Orosvågor vid Färjudden.

Havet pressar sig

upp i älven och måsarna sitter

hukade längs marken.

Bränningarna slickar

den varningsröda stenen

och skummet yr över cykelbanan.

Men i oljehamnen

vilar ett oskyldigt lugn

och evighetslågan

flämtar i stormbyarna.
Det finns en fråga i luften.

En ängslan i vattnet.
En fladdrande undran

i skymningsljuset.
Medan det mörknar allt mer

och lotsbåten plöjer utåt.
Medan isarna smälter

och ytan sakta stiger.
Var det stora eviga.

Det lilla ömtåliga.

Högsommarkväll i Slottsskogen.

När vinden ruskar hårt i träden och det går vågor över Stora Dammen. Drar ovädret fram över himlen och det lövgröna skär mot det gråsvarta. Kurar änderna vid strandkanten och uteserveringen har stängt i förtid. Är skrattmåsarna de enda som samlats ute på gräset i tyst väntan på mörkret. Försvinner enstaka joggare förbi. Skyndar jag ingenstans. Hämtar jag upp från årens djup. Kärleken till frånvaron. Till staden som födde mig. Hennes folktomma gator och kringblåsta höjder. Hennes skoningslösa gleshet och sorglösa vemod. Hennes prövade tillit och ständiga längtan. Utåt väster. Dit ljuset flyr.

Jaktsäsong på Kållandsö.

Regnet hänger i luften och östanvinden kommer med en oväntad kyla. Vi åker genom ett öde landskap som nyss färgats rött. Ute på fältet står en älg som inte tycks ana att jakten börjat. Vi pratar om hur vackra ekarna är och om nyheterna vi inte längre förmår att läsa. Jag korsar pilgrimsleden och tänker på att slottets kapell byggdes av hunger. Ser havsörnen flyga förbi över skogen. Som ett sista farväl. Som en envis dementi. Som en trotsig kommentar till frågan som barnen jobbat med inne på besökscentret. Vad händer med jorden i framtiden. Som besvarats på en av de gula notisarna. Med små spretiga bokstäver. Alla. Är döda.

Vinterkänning vid Draget. Det är en kall nordan som kommer över fjorden och solen är redan på väg ner. Men jag lägger handen mot den ännu varma klippan och minns en annan tid. Stenblocken som magma på högaffeln när jag bar in dem i dunklet. De förväntansfulla själarna tätt hopkrupna i svetthyddan. Deras hud så nära den glödande graniten. Redo att ge iväg allt det bittra. Nakna som träden nu när löven fallit. Redo för den långa vilan. Nakna som hoppet om liv i mörkret. Redo att födas på nytt. Nakna som slånbären i väntan på första frosten. Drömmande om sötman som ska följa.

Förnimmelse vid Tjuadal.

Molnskuggorna vandrar snabbt över den steniga åkern. Många sekel gamla ekar kantar grusvägen längs gärsgårn. På sluttningen långt borta lunkar korna lojt ur sikte. Just när jag slänger en blick åt sidan. Ser jag stenblocken som med någon annans ögon. Hör jag hans steg alldeles bakom mig. En pojke som gick här hela livet och undrade över meningen. Osedd med sina alldagliga sysslor. Är det som om han följer mig ner till hemmansägarnas gravar. Jag fick aldrig veta säkert. Men det tycks mig handla om. Att ha känt vinden. Och kastat skugga.

Midsommar i Azrou. 

Nere på slätten gassar solen men häruppe bland cederskogarna är luften lätt att andas. Jag dricker mitt heta vatten kryddat med mynta och ägnar några tankar åt blommorna i ett land långt borta. Böneutroparnas skrällande röster blandar sig med varandra över bergsbyn och affärerna stänger tidigt för att hedra högtiden. I min traditionella berberdräkt tycker jag mig nästan smälta in bland männen som väller ut ur moskén. Bara den tandlöse mattförsäljaren behandlar mig som turist. Och när jag går förbi tiggaren utan ben pekar han på mig och skrattar gott. Lustiga att se. Är de som inte har svans.

Dagsregn vid Bollaltebygget.

På en ingivelse ställer vi oss

vid sidan av grusvägen

som slingrar bort.
Mitt i ingenstans

går vi ut efter svamp.
Ungtallarna reser sig omkring mig

och snart är jag upplöst

i skogens fyllda tomhet.
Någon enstaka fågel skriker till

och du är försvunnen.
Bara jakttornen följer mina rörelser.

Över den vattensjuka marken.

Genom älggräset som når till midjan.
Sjunker jag med fötterna.

Söker jag efter landmärken.
Hittar jag inte vägen

som borde gått här.
Är jag allt längre.

Allt senare.
Allt djupare.

I tomrummet.
Där vi möter oss själva.

Hettan där solen går ned.

Längst inne i dunklet. Samlas vi pyrande. När glipan i mörkret öppnas. När det skarpa ljuset bländar oss och en dov takt stiger ur tystnaden. När en röst från avgrunden manar oss mot flamman. Mot det förgörande som skapar liv. Mot det förtärande ur vilket vi föds. Mot elden i våra hjärtan. Kan vi inte längre värja oss. Är vi snart övertända. Smälter vi av deras nakna lågor. Brinnande från båda ändar. Deras innerliga lust att lysa upp. Innan glipan åter stängs. Som när solen släckts i havet. Finns en glöd kvar på himlen. Längst in i våra hjärtan.

Augustikväll vid Västerhavet.

Skarven flyger rakt igenom den hårda vinden som får tunga vågor att rulla in över stenarna. Uttorkade skrevor har fyllts med klara droppar. Blöta alger blänker i det längtande ljuset. Jag bryter en bit strandkål och smakar den milda sältan. Drar med handen över ljungens djuprosa strävhet. Håller det övermogna nyponet mellan fingertopparna. Själv med världen. Kastar jag mig ner i den starka strömmen. Känner jag tången slingra sig runt kroppen. Bär mig fantasin om verkligheten. Högt över det yrande skummet.

Middagshetta vid Tiergarten.

Det gassar i kön till underjorden.
Vi går ner i dunklet

och möter den yttersta ondskan.
Ser in i ögonen

på dem som suddades ut

men vars berättelser

finns kvar på solkade papper.
Som möter vår blick

från familjefoton före hemsökelsen.

Före ljudet av kängor i trappan.
Småbarn från Paris och Lodz

som mötte värre öden än slaktdjur.

Utan namn, utan kära, utan hopp.

Inför den isande likgiltigheten.
Står vi utan ord.

Människor från världens alla hörn.
Tysta som skuggor.

Försöker vi förstå.
Vad vi är kapabla till.

Att inga odjur gjorde detta.
Utan sådana som oss.