Kråksundsgap i efterglöd.

Som ett obesökt museum

över den svunna sommaren

ligger campingen förstelnad

i sin vinterdvala.
Medan himlen går mot aprikos

skimrar ljuset över klipporna

allt mer utomvärldsligt.
Som i en stolt hälsning

till den segervissa natten.
Tänds den spensliga fyren

som ett kattöga i gattet.
Blir den tunna månskäran

allt knivskarpare.
Lyser aftonstjärnan

allt intensivare.
Tystnar världen i vördnad.

Tills hägerns tunga vingslag

blir det enda hörbara.
Sälens brytande

av den blanka ytan.
Kvirrandet från en sjöfågel

inne i vikens dunkel.
Som den djupaste

av alla röster.
Långt långt inifrån.

Ditt innersta väsen.

Förnimmelse vid Tjuadal.

Molnskuggorna vandrar snabbt över den steniga åkern. Många sekel gamla ekar kantar grusvägen längs gärsgårn. På sluttningen långt borta lunkar korna lojt ur sikte. Just när jag slänger en blick åt sidan. Ser jag stenblocken som med någon annans ögon. Hör jag hans steg alldeles bakom mig. En pojke som gick här hela livet och undrade över meningen. Osedd med sina alldagliga sysslor. Är det som om han följer mig ner till hemmansägarnas gravar. Jag fick aldrig veta säkert. Men det tycks mig handla om. Att ha känt vinden. Och kastat skugga.

Morgonsvalka i Marrakech.

Torget som kokade igår kväll ligger nu nästan öde. Vi dricker starkt kaffe i den dyrbara skuggan medan utmärglade katter stryker längs väggarna. Hettan har inte tagit över ännu och nerför gatan kommer en försiktig bris. Ett bräckligt löfte om nåd. En vitklädd liten man som rabblar något för sig själv. Som känner sig fram med mycket små steg. Hans lågmälda bön om att få vandra fritt. I en värld han inte ser. Som inte har ögon för honom. Som inte har hans svindlande tillit. Till människans storhet. Hennes hjärtas värme. Som aldrig blundar.

Middagshetta vid Tiergarten.

Det gassar i kön till underjorden.
Vi går ner i dunklet

och möter den yttersta ondskan.
Ser in i ögonen

på dem som suddades ut

men vars berättelser

finns kvar på solkade papper.
Som möter vår blick

från familjefoton före hemsökelsen.

Före ljudet av kängor i trappan.
Småbarn från Paris och Lodz

som mötte värre öden än slaktdjur.

Utan namn, utan kära, utan hopp.

Inför den isande likgiltigheten.
Står vi utan ord.

Människor från världens alla hörn.
Tysta som skuggor.

Försöker vi förstå.
Vad vi är kapabla till.

Att inga odjur gjorde detta.
Utan sådana som oss.

Solskimmer över Näsbokrok.

På en sten ute i vågorna

sitter en svartglänsande skarv.

Orörligt lystrande

efter tecken på fara.
Långt borta

nästan upplösta i diset.
Anar vi konturerna

av kärnreaktorerna.
Som den gäckande skuggan

av en osäkerhet.
Som de strandade resterna

av en utdöd civilisation.
Som de sista överlevande.

Sitter vi här på en stock

och småpratar om det största.

Balanserar på skärvorna

från ett skepp som förliste.
Går vi på klapperstenarna

längre ut i förvissningen.
Att vi är de odelbara.

Som med blytjocka lager av ömhet.

Står emot sönderfallet.

Skördetid vid Lagans strand.

I den tidiga morgonsolen

ligger daggen tung.
Under en klar himmel

där stjärnorna nyss bleknat.
Fladdrar vita fjärilar handlöst

från ena sekunden till nästa.
Glittrar spindelnäten

bland ängens gräs

som galaxer i rumtidens väv.
Ger sig tröskorna ut

för att bärga vad sommaren gav.
Låtsas vi att den inte är över.

Tiden då vi rörde oss långsamt.
Som ljuset

från andra sidan kosmos.
Tycktes allt dröja så länge

fast det gick blixtsnabbt.
Som flodens vatten.

Verkade allt så stilla

fast det rann vidare.
Till kärvar av hågkomster.

Binder vi våra stunder.
Till en annan tid.

Fångar vi våra drömmar.

Sommarsolstånd vid The Lost Gardens of Heligan.

Nersänkta under de böljande fälten

ilar vi fram på ändlösa villovägar.

Över mjukgröna kullar

och strömmande vattendrag.

Genom frodiga dalar

och gömda byar.

Förbi de svårmodiga medeltidskyrkorna

med sina bistra gravplatser.

Längre in i det nästan bortglömda.

Tills vi når dit som alla lockats

med ett löfte om förtrollning.

Om att upplösas

i prunkande ljuvlighet.

Där den försvunna lustgården återfunnits.

Där stillheten blivit sitt eget offer

och det är lång kö till saligheten.

Vänder vi i den fullsatta cafeterian.

Försvinner vi spårlöst igen.

Som fasanerna vi skymtar längs vägen.

Tillbaka in i livets labyrint.

Sökande ett eget paradis.

Skymning i Sankt Petersburg.

Kvällsluften är spetsad med en föraning om den nalkande vintern. Vittrande fasader rymmer nytt guld men minns en tröstlös strävan. Längs kanalen där det spillda blodets katedral reser sig mot himlen. Flödar en ivrig ström av människor vidare. Med en osalig blandning av aspiration och ängslan i ögonen. Speglade i det oroliga vattnet. Vi de äldsta av vänner. Som förenats här så långt hemifrån. Gäckande livets förgänglighet. Svävande på gemensamhetens vingar. Skålande i frusen vodka. För stunden vi fick.

Tunn is på Fågeldammen. 

Över natten har världen blivit svartvit och ljuden bara viskningar. Stilla och varsamt faller vintern och klär allting i skörhet. Genom revorna i molntäcket ser jag en skymt av himlen. Det ljuslätta bakom det grå. Skatorna i trädtoppen. Först hunden. Sedan den vita käppen som hon håller framför sig. Till sist hennes ansikte. Fyllt av förtröstansfull framåtrörelse. Jag sluter ögonen och går in i hennes värld. Hör knarret från mina skor mot kramsnön. Det metalliska kraxet högt uppifrån. Det ljudlösa dunsandet från snöflingor som träffar marken. Som mina tvivel. Hennes visshet.

Det mörknar över Svarts Både.

Stormen har dött ut

och det är nästan bleke.
Holmarna badar i ett bländande ljus

och förväntansfulla små läten

kommer från sjöfåglar

långt därute på tidens ocean.
Den kortaste dagen har passerat

och solen skulle synts

lite längre än igår.
Om det inte varit för molnryggen

som växer över horisonten.
Som närmar sig ytterskären

med överrsakande svärta.
Som redan döljer

den bortersta udden

med sina första dimslöjor.
Sträcker sig mot solskivan

som en förebådan om Ragnarök.
Förtär elden

som askans osaliga ande.
Kastar en fuktkall skugga över världen.

Där vi packar ihop och går vidare

genom vad som än ska komma.
Med livet under vingarna.

Med minnet av en lust.
Med en föraning om återfödelse.

Pyrande djupast inne.