Stilla liv på Björholmen.

Vintern ligger strödd som ett tunt puder på öarna. Tystnaden så mycket mer påtaglig när den ensamma knipan visslar över vattnet. När det förgångnas andar viskar i gränderna. Genomskinliga av sin ändlösa väntan på männen och sönerna. Sillens återkomt. Den bräckliga lyckan. Mellan enkla hus som en gång levde hela året. Numera välputsade smycken drömmande om sommarens korta utlevelse. Lika tomma som alla staplade tinor, igenbommade sjöbodar och sund utan segel. Bryggan med sin orörda snö. Där jag lämnar mina spretiga spår. Landkrabban med sin kärlek till vågornas glitter. Sin längtan till det svarta djupet.

Vinterskugga över Halla.

Luften är kall och fuktig. Solens sista strålar når inte över granarna på andra sidan åkern. Borta på vägen susar det moderna livet förbi men från ödetorpet hörs bara tystnad. Taket som störtat in multnar sakta runt järnspisen där potatisen kokade. På baksidan växer sorgsna träd genom det rostbruna skelettet som var en slåttermaskin. Fast allt sjunkit ner i tidens djup rör jag mig försiktigt. Som om någon kunde väntas stiga fram ur dunklet. Någon som dröjt sig kvar sedan ljuset brann ut. Den långa skuggan. Av ett strävsamt liv.

Midsommar i Azrou. 

Nere på slätten gassar solen men häruppe bland cederskogarna är luften lätt att andas. Jag dricker mitt heta vatten kryddat med mynta och ägnar några tankar åt blommorna i ett land långt borta. Böneutroparnas skrällande röster blandar sig med varandra över bergsbyn och affärerna stänger tidigt för att hedra högtiden. I min traditionella berberdräkt tycker jag mig nästan smälta in bland männen som väller ut ur moskén. Bara den tandlöse mattförsäljaren behandlar mig som turist. Och när jag går förbi tiggaren utan ben pekar han på mig och skrattar gott. Lustiga att se. Är de som inte har svans.

Morgon på Rue Molitor.

Solen når precis över hustaken och alla är på väg genom sina liv. Hon spolar rent sin del av trottoaren. Han står längst bak på sopbilen när den rusar genom korsningen. Det unga paret sitter startfärdiga på sin scooter medan den gamla tanten mödosamt går över gatan. När raderna av crèmefärgade hus sträcker sig i alla riktningar och jag smälter in i deras drömska geometri. När begravningsklockorna ljuder och de sörjande står svartklädda utanför kyrkan. I staden med odödlig själ. Föds en ny dag.

Julafton bortom Köp.

Mellan tuvorna prövar vi oss

fram över den sanka myren.
Regnet hänger i luften

och det blir aldrig riktigt ljust.
Sötsträvt smakar det julröda lingonet

och nästan självlysande grön är mossan

i de väldiga granarnas dunkel.
Med det snabbt kallnande teet

sköljer vi ner lussekatterna

och går vidare.
Utan att bry oss om

dropparna mot ansiktet.
Om att vi inte vet

vart stigen leder.
Om att julen inte är vit

och ingen får årets julklapp.
Vi är frusna och svultna

när vi skrattar åt vägskylten

på en öde grusväg.

Men vi köper just ingenting.
Konsumerar bara

vad vi önskade oss mest.
Mitt i ingenstans.

Detta kulna äventyr.
Alla vi tillsammans.

Frisk vind över Galtabäcks Hamn.

Skrämda av havsörnen

lyfter myriader av sjöfåglar

samtidigt över viken.
Oroligt flaxande

tills lugnet lagt sig igen.
Drömmer jag i vimlet

om platser som denna.
Går jag över sanka fornåkrar

ut mot udden.
Där vågorna sköljer in

över det betade gräset.
Där bara ett ensamt flyttblock

gör mig sällskap.
Var det för skönheten

du kom hit.
Ser du långt därinne.

Allt den ruvar på.
Allt den varit med om.

Elden, jorden och vattnet

den fötts ur.
Vinden som far

genom din själ.
Kaoset i tillblivelsen.

Långt därinne.
Ser du livets hjärta.

Det oroligt flaxande.
Kav lugna.

Ständigt blödande

men aldrig förblödande.
Ser du.

Din egen skönhet.

Smögen i svartvitt.

Oupphörligt

patrullerar havstrutarna

över den kala skärgården.
Pressar en rastlös sydvästan

mot mitt ansikte.
Vakar stenkumlen

över tomma vatten.
När kvällningen kommer snabbt.

När den svaga rodnaden

i svärtan tonar bort.
När natten alltjämt

blir längre för var dag.
Jagas jag över klipporna

av en skugga

från händelserna i världen.
Kan jag inte komma undan

en känsla av förebud.

Bekymras jag på djupet

över människorna.
Över en synbarlig polarisering

mellan ont och gott.
Ser jag ut över ett upprört hav.

In i det envisa skenet från Hållö.
En påminnelse utan slut.

Om att allt mörker har ett ljus.
Allt ljus ett mörker.

Att ingenting bara är.
Svart eller vitt.

Dimma vid The Rill.

Nätt och jämnt kan vi urskilja

skummet från vågorna långt därnere.

Brytande lika oupphörligt

som måsarnas skrin.

Rullande in över alla skepp

som blivit vrak.

Över de spanska silvermynten

som ligger strödda på bottnen.

In bland de svarta stenblocken

lika obönhörligt som klipporna vittrar.

Hävande sig upp mot branterna

som glupska sjöodjur.

Medan havstrutarna seglar förbi

längs med klippkanten

som förlista sjömäns själar.

Glömmer vi tidens gång.

Minns vi födelsen

ur det första havet.

Blir vi kvar tills solen

känns genom molnen

och vi ser klarare.

Levande som någonsin.

Betalande vår lycka med kärlek.

Hämtad från djupet.

Sagostund i Japandalen, del 2.

Jag ser ormbunkarna rulla ut sina plymer. Ekarna bli sina drömmar. Verkligheten sin saga. Jag trevar efter ord som kan berätta. Ord som inte är stumma utan låter vattnet rinna mellan stenarna. Blommorna explodera. Träden andas. Där framför mig. Haikumästarens tecken för den tidlösa förundringen. Med hans öron hör jag cikadornas röster fylla bergets skrevor. Med mina egna. Koltrastens sinnligheter. Varsamt vyssja. Jorden till sömns.

Dags ände vid Kullamannens grav.

Solen mörknar över havet

och kylan kryper in.

Över mattan av döda löv
pressar jag uppför kullen

för att fånga de sista strålarna.
Mitt enda sällskap

en stolt armé av bokar

där några redan fallit.
Som en vallfärd till hans minne.

Han som var både riddare och spåman.
Han som stod upp mot orättvisor.

Han som kanske aldrig funnits.
På vars sten jag vilar

ett tungt hjärta.
Ställer jag frågan

hur det ska gå med världen.
I den långa skugga

som manligheten kastar.
Lägger sig nattfrosten obevekligt.

Flyr hoppet som en skärrad hind.
Vänd dig inåt mot din eld.
Stå kvar när den flammar upp.

Sprid värmen till andra.
Och du ska se.

Rakt igenom mörkret.