Genom Nålsögat sent i december, del 2. 

När allt tyngre regnskyar jagar ifatt solen. När allt kraftigare vindbyar rusar genom talltopparna. När allt våtare mossa glänser i halvdagern. Står jag inför den välbekanta sprickan genom berget. Vaktad av eken som nu nästan murknat bort. Den trånga passagen fortfarande lika besynnerligt svår att hitta som när jag var liten nog att pressa mig hela vägen igenom. Med samma känsla av förebådan som då. Samma krypande stråk av fruktan. Går jag allt längre in mellan de höga klippväggarna. Anar jag en närvaro alldeles bakom mig. Är du tillbaka igen. Du som aldrig slutat försöka. Alltid trott det ska gå. Att komma igenom. Äntligen födas.

Allhelgonatid vid Oxhultasjön.

Med ett dovt brakande

skär propellerbladen

genom den råa luften

som varslar om vinter.
Ohörbart kraschlandar

en vissnad årstid

runtomkring mig.
Bara grunden

och en torrlagd brunn

är kvar av storgården

där det bodde folk i århundraden.
Väl förskansad på sin ensliga ö

föll den slutligen offer för evigheten.
Som den här dagen

när mörkret snabbt kryper på

och skogarna svartnar runt sjön.
Tycker jag mig se

i det döende ljuset.
Nere vid vattnet en ryggtavla

tecknad med kol.
Tungt lutad mot sitt rostiga svärd.

Såg jag dig inte här

en sommar för länge sedan.
Med en liten pojke

i det ändlösa regnet.
Hur tappert du kämpade.

Men segern är inte över tiden.
Den är över längtan.

Önska dig bara det oskattbara.
Du redan bär med dig.

Naken vårhimmel över Änggården.

I den plötsliga mildheten drar jag av presenningen från trädgårdsmöblerna. Tvättar rent deras vita skinn från höstregnens lerstänk. Medan solen oblygt smeker min hud. Väntar syrenen otåligt på att få klä sig i lila. Medan häggen ensam lyser ljusgrön uppe på sluttningen. Prasslar koltrasten bland fjolårslöven. Tills kvällen kyler luften och den svarta silhuetten sitter högst upp i körsbärsträdet under de tidiga stjärnorna. Medan krokusarna dansar barbenta en sista gång runt magnolian. Stannar vi upp och lyssnar. På skönheten. Hos det återkomna ljuset. Innan den kosmiska natten. Skyler oss igen. 

Höstkänning i Rydal.

Under en grånande himmel

försvinner jag in bland skogarna.
Vindlar på smala landsvägar.

Genom dalgångar där björklöven

blivit gula över en kall natt.
Längs tysta sjöar

där bortglömda ekor

murknar i vassen.
Förbi hyggena med sin stora saknad.

Där korpen kraxar över berget

och det gamla brukssamhället

ekar tomt.
De stora arbetarbostäderna

så blottade i sin överflödighet.
Generationer av strävan

så påtagliga i sin osynlighet.
Rullarna i spinneriet

så fullkomligt stilla.
Drömmande om kraften i forsen.

Spinner jag vidare.
Livets tunna tråd.

Luftfuktig längtan på Landvetter.

Det blinkar i mörkret och våta flygplanskroppar väntar tålmodigt på människorna. Våra förhoppningar tätt packade. Våra framtider så nära att bli av. Våra historier så långt bakom. Bordar vi ovissheten och överlämnar oss. Svävar i gryningsljuset. Högt över det verkliga. Så alldeles nära det drömda. Nuddar vi vad som skulle kunna bli. Söker vad vi inte fick hitta. På väg. Dit vi inte fick gå.

Allhelgonatid vid Torrent de Galatzó.

Vinden som stryker längs sluttningarna skvallrar om regn. Upp genom dalgången går vi utan särskilt mål. Annat än att följa den uttorkade bäckfåran ännu en bit. Under pinje, mandel och johannesbröd. Över den vittrande kalkstenen. Låter vi vår nyfikna tillit flöda. Berör vi allt och inget. Rider den huvudlösa keruben på en drake utanför kapellet. Tittar härfågeln förundrat på oss en sista gång. Innan den försvinner in bland myterna igen. Innan dropparna börjar falla. Innan vi blir våta inpå skinnet. Och tiden skär ett ännu djupare spår. Genom våra mjuka själar.

Solnedgång över Flamingo.

Som en föraning

om ett nalkande oväder

river stormbyar

genom trädtopparna.
Är scenen fladdrande tom

långt efter utsatt tid.
Ger hon ifrån sig

ett bländande avgrundstjut.
Som en exploderande stjärna.

När hon slutligen landar

mitt ibland oss.
Virvlar små regnbågsfragment

ner överallt.
Sveper en solvind

över folkhavet.
Pulserar hennes fotoner

rakt igenom oss.
Sluts vi in

i hennes heliosfär.
Låter hon sin kropp

bäras fram

av främmande händer.
Strålar hon ut

att ljuset är en vilja.
Inte kommer av sig själv.

Kräver så mycket tillit.
Är en ständig kamp.

I ett unversum av mörker.
Blir vi hågkomna.

För att ha visat våra färger.
Upptända som bloss i natten.

Saknade i strid.

Tunga moln över Röd.

I kvällssolen ser jag ut över fjorden. Ser jorden ta emot nästa årstid. Regnet vandra in över fastlandet. Vinden varsamt smeka trädens kronor. Vilande mot urberget. Hör jag åskan mullra. Hennes darrande ord eka i min själ. Hennes vittnesmål så tappert delas med världen. Den våldsamma oförrätten. Den svikna tilliten. Det stolta ropet på upprättelse i flödet av lättsamheter. Tvärs över sundet ligger klippan där jag satt en gång för att skydda falkarna mot äggtjuvar. Det sköra mot det hårda. Livet mot tomrummet. När sommarens sista ljus träffar vildäpplena. Vajande över avgrunden. Glöder våra hjärtan.

Morgon på Rue Molitor.

Solen når precis över hustaken och alla är på väg genom sina liv. Hon spolar rent sin del av trottoaren. Han står längst bak på sopbilen när den rusar genom korsningen. Det unga paret sitter startfärdiga på sin scooter medan den gamla tanten mödosamt går över gatan. När raderna av crèmefärgade hus sträcker sig i alla riktningar och jag smälter in i deras drömska geometri. När begravningsklockorna ljuder och de sörjande står svartklädda utanför kyrkan. I staden med odödlig själ. Föds en ny dag.

Änggården i första snön.

Lika vita

som de fallande flingorna

står utemöblerna kvar på gräset.

Ligger magnolialöven

okrattade vid kryddlandet.
Klättrar de avklädda träden

uppför berget.
Gömmer vi oss under täcket

som koltrasten under azalean.
Går jag ut i bara morgonrock

med sekatören.
Medan snökristallerna

blir allt större

och börjar ligga kvar.
Kläs världen i tystnad

och livet i ömhet.
Ville vi som björnarna

gå i dvala.
Som naturen

vila i glömska.
Hittar jag slokande

under vinterns tyngd.
Lägger jag

i din lättfrusna hand.
Med all min värme.

Sommarens sista ros.