På Köpstadsö alla helgons dag.
Novembervinden stryker över graniten och i dammen simmar guldfiskarna aningslöst mot vinter. Själv går jag mot båtvarvet som lämnats åt ödet. Där en vacker träbåt sakta murknar bland träden. Där kranen för alltid stelnat i en rörelse. Där stora höstmaneter driver mot stranden. Sjunker mitt sinne till tidens botten. Där ingenting någonting betytt. För att stiga mot ytan igen. För att vi nu betyder så mycket. För varandra.
Vårgrå himmel över Öresund, del 2.
De första träden har slagit ut och det värmer ute på terrassen. Några segel sträcker förbi Ven och solen bryter nästan igenom. Ut över det lugna vattnet går våra tankar. Vi som äger världen. Som turistar i paradiset. Som lättsamt sprider våra gracer. Jag går runt bland de stora målningarna men blir mer gripen av bokskogen på andra sidan fönstret. Fortsätter ner i mörkret där videokonstnären pressar upp mig mot väggen med sitt afrikanska inbördeskrig. Där våldet speglas i allas ögon. Där grönskan är infraröd och lidandet färglöst. Där framtiden är svart och hoppet genomskinligt. Där varandet är svaret. Inte frågan.
Sommarnatt vid Ekelund.
Det nyss fallna regnet dryper från träden. Tungt slår dropparna ner mellan stammarna i den förväntansfulla tystnaden medan stjärnorna gnistrar bakom tunna molnslöjor. Går jag ut på ängen där älvorna skimrar i ljuset från fullmånen. Rör de sig stilla runt mig medan vindkraftverket slår rytmiskt i luften som en flygödlas vingar. Inifrån skogens mörker skäller rådjuren som vargar och några gäss drar över himlen. Skrikande en hälsning till natten. Ville vi alla dansa. Ända till gryningen.
På Valön alla hjärtans dag.
Dröjer sig nattgammal is kvar på hällkaren. Tornar stormmolnen upp sig på horisonten. Går jag allt längre ut. Som ett tecken på kärlek. Som en gest för livet. Som splitter ur själen. Plockar jag plastbitarna på strandängen och lägger i säckar. Ser jag långt in i tystnaden. Allt som hjärtat minns. Allt som berört. Alla uppspolade fragment av lätthet. Som fjädrar tappade i flykten. Inflätade i väven. Stunder vi älskat.
Mellan årstider i Hamra.
Det mörknar under ekarna när jag går uppför sluttningen på våta fjolårslöv. Vänder ansiktet mot himlen. När regndropparna faller. Är det enda som hörs. Trädens andning. Tills gässen passerar ovanför det nakna grenverket. Deras förtrogna kackel från ingenstans snabbt borta. På avstånd en koltrast som trevande prövar sin röst. Som om den nästan inte tordes. Som om vi aldrig kan veta. När vi sträcker ut vår sköra förhoppning. Att det finns. Någon där.
Lucianatt över Askimsfjorden.
Från låga regnmoln faller våtkalla droppar och dagen sjunker ner under ytan. En storm är på väg och viken är fylld av svanar. De lyser i den tilltagande svärtan och tycks vila i förtröstan. Försiktigt går jag över de hala bryggorna för att möta nätternas moder. Hon som får djuren att tala och makterna att komma i rörelse. Det sjunger i vinden när en flock änder lyfter från vattnet och jag rör mig i gränslandet mellan ljus och mörker. Provar att vara ängel och lämna fast form. Provar att störta ner och förångas. I en lång väntan på att godheten ska flöda. Reser hon sig ur vattnet framför mig och flaxar med sina stora vita vingar. Nu kan du inte komma längre. Nu är det vi. Som tar över.
Avstamp i Nikkaluokta.
Vi bor över natten vid den urgamla samebyn. Städar i skrymslena och har ett allvarligt samtal med demonerna. Ser snöfläckarna på massivet under de tunga molnen. Lockande oss med ett löfte om tidsfrihet. Dit vandringen börjar genom illgrön fjällbjörkskog där snön nyss låg hög. I ett strilande regn som varsamt sköljer sinnena från ovidkommelser. Längs forsen som brusar av självklar förvissning. Går vi in i en egen värld. Av strävan och flöde. Av möda och enkelhet. Av livets dansande andar. Är vi komna.
Skymningstid vid Flammafallet.
Mina steg mjuknar
i den ljusgröna mossan
som är golvet i granarnas salar.
Från långt borta det dämpade
knattret från automatgevär
som allt mer uppslukas
av bruset från forsen.
Där jordens brunsvarta blod
strömmar genom mina tankar.
Följer jag Krokån uppströms
utan plan eller uppsåt.
Annat än att försvinna.
In i den väldiga tystnaden.
Det lågmälda suset från skogarna.
Det trösterika ljuset
från en uppsprucken himmel
där molnen vandrar utan mål.
Tills jag går ner mig
i den sanka myrmarken.
Tills jag gläds åt stigen
jag hittar tillbaka.
Tills mörkret faller.
Kriget tystnat.
Och det djupt nere
i mitt sinne.
Råder en bräcklig fred.
Het dag i Fez.
Mopeder och fullastade åsnor tränger sig otåligt fram. Genom den aldrig sinande strömmen av handlande människor. Driver vi runt i medinan bland båsen med trähantverk. Som nu har övergått i en köttmarknad. Framme till försäljning finns allt som kan önskas. Ett kluvet oxhjärta. Komagar som hänger i krokar över disken. Förskrämda hönor som ligger platt på en våg innan de ska slaktas. Fortsätter vi uppför en av de niotusen gränderna och kommer in i en souk där det säljs kvinnokläder. Slöjor, djellabas och sjalar i alla regnbågens färger. Skyltade på det mest beskedliga vis. När den slår mig med full kraft. Tanken att jag är i en kultur där kvinnokroppen inte ingår. Som en del i det allmänna utbudet.
Blygrått över Gate Klova.
Regnet strilar ner på hällarna
och knappt skönjbar bakom slöjorna
tronar Kungen långt därute.
Bland våta stenblock
ligger den rödbruna tången
som om vinden rensat nät.
Ut hit har jag tagit mig
trots alla vardagens försök
att hålla mig borta.
Ifrån strandklipporna
där jag nu är helt ensam.
Där jag står en stund
uppe på toppen
som ett kummel ingen siktar.
Där längesedan byggda pirar
sakta sjunker tillbaka i havet.
Där tiden är ovidkommande
och livet en droppe mot kinden.
Där våra ansatser till herravälde
över en bit av jorden.
Förlorar sina konturer
för att helt lösas upp.
Stilla som öar i diset.