Soldroppar på Ängholmen.

Isen ligger grå och livlös

men under vägbron

rusar en otålig ström mot havet.
Jag följer

i rävens spår genom snön

och är snart lika osynlig.
Som talgoxen någonstans

bland de kala grenarna.

Talar jag oförskräckt

med den frusna oändligheten.
Som den dolda stigen

mellan ekarna.
Rinner jag ner

mot stranden.
Som mina fingrar

värkande av kylan.
Rör sig dropparna

som om de visste.
Att livet är en stund

i lekfull rörelse.
Då vi ska växa

till bristningsgränsen.
Fyllas av ljus.

Och i hisnande tillit.
Släppa taget.

Kulet regn över Solbacken.

Vinden luktar skog

när jag går ner mot havet.

Under det stora huset på kullen

där det alltid var sommar.
Där svarta Beatlessinglar

låg strödda över sängarna

och undulaten

flög ut genom fönstret.
Där hon badade mig

i en plåtbalja på köksbordet

och gömde sig i garderoben

när åskan gick.
Där jag stod vid stjärnkikaren

och såg ut mot gattet.
Mot Sockertoppen som lyste vit

i den glittrande viken.
Mot bryggan där segelekan låg

och båthuset med alla sina hemligheter.

Länge gick jag runt i dungen

och ropade hans namn.

Hennes namn i våningens mörker.

När vi flyttat tillbaka till stan igen

och plötsligt en dag.
Hon var borta.

Efterår på Café Sommersko.

Åskan stryker över hustaken och haglet har just slutat smattra mot markisen. Ensam i den danska huvudstaden söker jag efter din själ i de stora guldspeglarna. Där vi blomstrade som den vita buketten på flygeln. Blixtrade som den väldiga spegelkulan i taket. Trängdes vid den långa zinkdisken. Medan åttitalsmusiken nu skvalar ner mellan lediga bord och servitören kretsar rastlöst. Saknas du mig. Önskar jag att vi riktigt hade insett. Att den flödande sinnlighet som just då var så ändlös. Är så sällan given. Så flyktig. Så lätt. Att komma ihåg.

Radioskugga på Skaftölandet.

På insidan av de karga klipporna gömmer sig fukten. I dunklet håller träden sina knotiga händer över djupgrön mossa och ilskna skivlingar. Så långt från ljudet av motorer. Att tystnaden blir ett eget ljud. Att det svaga porlandet blir kristallklart. Att korpens plötsliga kraxande avtecknar sig knivskarpt mot klippväggen. Hör jag kopparormen ringla innan jag ser den alldeles vid mina fötter. Tänker jag inte längre på allt jag går miste om. För en kort stund avskuren. Som ett av de första gula löven. Faller jag fritt.

Blomningstid på Tjolöholms Slott.

Bakom blyinfattade fönster ligger öarna försjunkna i drömmar. Vid mausoleet hon byggde åt honom. Blommar en regnbåge av tulpaner i vårens kyliga andedräkt. Tittar hon ändlöst efter sin älskade. In i det flydda livet. In i det längtande dunklet. Till de trevande tonerna från flygeln. Stiger vi in i deras sal. Dricker vi te ur det benvita porslinet. Ser vi djupt inne i varandra. Fröet till allt som slog ut. Allt som är vi. Ser jag dina kronblad som infällda vingar. Ännu snabba att lyfta. Att omfamna. Allt som är jag.

Uppgränna i skyfall.

En ridå av regn drar in över Vättern.

Det första augustiljuset

förvandlas till droppar

som smattrar mot växthusglaset.

Åkrarna med moget vete

forsar ner mot bråddjupet

när himlen öppnar sig igen.

Detta storslagna landskap

som alltid talat till mig

med en självklar förtrolighet.

Får svar från någon långt därinne.

Har fått mig att återvända

ännu en gång.

Som om jag kom

någonstans härifrån.

Känner jag igen mig.

Randen av träd mot vattnet.

De blånande skogarna.

Humlan på väg mot blomman.

Det är vi

som talar till dig.

Vi som är liv.

Kommer alla

någonstans härifrån.

Det mojnar vid floden Tavy.

En guldgul fridfullhet

har kommit över ditt ansikte.

Katten skimrar i rostrött

och smiter in i salongen

medan hundarna kråmar sig ivrigt

inför promenaden.

När solen går ner över världsarvet

och försvinner bakom böljande lövträd.

När månen tänds över Devon

och daggen lägger sig

i det saftiga gräset.

När pärlhönsen drar sig tillbaka

och koltrasten lockar

fram sommarnatten.

Hör vi bäcken porla.

Dricker vi vårt te

bland rosor och murgröna.

Är det en sådan kväll.

Jag kan få för mig.

Att växterna känner

lika starkt som vi.

Att allt som världen ärvde.

Var skönhet.

Alla hjärtans dag vid älvmynningen.

I dagsmejan

droppar det från taket

när vi sitter i lä för östanvinden.

Ligger segelfartygen

ännu i sin vinterdvala

när solen väcker våra andar.

Tar du min hand

just där du tog den första gången.

Där strömmen är stark

och det söta vattnet

skjuter ut i det salta.

Där havet föds

och kärleken vandrar utåt ljuset.

Där stenen målas

röd av envishet

finns en trotsig förtröstan

i den isande luften.

En oresonlig längtan

som ser förbi allt det fula.

Stålet på stranden

betongen på klipporna.

Hjärnans kyla.

Den släckta evighetslågan.

Ser jag och tänker

att det bara är vi.

Som brinner

oupphörligt.

Våra hjärtan.

Dimma i väster.

Från någonstans i osynligheten

kommer hägerns hesa skrik.
Det krasar från issörjan

och ingenting är längre givet.
Mer än vassen som vajar

i det flyende ljuset.
Mer än dropparna från träden

i den stumma skogen.
Som världens tårar utan uppehåll.

Går jag längs stigen

med otålig beslutsamhet.
Ensam och ändå

med så många själsfränder.
Marscherande över hela jorden

i den feminina aspektens namn.
Rör vi oss framåt i lös formation.

Utan andra vapen

än visionen om rättfärdighet.
Förenade i en brännande känsla

av angelägenhet.
I en ursinnig kärlek

till allt som är skyddslöst.
Ser vi så tydligt i varandra.

Kraften som har väckts till liv.

Sent en kväll på Ocean Front Walk.

Mörkret har sänkt sig över stranden och ett enda ställe håller fortfarande öppet. Utifrån gatan tittar vi in på scenen ihop med en samling härjade själar. Som lockats fram ur sin hemlöshet av den där dödsföraktande rösten. Som minns något viktigt från längesedan. Då när livet bara börjat. Som för ett ögonblick glömmer sig själva och dansar på asfalten till den uppkäftiga hammondorgeln. Som sjunger med i sista låten som om den skrivits för dem. Medan bandet låter kusligt nära originalet och det nästan kunde varit han. Som står där framför mikrofonen i sitt trassliga hår. Som mötte slutet i sin egen svärta. Som trotsigt talar till oss här vid världens ände. Som om han var vår enda vän. The end.