Torekov i augusti.

Åskvädren vandrar in från havet men dropparna faller inte just här. Ändå är det bara jag vid Morgonbryggan. Där de vita badrockarna redan blåst bort. Där vågorna snabbt har grumlat kristallen. Där det lergråa vattnet känns varmare än luften. Ser jag Kullaberg försvinna bakom regnslöjorna. Sjöfåglarna ner i djupet. Sommarens njutningar in bland minnena. Simmande under ytan ser jag ett svagt ljus tränga ner. Bitar av tång och sjögräs driva i dunklet. Lättsinnigheten virvla bort. Står jag länge på sandbottnen och ser utåt Väderön. Medan skarvarna på skäret torkar sina vingar. Redo att dyka ner igen.

Sommarsolstånd vid The Lost Gardens of Heligan.

Nersänkta under de böljande fälten

ilar vi fram på ändlösa villovägar.

Över mjukgröna kullar

och strömmande vattendrag.

Genom frodiga dalar

och gömda byar.

Förbi de svårmodiga medeltidskyrkorna

med sina bistra gravplatser.

Längre in i det nästan bortglömda.

Tills vi når dit som alla lockats

med ett löfte om förtrollning.

Om att upplösas

i prunkande ljuvlighet.

Där den försvunna lustgården återfunnits.

Där stillheten blivit sitt eget offer

och det är lång kö till saligheten.

Vänder vi i den fullsatta cafeterian.

Försvinner vi spårlöst igen.

Som fasanerna vi skymtar längs vägen.

Tillbaka in i livets labyrint.

Sökande ett eget paradis.

Fri utsikt från Louisiana.

En torr kvällsvind jagar genom den världsvana trädgården. Genom oformliga skulpturer av brons. Genom ekrarna på rullstolen. Där den gamle parkerats av vännen som fortfarande kan gå. Nästan orörlig bland alla upptäckare som inte ser honom. Tittar han ut över sundet med den där blicken som redan sett allt. Som ser världen från andra sidan livet. Som ser utan att fästa sig vid något. Som bara tillfälligt dröjer kvar vid den unga kvinnan som korsar hans synfält. Som om allt av betydelse redan hänt. Som om inga frågor längre väntade på svar. Inte ens ifall det var rätt stig. Den där som verkade så viktig. Att välja.

Solen går ner över Tistlarna.

Vattnet står lågt och jag nuddar vid bottnen när jag dyker från klippan. Det är svalt men inte kallt och tången under mig är mörk som på hösten. En korp flyger in över skogen och det dova kraxandet ekar i den spegelblanka stillheten. Pottarna har nästan torkat ut i värmen men regnet är på väg. En skugga som drar över mitt djup. Och jag upplever allt som om det var länge sedan. Sanden mellan mina tår. Den fuktiga handduken mot huden. Allt det där omedelbara. Som omsluter mig. Som varje sommar. Var själva livet.

Ovädersmoln över Hälleviksstrand.

Det viner i de glesa masterna

längst ut på bryggan.

Varvet ligger öde och ingen

skrapar eller sjösätter.

En rostig liten tanker

rycker i förtöjningarna

och vågorna slår upp över piren.

Sönderblåsta presenningar

som fladdrar i vinden

blottar spruckna skrov

och flagnande fernissa.

En skeppskyrkogård

uppspolad mellan klipporna.

Flaggskeppet utan akterspegel

som en strandad val uppe på slipen.

Och mitt bland spillrorna

av en förlorad armada.

Hennes väldiga roder

utsträckt på gruset

i nylackad sårbarhet.

Så ivrig att skära ut

sin väg genom strömmarna.

Dit vattnet är som sammet

och sältan har ett stråk av sötma.

'Styr jag i drömmen.

Frisk vind över Galtabäcks Hamn.

Skrämda av havsörnen

lyfter myriader av sjöfåglar

samtidigt över viken.
Oroligt flaxande

tills lugnet lagt sig igen.
Drömmer jag i vimlet

om platser som denna.
Går jag över sanka fornåkrar

ut mot udden.
Där vågorna sköljer in

över det betade gräset.
Där bara ett ensamt flyttblock

gör mig sällskap.
Var det för skönheten

du kom hit.
Ser du långt därinne.

Allt den ruvar på.
Allt den varit med om.

Elden, jorden och vattnet

den fötts ur.
Vinden som far

genom din själ.
Kaoset i tillblivelsen.

Långt därinne.
Ser du livets hjärta.

Det oroligt flaxande.
Kav lugna.

Ständigt blödande

men aldrig förblödande.
Ser du.

Din egen skönhet.

Själarnas möte vid Gathenhielmska stenen.

När vårtecknen blåser bort i den isande vinden. När lågvattnet blottar mitt allra innersta. Klättrar jag upp i en okänd del av skogen. Är det förflutna strax bakom mig. Söker jag mig fram mellan krokiga stammar. Följer jag en stig bara känd av skogens andar. Ser jag plötsligt in i ögonen på någon nästan osynlig. Står vi en stund förbundna med varandra. Tackar jag i mitt stilla sinne. Sjörövaren som trotsigt ankrade sina skepp nere i viken. Som räddade livet på den här platsen. På den uråldriga ekskogen som är hans hem. Rådjursbocken som nyss var här. Den stolta men skygga.

Ovan molnen över Kattegatt.

Vita slöjor sveper snabbt förbi och gör havet osynligt. Genom en plötslig reva skymtar jag den långa stranden som slutar vid fyren. Där vi såg varandra tydligt i den torra ökenvinden. Där tiden kanske stannade för att vi slutade tänka på den. Där våra lakan var beströdda med sand och vår solvarma hud med salt. När jag glider in över London är världen blottlagd igen. De ändlösa förorterna. De blommande träden. Linjen där tiden börjar och slutar. Genom en reva i drömmen. Ser jag dem landa på din hud. Små rosa blomblad. Av längtan.

På Vallda Sandö i vindens vård.

En styv kuling pressar in vattnet i viken. Längs sprickorna tränger tappra blommor fram medan skummet yr över hällarna. Ligger vi bakom klippan där solen knappt förmår att hålla oss varma. Flyger en pappa drake med sin son på den tomma stranden. Vakar en gråtrut över oss. Som de svartvita korna driver åskmolnen över fältet. Som sädesärlan letar jag efter något i strandbrynet. Där vi som uppspolade. Hittar våra liv.

Med Bohuslän in i stormen.

Ångande förbi containerhamnen där kranarna lossar utan uppehåll. Ser vi blinkande truckar irra som eldflugor. Bärande allt vi ville ha. Passerar vi oljehamnen där undergången lossas. Medan bränningarna flammar upp över grynnorna och inga sjöfåglar syns till. Flämtar fyrarna. Faller natten. Svartnar djupet. Löser regnet upp öarnas konturer. Skymtar jag mellan regnridåerna långt därute. Ett stort skepp komma i rasande fart genom den sköra verkligheten. Som den flygande holländaren. Dömd att segla de sju haven till den yttersta dagen. Efter att ha sprängt förtöjningarna. Trotsat alla makter. Kapat våra själar. I begäret efter mer.