Karsefors Festplats i åska.

Det dammar om traktorn som skördar vete i hettan. Kulörta lyktor hänger ner runt oss som fyndar bland gamla husgeråd och julskivor. Medan lyckohjulet snurrar kommer mullret allt närmare och enstaka droppar börjar falla i solskenet. Tills skyfallet slutligen är här och vi flyr till caféladan. Där regnet yr in genom dörren och tavlor blåser ner från väggarna. Där blixtarna flammar i det plötsliga mörkret och knallarna kommer allt snabbare. Där ägaren spelar Yellow Submarine på tramporgel och vi sjunger med i refrängen. Glada att vattnet sköljer över oss igen. Att ha den här stunden. I djupet av våra själar. We all live.

Aftonrodnad vid Ångbåtsgrundet.

Nästan omärkligt. Är vattnet på väg att ta tillbaka den torrlagda havsbottnen. Fladdrar några ljus till liv bland fartygen ute på redden. Kommer in över det stilla vattnet varma läten från måsar som möts någonstans bland ytterskären. Skäller rådjuren inifrån skogen och det dröjande ljuset blänker i fuktig sand. Tänds den första stjärnan och i stunden finns en tillförsikt som inte släcks med det fallande mörkret. Hit tog vi oss. Hit nådde inte världens smärta. Hit ska vi alltid återvända. Även då. När klippan plötsligt kommer upp ur djupet. När havet tar tillbaka oss. När vi som en krusning. Sköljer in och nuddar sanden. Nästan omärkligt.

På Onsalalandet efter ovädret.

Jag går utåt badplatsen i halvdagern.
Som barnet ser jag

de fallna löven i pölarna.
Den glänsande tången

uppe på land.
Marken beströdd med enbär.

Som om om jag hade glömt

ser jag bränningarna lysa

i det djupgrå.
Våta klippor blänka

i det plötsliga solljuset.
Just före mörkret.

Den dubbla regnbågen över skogen.
De lätta molnen mot skymningshimlen.

Enstaka båtar som lämnats kvar i vattnet.
Med blöta kläder

åker jag hem genom kvällningen.
Där gravlyktor flämtar

i sin envisa hågkomst.
Där jag också minns.

Allt som varit nära.

Cap de Formentor vid dagens slut.

Ut mot udden följer vi en smal väg som klänger sig fast vid de lodräta stupen. Medan skymningen sänker sig över ett Medelhav skimrande i bleklila. Upphör plötsligt fast form. Kommer vinden från alla väderstreck och blåser rakt igenom mig. Virvlar tankarna iväg över vattenvidderna. Betraktar jag mitt liv högt ovan vågskummet.Från den första början. Som en av eleonorafalkarna seglande på termiken. Dyker jag i svindlande hastighet. Av halsbrytande ömhet. Griper jag tag. Om en dununge. Fallen ur boet.

Avstamp i Nikkaluokta.

Vi bor över natten vid den urgamla samebyn. Städar i skrymslena och har ett allvarligt samtal med demonerna. Ser snöfläckarna på massivet under de tunga molnen. Lockande oss med ett löfte om tidsfrihet. Dit vandringen börjar genom illgrön fjällbjörkskog där snön nyss låg hög. I ett strilande regn som varsamt sköljer sinnena från ovidkommelser. Längs forsen som brusar av självklar förvissning. Går vi in i en egen värld. Av strävan och flöde. Av möda och enkelhet. Av livets dansande andar. Är vi komna.

Uppgränna i skyfall.

En ridå av regn drar in över Vättern.

Det första augustiljuset

förvandlas till droppar

som smattrar mot växthusglaset.

Åkrarna med moget vete

forsar ner mot bråddjupet

när himlen öppnar sig igen.

Detta storslagna landskap

som alltid talat till mig

med en självklar förtrolighet.

Får svar från någon långt därinne.

Har fått mig att återvända

ännu en gång.

Som om jag kom

någonstans härifrån.

Känner jag igen mig.

Randen av träd mot vattnet.

De blånande skogarna.

Humlan på väg mot blomman.

Det är vi

som talar till dig.

Vi som är liv.

Kommer alla

någonstans härifrån.

Skälderviken mellan vinter och vår.

Ute på vågbrytaren

torkar skarvarna sina vingar

i den nollgradiga västanvinden.

Rullar vågorna in

över det jordbruna vattnet

som strömmar ut från skogarna.

Skingras molnen under en sol

som varken dömer eller förlåter.

Blir jag allt tystare

i mitt samtal med tiden.

Ser jag allt vi varit och skall bli.

Känner jag allt vi ville

och ännu hoppas.

Som drivveden uppspolade

minnen av vårt innersta.

Som tånghögarna

början på nya territorier.

Som sanden viss

om vår flyktighet.

Blir jag varse.

Ögonblicket

som just var.

Dansbygget i gastkramande ensamhet.

Vildsvinen har slitit

den mjuka mossan i stycken.
Löven har börjat singla ner

och den första frosten är på väg.
I granskogens dunkel

letar jag trattkantareller

men hittar ett ödetorp.
Omgivet av ett kalhygge

som kanske var hans skog.
Han som lämnat

efter sig så lite.
Några rostande maskiner

som slukats av sly.
En hög med lump

under det infallna taket.
En VHS-bandspelare

som sakta ruttnar

och ett bleknat videofodral.
Som enligt texten

under den gulnade nakenbilden

innehöll en erotisk fantasi.
Känner jag en kall hand

sträcka sig mot mig

genom det våta höstregnet.
Som för att bjuda upp.

Som en sista hoppfull gest.
Som om det fanns någon där.

Jag är bäste dräng.
Jag är den

som ingen behöver.

Kvarnbyn i den mörkaste tiden.

Långt borta över havet

ljusnar det en kort stund.
Innan natten sänker sig

över staden därnere.
Över det ändlösa

flödet av lyktor.
Innan våra liv

blir ett glest glitter

i duggregnet.
Innan vintern sätter in

på allvar.
Rinner jag nerför liden.

I forsen som aldrig

stannar upp.
Rusar mitt nu.

Ett litet ögonblick upplyst

av en stilla eftertanke.
Rasar in i dunklet.

Faller handlöst

mot det oupptäckta.
Söker sig en form.

Allt vi drömde.
Allt vi inte visste.

Allt vi hade glömt.
Vi kunde vara.

Bortom Bastuträsk den längsta dagen.

Genom ändlösa våtmarker löper rälsen. Förbi ödegårdar i långsamt förfall. Längs ensliga sjöar som tålmodigt växer igen. Där människan inte längre är påtaglig. Bara gör sig påmind genom ett enstaka jakttorn över björkriset. En transformatorstation prydligt inhägnad. Ett timrat uthus där vägen tar slut. Närmare nollpunkten för en annan tideräkning. Rör vi oss i sakta mak. Långt bortom ödsligheten. Dit intigheten tar vid.