Hagadösen i novemberljus.

Som ett tecken att tyda landar skatan framför mig. Som i en saga om skapelsen strålar solen ner genom molnen. Som i en skröna om verkligheten försvinner jag in bland träden. Som genom en port till årtusendena ser jag in i gravkammaren. Hör jag glömda själars klagan genom öppningen.
Eller är det bara vidskepelse. Att du kan flyga till andra sidans mörker. Att du kommer tillbaka med sorg. Ser du inte mina vippande stjärtfjädrar. Hur jag kommer med lycka. Mitt vita bröst. Det ljusa i svärtan.

Genombrott vid Brobacka.

I den torra vårsolen

är allting knivskarpt.
På den övervuxna

skaldjursbanken

står jag vid stranden

av ett försvunnet hav.
Tystnaden rör sig långsamt

och det är bara krusningar

på vattnet där isälven

dundrade fram.
In mellan gammelgranarna

som reser sig spikrakt

mellan lodräta klippor.
Ner i de väldiga jättegrytorna

som borrades ur graniten

av vattnets mjukhet.
Rakt igenom berget.

Driver jag med tidens ström.
Som stillnar en kort sekund

där jag sitter på Brudsängen

och tittar ner i klyftan.
Känner min framtid bli till.

Hur det som var bortom allt.

Är här nu.

Vid Akutgatan när helandet börjat.

Den milda luften bär på en doft av parkens vårblommor. Utanför sjukhusets ingång där kråkan släpar fjäderpennorna i marken. Önskar jag honom snabb läkning. Vars planer splittrades och vars tid gick ur led. Vars smärtor i sängen högt ovanför oss. Allt mer förbyts i drömmar. Om vad som är möjligt. När vingarna bär igen.

Fri sikt från Point Reyes Lighthouse.

Strömmarna viker av ut i havet och kontinenten ner mot jordens inre. Någonstans därute leker knölvalarna. Vi själva så länge det är möjligt. Fyrvaktaren som satt här en gång har lämnat sin vaka. Som för att påminna oss om hur själva vi är. Som för att välkomna oss till oändligheten. Sveper en kondor ner framför våra ögon. När vi stannar vid en övergiven ranch och en planka slår i vinden. När vi andaktsfullt går runt bland det förgångna. När vågorna rullar in och lämnar oss en dollar av sand. Rinnande mellan våra fingrar. Ville vi köpa. Mera tid.

Vintervila i Ängeviken.

Mitt bland de nya villorna ligger sjöboden som lämnats åt tiden. Sakta vittrande till stoft som ostronskalen längs den frusna stranden. På en vindskyddad bänk i den sista solen dricker jag mitt te. Medan fiskaren styr förbi mot öppet hav. Får jag plötsligt känslan att jag ser ut över världen när jag inte längre finns i den. När holmen ligger därute som den brukar. När kvällen stillnar över Härön som den alltid gjort. När det är någon helt annan. Som sitter här på bänken. Ser dagen släckas. Och säger detta. Är livet.

Aprilväder på Valön.

Tysta sommarstugor

kurar i snårskogen

och haglet smattrar

mot kapuschongen.
Stillheten följer mig

på stigen ner mot havet

och världen är

äntligen begriplig.
När det försiktigt ljusnar
fast blytunga skyar

släpar över klipporna.
När någon städat strandängen

och lagt all plast

i en prydlig hög.
När jag slutför arbetet

med en manisk iver.
Tills inga konstgjorda färger

längre lyser i strandgräset.
Tills mina händer

är fläckade med olja.

Tills bara de minsta

fragmenten återstår.

Av det förkastade

som var så behövligt.
Av det innehållslösa

som var så betydelsefullt.
Av det tröstlösa.

Har jag förmått

förtröstan.

Nattsånger nedanför Stigbergsåsen.

Utanför gatlampornas räckhåll rycker de tämjda träden i sina rötter. Nynnar den vilda skogens andar trösterikt. Uppgår jag i parkens skuggor. Viskar den osynliga isen på dammarna. Blandas tystnade sånger med de ännu ohörda. Rör sig ingenting där vi trängdes i regnet. Ropar vattenfåglar ängsligt i mörkret. Finns flera varanden samtidigt. Är ingenting en motsägelse. Blir jag lycklig av saknaden. Har ingenting gått förlorat. Är vi allt vi nånsin var. Allt vi kommer att bli. Allt vi kunde ha varit. Allt vi givit röst.

Nästan mörkt vid Haga kile.

I det kalla diset går mina steg mot udden. Genom den höga vassen där tiden gömmer sig. Under flackande råkor som söker ett träd för natten. Ut till den dolda klåvan där spillrorna av ett fiskarliv ligger spridda. Där jag känner närvaron av någon som gick runt här. Bland små sinnrika anordningar av repstumpar och brädlappar. Där ekan fortfarande stampar hoppfullt i vågorna. Som om propellern satt kvar på den rostiga utombordaren. Som om han vilken dag som helst. Skulle vara tillbaka. Styra ut. Genom gattet.

Kråksundsgap i efterglöd.

Som ett obesökt museum

över den svunna sommaren

ligger campingen förstelnad

i sin vinterdvala.
Medan himlen går mot aprikos

skimrar ljuset över klipporna

allt mer utomvärldsligt.
Som i en stolt hälsning

till den segervissa natten.
Tänds den spensliga fyren

som ett kattöga i gattet.
Blir den tunna månskäran

allt knivskarpare.
Lyser aftonstjärnan

allt intensivare.
Tystnar världen i vördnad.

Tills hägerns tunga vingslag

blir det enda hörbara.
Sälens brytande

av den blanka ytan.
Kvirrandet från en sjöfågel

inne i vikens dunkel.
Som den djupaste

av alla röster.
Långt långt inifrån.

Ditt innersta väsen.

Ovädret når Santa Ponça.

Det är mörkt och tyst i semesterlägenheterna som klättrar längs klippkanten. Vindbyarna piskar över poolens yta som är upplyst för ingen. Stora vågor dunsar mot de vassa utsprången och vita kaskader sträcker sig allt högre. Ute i bukten närmar sig ridån av regn och det rycker osaligt i glasdörrarna mot havet. Det har just blivit vinter på solens ö och jag går ut. För att möta stormen.