Soldunkel i Bäckravinen.
Som kyrkoruiner reser sig
skeletten av döda almar
genom lummigheten.
Gradvis löses jag upp av grönskan
medan stadens buller
drunknar i fågelsången.
Vadande genom vita stjärnor
söker jag en annan av skogens örter.
Den giftiga som är inristad
till hennes minne
i ett block av blank saknad.
Den ljuva som ringer ut sin längtan
med vita små klockor.
Som jag hittar
längre upp bland ekarna.
Där ljuset slipper igenom
men marken är mager och stenig.
Där näktergalen lockar andarna
till dans med sin trollsång.
Blir jag stående vid bäcken
som hjälplöst sinar i värmen.
Mitt i den berusande doften
som virvlar förhäxande omkring mig.
Du grät visst aldrig för mig.
Jag som födde dig i tårar.
Torkade ut.
Kanske en vacker dag.
Dina ögon vattnas.
När regnet faller igen.
Blickstilla i Skinteboviken.
Som om naturen tagit ett djupt andetag. Finns inte en krusning på havet som nyss var i uppror. Hörs bara skriet från en mås över sundet. Tänker jag nästan ingenting alls. Fylls mina lungor av vad som nyss var vind. Driver jag utan styrfart. Genom det grunda vattnet. Ser jag världen blottlagd. En svag ängslan på ytan. Ett stort lugn på bottnen. Över sanden som nyss var berg. Rör sig ingenting. Som nyss var allt. Står jag stum. Som nyss var ord.
Genom Azaleadalen i det kortaste mörkret.
Mot en natthimmel
ljusare än stjärnorna
avtecknar sig
små gråsvarta moln.
Som svalornas jakt över gräset
varslar en orolig nattbris
om midsommarregn.
Ett ensamt par släntrar hem
från den sista brännbollsmatchen
och det finns inget annat.
Än lampornas glödande
månar över stigen.
De kulörta lyktornas
reflektioner i dammen.
Jasminblommornas doft
när du kommer nära.
Våra ljusaste jag
ilande genom dunklet.
Som sälarna
mellan väggar av betong.
Visste vi alltid längst inne.
Att hålla oss
kvar vid drömmen.
Västerhavet i den aprikosrosa timmen.
Redan långt inne i skogen
hör jag havet.
I vattenbrynet en döende manet
och några vissna eklöv.
På hällkaren en tjocknande is.
Snabbt bort över viken
två sjöfåglar tätt tillsammans.
Bakom horisonten
en falnande skymning.
Över skogen
en stigande måne.
På en ilandfluten planka.
Försöker jag lyssna.
Djupt inifrån.
Är vi glada att du kommit.
Vi som liknar evigheten
men är förgängliga som du.
Förbundna av osynliga krafter
genom så mycket tomhet.
Men vad kan vi förmedla
som du inte redan vet.
Att det inte är slutet
som räknas.
Bara hela tiden.
All början.
Rya kyrkoruin på de dödas dag.
Jämngrå skyar hänger tungt
över blödande lövskogar.
Som för att trotsa mörkrets intåg
kvittrar småfåglarna tappert
medan skymningen faller.
Sitter jag i långskeppet
med bara himlen som tak.
Driver jag sakta iväg.
Bort från motorvägens susande.
In i tomrummet
och all den tystnad
som ryms därinne.
Låter jag duggregnet falla fritt.
Mellan lutande gravstenar
och inskriptionerna
som vittrat bort.
Känner jag en närvaro.
så tydligt nu
när ljuset flytt
och natten är här.
Som får mig att älska.
Allt som lever.
Torekov i augusti.
Åskvädren vandrar in från havet men dropparna faller inte just här. Ändå är det bara jag vid Morgonbryggan. Där de vita badrockarna redan blåst bort. Där vågorna snabbt har grumlat kristallen. Där det lergråa vattnet känns varmare än luften. Ser jag Kullaberg försvinna bakom regnslöjorna. Sjöfåglarna ner i djupet. Sommarens njutningar in bland minnena. Simmande under ytan ser jag ett svagt ljus tränga ner. Bitar av tång och sjögräs driva i dunklet. Lättsinnigheten virvla bort. Står jag länge på sandbottnen och ser utåt Väderön. Medan skarvarna på skäret torkar sina vingar. Redo att dyka ner igen.
Allhelgonatid vid Oxhultasjön.
Med ett dovt brakande
skär propellerbladen
genom den råa luften
som varslar om vinter.
Ohörbart kraschlandar
en vissnad årstid
runtomkring mig.
Bara grunden
och en torrlagd brunn
är kvar av storgården
där det bodde folk i århundraden.
Väl förskansad på sin ensliga ö
föll den slutligen offer för evigheten.
Som den här dagen
när mörkret snabbt kryper på
och skogarna svartnar runt sjön.
Tycker jag mig se
i det döende ljuset.
Nere vid vattnet en ryggtavla
tecknad med kol.
Tungt lutad mot sitt rostiga svärd.
Såg jag dig inte här
en sommar för länge sedan.
Med en liten pojke
i det ändlösa regnet.
Hur tappert du kämpade.
Men segern är inte över tiden.
Den är över längtan.
Önska dig bara det oskattbara.
Du redan bär med dig.
Vårkänsla vid Lagaoset.
Med vulkanisk kraft skjuter floden ut i havet och skogens jordbruna vatten färgar vågorna. Mina steg sjunker ner genom den flyende sanden som vilar lätt på snön. Det stormfällda trädet ligger uppspolat som en strandad val och sträcker sig mot horisonten. Mörkret faller och ännu ett isdygn väntar oss. Men ovanför snömolnen dröjer sig ett blekblått skimmer kvar. In i det längsta. Som känslan i drömmen. Som sötman i sältan. Som vi. Hos varandra.
Vårvinter vid Malens Havsbad.
Solen klär av mig ollen
och själen tar
ett djupt andetag.
Vid ett slumrande hav
som skimrar i petroleumblått.
Där bränningarna
är frusna i tiden.
Drar sig änderna ut
mot öppet vatten.
Går jag norrut
på stranden utan slut.
I gränslandet
mellan is och sand.
Hårt och mjukt.
Verkligt och drömt.
Skvalpar isflaken
i vattenbrynet.
Krasar och klirrar
mot varandra.
Längtor som kanske möts.
Ömsintheter
som kanske besvaras.
På isen som kanske bär.
Ska jag våga mig ut.
Med all min hetta.
Med alla mina ord för kärlek.
Alla tusen ord för snö.
Alla mina namn
på dig.
Ovädret når Santa Ponça.
Det är mörkt och tyst i semesterlägenheterna som klättrar längs klippkanten. Vindbyarna piskar över poolens yta som är upplyst för ingen. Stora vågor dunsar mot de vassa utsprången och vita kaskader sträcker sig allt högre. Ute i bukten närmar sig ridån av regn och det rycker osaligt i glasdörrarna mot havet. Det har just blivit vinter på solens ö och jag går ut. För att möta stormen.