Dagsvandring vid Imi n'Ifri.

Den tegelröda jorden dammar runt våra fötter när vi vandrar mellan mandelträden in i förhistorien. Det disiga förmiddagsljuset låter mig bara skönja konturerna av högre toppar i bergskedjan som reste sig ur havet. Jag häpnar över allt som blommar i det asktorra landskapet. Barnen som dyker upp från ingenstans och försvinner igen. Skorpionernas hålor. De medeltida byarna med sin mjuka kärvhet där det allra dyrbaraste är mulåsnan. Där vår väg plötsllgt korsas av ett par dinosaurier. Som lämnade sina fotspår här för så ofattbart länge sedan. Som gick här tillsammans precis som vi. Som dök upp från ingenstans och försvann igen. Precis som vi.

Hårda vindar i Landskrona. 

Stormbyarna viner i Citadellets trädtoppar och vattnet går högt i vallgraven. Utanför den tomma konsthallen står jag och ser skymningen rulla in. I timtal har jag lyssnat på bilradions rapporter om besinningslöst våld. Om en värld i skräck. Om svårigheten att skydda mjuka mål. Tänker på de kallblodiga mördarna som jagar mig i mina mardrömmar. Som alltid hinner ikapp. Som alltid. Sätter jag mitt hopp till de skarpa hjärnornas förmåga. Att kringskära enfalden. Hålla det galna på avstånd. Sätta mjukt. Mot hårt.

Hösten angör Gullholmen.

En skarp nordan

får den nyss brännande sensommaren

att kännas långt borta.

Himlen och havet

har tagit färg av klipporna

men rönnbären lyser i grådagern.

Envist står den vissnade majstången

kvar bland sommarnöjena.

Tomma och kritvita som krabbskalen.

Tysta och öde som gästhamnen

där vi övade olydnad.

Där skummet sprutade om gummibåtarna

och vi drack termoskaffe

i överlevnadsdräkter.

Virvlar de nu bort i kölvattnet.

De blodröda brännmaneterna.

De stora frågorna

som ännu väntar på svar.

Tillfället jag fått.

Att se ljuset hålla sig kvar vid horisonten.

Att inte sköljas med.

Att stå emot.

Tidig kväll vid Land's End.

En kanin skuttar snabbt utom synhåll

när jag klättrar ner en bit.
Bort från de andra turisterna

och den halvhjärtade nöjesparken.
Till en oförklarlig tystnad

mellan hisnande granitpelare.
Till den andlösa väldigheten

hos ett världshav i stillhet.
Till allvarligheten

under den glättiga ytan.

Ser jag ut över andlösheten

bort mot Longships Lighthouse

svävande i diset.

Som en ande

över skeppskyrkogården.

Flyter jag fritt i tiden.

Är jag både då och sedan.
Vid alltings slut.

Och alltings början.

Reflektion på Skissernas Museum.

Höstsolen spelar på ofärdiga former. Början till fullkomnad rör sig genom salarna. Sökande sin gestalt. En föraning om sannsägelse. Ett anspråk på frigörelse. En vision om förverkligande. Ser jag genom tidens slöjor avteckna sig. En knivskarp längtan att göra drömmen synlig. Känna fram verkligheten. Värka fram känslan. Utanför de stora fönstren börjar löven falla. Berättas i tysthet. Inledningen till ett slut. Övergången till det okända. Bortanför det uppenbara. Skissar jag på allt som är kvar. Att leva ut.

Det klarnar över Femörehuvud.

Gammal dyning rullar in och dör tvärt mot klipporna. Mistklockan har tystnat för alltid och fyrvaktarns långa tankar är skingrade för vinden. Nere i skrevan ett vissnat minnesaltare. Kanonerna i skogen förstummade inför striden som aldrig blev av. I de atombombsäkra rummen leker spökena kalla krigslekar. Regnet drar bort över havet och de stålgrå skyarna skingras. Solen hittar ner till våra ansikten och vi känner den tydligt. Värmen mellan oss. De ännu levande.

Mjukt regn över Sankt Olofs källa.

Varsamt och dröjande

rör sig stora vinbergssnäckor

genom det blöta gräset.
Går vi längs pilgrimsleden

in i dunklet under träden.
Faller tunga droppar

ner på vattenspegeln.
Sköljerjag händerna

i den uråldriga källans

bottenlöshet.
Som folk gjort

i mer än tusen år.
Offrat och hoppats.

Lämnar jag något

av mig själv.
Får jag något tillbaka.

Är vattnet lika klart.
Skönhet lika enkelt.

Som ringarna på ytan.
Sprider jag mig.

Dör jag bort.
Föds jag igen.

Som livet.
Ger jag

av min kärlek.
Hoppas jag

på gensvar.

Solskugga över Westside.

Efter att ha flugit före solen till västerlandets yttersta kant. Äter vi cheeseburgare till frukost medan planen dundrar in rakt över våra huvuden och en sval bris kommer in från havet. Medan glänsande jättebilar köar för sin del av nöjet. Försvinner vi in i ökenstaden som redan för länge sedan fick smeknamnet Hell City. Förbi oljefälten där pumparna enträget suger upp det svarta guldet ur underjorden. Förbi strippklubbarna som lovar en resa till himlen. Förbi frikyrkorna som försöker konkurrera. När vi checkar in på hotellet i Hollywood har solen kommit ikapp. Allt badar i ljus och det står nu klart. Att paradiset inte är en plats. Utan stunden. Vi har tillsammans.

Ljusning över Utholmarna.

En ivrig vind sliter sönder regnmolnen. Havet är tomt sånär som på en fiskebåt med kurs utåt fjorden. Tången har tagit tillbaka stranden och mitt i en saltomortal har hopptornet stelnat. Som en uppspolad val ligger den spruckna ekan och drömmer om starka krafter strömmande längs kroppen. Nyss begravdes en tänkare men inte hans tankar. Jag hör hans varma röst som en strykning över axeln. Som en blänkande våg över klipphällen. Som livets överseende med döden. Som den här stunden. För alltid upplevd.

Solen flödar vid Ebbarp.

En torr värme

härskar över fälten.
Långa dyningar sveper

genom det mogna vetet

och majsen går hög.
Det är långt till nästa själ

och som en skeppsbruten

står jag vid livbåten.
Bland den strandade bråten.

I vraket av gården

som plöjde genom årsstiderna.
I spillrorna av all möda.

I spåren efter dem

som tämjde jordhavet.
Går jag mellan rostande redskap

och sjunkna byggnader.
Där livet spolades upp

och blev liggande.
Inväntar jag nästa skyfall.