Genom Mörkerhålet en frisk vind.

Som en pansarkryssare

stävar den långasmala ön

vidare över Östersjön.

Klyver den stormvågorna

med sin yttersta udde.

Bär den oss ännu

en bit genom livet.

Fem män som kunde haft

varandra på kornet.

Som kunde spridit

död och förintelse.

Som följts åt ända hit.

Där vi står på igenfyllda bunkrar

och raserade skyttevärn.

På ett krig som inte blev av.

På rädslan för de andra.

På ett svagt hopp om försoning.

Vid kanonen som fortfarande

pekar mot öster.

Minns jag övningen med bajonett.

Hur vi skulle sticka in

och röra runt.

Hur den plågade sergeanten

lät min vägran passera

utan bestraffning.

Hur våra blickar möttes.

Vi som aldrig ville

varandra något ont.

Vi som älskade livet.

Precis som de andra.

Soldroppar på Ängholmen.

Isen ligger grå och livlös

men under vägbron

rusar en otålig ström mot havet.
Jag följer

i rävens spår genom snön

och är snart lika osynlig.
Som talgoxen någonstans

bland de kala grenarna.

Talar jag oförskräckt

med den frusna oändligheten.
Som den dolda stigen

mellan ekarna.
Rinner jag ner

mot stranden.
Som mina fingrar

värkande av kylan.
Rör sig dropparna

som om de visste.
Att livet är en stund

i lekfull rörelse.
Då vi ska växa

till bristningsgränsen.
Fyllas av ljus.

Och i hisnande tillit.
Släppa taget.

Bleke vid Valön.

Knivmusslorna ligger hopfällda men strandskatans skrik skär genom stillheten. Jag lägger örat mot den rosa graniten och drömmer en stund om hur världen föddes. Befriar en svanfjäder från den svarta tången. Ser egendomliga smådjur få liv i skrevornas kristallklara vatten. Som till sist ska grumlas och torka ut. Medan färgerna djupnar sitter vi en stund i kvällsglittret. Fingrar på bläckfiskarnas vitnade skelett. Ser långt bortanför de yttersta öarna. Nuddar livets innersta väsen. Med yttersta vingspetsen.

Aprilskymning på Risholmen.

Arbetsdagen är slut

i ytterhamnarna

och bara någon enstaka lastbil

passerar förbi.

Den ihåliga staden av containrar

som reser sig mot himlen.
Ledningarna med råolja

som ringlar genom snårskogen.
Brottstyckena av betong
med sina längesedan glömda funktioner.

Medan ljuset bleknar i väster
och ensamma män

står på uddarna och stirrar.

Susar vindkraftverken

envist i vårvinden.

Håller svanen

vars vithet solkats

av det oljiga vattnet

huvudet högt.

Ska vi göra vad vi kan.

För att ge kraft

åt en sargad värld.
Läkning åt en söndrad.

Skönhet

åt skörhet.

Stelfrusna händer i Lundagård.

Stormen drar in över Skåneslätten och sjunger i de höga träden. Som löven framför mig på stigen virvlar några studenter förbi och försvinner in i framtiden. Nere under domkyrkan finns bara jag och den tid som varit. Stolta namn som nötts till oläslighet. Hågkomster sedan länge glömda. Går jag runt bland stenkistorna och stannar en stund hos den svarte riddaren. Vars önskan om evigt liv blivit stoft under det blänkande locket. Låter jag ett mynt singla ner i brunnen innan jag lämnar kryptan. Hör jag kanske någon bakom mig. Vårda din önskan om den tid som ska komma men hedra hellre den som är nu. Strax borta. I den bistra vinden.

Himmelskt möte i Billingsfors.

Bruksägarna har gått till vila nära kyrkan. Nere vid strandkanten slår vågorna upp mot det ännu levande. Bortanför planket pågår den mätbara verkligheten. Förminskningen av storheten. Förstorandet av det ringa. Stiger rök och själar mot himlen. När den blåskimrande svalan landar alldeles framför mig och vi stillnar. Ser varandra rakt in i ögonen och blinkar. Som ett trevande prov på tillit. Lät jag dig leva nyss. Är jag bortanför tro och vetenskap. Din skyddande ängel.

Frånvaro vid Kvarnvikstenarna.

Medan stora vågor

exploderar mot ytterskären

yr min själ som vitt skum

över allt som stillsamt vittrar.
Som på ett cocktailparty utan gäster

vankar jag runt med min tekopp

på stranden av stenblock.
Som i ett vardagsrum utan väggar

plockar jag ömsint bland artefakterna

som flutit iland någonsin.

Som du hade älskat

om du varit här.
Ser jag i hällarnas släta rundning

din mjukhet.
I skrevornas kristallvatten

din klarhet.
Mellan spruckna bumlingar

all din vilda skönhet

Blir du så närvarande.

Du som ser vad jag ser.

Som finns inuti mig

i det varma kvällsljuset.

Din fullständiga närvaro.

Som gör mig hel.

Vintern kommer till Gerrebacka.

Går upp mellan hästhagarna

för att söka vad det var

han brukade ta bussen hit

för att finna.
De där långdragna dagarna

som skulle fyllas med mening.

För att se något annat

än den orörliga våningen.
För att få tiden att gå

som han sa.

Följer jag stigen upp i skogen

vid hans sida

som aldrig medan han levde.

Känner jag skogens

dammar frysa.
Frosten lägga sig på myren.

Högspänningen

väsa från ledningarna.
Når jag fornborgen på toppen

när den döende solen

slår in mellan tallarna.
Möter jag honom

i den stundens skönhet.
Ser jag havet långt borta.

Får jag hans förlåtelse.
Det var inte du

som valde min ensamhet.
Det var jag.

Sommarhetta i Ransvik.

Diamantklipporna lyser rosa

i den varmgula solen.

Havet stillnar

och långt ute i diset svävar Själland.

Det är fullt med folk på stränderna

men här är vi märkligt ensamma.

Där det första av Sverige

reste sig ur istidens smältvatten.

Där de första migranterna steg iland

och högg ut ett liv ur stenen.

Känns vattnet isande

mot vår varma hud.

Stiger vi upp pånyttfödda.

Som de första varelserna på land.

Miljoner år efter att magman kallnat

där vi står.

Med livet vi skapade.

Ur erövringen av det okända.

Ur attraktionen till vår motsats.

Ur hettan som uppstod.

I vårt möte.

Enslig samvaro på Kunoy.

I landet utan träd står jag mitt i en skog. Är världen tom på människor. Rinner bäckarna ur dimman. På öarna i strömmen har mitt sinne stannat upp. Blir det aldrig sommar. Får livet plats. I fårens rike. Finns inga vargar. Störtar marken ner i havet. Finns en nymålad liten kyrka nere vid vattnet. Står en sten över den lilla pojken som inte ens blev ett år. Där bara mjukt gräs växer. Är klipporna vassa. Går vågorna höga. Finns trösten i den svaga doften av backtimjan. I de vänliga orden. I återföreningen med de ännu levande. Finns kärleken. Ser vi meningen. Blir vi hela.