Reflektion på Skissernas Museum.

Höstsolen spelar på ofärdiga former. Början till fullkomnad rör sig genom salarna. Sökande sin gestalt. En föraning om sannsägelse. Ett anspråk på frigörelse. En vision om förverkligande. Ser jag genom tidens slöjor avteckna sig. En knivskarp längtan att göra drömmen synlig. Känna fram verkligheten. Värka fram känslan. Utanför de stora fönstren börjar löven falla. Berättas i tysthet. Inledningen till ett slut. Övergången till det okända. Bortanför det uppenbara. Skissar jag på allt som är kvar. Att leva ut.

Isande vårvindar över Ramsvikslandet.

En otålig nordan rycker i graniten. Krusar de smaragdblå vattnen mellan hällarna. Stryker över de uthuggna klippblocken som lämnats att minna om en benhård knapphet. Ett mödosamt liv där bara den tyngsta av sysslor kunde lätta bördan. Där kampen att överleva blev någon annans odödlighet. Någonstans bortanför havet. Tusenåriga städer av sten. Monument över segrar i blod. Ämnen till guldprydda gravstenar. Trappsteg till himlen.

Parc de Saint Cloud mellan vårregnen.

Det droppar från träden i den plötsligt varma solen. Medan korparna plockar tyst bland fontänens tusenskönor. Ser jag stadens alla torn i fjärran. Skrider den sista drottningens ande längs de dolda stigarna. Hon som giftes bort som barn. Som dömdes till giljotinen av herrarna i tribunalen. Som anklagades för att ha svikit sitt folk. För både slös och lösaktighet. Som drar sin slöja genom de vittrande resterna av sitt slott. Hennes okuvliga sång invävd i vårfåglarnas. Bespara mig din ömkan för jag är försonad med mitt öde. Tillfreds med att ha följt ända till slutet. Min rena lust.

Hagadösen i novemberljus.

Som ett tecken att tyda landar skatan framför mig. Som i en saga om skapelsen strålar solen ner genom molnen. Som i en skröna om verkligheten försvinner jag in bland träden. Som genom en port till årtusendena ser jag in i gravkammaren. Hör jag glömda själars klagan genom öppningen.
Eller är det bara vidskepelse. Att du kan flyga till andra sidans mörker. Att du kommer tillbaka med sorg. Ser du inte mina vippande stjärtfjädrar. Hur jag kommer med lycka. Mitt vita bröst. Det ljusa i svärtan.

Middagshetta vid Tiergarten.

Det gassar i kön till underjorden.
Vi går ner i dunklet

och möter den yttersta ondskan.
Ser in i ögonen

på dem som suddades ut

men vars berättelser

finns kvar på solkade papper.
Som möter vår blick

från familjefoton före hemsökelsen.

Före ljudet av kängor i trappan.
Småbarn från Paris och Lodz

som mötte värre öden än slaktdjur.

Utan namn, utan kära, utan hopp.

Inför den isande likgiltigheten.
Står vi utan ord.

Människor från världens alla hörn.
Tysta som skuggor.

Försöker vi förstå.
Vad vi är kapabla till.

Att inga odjur gjorde detta.
Utan sådana som oss.

Mildväder i skogens hjärta.

Dagens sista sol

stryker sig längs våra kinder

och bortanför träden hörs havet andas.

I skogens innersta

är en spindel uppkrupen

på min ena känga.

Plötsligt en morgon

hade jag svepts iväg

genom nattens vindlingar

till en plats utan namn.

Du ropade till mig

men hela tiden glömde jag dina ord.

Du ropade till skogen

men kunde inte mer än hoppas.

Du ropade till dem som gått före

men räknade bara med dig själv.

Tills jag tagit mig hela vägen tillbaka.

Tills mitt öga svarade

och vi föddes igen.

Dinglande i en skör tråd.

Allas våra hjärtan.

Trälen i eftertid.

Åskmolnen trängs över fjorden

och det klarbleka ljuset

ger ett varsel om höst.
Kvar av folkhemstidens

semesterparadis

finns bara gulnade minnen.

Bara tomheten

i de strama lyxvillorna

som sprängs fram ur berget.
Bland mogna björnbär

och blommande ljung.
Utforskar jag spillrorna

av någons längesedan

svunna somrar.
Tiden borta från fabriken.

Dagarna utan klocka.
Fyllda av den stora lyxen.

Att titta ut mot gattet.
Gå barfota ner till badet.

Doppa mariekexen i hallonsaft.
Vara den fria.

Inte trälen.

Sommarbröllop i Buskhyttan.

Längst in i viken ligger sågverket

öde sedan länge.
Havsörnen landar i en trädtopp

och ovädret stillnar.
När solen bryter igenom

säger brudparet ja.
Till varandras ljus och skugga.

Till det oförutsägbara växandet.
Till alla vännerna

och deras kärleksgåvor.
Vårdträden som väntar

på att få komma i jorden.
Sörmlandsäpplet

och Göteborgsdiamanten

som ska rota sig i samma mylla.
Blomma ut.

Bära frukt.
Fälla löv.

Gro på nytt.
Ut mellan springorna i ladan.

Ljuder rockabillymusiken.
Sipprar ljuset ut i sommarnatten.

Tills det korta mörkret passerat.
Lysmasken i gräset brunnit ut.

Och på himlen över Östersjön.
Ljuset spirar igen.

Vid Akutgatan när helandet börjat.

Den milda luften bär på en doft av parkens vårblommor. Utanför sjukhusets ingång där kråkan släpar fjäderpennorna i marken. Önskar jag honom snabb läkning. Vars planer splittrades och vars tid gick ur led. Vars smärtor i sängen högt ovanför oss. Allt mer förbyts i drömmar. Om vad som är möjligt. När vingarna bär igen.

Avsked på Ängen.

Luften är mild och mättad

med jordens fuktighet.
Det droppar

om de gulnande träden

och enstaka blad singlar ner.
Doftande av förmultning

mörknar skogen snabbt.
Där jag sitter på en fäll och känner duggregnet falla mot ansiktet.

Tankarna stillna i mitt inre.

Vilsna flygfän irra förbi.
Mitt i tystnaden

som bara bryts av en vindby

som strax är förbi.
Därute bland ängsblommorna

som redan vissnat.

Snurrar hon

i en sista trotsig dans.
Förstulet och dröjande.

Tar jag hennes frusna hand.
Följer jag hennes virvlande steg.

In i den kulna natten.
Hon som kom med ljuset.