Sensualismer vid Söderåsen.

Lövträden omsluter oss som ett bolster. Där ån tränger genom valvet och vi glider mjukt över stenarna. Där neonblå sländor parar sig svävande över strömvirvlarna. Där hägern sträcker på sin långa hals och lyfter över allt som flödar. Skjuter näckrosor upp ur det dunkla djupet och fullkomnas i skönhet. Dansar solljuset nerför dina spelande skuldror. Vill en del av mig aldrig mer känna fast mark. Flyter sinnet ständigt vidare mot havet. I längtan att förlösas.

Kvarnbyn i den mörkaste tiden.

Långt borta över havet

ljusnar det en kort stund.
Innan natten sänker sig

över staden därnere.
Över det ändlösa

flödet av lyktor.
Innan våra liv

blir ett glest glitter

i duggregnet.
Innan vintern sätter in

på allvar.
Rinner jag nerför liden.

I forsen som aldrig

stannar upp.
Rusar mitt nu.

Ett litet ögonblick upplyst

av en stilla eftertanke.
Rasar in i dunklet.

Faller handlöst

mot det oupptäckta.
Söker sig en form.

Allt vi drömde.
Allt vi inte visste.

Allt vi hade glömt.
Vi kunde vara.

Springflod vid Kynance Cove.

Bakom tunga moln

flämtar fullmånen.
I det döende ljuset

landar en gråtrut alldeles nära.
Med tålmodigt lugn

studerar den mig noga.
Till synes helt oberörd

av vindens hårdhet.

Av tidvattnet

som fortfarande stiger.
Av sprängkraften

i de rytande atlantvågorna.

Som om den visste

allt som behöver vetas.
Som om den nu kände till

allt om mig.
Du som bara har

några enstaka ord för hav.
Hur ska du någonsin

kunna beskriva.

Alla miljontals små skiftningar.

Som saknar namn.
Som är min värld.

Semesterslut vid storskogen.

Luften luktar mylla och eftertanke.

Regskurarna avlöser varandra

och vinden far genom träden.

Den sena augustikvällen är kolmörk

och lampan i fönstret

drar till sig mängder av nattflyn.

Men det som plötsligt dunsar mot rutan

är ingen fjäril.

Det som brummar dovt genom glaset

ingen vilsen fluga.

Den som rastlöst försöker ta sig in till ljuset

ingen vanlig liten insekt.

Jag vill helst inte tänka kyla

men lägger in ett vedträ i kaminen.

Vill helst inte tänka alls

men har en storm av funderingar.

Har försökt stoppa tiden

men blivit upphunnen.

Har förälskat mig i njutning

och packar den överst.

Läser om bålgetingen.

Dess kloförsedda ben.

Dess påtagligt kraftiga käkar.

Svart himmel över Mellbystrand.

Det är sommarens sista natt på den plats där havet slutar. Borta längs vägen avtecknar sig mot skymningen. Viadukter, kraftledningar och godsterminaler. Som om inget höll på att hända. Som om natten inte luktade skörd och gödsel. Som om vi varade för evigt. Små ängsliga vågor strandar vid mina fötter medan insekterna dansar vilt i strålkastarljuset. Jag andas in den milda brisen från bukten och ser månen gå upp över dynerna. Jag som försökte tala med tystnad. Måla med mörker. Och skriva. Med det sista ljuset.

Het dag i Fez.

Mopeder och fullastade åsnor tränger sig otåligt fram. Genom den aldrig sinande strömmen av handlande människor. Driver vi runt i medinan bland båsen med trähantverk. Som nu har övergått i en köttmarknad. Framme till försäljning finns allt som kan önskas. Ett kluvet oxhjärta. Komagar som hänger i krokar över disken. Förskrämda hönor som ligger platt på en våg innan de ska slaktas. Fortsätter vi uppför en av de niotusen gränderna och kommer in i en souk där det säljs kvinnokläder. Slöjor, djellabas och sjalar i alla regnbågens färger. Skyltade på det mest beskedliga vis. När den slår mig med full kraft. Tanken att jag är i en kultur där kvinnokroppen inte ingår. Som en del i det allmänna utbudet.

På Vallda Sandö i vindens vård.

En styv kuling pressar in vattnet i viken. Längs sprickorna tränger tappra blommor fram medan skummet yr över hällarna. Ligger vi bakom klippan där solen knappt förmår att hålla oss varma. Flyger en pappa drake med sin son på den tomma stranden. Vakar en gråtrut över oss. Som de svartvita korna driver åskmolnen över fältet. Som sädesärlan letar jag efter något i strandbrynet. Där vi som uppspolade. Hittar våra liv.

En gråmulen dag i drömfabriken.

Molnen hänger tunga över Santa Monica Bay och det är glest på stranden. Men uppe i Hollywood gassar solen över allt som kunde varit. I staden där ingenting är vad det tycks vara och själva verkligheten är en iscensättning. En kuliss som kan göras om. En råvara till illusionen. Där det enda sanna är skenbarheten och vi famlar fram bland rekvisitan. Hur betryggande är då inte de slitna plankorna ute på piren. Det spontana skrattet mellan oss som låtit fasaden rämna. Det fuktkalla duggandet en tidig morgon. I södra Kalifornien. Där det aldrig regnar.

Augustikväll vid Västerhavet.

Skarven flyger rakt igenom den hårda vinden som får tunga vågor att rulla in över stenarna. Uttorkade skrevor har fyllts med klara droppar. Blöta alger blänker i det längtande ljuset. Jag bryter en bit strandkål och smakar den milda sältan. Drar med handen över ljungens djuprosa strävhet. Håller det övermogna nyponet mellan fingertopparna. Själv med världen. Kastar jag mig ner i den starka strömmen. Känner jag tången slingra sig runt kroppen. Bär mig fantasin om verkligheten. Högt över det yrande skummet.

Vårsöndag i Porte de Clignancourt.

Värmen dallrar mellan tälten

där rastlösa män säljer märkeskopior

och afrikanska smycken.
Där hemlösa barn sitter hopkrupna

i ringledens betongskugga

medan turisterna rinner förbi

mot antikmarknaden.
Där jaget löses upp

i en malström av andra.
Botaniserar vi

bland obskyra litografier

och förgyllda empirmöbler.
Tills han ur en låda gamla foton

spolas upp som ett strandfynd.
Han som en gång var så viktig.

Den störste i sin egen lilla värld.
Bilden av den yttersta ensamheten.

Som är ett jag.
Men inte längre ett du.
Som nu har blivit

någon för mig.

Som jag aldrig skulle drömma om

att lämna kvar.