Vid slutet av Hishultsvägen

Hönsen kacklar bakom ladan och trädens kronor vajar sakta i sommarbrisen. Sitter jag under parasollen och ser björkfrön lysa som snöflingor i solen. Seglande till marken på tunna vingar. Knyter du buntar av lavendel och mynta. Hänger dem för att torka. Medan citronfjärilen fladdrar mellan stockrosor och prästkragar. Tänker jag flyktigt på luftens osynliga kraft. Att jag äntligen lyckas göra det som är så svårt. Som jag planerat så länge. Som kräver min absoluta hängivelse och fullständiga närvaro. Absolut. Ingenting.

Hård sydan genom Mollösund.

Uppe på berget

skakar sjömanshustruns

murknande hand i byarna.

Oroligt spejande

utåt Måseskär och evigheten.

Längtar hon kanske förgäves.

Medan sanden yr

mellan lutande sjöbodar

och människorna är som bortblåsta.

Besöker jag sjökaptener och styrmän

som vilar under bleknade musselskal.

Deras själar viskande till mig

under den mörka himlen.

Om alla dagar till sjöss utan tröst.

Om glädjen att återse

de kala hällarna.

Om havet som tog så många.

Läser jag orden över ingången

till den lilla kyrkogården.

De tunna men allvarsamma.

Ser jag svalörten

som trycker sig mot gravarna

och tar istället de andras råd.

De som seglat före.

Tänk.

På livet.

Genom Azaleadalen i det kortaste mörkret.

Mot en natthimmel

ljusare än stjärnorna

avtecknar sig

små gråsvarta moln.
Som svalornas jakt över gräset

varslar en orolig nattbris

om midsommarregn.
Ett ensamt par släntrar hem

från den sista brännbollsmatchen

och det finns inget annat.
Än lampornas glödande

månar över stigen.
De kulörta lyktornas

reflektioner i dammen.
Jasminblommornas doft

när du kommer nära.
Våra ljusaste jag

ilande genom dunklet.
Som sälarna

mellan väggar av betong.
Visste vi alltid längst inne.

Att hålla oss

kvar vid drömmen.

Vid Ekelund innan solen är borta.

Enstaka fåglar

kommenterar lågmält

den senkomna värmen.

Under en himmel som är helt blå

för första gången på veckor.

Minns jag plötsligt

högsommaren omkring mig.

På ängen där höet ligger slaget

och det alltid finns en försoning.

Där skogen höjer sig

som en förväntansfull läktare.

Där jag går ut som på en väldig arena

men publiken är andäktigt tyst.

Där min enda prestation är närvaron

och min enda seger

är över distraktionen.

Blir jag stående

tills jag inte minns mitt namn.

Tills stjärnorna tänds

någon annan årstid.

Tills jag går av planen

utan att ha vunnit något.

Mer än mig själv.

Midnattstimme vid Jemaa el Fna.

Ute på sagoberättarnas torg glänser kobrorna under fullmånen. Det osar högt upp på natthimlen från allt kött som grillas i gaslampornas sken. Vi värjer oss mot ivriga män som mitt i trängseln vill sälja kryddor, läder och billiga klockor. Omärkligt försvinner vi in i medinans upplysta dunkel. Provar guldglänsande djellabas och små arabiska fraser. När en liten gränd lockar in mig i sitt tysta halvmörker. Där folkvimlet plötsligt är långt borta. Där jag ser längst in i livets labyrint. Ensam med tusen andar. En enda lång natt.

Våren anländer Ekelund.

I vinden som minns vintern. Värmer de höga lågorna från brasan. Virvlar citronfjärilen bort över vitsipporna. Fyller fåglarnas alla läten den klarbleka luften. Undrar jag över stråket av sorg i all förtröstan. Frågar jag. Vad är det som finns därinne. I de skarpa skuggorna av allt ditt ljus. Som sticker i hjärtat som en okänd saknad. Som tåren i ditt öga. Kommer svaret. Ser du inte. Att allt som nu blir till liv. En gång mött döden. Att allt nytt hopp. Spirar ur förtvivlan. Att förgängligheten. Är en del av din skönhet.

Blixtvisit på Esperanza.

En lätt bris smeker Balearerna efter stormen som drog förbi. Vi grenslar sitsarna och sveper utåt mot rebellernas flaggskepp. Äntrar genom luckan i skrovet och är genast omgivna av vänner. Fast vi aldrig sett dem förut. Är vi förenade med ett osynligt band. Blir du rörd till tårar och får en varm kram av maskinisten. Sitter vi på akterdäck i solnedgången och samtalar om smått och stort med den ryktbare kaptenen. Som snabbt avfärdar sin storhet eftersom slaget inte är vunnet. Spirar något ovärderligt mitt ibland oss. Medan skeppet stillsamt häver sig. Står vi under stjänhimlen på flygdäck. Ser vi en lysande planet bland miljoner galaxer. Önskar vi all lycka i kampen och tar farväl. Försvinner i mörkret bakom oss. Bländande stark. En strimma av hopp.

Sommaroväder över Sörmland.

Tången ligger uppspolad

bland strandblommorna

och snipan hukar i sitt båthus.
Som två stolta spökskepp

seglar ett par tranor

in över fjärden.
Som en djupgrön norrlandsälv

forsar den kraftiga vinden

genom landskapet.
Dränkta i en rastlös förväntan

viskar våra själar som säven.
Om regnet som ska komma.

Om bröllopet som ska stånda.
Om löftena som ska givas.

Att du alltid.
Ska vara så nära.

Att du alltid.
Ska lysa i mörkret.

Flöda som honung.
Älska som nu.

Att du alltid ska vara

den jag söker.
Att du aldrig.

Père-Lachaise vid dagens slut.

Svärmar av småknytt och turister

irrar runt i trädens skugga.
Här bakom de höga murarna

där staden sjunker undan.
Ner i underjorden

genom sprickor i gravarna.
Där profitörer och poeter

blir till samma tunna stoft.
Ser vi genom uppbrutna järndörrar

in i det eviga halvdunklet.
Där helgonen lyssnar

tålmodigt till vår önskan

om odödlighet.
Vår sorg över upplösningen.

Vårt trots mot ofrånkomligheten.
När mausoléerna kantrar

i jordens vågor

och sakta bryts itu.
När det som skrivits i sten

suddas ut av tidens flöde.
De sekelgamla orden

bakom murgrönan.
Ristade av den nära

till den kära.
Förenade på jorden.

Och i evigheten.

Ljusning över Utholmarna.

En ivrig vind sliter sönder regnmolnen. Havet är tomt sånär som på en fiskebåt med kurs utåt fjorden. Tången har tagit tillbaka stranden och mitt i en saltomortal har hopptornet stelnat. Som en uppspolad val ligger den spruckna ekan och drömmer om starka krafter strömmande längs kroppen. Nyss begravdes en tänkare men inte hans tankar. Jag hör hans varma röst som en strykning över axeln. Som en blänkande våg över klipphällen. Som livets överseende med döden. Som den här stunden. För alltid upplevd.