Det kulnar över Kärrboda.

I timmerhusets vrår

vaknar flugorna

i den glödande kaminvärmen.
Irrande som våra spår

över det vita fältet.
Fallande tyst

som våra röster

i kvällningen.
Dragna till ljuset

som våra ögon till skenet

borta över järnverket.
Den väldiga flamman

dansande under molnhimlen.

Flaxande av brinnande liv.
Korpen över skogen.

Hoppet över bävan.

Ängeln i snön.

Fri utsikt från Louisiana.

En torr kvällsvind jagar genom den världsvana trädgården. Genom oformliga skulpturer av brons. Genom ekrarna på rullstolen. Där den gamle parkerats av vännen som fortfarande kan gå. Nästan orörlig bland alla upptäckare som inte ser honom. Tittar han ut över sundet med den där blicken som redan sett allt. Som ser världen från andra sidan livet. Som ser utan att fästa sig vid något. Som bara tillfälligt dröjer kvar vid den unga kvinnan som korsar hans synfält. Som om allt av betydelse redan hänt. Som om inga frågor längre väntade på svar. Inte ens ifall det var rätt stig. Den där som verkade så viktig. Att välja.

Parc de Saint Cloud mellan vårregnen.

Det droppar från träden i den plötsligt varma solen. Medan korparna plockar tyst bland fontänens tusenskönor. Ser jag stadens alla torn i fjärran. Skrider den sista drottningens ande längs de dolda stigarna. Hon som giftes bort som barn. Som dömdes till giljotinen av herrarna i tribunalen. Som anklagades för att ha svikit sitt folk. För både slös och lösaktighet. Som drar sin slöja genom de vittrande resterna av sitt slott. Hennes okuvliga sång invävd i vårfåglarnas. Bespara mig din ömkan för jag är försonad med mitt öde. Tillfreds med att ha följt ända till slutet. Min rena lust.

Nattåg till Norrland.

Ovädersmolnens nybildade bergskedjor tornar upp sig över landskapet. Där röda lador ligger ankrade på sädeshaven i väntan på den första skörden. När kvällssolen spelar på frötallarnas kala stammar. Når vi hela tiden längre in bland skogarna. Längs sjöarna som lagt sig för natten. Förbi bruken som längesedan tystnat. Rusar tåget strävsamt vidare för att stanna en stund i ingenstans.
Där älvorna samlas under kraftledningarna och det är långt mellan husen. Där det inte längre spelar någon större roll. När vi är framme.

Himlen mörknar över Anten.

Björkskogen hukar

inför ovädret som kommer in.

Över ett Sverige

som nu är museum.

Under ett parasoll

med bryggkaffe i en plastmugg

medan regnet rasar ner

är jag ensam den här gången.

Utan pojken som blivit stor.

Vad är det du söker.

När rälsbussen lämnar perrongen

i en tapper hedran av det förgångna.

När dropparna smattrar mot bladen

och du inte kan återvända.

Söker du den där andra pojken.

Han som lade femöringar på spåret

och såg dem bli ännu större.

Han som gick längs banvallen

bland rälsspik och slipers.

Efter att rälsen rivits upp.

Som går här nu längs perrongen.

Letande rostande.

Spår av en barndom.

Fuktig torka i Topanga Canyon.

Vi lämnar strandens dimmoln och kör upp genom den törstande dalen. Här bränner den eviga solen, men under sykamorträden gömmer sig en sval skugga. Vi sätter oss vid ett bord nära bäcken som fortfarande sipprar litegrann. Det är sig likt på Inn of the Seventh Ray. Lika magiskt stilla. Lika självklart tystlåtet. Lika avlägsen den svultna jättestaden på andra sidan berget. Inne under grenarna skymtar buddhan tillsammans med en ängel. Hör vi dem inte viska om människornas längtan. Ville vi inte stanna för alltid här. I livsskuggans dal.

Dimman lättar i Ablahamn.

När bukten böljar

saktmodigt i frånlandsvinden.
När halvön på andra sidan

fortfarande döljs av grårosa dimbankar.
När solen bryter fram över krönet

och träffar själens känsligste punkt.
Börjar klippornas toppar att glöda.

Lyser havssulornas vingar bländvita

när de seglar över världen.
Som om allt var deras

och ändå ingens.
Porlar bäckarna tillitsfullt

ner mot stranden.
Går jag över

de våta klapperstenarna.
Bekymrar det mig inte

att jag fastnar i törnena.
Hör jag inte längre sorlet

från mina tankar.
Våra kvidande farhågor.

Ser jag långt därnere.
Drivande i solvinden.

En ensam blå planet.
Ingens och ändå vår.

Kollwitzstraße på Världspoesidagen.

Det är ingen liten sak.
När poesi finns i allt.

I dina ögons sätt att skratta.
I hur solen faller

på ditt ansikte.
Hur snöfläckarna krymper

på asfalten.

I minnet

av en varm dag i Berlin.
När ingenting tyngde ner.

När allt bara stämde.
När ett ord

blev tusen bilder.
Det är ingen liten sak.

När ljuset dröjer kvar.
När du finner

vad du så länge sökte.
Hittar modet

du trodde saknades.
Läser in

vad du behövde höra.
När det obegripliga

får en mening.
Din sanning tar form.

I tecknen på väggen.
När du blir till.

En stor sak.

Mörkning vid Hammerberget.

Ostronskalen ligger strödda på klipphällarna som förlista skrov. Uppspolade höljen runt drömmar livet hade. Längs strandkanten där bryggorna till framtiden blivit spillror. Skingrade som fiskarens redskap bland skrevorna. Multnande i vassruggarna likt den svarta tången. Världen som tog avsked. Med sin spruckna köl ännu plöjande genom tiden. Genom bubblorna som stiger ur djupet. Blixtrande som bandet av pärlor. Vi lämnar efter oss.

Kalven vid sommarlovets slut. 

Solen lyser ner mellan höga ovädersmoln. Ett ensamt segel vandrar längs horisonten och det regnar över Kungen. Jag tittar bland små uppspolade fragment under nyponbuskens vita rosor. Sätter mig på stenen där vi vilade en kväll som denna innan flytten tillbaka till stan. Där jag byggde en pyramid som ligger vid mina fötter nu. Där jag ser honom sitta i sin högtidliga kostym och titta utåt med lång blick. Han som jag är skyldig allt men ändå inget. Han som firade sin födelse med överdådiga kräftkalas. Som byggde oss ett rike men lämnade mig med drottningen. Som dolde sig själv men visade mig havet. En kväll som denna.