Ängelholms havsbad i rörelse.

Dallrande vandrar

vågornas skum över sanden.
I envisa rännilar

rinner vattnet tillbaka.
Medan kråkorna letar

bland den smaragdgröna tången

och måsarna jagar

över vågkammarna.
Medan kalkvita snäckskal

krasar under fötterna.
Det skyddande pålverket

sakta multnar.
Försvinner fotspåren

bakom mig.
Löses tiden upp

framför mig.

Upphör aldrig bruset

av allt som varit.

Allt vi visste.
Allt vi skulle bli.

Reser sig ur havet.

Vad vi ännu

kan vara.

Kallt duggregn över Älskogsbräcka.

Vägen upp till ödegården är igenvuxen. Ekarna tiger om livet som en gång levdes här. Bland de vittrande längorna. Letar jag efter ledtrådar. En omkullvält regnmätare under spillrorna av uthuset. En rostig såningsmaskin som taket fallit ner på. En tom whiskyflaska gömd i ladans fuktiga mörker. Blir jag stående i stugans flagnande farstu. Framför den kornblå kappan. Fortfarande på sin galge som en rest av värdighet. Snubblar jag därifrån över en ruttnande herrock ute på gårdsplanen. Inte på länge kan jag skaka av mig. Den skärande känslan av kärlek. Som gått i tusen bitar.

Vårvärme vid Kanaanbadet.

Vinterns vrakspillror

klirrar mot strandkanten.
Jag lyfter av mig köldens ok

och känner solen

mot det halvfrusna vattnet.
Mitt innersta flackande

som de yrvakna drakarna

högt över sanden.
Min längtan plöjande

som sothönan över stenbottnen.
Mitt hopp spirande

som blåsipporna

ur förgängligheten.
Min oro sprängande

som de nya biltunnlarna

genom urberget

rakt under oss.
Fast vi inte ville.

Blir himlen allt varmare.

Isen allt tunnare.
Vår ståndpunkt

allt viktigare.

Att du känner som jag.

Att du finns där.
Allt närmre.
Din sanning.

Halvmåne över Laholmsbukten.

Uppe på fälten dansar älvorna

medan produktiviteten sover

i rader längs motorvägen.

Här nere bakom klitterna

drunknar alla ljud

i de brytande vågorna.

På sanden ligger

några kvarglömda badkläder

och snäckorna krasar

under mina fötter.

Ett väldigt regnmoln i upplösning

nafsar efter Jupiter

som en döende flygödla

på den aprikosrosa natthimlen.

När månstrimman sköljer

in över stranden

som flytande guld.

Ser jag tvärs igenom livet.

Det som kunde varit.

Falna som ljuset i sydöst.

Det som faktiskt blev.

Glimma i vattenbrynet.

Som korn

att varsamt vaska.

Vid Timber Cove den kortaste natten.

En sval havsbris sveper runt oss där vi kurar vid elden. Fars dag är på väg att brinna ut medan vi grillar marshmallows och vågorna slår mot de vittrande klipporna därute i mörkret. Drömmande vandrar jag iväg på mångatan över Stilla Havet. Förbi Jupiter och Venus som sakta går ner bakom världen. Rakt igenom den mörka materien. Ända till alltings början. När jag ser tillbaka över axeln lyser inte ett enda ljus längs Sonomakusten. Bara en oändlighet av stjärnor. Bara hans välkända anletsdrag upplysta av flammorna. Bara den yttersta meningen. Den största gåvan.

Sent en kväll på Ocean Front Walk.

Mörkret har sänkt sig över stranden och ett enda ställe håller fortfarande öppet. Utifrån gatan tittar vi in på scenen ihop med en samling härjade själar. Som lockats fram ur sin hemlöshet av den där dödsföraktande rösten. Som minns något viktigt från längesedan. Då när livet bara börjat. Som för ett ögonblick glömmer sig själva och dansar på asfalten till den uppkäftiga hammondorgeln. Som sjunger med i sista låten som om den skrivits för dem. Medan bandet låter kusligt nära originalet och det nästan kunde varit han. Som står där framför mikrofonen i sitt trassliga hår. Som mötte slutet i sin egen svärta. Som trotsigt talar till oss här vid världens ände. Som om han var vår enda vän. The end.

Eftersommar i Halland.

Aftonhimlen djupnar tidigt

över skogen som ännu skimrar i grönt

men talar så mycket tystare.

Över ängen som hunnit

växa upp igen efter höskörden.

Kallnar luften snabbt

när solen försvunnit.

Darrar de torra axen

fast vinden dött ut.

Försvinner ljuden av vingslag

bort mellan träden.

När rislyktan tänds

i det gulnande äppelträdet.

Sjunker det genom mig.

Minnet av allt

som nyss var förväntan.

Eftersmaken av en tid

som smälte på tungan.

Som vore bitter av saknad.

Hade det inte varit

för all kärlek.

Vi har kvar

på läpparna.

Bleke i Brandhultsviken.

Med bara en liten stund tillgodo vill jag ändå. Gå genom dalen ner till vattnet. Höra vårkvittret fylla de ännu outslagna lövens tomrum. Känna närvaron av de väldiga ekarna som stått där helt stilla så ofattbart länge. Bråkdelen av en evighet. Ser jag en nedgående sol nudda den fallna stammens mossa. Väcka liv i det som multnar. Värma mig det lilla ögonblick jag hinner sitta vid stranden. Vid den igenvuxna stigen där pojken cyklade. Han som älskade den där sagan. Som anar tunga vingslag från skogen bakom sig. Som svävar iväg över viken. Till landet längesen.

Solskimmer över Näsbokrok.

På en sten ute i vågorna

sitter en svartglänsande skarv.

Orörligt lystrande

efter tecken på fara.
Långt borta

nästan upplösta i diset.
Anar vi konturerna

av kärnreaktorerna.
Som den gäckande skuggan

av en osäkerhet.
Som de strandade resterna

av en utdöd civilisation.
Som de sista överlevande.

Sitter vi här på en stock

och småpratar om det största.

Balanserar på skärvorna

från ett skepp som förliste.
Går vi på klapperstenarna

längre ut i förvissningen.
Att vi är de odelbara.

Som med blytjocka lager av ömhet.

Står emot sönderfallet.

Mogen sommar vid Stockevik.

På en grund av blågrått målar livet sin vision av fullbordan. Skimrande ljung i långa penseldrag under sprakande fläckar av rönnbär. Duttar av gulmåra och nyanser av viol och blåklocka. Prickar av slånbär och odon mot stråken av strandgräs. Björnbär som skiftar från blekrött till blänkande kolsvart. Din solkyssta hud mot graniten. Ditt strandrågblonda hår i vinden. Avtecknade mot kärleksörten. Våra djupröda hjärtan. Mogna att njutas.