hör andetagen från vattnet

den pulserande tystnaden

från stenarnas inre.

Kommer tanken till mig

att vad fysiken kallar

död materia.

Tillskriver den också.

En levande kraft.

Skälderviken mellan vinter och vår.

Ute på vågbrytaren

torkar skarvarna sina vingar

i den nollgradiga västanvinden.

Rullar vågorna in

över det jordbruna vattnet

som strömmar ut från skogarna.

Skingras molnen under en sol

som varken dömer eller förlåter.

Blir jag allt tystare

i mitt samtal med tiden.

Ser jag allt vi varit och skall bli.

Känner jag allt vi ville

och ännu hoppas.

Som drivveden uppspolade

minnen av vårt innersta.

Som tånghögarna

början på nya territorier.

Som sanden viss

om vår flyktighet.

Blir jag varse.

Ögonblicket

som just var.