Vinterkänning vid Draget. Det är en kall nordan som kommer över fjorden och solen är redan på väg ner. Men jag lägger handen mot den ännu varma klippan och minns en annan tid. Stenblocken som magma på högaffeln när jag bar in dem i dunklet. De förväntansfulla själarna tätt hopkrupna i svetthyddan. Deras hud så nära den glödande graniten. Redo att ge iväg allt det bittra. Nakna som träden nu när löven fallit. Redo för den långa vilan. Nakna som hoppet om liv i mörkret. Redo att födas på nytt. Nakna som slånbären i väntan på första frosten. Drömmande om sötman som ska följa.
Mildväder i skogens hjärta.
Dagens sista sol
stryker sig längs våra kinder
och bortanför träden hörs havet andas.
I skogens innersta
är en spindel uppkrupen
på min ena känga.
Plötsligt en morgon
hade jag svepts iväg
genom nattens vindlingar
till en plats utan namn.
Du ropade till mig
men hela tiden glömde jag dina ord.
Du ropade till skogen
men kunde inte mer än hoppas.
Du ropade till dem som gått före
men räknade bara med dig själv.
Tills jag tagit mig hela vägen tillbaka.
Tills mitt öga svarade
och vi föddes igen.
Dinglande i en skör tråd.
Allas våra hjärtan.
Andningspaus vid Deleberget.
Jag går ut ur glashuset och in bland träden på andra sidan vägen. Marken är våt av det fallna regnet men solen lyser igenom. Löven faller på min glänsande kostym medan jag tar några anteckningar. Om bäcken som blixtrar i skuggorna. Om den gamla allén som smälter ihop med skogen. Om den bortglömda husgrunden som var någons liv. Jag står där utom synhåll och andas fuktig höst. Formulerar några ömhetsord. Skissar på en njutning. Kastar ingen sten.
Åskregn över Lagadalen.
Flodens stränder ligger blottade. Ängen har vissnat och den spruckna jorden viskar efter väta.
Hukande under takets svalka andas jag in öknens andedräkt. Hör jag nästan isarnas jämmer. När knallarna kommer i fjärran. Reser sig mörka moln mot den torra rymden. Känner jag plötsligt en vind komma.Andas jag ut. Känner jag tunga droppar mot huden. Läskas min förtröstan. Men när regnet väser och förångas. Himlen åter blånar. Torkan vandrar djupare in i den tysta skogen. Dansar jag av längtan. En stilla regndans.
Hårda vindar i Bullerkammaren.
När jag går
över regnvåta klippor.
Smattrar kapuchongen
mot mina öron.
Drar byarna i mina ben.
Tumlar skummet
över skrevorna.
Ser jag rakt in
i stormens öga.
Hör jag tystnaden
mitt i raseriet.
Frånvaron
av andra ljud
än luftens och vattnets.
Närvaron av urkrafterna.
Rytande i mina öron.
Ser du vågorna explodera.
Ge sig hän
före upplösningen.
Hör du alla själar.
Som tystnat innan dig.
Du lilla korn av salt.
Blomningstid på Tjolöholms Slott.
Bakom blyinfattade fönster ligger öarna försjunkna i drömmar. Vid mausoleet hon byggde åt honom. Blommar en regnbåge av tulpaner i vårens kyliga andedräkt. Tittar hon ändlöst efter sin älskade. In i det flydda livet. In i det längtande dunklet. Till de trevande tonerna från flygeln. Stiger vi in i deras sal. Dricker vi te ur det benvita porslinet. Ser vi djupt inne i varandra. Fröet till allt som slog ut. Allt som är vi. Ser jag dina kronblad som infällda vingar. Ännu snabba att lyfta. Att omfamna. Allt som är jag.
På Vallda Sandö i vindens vård.
En styv kuling pressar in vattnet i viken. Längs sprickorna tränger tappra blommor fram medan skummet yr över hällarna. Ligger vi bakom klippan där solen knappt förmår att hålla oss varma. Flyger en pappa drake med sin son på den tomma stranden. Vakar en gråtrut över oss. Som de svartvita korna driver åskmolnen över fältet. Som sädesärlan letar jag efter något i strandbrynet. Där vi som uppspolade. Hittar våra liv.
Årsruna på Grundsö.
När solen sjunker allt närmare horisonten och gör sitt bokslut över jorden. Visslar kniporna förbi över vattnet. Alldeles oförskräckt över tomma båtplatser och kulna vassruggar. Över död och pånyttfödelse. Över förtvivlan och hoppfullhet. Rör sig våra liv. Utåt bortåt. Neråt inåt. Omsluts vi av dunkel. Möts vi i strömmarna. Ser vi varandras ljus. Hjälplöst kraftfulla. Strävsamt älskande. Oändligt avlägsna. Landar vi nära. Lämnar vi våra spår. Ristar vi våra drömmar. På bottnens mjuka. Ytans hårda. Under himlens sköra. Närmar vi oss oavbrutet. Vår djupaste sanning. Summerar vi girigt. All kärlek.
Storm över Landsort.
Vi ställer oss i lä bakom fyren
medan Östersjön brakar in
och vinden rycker i vår värld.
I den snabbt döende dagen
tänds alla blinkande punkter omkring oss
och längst bort glittrar Gotlandsfärjan
som ett irrbloss.
Under en sprakande stjärnhimmel
sveper lanterninens långa ljuskäglor
oupphörligt längs horisonten.
Tränger sig lotsbåten in
genom det smala gapet
till hamnens hukande lugn.
Vandrar våra tankar iväg
över de skummande vågtopparna
som lyser vita i den djupnande svärtan.
Stirrar vi in i oändligheten.
Hittar vi en början
mitt i skeendet som alltid pågått.
Som vi vet har ett slut.
Som ett kort blänk.
Som ändå varar.
Länge nog.
Det regnar på Omberg.
Som en pilgrim
kom jag hela vägen.
Men inte för relikerna
i klosterstaden längre bort.
Utan för att se vad han såg.
Från sin älskade kulle.
Så ömsint fångat i hans tavlor.
Just den här tiden på året.
Just en kväll som denna.
Vetet och rågen som skördas.
Käglorna av ljus
som strålar ner genom molnen.
Slöjorna av regn över Vättern.
De höga skyarna
som jagade honom.
Han som tycks ha varit
någon sorts själsfrände.
Hellre konstnär än ämbetsman.
Hellre här än i staden.
Hellre sann mot sig själv
och den starka ingivelsen.
Ifred med alltet
och stormen därinne.
Kungen av luft.
Prinsen av längtan.