Frånvaro vid Kvarnvikstenarna.

Medan stora vågor

exploderar mot ytterskären

yr min själ som vitt skum

över allt som stillsamt vittrar.
Som på ett cocktailparty utan gäster

vankar jag runt med min tekopp

på stranden av stenblock.
Som i ett vardagsrum utan väggar

plockar jag ömsint bland artefakterna

som flutit iland någonsin.

Som du hade älskat

om du varit här.
Ser jag i hällarnas släta rundning

din mjukhet.
I skrevornas kristallvatten

din klarhet.
Mellan spruckna bumlingar

all din vilda skönhet

Blir du så närvarande.

Du som ser vad jag ser.

Som finns inuti mig

i det varma kvällsljuset.

Din fullständiga närvaro.

Som gör mig hel.

Ny början i Lahibiagrottan.

Längst ute över udden

skingras dimmolnen

och en sol utan årstid

blänker varmt i diset.
Det droppar från taket

men längst inne

är det torrt som aska.
Längst inne tystnar havet.

Bodde de första människorna.

Hittades den sista garfågeln.
Fäller jag en tår för den.

Längst inne.
Hör jag sångsvanarnas

sorgsna trumpetande.
Bergets stumhet.

Det ohändas löfte.
Om att tiden

är en lång begynnelse.
Att det dyrbaraste

är kvar att finna.
Att det största

är gömt i det minsta.
Längst inne.

Till vila vid Galterö huvud.

Medan tidvattenströmmen rusar genom det smala sundet och sköljer med sig allt. Angör fartyget Trubaduren som ett rymdskepp en jungfrulig planet och plöjer obevekligt in genom farleden. Glider grästuvorna över strandängen som en flyende armé av sjöborrar. Hälsar mig hägern allvarsam med sitt hesa skri. Faller ett stilla regn på ljungen som dog i sommarens torka. Lapar jag i mig vikens tystnad som ett törstande djur. Slår svallet in från ingenstans. Där maneterna svävar som tunna hinnor över gräset. Simmande genom evigheten. Sjunger min varelse.

Gråvädren vandrar över Dartmoor.

Genom tunnlarna

av lummig grönska

kommer vi plötsligt upp

på den karga heden.

Där ängsullen darrar

bland tussar av äkta vara

från utegångsfåren som tittar

nyfiket på oss

men snabbt går vidare

till det som är viktigt.

Där den regnkalla

vinden från norr berättar

om dem som levde här

vars själar vaktas av korparna.

Går jag in i domarringen.

Mitt i kretsen av bistra gestalter.

Blir jag granskad, mätt och vägd.

Jag som inte formats

av traktens tenn och koppar.

Som inte är hård

och kall som brons.

Finner vi skyldig.

Du mjuka och varma.

Man av ull.

Genom Azaleadalen i det kortaste mörkret.

Mot en natthimmel

ljusare än stjärnorna

avtecknar sig

små gråsvarta moln.
Som svalornas jakt över gräset

varslar en orolig nattbris

om midsommarregn.
Ett ensamt par släntrar hem

från den sista brännbollsmatchen

och det finns inget annat.
Än lampornas glödande

månar över stigen.
De kulörta lyktornas

reflektioner i dammen.
Jasminblommornas doft

när du kommer nära.
Våra ljusaste jag

ilande genom dunklet.
Som sälarna

mellan väggar av betong.
Visste vi alltid längst inne.

Att hålla oss

kvar vid drömmen.

Vinterskugga över Halla.

Luften är kall och fuktig. Solens sista strålar når inte över granarna på andra sidan åkern. Borta på vägen susar det moderna livet förbi men från ödetorpet hörs bara tystnad. Taket som störtat in multnar sakta runt järnspisen där potatisen kokade. På baksidan växer sorgsna träd genom det rostbruna skelettet som var en slåttermaskin. Fast allt sjunkit ner i tidens djup rör jag mig försiktigt. Som om någon kunde väntas stiga fram ur dunklet. Någon som dröjt sig kvar sedan ljuset brann ut. Den långa skuggan. Av ett strävsamt liv.

Skottdag på Shoreditch High Street.

Långt borta blixtrar blåljus

medan stjärnorna är gömda

bakom tunga regnskyar.

Människorna har försvunnit

ner i underjorden

och staden har plötsligt tystnat.

På de ensliga gatorna

är tiden mitt enda sällskap.

Gående utan brådska.

Strävande utan ansträngning.

Längtande utan smärta.

Läser vi de ängsliga tecknen

på väggarna.

Ser vi varandras nyfikenhet

på fortsättningen.

Öppningen till nästa värld.

Drömmande om allt

som ska hända.

Om vi bara får.

Ännu en dag.

Skymningstid vid Flammafallet.

Mina steg mjuknar

i den ljusgröna mossan

som är golvet i granarnas salar.
Från långt borta det dämpade

knattret från automatgevär
som allt mer uppslukas

av bruset från forsen.
Där jordens brunsvarta blod

strömmar genom mina tankar.
Följer jag Krokån uppströms

utan plan eller uppsåt.
Annat än att försvinna.

In i den väldiga tystnaden.
Det lågmälda suset från skogarna.

Det trösterika ljuset

från en uppsprucken himmel

där molnen vandrar utan mål.
Tills jag går ner mig

i den sanka myrmarken.
Tills jag gläds åt stigen

jag hittar tillbaka.
Tills mörkret faller.

Kriget tystnat.
Och det djupt nere

i mitt sinne.
Råder en bräcklig fred.

Harholmsviken i västlig kuling.

Drivor av skum

dallrar i skrevorna.
Små vita bollar

sliter sig loss

tumlar iväg över hällarna.
Studsar lätt mot mitt ansikte.

Blir till ingenting i min hand.

På de oroliga vågorna

navigerar ejderhannen skickligt.

Tillbaka igen för att möta

den vår som ska komma.

Vänder han sitt långsmala huvud

åt mitt håll.
Vem kallade dig.

Jag hittar lä bakom klippan

och ser honom lyfta.
Ser de bortglömda båtarna

som ligger spridda över strandängen

och aldrig mer kommer att segla.

Ser dagen tyna.

Himlen djupna.

Visst var det ljuset.

Som kallade dig.

Längtans mästare.

Vid Timber Cove den kortaste natten.

En sval havsbris sveper runt oss där vi kurar vid elden. Fars dag är på väg att brinna ut medan vi grillar marshmallows och vågorna slår mot de vittrande klipporna därute i mörkret. Drömmande vandrar jag iväg på mångatan över Stilla Havet. Förbi Jupiter och Venus som sakta går ner bakom världen. Rakt igenom den mörka materien. Ända till alltings början. När jag ser tillbaka över axeln lyser inte ett enda ljus längs Sonomakusten. Bara en oändlighet av stjärnor. Bara hans välkända anletsdrag upplysta av flammorna. Bara den yttersta meningen. Den största gåvan.