Ny början i Lahibiagrottan.
Längst ute över udden
skingras dimmolnen
och en sol utan årstid
blänker varmt i diset.
Det droppar från taket
men längst inne
är det torrt som aska.
Längst inne tystnar havet.
Bodde de första människorna.
Hittades den sista garfågeln.
Fäller jag en tår för den.
Längst inne.
Hör jag sångsvanarnas
sorgsna trumpetande.
Bergets stumhet.
Det ohändas löfte.
Om att tiden
är en lång begynnelse.
Att det dyrbaraste
är kvar att finna.
Att det största
är gömt i det minsta.
Längst inne.
44 grader i Aït Benhaddou.
Svalkande som en drakes andedräkt kommer vinden in från Anti-Atlas. Sliter i den lilla oasens palmer och lägger ett fint damm på allt. Här längs den gamla karavanvägen vid porten till Sahara. Där torkan tränger allt djupare. Där de nakna bergen tycks helt likgiltiga inför hettan. Där de sakta låter sin brända hud vittra till stoft. Ser jag från bussfönstren på vår resa från skugga till skugga de ensamma männen. Därute i ett landskap utan nåd. Grävande i den steniga marken. Gående med en trasig cykel. Bara stående vid en sinad källa. Stirrande framför sig. In i den förgörande elden. Som brinner i oss.
Hettan där solen går ned.
Längst inne i dunklet. Samlas vi pyrande. När glipan i mörkret öppnas. När det skarpa ljuset bländar oss och en dov takt stiger ur tystnaden. När en röst från avgrunden manar oss mot flamman. Mot det förgörande som skapar liv. Mot det förtärande ur vilket vi föds. Mot elden i våra hjärtan. Kan vi inte längre värja oss. Är vi snart övertända. Smälter vi av deras nakna lågor. Brinnande från båda ändar. Deras innerliga lust att lysa upp. Innan glipan åter stängs. Som när solen släckts i havet. Finns en glöd kvar på himlen. Längst in i våra hjärtan.
Allhelgonatid vid Torrent de Galatzó.
Vinden som stryker längs sluttningarna skvallrar om regn. Upp genom dalgången går vi utan särskilt mål. Annat än att följa den uttorkade bäckfåran ännu en bit. Under pinje, mandel och johannesbröd. Över den vittrande kalkstenen. Låter vi vår nyfikna tillit flöda. Berör vi allt och inget. Rider den huvudlösa keruben på en drake utanför kapellet. Tittar härfågeln förundrat på oss en sista gång. Innan den försvinner in bland myterna igen. Innan dropparna börjar falla. Innan vi blir våta inpå skinnet. Och tiden skär ett ännu djupare spår. Genom våra mjuka själar.
Hönö Klåva efter vintern.
Havet bär med sig en kylig vind
men glittrar förtroligt
mellan utskären.
Fyrarna vakar över tomma farleder
men måsarnas skrin
bryter tystnaden.
En ejder av betong
som övervintrat på kajen
har fått sällskap igen
av sina levande förebilder.
Hos fiskhandlaren
är skreisäsongen snart över
och i vadbinderiet lagas nät
för öppen dörr.
Möblerna på uteserveringen
sträcker försiktigt på sig
i det bleka ljuset
och in över den ödsliga skärgården
smyger en tyst förväntan.
Vi som befolkade den karga graniten.
Som hukade genom kärvheten.
Vänder ansiktet mot ljuset.
Känner doften av liv.
Skriver vårt hopp i sten.
Med de minsta tecknen.
Isande vårvindar över Ramsvikslandet.
En otålig nordan rycker i graniten. Krusar de smaragdblå vattnen mellan hällarna. Stryker över de uthuggna klippblocken som lämnats att minna om en benhård knapphet. Ett mödosamt liv där bara den tyngsta av sysslor kunde lätta bördan. Där kampen att överleva blev någon annans odödlighet. Någonstans bortanför havet. Tusenåriga städer av sten. Monument över segrar i blod. Ämnen till guldprydda gravstenar. Trappsteg till himlen.
Vårmåne över Vitsippsdalen.
Som av ett sista snöfall
är marken klädd i vitt.
Längs stigen
under de höga träden
smyger koltrastarna
nyfiket på oss
och försvinner igen spårlöst.
Deras röster i den plötsligt
så milda kvällsluften
skär genom hjärtat.
När kronbladen
sluter sig för natten.
När andra fåglar tystnar
och stadens dova muller
tonar fram ur skuggorna.
När det fina snittet
mellan hågkomst och glömska.
Lycka och vemod.
I två perfekta halvor.
Delar den stigande månen.
Sinande sommar i Jungfruviken.
Öde ligger badplatsen
i septembersolen.
Ett saftigt gräs sköljer upp
över de spruckna plastekorna
som långsamt sjunker
ner i glömska.
I en sommarvärld
som är sig så lik.
Minns hjärtat hur det är.
Att cykla över dybottnen
på den långa förvridna bryggan.
Håva efter tångräkor
som ska kokas levande
och ätas till kvällsmat.
Leta sin själ i skuggan
av de vindkrökta tallarna.
Sitta tätt uppkrupna i Kärleksgrottan
medan solblänket torkar huden salt.
För att en dag flytta
tillbaka till stan.
Som när jag inte hann
bromsa med cykeln
och slog huvudet i en sten.
Droppade livet
framför mina ögon.
Motvilligt ur mig.
Det spricker upp över Nordöarna.
Jag hittar en stig ut mot ljusningen. Följer den smala cementgången som ringlar genom klippskrevorna. Förbi sommarnöjen av masonit. Förbi den rostiga minan som aldrig fick explodera. Förbi fiskeboden som sakta förgås av längtan efter sin fiskare. Han som hade ordning på alla redskap. Som nu ligger i en härva på det murkna golvet. Oroligt kretsar måsarna runt mig och under fötterna krasar deras musselskal. Jag hinner tänka att gudingarna låter förundrade. Innan deras parningsläten slits sönder av räddningshelikoptern som dundrar förbi ut mot öppet hav. I sökandet efter skeppsbrutna. Högt över skärvorna av allt vi skulle bli. Rädda. Våra själar. Djärva. Våra hjärtan.
Regnvåt fars dag i Cadgwith Cove.
Det dryper om växtligheten
som i en regnskog.
Från den lilla blå kyrkan vid stigen
hörs orgeln förgäves
kalla till gudstjänst.
I den skyddade viken längre ner
står fiskeflottan torrlagd
och väntar på havets välsignelse.
Ligger den anrika puben
där sjömanssånger skrålats
sedan urminnes tider.
Där ale och bitter
gladlynt serveras
till alla som vill ha.
Där vi festar
på musslor och friterad torsk.
Medan djävulen
i en grotta längre bort
sägs vänta med sin stekpanna.
Redo att förtära
varenda en av oss
som prästen kallar
guds barn.