Storm över Landsort.

Vi ställer oss i lä bakom fyren

medan Östersjön brakar in

och vinden rycker i vår värld.

I den snabbt döende dagen

tänds alla blinkande punkter omkring oss

och längst bort glittrar Gotlandsfärjan

som ett irrbloss.

Under en sprakande stjärnhimmel

sveper lanterninens långa ljuskäglor

oupphörligt längs horisonten.

Tränger sig lotsbåten in

genom det smala gapet

till hamnens hukande lugn.

Vandrar våra tankar iväg

över de skummande vågtopparna

som lyser vita i den djupnande svärtan.

Stirrar vi in i oändligheten.

Hittar vi en början

mitt i skeendet som alltid pågått.

Som vi vet har ett slut.

Som ett kort blänk.

Som ändå varar.

Länge nog.

Vårflod vid Ramhultafallet.

Längre bort längs vägen

fanns en skog på ett berg

som malts till grus.

Men här bland ekarna

kastar sig vattnet

fortfarande ner i sjön.

Bruset är allt som hörs

och inte ens

de lekande barnens skrik

tränger igenom.

Det stänker i mitt ansikte

från den svartglänsande klippväggen

när jag klättrar upp till krönet.

Där det som en gång var en riksgräns

försvinner ner i avgrunden.

Där kvarnhjulen ligger

spräckta i strömfåran.

Där det som betydde så mycket

inte längre har mening.

Där jag fylls av kraft igen.

Av något skört och oansenligt.

Stort och oförstörbart.

Mörker på Öja.

Osynliga åskväder drar förbi som sorgsna vidunder. Ger sig bara tillkänna som blixtar på horisonten. När månen försiktigt stiger mot stjärnorna över ett svart hav. Rör sig strama ljuskäglor runt i sin eviga ringdans med stjärnbilderna. Är vinden allt som hörs i vår bräckliga lä bakom tornet. Fyrarnas blänk i natten allt vi ser. Det oändliga allt vi känner. Vad han tänkte allt jag undrar. Fyrvaktaren som gick till uthuset för att släcka sin låga. Förlist i en inre storm. Kastanjen han planterade ännu oroligt vajande. I lyktans sken.

Vid Timber Cove den kortaste natten.

En sval havsbris sveper runt oss där vi kurar vid elden. Fars dag är på väg att brinna ut medan vi grillar marshmallows och vågorna slår mot de vittrande klipporna därute i mörkret. Drömmande vandrar jag iväg på mångatan över Stilla Havet. Förbi Jupiter och Venus som sakta går ner bakom världen. Rakt igenom den mörka materien. Ända till alltings början. När jag ser tillbaka över axeln lyser inte ett enda ljus längs Sonomakusten. Bara en oändlighet av stjärnor. Bara hans välkända anletsdrag upplysta av flammorna. Bara den yttersta meningen. Den största gåvan.

Blåsväder i Lagered.

Regnmolnen strömmar över himlen och i byarna forsar träden som ett vattenfall. Påpälsad sitter jag i solstolen och fångar strålarna som kommer ibland. I köket hänger kryddor på tork och det är dags att plocka vinbären. Innan stugan ska packas ihop och bilen stuvas. Går jag uppför brandgatan. Genom den resliga granskogen som en vacker dag ska bli hygge. Längs resterna av en gärsgård. In bland de väldiga bokarna där ljuset spelar. Försvinner jag allt längre. Blir jag allt mer. Som en vacker dag. Upplöst i vinden.

Försommar i Kalvviken.

Blixtsnabbt dyker tärnan

ner i det grunda vattnet.

Långsamt.

Flödar vårfåglarnas röster

ut mellan träden.

Vadar jag försiktigt

genom det kristallkalla vattnet.

Vandrar solreflexerna

över sandmaskarnas snirkliga högar.

Omärkligt.

Sjunker det blanka havet undan.

Värmer majsolen

vikens innersta.

Rör sig snäckan över sanden.

Som en strävan genom livet.

Att komma närmare väsentligheten.

Sakta men säkert.

Störta oss handlöst.

Mot det som vi inte har visshet om.

Men ändå vet.

Skymning i Sankt Petersburg.

Kvällsluften är spetsad med en föraning om den nalkande vintern. Vittrande fasader rymmer nytt guld men minns en tröstlös strävan. Längs kanalen där det spillda blodets katedral reser sig mot himlen. Flödar en ivrig ström av människor vidare. Med en osalig blandning av aspiration och ängslan i ögonen. Speglade i det oroliga vattnet. Vi de äldsta av vänner. Som förenats här så långt hemifrån. Gäckande livets förgänglighet. Svävande på gemensamhetens vingar. Skålande i frusen vodka. För stunden vi fick.

Aftonrodnad vid Ångbåtsgrundet.

Nästan omärkligt. Är vattnet på väg att ta tillbaka den torrlagda havsbottnen. Fladdrar några ljus till liv bland fartygen ute på redden. Kommer in över det stilla vattnet varma läten från måsar som möts någonstans bland ytterskären. Skäller rådjuren inifrån skogen och det dröjande ljuset blänker i fuktig sand. Tänds den första stjärnan och i stunden finns en tillförsikt som inte släcks med det fallande mörkret. Hit tog vi oss. Hit nådde inte världens smärta. Hit ska vi alltid återvända. Även då. När klippan plötsligt kommer upp ur djupet. När havet tar tillbaka oss. När vi som en krusning. Sköljer in och nuddar sanden. Nästan omärkligt.

Stelfrusna händer i Lundagård.

Stormen drar in över Skåneslätten och sjunger i de höga träden. Som löven framför mig på stigen virvlar några studenter förbi och försvinner in i framtiden. Nere under domkyrkan finns bara jag och den tid som varit. Stolta namn som nötts till oläslighet. Hågkomster sedan länge glömda. Går jag runt bland stenkistorna och stannar en stund hos den svarte riddaren. Vars önskan om evigt liv blivit stoft under det blänkande locket. Låter jag ett mynt singla ner i brunnen innan jag lämnar kryptan. Hör jag kanske någon bakom mig. Vårda din önskan om den tid som ska komma men hedra hellre den som är nu. Strax borta. I den bistra vinden.

Kvällsljus vid Lawarnick Cove.

En bit från klippkanten

är vi skyddade

från den stadiga vinden.

Fartygen som blänker i den sista solen

släpper slutligen taget om land

och ger sig av över Atlanten.

Någonstans därute

öppnar brugden sitt gap

och låter sig genomströmmas av hav.

Vi tror att vi är ensamma i världen

när ett småskrattande kärlekspar

dyker upp från ingenstans

och försvinner igen bortåt Kynance Downs.

De lätta grå molnen blir aprikosrost

och din hud skimrar i brons.

Långt borta i diset

anar vi Saint Michael's Mount

och minnet av munkarna

som levde där för tusen år sedan.

Tysta som himlen

öppnar vi sinnet för det gränslösa.

För det ofantliga

som lever i oss.

Som inte ska någonstans

men aldrig är stilla.