Fuktig torka i Topanga Canyon.

Vi lämnar strandens dimmoln och kör upp genom den törstande dalen. Här bränner den eviga solen, men under sykamorträden gömmer sig en sval skugga. Vi sätter oss vid ett bord nära bäcken som fortfarande sipprar litegrann. Det är sig likt på Inn of the Seventh Ray. Lika magiskt stilla. Lika självklart tystlåtet. Lika avlägsen den svultna jättestaden på andra sidan berget. Inne under grenarna skymtar buddhan tillsammans med en ängel. Hör vi dem inte viska om människornas längtan. Ville vi inte stanna för alltid här. I livsskuggans dal.

Blå skymning på Älvsborgsbron.

Förbi mig som en svärm av eldflugor

rusar människorna hem till sina liv.
Högt ovanför balanserar måsarna

obekymrat på vinden som rycker i mig.

När jag lutar mig ut över räcket

och ser mellan balkarna.
Får jag svindel av vågorna

långt därnere.
Osar det svavel

från den flämtande evighetslågan.
Undrar jag om det var här

hon klättrade över.
Tänker jag på modet

som krävdes för det.

Rinner tårarna

för den yttersta ensamheten.

För att jag inte fanns här just då.
För att det kanske inte

hade gjort någon skillnad.

För att smärtan

kan vara så stor.
Även i den flyende skymningstimmen

när hela världen är som vackrast.

Även när livet fortfarande

är ett väntande äventyr.
Men vingarna som bär

oss över avgrunden.
Inte vuxit ut.

Brinnande himmel över Röda Sten.

Lamporna tänds

borta i containerhamnen

och lastbåten löses långsamt upp

i det mörklila diset över horisonten.

Luften är isande kall

men ljuset vill inte dö.

Ute i strömmen

blinkar lysbojen grönt

och någon jonglerar

med kulörta lyktor.

När flygplanen ritar

aprikosfärgade streck över himlen.

När gässen flyger i formation

och månen lyser halv.

När det luktar starkt

från sprayburkarna framför planket.

När under gatlyktornas svaga sken.

Svarta konturer i gasmask

målar stora grälla blommor.

Och jag frusen in i märgen.

Sitter kvar i det längsta.

Upptänd som en bit kol.

Av samma glödande passion.

Juninatt i Rhododendrondalen.

Ljuset släpper bara motvilligt taget om den flyende dagen. Strödda under näsduksträdet ligger kronbladen som hopskrynklade pappersark. Porlar det längs stigen när jag stilla rinner ner genom den blommande skogen. När månen glöder svagt bakom en tunn molnslöja. När mina tankar jagar som fladdermössen mellan träden. Ord för det obeskrivbara. Skriver jag i det ljumma dunklet. Tecknet för ingenting. Uppgår jag i sagan. Om min sanning.

Blekt motljus i Los Alamos.

Vi sveper fram mot solnedgången genom den böljande dalen där chumash bodde. I ett längtande landskap som regnet har svikit. Som ändå ger liv åt spannmål och boskap. Där väldiga ekar avtecknar sig mot kullarnas gulnade gräs. Där det dammar om farmarnas pickups som det än gång gjorde om diligenserna. Där lämnar vi motorvägen på impuls och hamnar på den enda gatan i stan. Medan skoningslösa semitrailers rusar förbi mot flygbasen i fjärran. Sätter vi oss i sammetsfåtöljerna inne på hotellet som fanns redan då. När västern var vild och ensam. En cowboy ännu ensammare. Och indianerna. Allra ensammast.

Mörkning vid Skallen.

Över klipporna rullar oceanen in som turkosa längtor. Tumlar skummet som lösryckta tankar om självet. Sänker sig vinterskymningen. Som en storskarv över sina frusna ägg. En erinran över glömskan. En visshet över villfarelsen. Just när fyren tänds. När lotsbåten återvänder. När tryggheten är ett enda ljus i natten. Går månen upp över fästningen. Skörheten över styrkan. Utforskandet över vetskapen. Att jag finns till. Var bara en idé.

Kråksundsgap i efterglöd.

Som ett obesökt museum

över den svunna sommaren

ligger campingen förstelnad

i sin vinterdvala.
Medan himlen går mot aprikos

skimrar ljuset över klipporna

allt mer utomvärldsligt.
Som i en stolt hälsning

till den segervissa natten.
Tänds den spensliga fyren

som ett kattöga i gattet.
Blir den tunna månskäran

allt knivskarpare.
Lyser aftonstjärnan

allt intensivare.
Tystnar världen i vördnad.

Tills hägerns tunga vingslag

blir det enda hörbara.
Sälens brytande

av den blanka ytan.
Kvirrandet från en sjöfågel

inne i vikens dunkel.
Som den djupaste

av alla röster.
Långt långt inifrån.

Ditt innersta väsen.

Örsviken på gränsen till vår.

Jag passerar de vresiga skyltarna som vill stänga mig ute. Förbi villan där en hel skog fått dö för att den skymde utsikten. Förbi allt det fula som vi stänger in skönheten i när vi försöker äga den. Går jag över tången som lagt sig långt upp på asfalten. Strömmarna av regnvatten som spolat bort stigen. När solen nästan bryter igenom. Lyfter en vigg från vattnet och försvinner ut mot havet. Som om vi alla hörde hemma. Precis där vi råkar landa. Som om vi alla hade tillträde. Till det som är vårt hem i den stora tomheten. Till en gemenskap. I det oändligt ensamma.

Solslummer på Getterön.

Långt borta faller ett regn. Vårens första humla svävar ostadigt bort över klipporna. Den friska nordanvinden sveper ner längs kusten och det går vita gäss på viken. Jag drar upp kapuschongen och känner solen värma. Sträcker ut mig på klapperstensfältet som isen lämnade kvar. När vattnet slipade ner berget och människorna var långt borta. Sjunker jag ner i dvala medan tiden förflyter. Drar ett ejderpar förbi alldeles nära. Har jag drömt i tiotusen år. Om hur du kom allt närmare. Om hur vi nöttes mot varandra i den glittrande sältan. Om hur din sträva hud blev len. Och din mjukhet. Skar genom det hårda.

Det mörknar över Svarts Både.

Stormen har dött ut

och det är nästan bleke.
Holmarna badar i ett bländande ljus

och förväntansfulla små läten

kommer från sjöfåglar

långt därute på tidens ocean.
Den kortaste dagen har passerat

och solen skulle synts

lite längre än igår.
Om det inte varit för molnryggen

som växer över horisonten.
Som närmar sig ytterskären

med överrsakande svärta.
Som redan döljer

den bortersta udden

med sina första dimslöjor.
Sträcker sig mot solskivan

som en förebådan om Ragnarök.
Förtär elden

som askans osaliga ande.
Kastar en fuktkall skugga över världen.

Där vi packar ihop och går vidare

genom vad som än ska komma.
Med livet under vingarna.

Med minnet av en lust.
Med en föraning om återfödelse.

Pyrande djupast inne.