Ny början i Lahibiagrottan.

Längst ute över udden

skingras dimmolnen

och en sol utan årstid

blänker varmt i diset.
Det droppar från taket

men längst inne

är det torrt som aska.
Längst inne tystnar havet.

Bodde de första människorna.

Hittades den sista garfågeln.
Fäller jag en tår för den.

Längst inne.
Hör jag sångsvanarnas

sorgsna trumpetande.
Bergets stumhet.

Det ohändas löfte.
Om att tiden

är en lång begynnelse.
Att det dyrbaraste

är kvar att finna.
Att det största

är gömt i det minsta.
Längst inne.

44 grader i Aït Benhaddou.

Svalkande som en drakes andedräkt kommer vinden in från Anti-Atlas. Sliter i den lilla oasens palmer och lägger ett fint damm på allt. Här längs den gamla karavanvägen vid porten till Sahara. Där torkan tränger allt djupare. Där de nakna bergen tycks helt likgiltiga inför hettan. Där de sakta låter sin brända hud vittra till stoft. Ser jag från bussfönstren på vår resa från skugga till skugga de ensamma männen. Därute i ett landskap utan nåd. Grävande i den steniga marken. Gående med en trasig cykel. Bara stående vid en sinad källa. Stirrande framför sig. In i den förgörande elden. Som brinner i oss.

Hettan där solen går ned.

Längst inne i dunklet. Samlas vi pyrande. När glipan i mörkret öppnas. När det skarpa ljuset bländar oss och en dov takt stiger ur tystnaden. När en röst från avgrunden manar oss mot flamman. Mot det förgörande som skapar liv. Mot det förtärande ur vilket vi föds. Mot elden i våra hjärtan. Kan vi inte längre värja oss. Är vi snart övertända. Smälter vi av deras nakna lågor. Brinnande från båda ändar. Deras innerliga lust att lysa upp. Innan glipan åter stängs. Som när solen släckts i havet. Finns en glöd kvar på himlen. Längst in i våra hjärtan.

Allhelgonatid vid Torrent de Galatzó.

Vinden som stryker längs sluttningarna skvallrar om regn. Upp genom dalgången går vi utan särskilt mål. Annat än att följa den uttorkade bäckfåran ännu en bit. Under pinje, mandel och johannesbröd. Över den vittrande kalkstenen. Låter vi vår nyfikna tillit flöda. Berör vi allt och inget. Rider den huvudlösa keruben på en drake utanför kapellet. Tittar härfågeln förundrat på oss en sista gång. Innan den försvinner in bland myterna igen. Innan dropparna börjar falla. Innan vi blir våta inpå skinnet. Och tiden skär ett ännu djupare spår. Genom våra mjuka själar.

Hönö Klåva efter vintern.

Havet bär med sig en kylig vind

men glittrar förtroligt

mellan utskären.

Fyrarna vakar över tomma farleder

men måsarnas skrin

bryter tystnaden.

En ejder av betong

som övervintrat på kajen

har fått sällskap igen

av sina levande förebilder.

Hos fiskhandlaren

är skreisäsongen snart över

och i vadbinderiet lagas nät

för öppen dörr.

Möblerna på uteserveringen

sträcker försiktigt på sig

i det bleka ljuset

och in över den ödsliga skärgården

smyger en tyst förväntan.

Vi som befolkade den karga graniten.

Som hukade genom kärvheten.

Vänder ansiktet mot ljuset.

Känner doften av liv.

Skriver vårt hopp i sten.

Med de minsta tecknen.

Isande vårvindar över Ramsvikslandet.

En otålig nordan rycker i graniten. Krusar de smaragdblå vattnen mellan hällarna. Stryker över de uthuggna klippblocken som lämnats att minna om en benhård knapphet. Ett mödosamt liv där bara den tyngsta av sysslor kunde lätta bördan. Där kampen att överleva blev någon annans odödlighet. Någonstans bortanför havet. Tusenåriga städer av sten. Monument över segrar i blod. Ämnen till guldprydda gravstenar. Trappsteg till himlen.

Vårmåne över Vitsippsdalen.

Som av ett sista snöfall

är marken klädd i vitt.

Längs stigen

under de höga träden

smyger koltrastarna

nyfiket på oss

och försvinner igen spårlöst.

Deras röster i den plötsligt

så milda kvällsluften

skär genom hjärtat.

När kronbladen

sluter sig för natten.

När andra fåglar tystnar

och stadens dova muller

tonar fram ur skuggorna.
När det fina snittet

mellan hågkomst och glömska.
Lycka och vemod.
I två perfekta halvor.

Delar den stigande månen.

Sinande sommar i Jungfruviken.

Öde ligger badplatsen

i septembersolen.
Ett saftigt gräs sköljer upp

över de spruckna plastekorna

som långsamt sjunker

ner i glömska.
I en sommarvärld

som är sig så lik.

Minns hjärtat hur det är.
Att cykla över dybottnen

på den långa förvridna bryggan.
Håva efter tångräkor

som ska kokas levande

och ätas till kvällsmat.

Leta sin själ i skuggan

av de vindkrökta tallarna.

Sitta tätt uppkrupna i Kärleksgrottan

medan solblänket torkar huden salt.

För att en dag flytta

tillbaka till stan.

Som när jag inte hann

bromsa med cykeln

och slog huvudet i en sten.
Droppade livet

framför mina ögon.
Motvilligt ur mig.

Det spricker upp över Nordöarna.

Jag hittar en stig ut mot ljusningen. Följer den smala cementgången som ringlar genom klippskrevorna. Förbi sommarnöjen av masonit. Förbi den rostiga minan som aldrig fick explodera. Förbi fiskeboden som sakta förgås av längtan efter sin fiskare. Han som hade ordning på alla redskap. Som nu ligger i en härva på det murkna golvet. Oroligt kretsar måsarna runt mig och under fötterna krasar deras musselskal. Jag hinner tänka att gudingarna låter förundrade. Innan deras parningsläten slits sönder av räddningshelikoptern som dundrar förbi ut mot öppet hav. I sökandet efter skeppsbrutna. Högt över skärvorna av allt vi skulle bli. Rädda. Våra själar. Djärva. Våra hjärtan.

Regnvåt fars dag i Cadgwith Cove.

Det dryper om växtligheten

som i en regnskog.
Från den lilla blå kyrkan vid stigen

hörs orgeln förgäves

kalla till gudstjänst.
I den skyddade viken längre ner

står fiskeflottan torrlagd

och väntar på havets välsignelse.
Ligger den anrika puben

där sjömanssånger skrålats

sedan urminnes tider.
Där ale och bitter

gladlynt serveras

till alla som vill ha.

Där vi festar

på musslor och friterad torsk.

Medan djävulen

i en grotta längre bort
sägs vänta med sin stekpanna.

Redo att förtära

varenda en av oss

som prästen kallar

guds barn.