Sandstorm över Erg Chebbi.

Taxichauffören tvekar inför att köra vidare. Vägen håller på att försvinna i den drivande sanden och mörkret närmar sig snabbt under den fördunklade himlen. Men istället för att sätta av oss i ett gränslöst ingenstans utsätter han sin gamla trotjänare för ännu ett eldprov. Vi skumpar vidare in i oändligheten där varje liten sten har en skugga av sin motsats. Varje tanke en skugga av osäkerhet. Varje skugga sitt ursprung i upplösning. När en kasbah slutligen tar form framför oss har mina konturer redan suddats ut. Jag. Allt. Inget.

Blå skymning på Älvsborgsbron.

Förbi mig som en svärm av eldflugor

rusar människorna hem till sina liv.
Högt ovanför balanserar måsarna

obekymrat på vinden som rycker i mig.

När jag lutar mig ut över räcket

och ser mellan balkarna.
Får jag svindel av vågorna

långt därnere.
Osar det svavel

från den flämtande evighetslågan.
Undrar jag om det var här

hon klättrade över.
Tänker jag på modet

som krävdes för det.

Rinner tårarna

för den yttersta ensamheten.

För att jag inte fanns här just då.
För att det kanske inte

hade gjort någon skillnad.

För att smärtan

kan vara så stor.
Även i den flyende skymningstimmen

när hela världen är som vackrast.

Även när livet fortfarande

är ett väntande äventyr.
Men vingarna som bär

oss över avgrunden.
Inte vuxit ut.

Lucianatt över Askimsfjorden. 

Från låga regnmoln faller våtkalla droppar och dagen sjunker ner under ytan. En storm är på väg och viken är fylld av svanar. De lyser i den tilltagande svärtan och tycks vila i förtröstan. Försiktigt går jag över de hala bryggorna för att möta nätternas moder. Hon som får djuren att tala och makterna att komma i rörelse. Det sjunger i vinden när en flock änder lyfter från vattnet och jag rör mig i gränslandet mellan ljus och mörker. Provar att vara ängel och lämna fast form. Provar att störta ner och förångas. I en lång väntan på att godheten ska flöda. Reser hon sig ur vattnet framför mig och flaxar med sina stora vita vingar. Nu kan du inte komma längre. Nu är det vi. Som tar över.

Ljudet av skymning i Hördalen.

Redan en bit in bland träden

drunknar vägbruset

i vindens sus.
Min andning

det enda mänskliga som hörs.

Så tydligt plötsligt.

Prasslet

från den uppskrämda haren.
Bäckens försynta porlande.

Knäppandet

från en fågel någonstans.
Gnisslet

från träd som gnider sig

mot varandra.

Viskandet

från ekarna som så länge

bevittnat världen.

Tickandet

från den mossbevuxna kvartsen

som mäter årmiljonernas gång.

Det öronbedövande ljudet

av urberg som spricker upp

i långa klyftor.

Av solens eld

som släcks i havet.
Av de sista löven

som träffar marken.
Av den stora tystnaden.

Vi bara kan höra.
När själen lyssnar.

Solskimmer över Näsbokrok.

På en sten ute i vågorna

sitter en svartglänsande skarv.

Orörligt lystrande

efter tecken på fara.
Långt borta

nästan upplösta i diset.
Anar vi konturerna

av kärnreaktorerna.
Som den gäckande skuggan

av en osäkerhet.
Som de strandade resterna

av en utdöd civilisation.
Som de sista överlevande.

Sitter vi här på en stock

och småpratar om det största.

Balanserar på skärvorna

från ett skepp som förliste.
Går vi på klapperstenarna

längre ut i förvissningen.
Att vi är de odelbara.

Som med blytjocka lager av ömhet.

Står emot sönderfallet.

Regnvarsel vid Lagaoset.

Stålgrå skyar täcker himlen. Där floden blir ett med havet. Där kvällssolen bryter igenom i det sista. Där vita skelett ligger strödda över stranden. Bara en avfart från motorvägen. Dränkt av vågorna som bryter mot sanden. Bruset från allt som är bråttom. Från stridsvagnarna som rullar obesvärat genom semestertrafiken. Mot de tänkta krigen. Är vi skyddade här. Bakom klitterna täckta av strandråg. I en vördnad inför livets tecken. Genom vår stora törst. Efter kärlek.

Högsommardvala på Öllövsstrand.

Åskmolnen stegrar sig

över inlandet.
Några svanar viner förbi

alldeles över den blanka ytan

och sädesärlan vippar

förtröstansfullt längs strandbrynet.
Runt den vissnade majstången

böljar ett hav

av ängsblommor och långgräs.
Som om de trotsade tidens flyende.
Klämtar blåklockorna.

Brinner kungsljuset.
Vajar renfanan.

Väver åkervindan in

allt i sitt skyddsnät.
Faller vi tyngdlöst

ner i varandets djup.
Utan att gripa

efter mening.

Kastar jag mig från bryggan.
Genom det klara vattnet.

Sjunker jag handlöst.
Allt närmare ytan.

Sommartid på Bräket.

När tjälen går ur jorden

och gräsmattorna gyttjas.

Är vi plötsligt utanför våra skal.
Vänder vi vår nakenhet

mot den oblyga solen.
Hittar vi allt

som försvann i dimman.
Översköljda av löften.

Plaskar vi fram

genom allt som kan bli.
Minns vi resan

vi slumrat till på.
Hade vi inte en dröm.

Visste vi inte precis

vart vi skulle.
Allt vi ville.

Din yrvakna skönhet.
Känner jag

i de bländande strålarna.
I den extra stunden av ljus.

Min töande livshunger.
Känner dig smälta.

Under min varma hand.

Fjärilssommar i Sydhalland.

Genom den heta stillheten

skär vråkarnas skrik

som åtrå över fälten.

Som mörkrets lust

till det som lyser.

Från den milda skuggan

betraktar jag solens rike.

De illgröna bladen

som dricker ljus.

De lätta vingarna som irrar

mellan prästkragar och malva.

Mellan visshet och förhoppning.

Citronfjärilarnas virvlande pardans

upp genom den ljumma luften.

Din fridfulla gestalt i vilstolen.

Din solvarma hud

under en molnfri himmel.

Ditt lysande sinne

i mina innersta skrymslen.

Konturen av dina nyckelben.

Den fladdrande känslan i magen.

När du öppnar dina vingar.

Varsamt och innerligt.

Omsluter mig.

Nattmagi på Sjöboholm.

Bara stengrunden

finns kvar av herresätet

som låg här på näset

genom krig och strävan.
Där oräkneliga skräddare

irrar över den blanka ytan.

Bruten av fiskar

jag aldrig ser.
Speglande natthimlens gränslöshet

i jordens ändliga skönhet.
När den växande månskäran

går ner bakom skogen.
När Venus lyser allt starkare.

Föds älvorna

ur det döende ljuset.

Deras svala andedräkt

nuddande mina kinder.
Deras lättsamma dans

bort över vattnet.

Deras viktlösa löfte

att tungsinnet bara är en slöja

att låta falla.

Deras tysta stämmor

i den mörknande sommarnatten.

Håll fast vid känsligheten.

Din största styrka.