Torkande minne vid Heberg.

Säden är mogen och landsvägsdikena fylls av ängsblommor. Västanvinden sveper in över det halländska kustlandet och får åkrarna att bölja som ett oroligt hav runt öarna av lövskog. Jag står inne i skeppssättningen och ser en berusande frodighet ända till horisonten. Stenarna som står i en ring omkring mig viskar allvarsamt om allt liv som flutit förbi. Du var i öknen och längtade efter grönska. Du såg molnen som aldrig släpper regn. Du kände rädslan att torka som sanden. Du kapten. Av den fuktiga jorden.

Senvinterskymning vid Kullaberg.

Ner i ett hav av ljus

sjunker solen.

Det mörknar redan

i bokskogarna

på norra sluttningen

och alla är på väg tillbaka.

Som för att avhandla en ödesfråga

har sångsvanarna samlats

ute på fältet.

När vi trevar oss

nerför den branta stigen

över trädens nakna rötter

ännu halare av frosten.

Passerar genom öppningen.

Tränger oss in i gångarna

mellan glatta väggar.

Hör andetagen från vattnet

den pulserande tystnaden

från stenarnas inre.

Kommer tanken till mig

att vad fysiken kallar

död materia.

Tillskriver den också.

En levande kraft.

Steninge före stormen.

En slö dyning slår mot piren.

Förbi djupröda sjok av tång

smiter vi ut till ingenstans.
Isolerade från resten av världen.

Glömmer vi allt vi skulle.
Låter vi ansvaret

sjunka undan.
För allt som är äventyrat.

För det nalkande ovädret.
För allt utom denna stund.

Har vi bara förtröstan.
Är vi bara oss själva.

Uppspolade mitt i livet.
Vet vi bara nuet.

Som de vindslitna nätflaggorna

bland strandens stenar.
När den sista solen

bryter igenom.
Fladdrar våra själar

stadigt i vinden.
Tills högvattnet når ända upp.

Och vi är fyllda

av ett stort lugn.

Smögen i svartvitt.

Oupphörligt

patrullerar havstrutarna

över den kala skärgården.
Pressar en rastlös sydvästan

mot mitt ansikte.
Vakar stenkumlen

över tomma vatten.
När kvällningen kommer snabbt.

När den svaga rodnaden

i svärtan tonar bort.
När natten alltjämt

blir längre för var dag.
Jagas jag över klipporna

av en skugga

från händelserna i världen.
Kan jag inte komma undan

en känsla av förebud.

Bekymras jag på djupet

över människorna.
Över en synbarlig polarisering

mellan ont och gott.
Ser jag ut över ett upprört hav.

In i det envisa skenet från Hållö.
En påminnelse utan slut.

Om att allt mörker har ett ljus.
Allt ljus ett mörker.

Att ingenting bara är.
Svart eller vitt.

Förnimmelse vid Tjuadal.

Molnskuggorna vandrar snabbt över den steniga åkern. Många sekel gamla ekar kantar grusvägen längs gärsgårn. På sluttningen långt borta lunkar korna lojt ur sikte. Just när jag slänger en blick åt sidan. Ser jag stenblocken som med någon annans ögon. Hör jag hans steg alldeles bakom mig. En pojke som gick här hela livet och undrade över meningen. Osedd med sina alldagliga sysslor. Är det som om han följer mig ner till hemmansägarnas gravar. Jag fick aldrig veta säkert. Men det tycks mig handla om. Att ha känt vinden. Och kastat skugga.

Solen sjunker sakta över Monastery Beach.

Som för att varna oss ringer klosterkyrkan när vi går ner på stranden. Först senare förstår vi hur farliga dessa vågor är. Att de tar med sig några liv varje år. Men vi utmanar dem lättsinnigt. Ser hur snabbt de tornar upp sig. Hur de genast bryter och faller in i sig själva. Hur de exploderar och nafsar efter våra ben. Vi ser solen bli allt rödare. Havet allt djupare. Våra spår i den grovkorniga sanden suddas ut. Vi ser. Våra ansikten bli tydligare. En bråkdels evighet. Allt. Vi behöver.

Hallowen vid Knäreds Kyrka.

Några enstaka lyktor

flämtar mellan gravarna.

Dimman är mättad

av den sötaktiga doften

från en balsampoppel

som mist sina löv.

Kyrkogården ligger öde

och tornets upplysta urtavla

visar tiden för ingen.

Långt borta i brådmörkret

tycker jag mig höra barn skratta.

Då plötsligt klockan slår

små kalla droppar faller på min hud

och steg kommer över gruset.

Det blir tyst igen och kanske

har tiden stannat.

Ville du mig något.

Säg inte att jag skrämmer dig.

Du som är den mäktigare.

Du som förmår att känna dofter.

Du som är livet.

Du som förmår.

Att rysa.

Blomningstid på Tjolöholms Slott.

Bakom blyinfattade fönster ligger öarna försjunkna i drömmar. Vid mausoleet hon byggde åt honom. Blommar en regnbåge av tulpaner i vårens kyliga andedräkt. Tittar hon ändlöst efter sin älskade. In i det flydda livet. In i det längtande dunklet. Till de trevande tonerna från flygeln. Stiger vi in i deras sal. Dricker vi te ur det benvita porslinet. Ser vi djupt inne i varandra. Fröet till allt som slog ut. Allt som är vi. Ser jag dina kronblad som infällda vingar. Ännu snabba att lyfta. Att omfamna. Allt som är jag.

Orosvågor vid Färjudden.

Havet pressar sig

upp i älven och måsarna sitter

hukade längs marken.

Bränningarna slickar

den varningsröda stenen

och skummet yr över cykelbanan.

Men i oljehamnen

vilar ett oskyldigt lugn

och evighetslågan

flämtar i stormbyarna.
Det finns en fråga i luften.

En ängslan i vattnet.
En fladdrande undran

i skymningsljuset.
Medan det mörknar allt mer

och lotsbåten plöjer utåt.
Medan isarna smälter

och ytan sakta stiger.
Var det stora eviga.

Det lilla ömtåliga.

Det kulnar över Kärrboda.

I timmerhusets vrår

vaknar flugorna

i den glödande kaminvärmen.
Irrande som våra spår

över det vita fältet.
Fallande tyst

som våra röster

i kvällningen.
Dragna till ljuset

som våra ögon till skenet

borta över järnverket.
Den väldiga flamman

dansande under molnhimlen.

Flaxande av brinnande liv.
Korpen över skogen.

Hoppet över bävan.

Ängeln i snön.