Örsviken på gränsen till vår.

Jag passerar de vresiga skyltarna som vill stänga mig ute. Förbi villan där en hel skog fått dö för att den skymde utsikten. Förbi allt det fula som vi stänger in skönheten i när vi försöker äga den. Går jag över tången som lagt sig långt upp på asfalten. Strömmarna av regnvatten som spolat bort stigen. När solen nästan bryter igenom. Lyfter en vigg från vattnet och försvinner ut mot havet. Som om vi alla hörde hemma. Precis där vi råkar landa. Som om vi alla hade tillträde. Till det som är vårt hem i den stora tomheten. Till en gemenskap. I det oändligt ensamma.

Vandring i Sierra de Tramontana.

Genom den gömda dalen gnisslar spårvagnen på sin väg till havet. Från medeltidskyrkan med alla heliga kvinnor. Försvinner vi bland olivlundarna. På uråldriga stigar slingrande uppför terrassodlingarna. Plockar vi med oss citroner och rosmarin. Pinglar fårskällorna någonstans nära. Faller regnet allt långsammare mellan pinjeträdens yviga grenar. Ser vi upp mot topparna som reser sig brant. Ser vi ut mot det blånande havet. Ser vi in i oss själva. Genom mellanrummen i verkligheten. Mysteriet längst därinne.

Blixtvisit på Esperanza.

En lätt bris smeker Balearerna efter stormen som drog förbi. Vi grenslar sitsarna och sveper utåt mot rebellernas flaggskepp. Äntrar genom luckan i skrovet och är genast omgivna av vänner. Fast vi aldrig sett dem förut. Är vi förenade med ett osynligt band. Blir du rörd till tårar och får en varm kram av maskinisten. Sitter vi på akterdäck i solnedgången och samtalar om smått och stort med den ryktbare kaptenen. Som snabbt avfärdar sin storhet eftersom slaget inte är vunnet. Spirar något ovärderligt mitt ibland oss. Medan skeppet stillsamt häver sig. Står vi under stjänhimlen på flygdäck. Ser vi en lysande planet bland miljoner galaxer. Önskar vi all lycka i kampen och tar farväl. Försvinner i mörkret bakom oss. Bländande stark. En strimma av hopp.

Hagadösen i novemberljus.

Som ett tecken att tyda landar skatan framför mig. Som i en saga om skapelsen strålar solen ner genom molnen. Som i en skröna om verkligheten försvinner jag in bland träden. Som genom en port till årtusendena ser jag in i gravkammaren. Hör jag glömda själars klagan genom öppningen.
Eller är det bara vidskepelse. Att du kan flyga till andra sidans mörker. Att du kommer tillbaka med sorg. Ser du inte mina vippande stjärtfjädrar. Hur jag kommer med lycka. Mitt vita bröst. Det ljusa i svärtan.

Hornstull efter regnet.

Kala putsfasader lyser i kvällssolen och några joggare stretchar mot en parkbänk. Jag fångar de sista strålarna bakom Solgrillen och de glittrar i pölen på metallbordet. Tanten tackar genom luckan innan hon går iväg med sin lilla hund. Det är glest mellan allt och varje människa är synlig. Långt borta är virrvarret och förgörelsen. Vargtimmen och besinningslösheten. När skriken från en mås ekar mellan husen och en skuta glider under Liljeholmsbron. När avsaknaden är min bundsförvant och ingenting egentligen händer. När tomheten är mitt sällskap och en regnbåge sträcker sig över himlen. Finns jag verkligen här. Längtar jag ingenstans.

Aprilväder i södra Halland. 

Sakta smälter den nattgamla isen i fågelbadet. Pojkarna sitter i var sin solstol och räknar ekvationer. Ormvråksparet skriker ut sin livslust och dansar med varandra högt över fältet. Från ingenstans kommer haglet och för en kort stund är marken vit. Vi håller liv i påskbrasan tills det inte finns mer sly att elda. Tills solen går ner över skogen och kylan kommer tillbaka. Tills glödbädden vitnat och det bara ryker från enstaka kvistar. Tills ljusen börjar speglas i Lagan genom det olövade grenverket. Är livet en funktion av ljuset. Fullmånen av elden. Och kärleken av det väldiga. Svartnande alltet.

Stormvarning på Västerhavet. 

Skummet ryker in över viken och uppspolade på klipporna ligger spridda fiskeredskap och sommarminnen. I en trotsig lek med vinden fångas den sjunkande solen upp av måsarnas vingar. Stranden är gömd under svartglänsande drivor av tång och vågorna går höga i våra temuggar. Det går inte att stå stilla i vinden och vi lutar oss skrattande mot kraften hos det osynliga. Ett nytt år blåser in från väster med ett löfte om tillblivelse. Om att världen ska skölja över oss. Om att vi ska nå långt ner i våra djup. Om att allt vi fortfarande drömmer ska få fast mark. I en skummande kaskad av förundran.

Skördetid vid Lagans strand.

I den tidiga morgonsolen

ligger daggen tung.
Under en klar himmel

där stjärnorna nyss bleknat.
Fladdrar vita fjärilar handlöst

från ena sekunden till nästa.
Glittrar spindelnäten

bland ängens gräs

som galaxer i rumtidens väv.
Ger sig tröskorna ut

för att bärga vad sommaren gav.
Låtsas vi att den inte är över.

Tiden då vi rörde oss långsamt.
Som ljuset

från andra sidan kosmos.
Tycktes allt dröja så länge

fast det gick blixtsnabbt.
Som flodens vatten.

Verkade allt så stilla

fast det rann vidare.
Till kärvar av hågkomster.

Binder vi våra stunder.
Till en annan tid.

Fångar vi våra drömmar.

Skymningstid vid Flammafallet.

Mina steg mjuknar

i den ljusgröna mossan

som är golvet i granarnas salar.
Från långt borta det dämpade

knattret från automatgevär
som allt mer uppslukas

av bruset från forsen.
Där jordens brunsvarta blod

strömmar genom mina tankar.
Följer jag Krokån uppströms

utan plan eller uppsåt.
Annat än att försvinna.

In i den väldiga tystnaden.
Det lågmälda suset från skogarna.

Det trösterika ljuset

från en uppsprucken himmel

där molnen vandrar utan mål.
Tills jag går ner mig

i den sanka myrmarken.
Tills jag gläds åt stigen

jag hittar tillbaka.
Tills mörkret faller.

Kriget tystnat.
Och det djupt nere

i mitt sinne.
Råder en bräcklig fred.

Sommarnatt på Bananpiren.

Några meter bort

flyter den svarta älven

förbi i tystnad.
När strålkastarna tänds

och hon står där

som ett mörkt ljus.
När den tunga basen

får huden att vakna

och hjärtat att vibrera.
När hennes lätta röst

får mig att lyssna hårt.
När jag inte längre

kan något annat än vara här.
När det svåra

får bräckliga vingar.
Dansar hon som om

det var långt ifrån självklart.
Hör jag allt hon inte säger.

Flyger hon bort

över det glänsande vattnet.
Sjunger vi hennes ord.

Blir vi som en gåva.
Till varandra.