Åskväder vid Batteriudden.

Höga skyar rör sig

in över fjorden

i mäktiga formationer.
Världen går i blygrått

och regnet är inte långt borta.
Blodröda vajar rönnbären i vinden.

Som av saknad

har någon byggt en plastkopia

av kanonen som stod här.
Pekande mot himlen

i en tom gest.
Oförmögen att göra skada.

Går jag vidare utåt klipporna.
Bort ifrån idén

om att jag har en fiende.
Undan tanken på förstörelse

som något konstruktivt.
Söker jag skydd

längre in i mig själv.
Flyr jag längre ut i havet.

Ensam med kraften

vi inte kan besegra.
Laddar jag om.

Vårsignaler vid Råö.

Det långa mörkret är över och på uddens läsida värmer solglittret. Godmodigt fiskar svanparet i strandbrynet men annars är jag själv med världsalltet. I den intensiva stillheten. Spetsas mina sinnen. Någonstans därutifrån hörs ejderhannens lockrop. Havets oupphörliga andning. Djupens tysta sång om födelsen. En första spricka i livets ägg. Och från ännu längre bort. Som om radioteleskopet var mina öron. Som om själen talade evighetens språk. En döende stjärnas sista ord. Utan ljus. Är jag inget. Utan mörker. Skulle jag aldrig varit.

Kreuzkölln efter regnet.

Medan åskan drar vidare

droppar skyfallet från träden.

Passerar vi förundrat

genom middagsbjudningen

som flyttat ut på trottoaren.
Som om känslan av frihet

var viktigare än avgränsningar.
Jagar svalorna nerför allén.

Rinner vi vidare

som kanalen.
In på ölstället

där vi ber om

att få dela bord.
Där det unga paret svarar

att vi aldrig behöver fråga.

I välviljans huvudstad

som var förtryckets.

I öppenhetens land

som var förföljelsens.
Har resan till kärlek

gått genom hat.
Måtte vi andra.

Hitta en genväg.

Vid Ekelund innan solen är borta.

Enstaka fåglar

kommenterar lågmält

den senkomna värmen.

Under en himmel som är helt blå

för första gången på veckor.

Minns jag plötsligt

högsommaren omkring mig.

På ängen där höet ligger slaget

och det alltid finns en försoning.

Där skogen höjer sig

som en förväntansfull läktare.

Där jag går ut som på en väldig arena

men publiken är andäktigt tyst.

Där min enda prestation är närvaron

och min enda seger

är över distraktionen.

Blir jag stående

tills jag inte minns mitt namn.

Tills stjärnorna tänds

någon annan årstid.

Tills jag går av planen

utan att ha vunnit något.

Mer än mig själv.

Fri sikt från Point Reyes Lighthouse.

Strömmarna viker av ut i havet och kontinenten ner mot jordens inre. Någonstans därute leker knölvalarna. Vi själva så länge det är möjligt. Fyrvaktaren som satt här en gång har lämnat sin vaka. Som för att påminna oss om hur själva vi är. Som för att välkomna oss till oändligheten. Sveper en kondor ner framför våra ögon. När vi stannar vid en övergiven ranch och en planka slår i vinden. När vi andaktsfullt går runt bland det förgångna. När vågorna rullar in och lämnar oss en dollar av sand. Rinnande mellan våra fingrar. Ville vi köpa. Mera tid.

Radioskugga på Skaftölandet.

På insidan av de karga klipporna gömmer sig fukten. I dunklet håller träden sina knotiga händer över djupgrön mossa och ilskna skivlingar. Så långt från ljudet av motorer. Att tystnaden blir ett eget ljud. Att det svaga porlandet blir kristallklart. Att korpens plötsliga kraxande avtecknar sig knivskarpt mot klippväggen. Hör jag kopparormen ringla innan jag ser den alldeles vid mina fötter. Tänker jag inte längre på allt jag går miste om. För en kort stund avskuren. Som ett av de första gula löven. Faller jag fritt.

Frånvaro vid Kvarnvikstenarna.

Medan stora vågor

exploderar mot ytterskären

yr min själ som vitt skum

över allt som stillsamt vittrar.
Som på ett cocktailparty utan gäster

vankar jag runt med min tekopp

på stranden av stenblock.
Som i ett vardagsrum utan väggar

plockar jag ömsint bland artefakterna

som flutit iland någonsin.

Som du hade älskat

om du varit här.
Ser jag i hällarnas släta rundning

din mjukhet.
I skrevornas kristallvatten

din klarhet.
Mellan spruckna bumlingar

all din vilda skönhet

Blir du så närvarande.

Du som ser vad jag ser.

Som finns inuti mig

i det varma kvällsljuset.

Din fullständiga närvaro.

Som gör mig hel.

Tegneby i det spirande ljuset.

Som passionerade älskare

virvlar vråkarna runt varandra

högt ovanför världen.

En frisk vind drar in från söder

och molnskuggorna

jagar över fälten.

Nyvakna bin samlar pollen

från sälg och vitsippa.

Från honungsgårdens veranda

ser jag långt och länge.

Som från själens kommandobrygga.

Lägger jag en kurs

över djuphavsgravarna.

Som en världsomseglare i passaden.

Överlämnar jag mig

åt de stora krafterna.

Låter jag världen ha sin gång.

Litar jag till känslans intelligens.

Till att själar ska mötas.

Sinnen befruktas.

Honung bli gjord.

Duggregn vid Tjolöholm. 

I den fuktkalla eftermiddagen travar vi ut genom drivorna av tång och lägger ostronskalen från nyårsmiddagen till ro. En prydlig hög på det grunda vattnet som ska skingras i nästa storm. Ute på udden dricker vi te tills regnet driver in oss bland de stora ekarna och i skogens tystnad pratar vi om vad våra själar ville med att skaffa sig en kropp. Det mjuka i allt det hårda. Det nära i allt det avlägsna. Den kalla känslan. Av en droppe mot kinden. Den varma. Av hud mot hud.

Sommarbröllop i Buskhyttan.

Längst in i viken ligger sågverket

öde sedan länge.
Havsörnen landar i en trädtopp

och ovädret stillnar.
När solen bryter igenom

säger brudparet ja.
Till varandras ljus och skugga.

Till det oförutsägbara växandet.
Till alla vännerna

och deras kärleksgåvor.
Vårdträden som väntar

på att få komma i jorden.
Sörmlandsäpplet

och Göteborgsdiamanten

som ska rota sig i samma mylla.
Blomma ut.

Bära frukt.
Fälla löv.

Gro på nytt.
Ut mellan springorna i ladan.

Ljuder rockabillymusiken.
Sipprar ljuset ut i sommarnatten.

Tills det korta mörkret passerat.
Lysmasken i gräset brunnit ut.

Och på himlen över Östersjön.
Ljuset spirar igen.