Kvarnbyn i den mörkaste tiden.

Långt borta över havet

ljusnar det en kort stund.
Innan natten sänker sig

över staden därnere.
Över det ändlösa

flödet av lyktor.
Innan våra liv

blir ett glest glitter

i duggregnet.
Innan vintern sätter in

på allvar.
Rinner jag nerför liden.

I forsen som aldrig

stannar upp.
Rusar mitt nu.

Ett litet ögonblick upplyst

av en stilla eftertanke.
Rasar in i dunklet.

Faller handlöst

mot det oupptäckta.
Söker sig en form.

Allt vi drömde.
Allt vi inte visste.

Allt vi hade glömt.
Vi kunde vara.

Det klarnar över Femörehuvud.

Gammal dyning rullar in och dör tvärt mot klipporna. Mistklockan har tystnat för alltid och fyrvaktarns långa tankar är skingrade för vinden. Nere i skrevan ett vissnat minnesaltare. Kanonerna i skogen förstummade inför striden som aldrig blev av. I de atombombsäkra rummen leker spökena kalla krigslekar. Regnet drar bort över havet och de stålgrå skyarna skingras. Solen hittar ner till våra ansikten och vi känner den tydligt. Värmen mellan oss. De ännu levande.

Vårvärme vid Kanaanbadet.

Vinterns vrakspillror

klirrar mot strandkanten.
Jag lyfter av mig köldens ok

och känner solen

mot det halvfrusna vattnet.
Mitt innersta flackande

som de yrvakna drakarna

högt över sanden.
Min längtan plöjande

som sothönan över stenbottnen.
Mitt hopp spirande

som blåsipporna

ur förgängligheten.
Min oro sprängande

som de nya biltunnlarna

genom urberget

rakt under oss.
Fast vi inte ville.

Blir himlen allt varmare.

Isen allt tunnare.
Vår ståndpunkt

allt viktigare.

Att du känner som jag.

Att du finns där.
Allt närmre.
Din sanning.

Utblick från Flakturm Humboldthain.

Solen bränner

när vi kommer upp

ur de fuktsvala rummen.
Där tusentals människor

väntade in förstörelsen

dag och natt.
Där ångesten sitter

kvar i väggarna

som den självlysande färgen.
Där människorna stirrade

in i sin svartaste skugga.
Går vi upp på kullen

som är resterna av en stad.
Under träden som hunnit

växa upp sedan dess.
Under en bombfri himmel.

Under jorden

mellan parkens växter.

Ser vi skärvorna titta fram.
Av vardag som pulveriserades.

Av liv som föll sönder.
Av drömmar som grusades.

Blev det en ny stad.
En ny skugga.

Nya drömmar.
Ska skydda oss från.

Själavandring i Kalvviken.

Som från ett långt avstånd ser jag kvällssolen dra sina slöjor över strandängen. Återvänd från skuggorna provar jag mina vingar. Seglar jag tyst fram mellan vindkrökta stammar. Som om jag var här men ändå inte. Tystnar fåglarna ett kort andetag. Bryts vattenytan ett litet ögonblick. Sticker skäddan iväg över bottnen framför mig. Som om jag var från denna världen. Smeker vågorna min hud sanden mina fotsulor. Andas jag in sältan i den svaga kvällsbrisen. Står silvertärnan helt still och tittar ner högt ovanifrån. Är du verkligen där. Pulserande som djupen. Eller var du bara. En lätt krusning.

Middagsdvala i Souk Semarrine.

Som en rastlös smältflod strömmar världen genom gränderna i medinan runtomkring oss. Förskansade på riadens innegård. Har vi stängt ute kommersens skarpa ljud. Hör vi bara fladdret från småfåglarnas vingar när de kommer för att dricka bland rosenbladen i fontänen. Under en het eftermiddagssol som fångas upp av apelsinträden. Låter vi i blicken vandra i den svala halvdagern. Registrerar vi varje långsamhet. Märker varje skiftning. Följer sköldpaddornas sävliga vandring över mosaikgolvet. Känner dropparna av ljus rinna över huden. Ser våra liv som rännilar i öknen. Släcka tidens törst.

Solen sjunker sakta över Monastery Beach.

Som för att varna oss ringer klosterkyrkan när vi går ner på stranden. Först senare förstår vi hur farliga dessa vågor är. Att de tar med sig några liv varje år. Men vi utmanar dem lättsinnigt. Ser hur snabbt de tornar upp sig. Hur de genast bryter och faller in i sig själva. Hur de exploderar och nafsar efter våra ben. Vi ser solen bli allt rödare. Havet allt djupare. Våra spår i den grovkorniga sanden suddas ut. Vi ser. Våra ansikten bli tydligare. En bråkdels evighet. Allt. Vi behöver.

Bleke vid Valön.

Knivmusslorna ligger hopfällda men strandskatans skrik skär genom stillheten. Jag lägger örat mot den rosa graniten och drömmer en stund om hur världen föddes. Befriar en svanfjäder från den svarta tången. Ser egendomliga smådjur få liv i skrevornas kristallklara vatten. Som till sist ska grumlas och torka ut. Medan färgerna djupnar sitter vi en stund i kvällsglittret. Fingrar på bläckfiskarnas vitnade skelett. Ser långt bortanför de yttersta öarna. Nuddar livets innersta väsen. Med yttersta vingspetsen.

Regnvåt fars dag i Cadgwith Cove.

Det dryper om växtligheten

som i en regnskog.
Från den lilla blå kyrkan vid stigen

hörs orgeln förgäves

kalla till gudstjänst.
I den skyddade viken längre ner

står fiskeflottan torrlagd

och väntar på havets välsignelse.
Ligger den anrika puben

där sjömanssånger skrålats

sedan urminnes tider.
Där ale och bitter

gladlynt serveras

till alla som vill ha.

Där vi festar

på musslor och friterad torsk.

Medan djävulen

i en grotta längre bort
sägs vänta med sin stekpanna.

Redo att förtära

varenda en av oss

som prästen kallar

guds barn.

Snömoln över Sankt Annas skärgård.

Grenarna hänger tunga

och skogen känns lika livlös

som rösena från stenåldern.

Vi försöker tyda spåren i nysnön

och med trevande steg

hitta den försvunna stigen

uppför berget.

Ser himlen klarna en smula

över det stora tysta.

Tittar efter havsörnen

som brukar hålla till häruppe.

Hör det dova mullret från lastbåten

innan den försvinner bakom udden

och tystnaden omger oss.

Som om den aldrig brutits.

Som om vi var ensamma i världen.

Ser vi så långt.

Så ofantligt mycket.

Så underbart lite.

På vägen ner

inte ens våra egna spår.

Var vi kanske aldrig.

Verkligen här.