Dimman lättar i Ablahamn.

När bukten böljar

saktmodigt i frånlandsvinden.
När halvön på andra sidan

fortfarande döljs av grårosa dimbankar.
När solen bryter fram över krönet

och träffar själens känsligste punkt.
Börjar klippornas toppar att glöda.

Lyser havssulornas vingar bländvita

när de seglar över världen.
Som om allt var deras

och ändå ingens.
Porlar bäckarna tillitsfullt

ner mot stranden.
Går jag över

de våta klapperstenarna.
Bekymrar det mig inte

att jag fastnar i törnena.
Hör jag inte längre sorlet

från mina tankar.
Våra kvidande farhågor.

Ser jag långt därnere.
Drivande i solvinden.

En ensam blå planet.
Ingens och ändå vår.

Frånlandsvind i Rödeviken.

Det ovanliga lugnet

på utsidan.

Den klarlila strandklövern

mot graniten.

Solblänket som böljar

över klipporna.
Badet där ingen badar.

Semesterns kvarglömda leksak.

Blåstången som knäpper i tystnaden.

Krusningarna utåt gattet.

Molnryggen som reser sig

långt borta över Jylland.
Sommaren som gömmer sig

kvar inne vid stranden.
Allt som är

nästan inget.

Det lilla

som är allt.

Juninatt i Rhododendrondalen.

Ljuset släpper bara motvilligt taget om den flyende dagen. Strödda under näsduksträdet ligger kronbladen som hopskrynklade pappersark. Porlar det längs stigen när jag stilla rinner ner genom den blommande skogen. När månen glöder svagt bakom en tunn molnslöja. När mina tankar jagar som fladdermössen mellan träden. Ord för det obeskrivbara. Skriver jag i det ljumma dunklet. Tecknet för ingenting. Uppgår jag i sagan. Om min sanning.

Det gryr över Lagan. 

Natthimlens stjärnor suddas ut av ett blekt ljus som växer över skogarna. Stora vägen har tystnat men bäcken hörs som en svag tanke. Vi ligger uppe på loftet i ladan och jag tänker på vad vi sa om människorna. Vår storslagna kamp mot litenheten. Skuggorna som vi alla kastar. Hest och enträget ber tuppen att få komma ut i den frusna luften. Som doftar av hägg och åtrå. Som vi alla andas. Som andas oss. Din kind är kall och dagen ännu långt borta. Vi slumrar till igen och jag drömmer att jag är värmen. Och du ljuset.

Nattsånger nedanför Stigbergsåsen.

Utanför gatlampornas räckhåll rycker de tämjda träden i sina rötter. Nynnar den vilda skogens andar trösterikt. Uppgår jag i parkens skuggor. Viskar den osynliga isen på dammarna. Blandas tystnade sånger med de ännu ohörda. Rör sig ingenting där vi trängdes i regnet. Ropar vattenfåglar ängsligt i mörkret. Finns flera varanden samtidigt. Är ingenting en motsägelse. Blir jag lycklig av saknaden. Har ingenting gått förlorat. Är vi allt vi nånsin var. Allt vi kommer att bli. Allt vi kunde ha varit. Allt vi givit röst.

Lång tystnad i Sjaunja.

Storforsens brus är det enda som hörs. När regnet kommer från ingenstans och försvinner lika snabbt. När renarna betraktar oss vaksamt från snöfläckarna. När fjällabben tystnat efter sitt anfall mot oss inkräktare. Här i det folktomma landet av sten, ljus och vatten. Där det ömtåliga livet blommar upp för en kort liten stund. Går stigen vidare utan ord. Över moränen som varit bergens toppar. Nerslipade av isen och eonerna. Hör vi uppe på högslätten. Oss själva allt tydligare. Våra egna vingslag. Vår korta lilla tid.

Vintersol i Ransvik.

Fast serveringen är stängd

och klipporna öde.
Finns en förväntansfull

närvaro i luften.

Bland de kala ekarna på branten

som skimrar i granitgrått.
Över det iskalla vattnet

som böljar i sommarblått.
Sveper skarven förbi

och är redan i nästa årstid.
Stelnar mina fingrar i vinden.

Är Själland försvunnet i diset

och hela världen i upplösning.
Kommer den emot mig

nerför solgatan.

En trevande värme.
En förhoppning om storhet.

En visshet

om att det aldrig

varit viktigare.
Att göra sig tydlig.

Hissa sin flagg.
Bekänna sin färg.

Varenda nyans.
I ditt spektrum.

Vill jag se.

En gråmulen dag i drömfabriken.

Molnen hänger tunga över Santa Monica Bay och det är glest på stranden. Men uppe i Hollywood gassar solen över allt som kunde varit. I staden där ingenting är vad det tycks vara och själva verkligheten är en iscensättning. En kuliss som kan göras om. En råvara till illusionen. Där det enda sanna är skenbarheten och vi famlar fram bland rekvisitan. Hur betryggande är då inte de slitna plankorna ute på piren. Det spontana skrattet mellan oss som låtit fasaden rämna. Det fuktkalla duggandet en tidig morgon. I södra Kalifornien. Där det aldrig regnar.

Vårkänning i Kolvik.

Fläckar av snö

ligger kvar på skuggsidan.

Husen på Nordöarna blänker vita

som ostronskalen i den våta tången.

Dybottnen är torrlagd

av den ljusa luftens tyngd

och sillen leker i det strömma vattnet.

Bohusjollen längtar

efter att skrapas fri från fjolåret.

Efter att tjäras och känna

mysteriet under kölen.

När solen bryter igenom

och bilfärjan lyser gul mellan skären.

Sitter vi en stund

på ljugarbänken bakom sjöboden.

Hör smältvattnet porla.

Fasanen skrocka inne bland träden.

Livet som flytande tillit.

Sippra ut i havet.

Skräcksyner på Imperial War Museum.

I duggregnet följer vi strömmen av skolbarn förbi slagskeppskanonerna. In i dödens arkiv där vi redan kan namnen på kamikazeflygplan och stridsvagnar. Står vi stumma framför de förintades skor. Ser den lilla flickan stirra på högarna av dockor och fängslas av filmen där en tysk stad blir till aska. Ser mig själv försöka förklara. Mig själv stupa vid skyttegraven. Falla ner i massgraven. Dö den okände soldatens död. Ser i vitögat. Det svarta ansiktet i mörkret. Det blanka uttryckslösa. Ser den lilla pojken imponeras av bomben. Bepansra sig mot mjukheten. Hårdna i striden. Bli till ånga. Vad var ditt namn. Little boy.