Torekov i augusti.

Åskvädren vandrar in från havet men dropparna faller inte just här. Ändå är det bara jag vid Morgonbryggan. Där de vita badrockarna redan blåst bort. Där vågorna snabbt har grumlat kristallen. Där det lergråa vattnet känns varmare än luften. Ser jag Kullaberg försvinna bakom regnslöjorna. Sjöfåglarna ner i djupet. Sommarens njutningar in bland minnena. Simmande under ytan ser jag ett svagt ljus tränga ner. Bitar av tång och sjögräs driva i dunklet. Lättsinnigheten virvla bort. Står jag länge på sandbottnen och ser utåt Väderön. Medan skarvarna på skäret torkar sina vingar. Redo att dyka ner igen.

Midvinter vid Solbacken.

Snön faller glest

över en svartvit värld.
Bakom övervakningskameror

och ointagliga murar

ligger barndomens sommarhus

som en ängslig fästning på kullen.
Träden har vuxit upp

men all denna tid

har granitblocken legat blickstilla.
Sedan den brandgula rälsbussen

rullade längs stranden.
Sedan han ivrigt körde

sin trehjuling på gårdsplanen.
Sedan sandslotten byggdes

i hans ensliga kungarike

och skönhet var det varma

glittret på viken.
Har mysteriet blivit djupare.

Har han inte glömt

namnet på lycka.
Har han alltid återvänt.

Dit solen och färgerna bor.

Längst inne

i solens hjärta.

Snömoln över Sankt Annas skärgård.

Grenarna hänger tunga

och skogen känns lika livlös

som rösena från stenåldern.

Vi försöker tyda spåren i nysnön

och med trevande steg

hitta den försvunna stigen

uppför berget.

Ser himlen klarna en smula

över det stora tysta.

Tittar efter havsörnen

som brukar hålla till häruppe.

Hör det dova mullret från lastbåten

innan den försvinner bakom udden

och tystnaden omger oss.

Som om den aldrig brutits.

Som om vi var ensamma i världen.

Ser vi så långt.

Så ofantligt mycket.

Så underbart lite.

På vägen ner

inte ens våra egna spår.

Var vi kanske aldrig.

Verkligen här.

Blickstilla i Skinteboviken.

Som om naturen tagit ett djupt andetag. Finns inte en krusning på havet som nyss var i uppror. Hörs bara skriet från en mås över sundet. Tänker jag nästan ingenting alls. Fylls mina lungor av vad som nyss var vind. Driver jag utan styrfart. Genom det grunda vattnet. Ser jag världen blottlagd. En svag ängslan på ytan. Ett stort lugn på bottnen. Över sanden som nyss var berg. Rör sig ingenting. Som nyss var allt. Står jag stum. Som nyss var ord.

Hornstull efter regnet.

Kala putsfasader lyser i kvällssolen och några joggare stretchar mot en parkbänk. Jag fångar de sista strålarna bakom Solgrillen och de glittrar i pölen på metallbordet. Tanten tackar genom luckan innan hon går iväg med sin lilla hund. Det är glest mellan allt och varje människa är synlig. Långt borta är virrvarret och förgörelsen. Vargtimmen och besinningslösheten. När skriken från en mås ekar mellan husen och en skuta glider under Liljeholmsbron. När avsaknaden är min bundsförvant och ingenting egentligen händer. När tomheten är mitt sällskap och en regnbåge sträcker sig över himlen. Finns jag verkligen här. Längtar jag ingenstans.

Framtidsfredag på Jorden.

Ur ett skadat hjärta talar jag till midnatten med sjunkande ord. Har vi kommit till en punkt av återvändo. Flyr vi till en plats av blint hopp. Ser vi inte skogen för fällda träd. Vår egen nakenhet. Skyler vi med slöjor av silver. Täcker vi med plåtar av guld. Vår tunna hud. Rullande som månen i ängens dagg. Dansande som älvorna. Ett ögonblick osårbar. Ett ögonblick skyddslös. Låter jag skyfallen skölja bort. Smaken av kallt stål. Andas jag in försiktigt. En skadad himmel.

Nerströms på Rönne å.

Nattens regn glittrar på tältduken. När dagen så sakta rinner till. Sköljer tranornas fanfarer högtidligt över fälten. Porlar småfåglarnas morgonsång mellan träden. Trummar hackspetten mot den döda stammen. Som stenarna mot skrovet i forsarna. Nästan ljudlöst. Glider vi genom lummigheten. Nuddar fisken vattenytan. Försvinner änderna under den. Som vi under lövtaket. Burna av strömmen. Upptagna av inget. Varse om alltet. Ännu lite djupare. In i levandet.

Tidsresa vid Fjärehals.

Med långsamma vingslag

flyger tranan bort över skogen.
En obetydlig sol i galaxens utkant

bryter igenom mellan ovädersmolnen.
Regnbågen tonar försiktigt fram
och jag önskar att du vore här.

Där vi åt marinerade oliver

för en evighet sedan.
Där det stora ögat

stirrar längst in

i universums själ.
Där de första himlakropparna

ännu inte blivit födda

och världsalltet just börjar ta form.
Där vi under miljarder år

bara var atomernas fantasi.

Ser jag dig i strandängens skönhet.

I glittret som sköljer in över den.
Ska vi en vacker dag vada igen.

När tiden stannar.
När stjärnorna står

precis rätt.
Ska vi sväva fritt.

Och flyta med drömmen.

Eftersommar i Halland.

Aftonhimlen djupnar tidigt

över skogen som ännu skimrar i grönt

men talar så mycket tystare.

Över ängen som hunnit

växa upp igen efter höskörden.

Kallnar luften snabbt

när solen försvunnit.

Darrar de torra axen

fast vinden dött ut.

Försvinner ljuden av vingslag

bort mellan träden.

När rislyktan tänds

i det gulnande äppelträdet.

Sjunker det genom mig.

Minnet av allt

som nyss var förväntan.

Eftersmaken av en tid

som smälte på tungan.

Som vore bitter av saknad.

Hade det inte varit

för all kärlek.

Vi har kvar

på läpparna.

Trälen i eftertid.

Åskmolnen trängs över fjorden

och det klarbleka ljuset

ger ett varsel om höst.
Kvar av folkhemstidens

semesterparadis

finns bara gulnade minnen.

Bara tomheten

i de strama lyxvillorna

som sprängs fram ur berget.
Bland mogna björnbär

och blommande ljung.
Utforskar jag spillrorna

av någons längesedan

svunna somrar.
Tiden borta från fabriken.

Dagarna utan klocka.
Fyllda av den stora lyxen.

Att titta ut mot gattet.
Gå barfota ner till badet.

Doppa mariekexen i hallonsaft.
Vara den fria.

Inte trälen.