Regnbåge över Drakabygget.

Det ryker om den blöta vägen som slingrar fram mellan åkrar och fält. Svalorna flyger lågt över det mogna vetet och en häst betar sorglöst i det höga gräset. Ett åskväder drar bort över åsen och vi lever en stund i solen. Plötsligt ilar en svala ut framför bilen och trots en tvär vändning kan den inte ha klarat sig. Ingenting hörs men jag vet ändå. Att ett äventyr är över. Att sommaren har ett slut. Att vi hittade guldet. Den där stunden i solen.

Påskafton vid Lygnevi.

Uppe i backen

flammar påskbrasan vildsint

som en protuberans i vårsolen.

Mellan strandens tallar

väntar en vilsen skärgårdsbåt

hoppfullt på sjösättning.

I vattenbrynet skvalpar bitar av vass

från den smälta vinterisen.

Rämnar resterna av ett sandslott.

Trumpetar gässen

när jag går ut i sjön

på den långa bryggan.

Ända tills den tar slut

och vattnet är som svartast.

Ute där plankorna börjat murkna.

Där de inristade namnen

på dem som byggde bryggan

inte längre går att läsa.

Ser jag rakt ner i djupet.

Rakt in i pupillen.

På den våldsamma eld

som skapade oss.

Som en gång ska offra oss.

Som varje dag

låter mig återuppstå.

Kvällsljus vid Lawarnick Cove.

En bit från klippkanten

är vi skyddade

från den stadiga vinden.

Fartygen som blänker i den sista solen

släpper slutligen taget om land

och ger sig av över Atlanten.

Någonstans därute

öppnar brugden sitt gap

och låter sig genomströmmas av hav.

Vi tror att vi är ensamma i världen

när ett småskrattande kärlekspar

dyker upp från ingenstans

och försvinner igen bortåt Kynance Downs.

De lätta grå molnen blir aprikosrost

och din hud skimrar i brons.

Långt borta i diset

anar vi Saint Michael's Mount

och minnet av munkarna

som levde där för tusen år sedan.

Tysta som himlen

öppnar vi sinnet för det gränslösa.

För det ofantliga

som lever i oss.

Som inte ska någonstans

men aldrig är stilla.

Ovädersmoln över Hälleviksstrand.

Det viner i de glesa masterna

längst ut på bryggan.

Varvet ligger öde och ingen

skrapar eller sjösätter.

En rostig liten tanker

rycker i förtöjningarna

och vågorna slår upp över piren.

Sönderblåsta presenningar

som fladdrar i vinden

blottar spruckna skrov

och flagnande fernissa.

En skeppskyrkogård

uppspolad mellan klipporna.

Flaggskeppet utan akterspegel

som en strandad val uppe på slipen.

Och mitt bland spillrorna

av en förlorad armada.

Hennes väldiga roder

utsträckt på gruset

i nylackad sårbarhet.

Så ivrig att skära ut

sin väg genom strömmarna.

Dit vattnet är som sammet

och sältan har ett stråk av sötma.

'Styr jag i drömmen.

Radioskugga på Skaftölandet.

På insidan av de karga klipporna gömmer sig fukten. I dunklet håller träden sina knotiga händer över djupgrön mossa och ilskna skivlingar. Så långt från ljudet av motorer. Att tystnaden blir ett eget ljud. Att det svaga porlandet blir kristallklart. Att korpens plötsliga kraxande avtecknar sig knivskarpt mot klippväggen. Hör jag kopparormen ringla innan jag ser den alldeles vid mina fötter. Tänker jag inte längre på allt jag går miste om. För en kort stund avskuren. Som ett av de första gula löven. Faller jag fritt.

Änggården i första snön.

Lika vita

som de fallande flingorna

står utemöblerna kvar på gräset.

Ligger magnolialöven

okrattade vid kryddlandet.
Klättrar de avklädda träden

uppför berget.
Gömmer vi oss under täcket

som koltrasten under azalean.
Går jag ut i bara morgonrock

med sekatören.
Medan snökristallerna

blir allt större

och börjar ligga kvar.
Kläs världen i tystnad

och livet i ömhet.
Ville vi som björnarna

gå i dvala.
Som naturen

vila i glömska.
Hittar jag slokande

under vinterns tyngd.
Lägger jag

i din lättfrusna hand.
Med all min värme.

Sommarens sista ros.

Tidig kväll vid Land's End.

En kanin skuttar snabbt utom synhåll

när jag klättrar ner en bit.
Bort från de andra turisterna

och den halvhjärtade nöjesparken.
Till en oförklarlig tystnad

mellan hisnande granitpelare.
Till den andlösa väldigheten

hos ett världshav i stillhet.
Till allvarligheten

under den glättiga ytan.

Ser jag ut över andlösheten

bort mot Longships Lighthouse

svävande i diset.

Som en ande

över skeppskyrkogården.

Flyter jag fritt i tiden.

Är jag både då och sedan.
Vid alltings slut.

Och alltings början.

Kråksundsgap i efterglöd.

Som ett obesökt museum

över den svunna sommaren

ligger campingen förstelnad

i sin vinterdvala.
Medan himlen går mot aprikos

skimrar ljuset över klipporna

allt mer utomvärldsligt.
Som i en stolt hälsning

till den segervissa natten.
Tänds den spensliga fyren

som ett kattöga i gattet.
Blir den tunna månskäran

allt knivskarpare.
Lyser aftonstjärnan

allt intensivare.
Tystnar världen i vördnad.

Tills hägerns tunga vingslag

blir det enda hörbara.
Sälens brytande

av den blanka ytan.
Kvirrandet från en sjöfågel

inne i vikens dunkel.
Som den djupaste

av alla röster.
Långt långt inifrån.

Ditt innersta väsen.

Hemresa i gränslandet.

I vagnens tysta ensamhet sveper jag genom vårskymningen. Genom mörknande skogar där snön dröjer kvar. Förbi massabruket där de blir till ånga. Mellan det som var mammas värld och det som var pappas. Hinner jag ikapp tiden. Ser jag upp mot fästningen där jag var med honom en dag nära slutet. Vid kanonerna som längesedan tystnat. Där grannfolken stred mot varandra och kungen stupade. Reser jag vidare i stilla förhoppning. Om att min försoningska bli fullständig. Med drottningen som fick ge upp sitt land. Hon vars flicknamn jag tagit till mitt.

Drömstund bortanför Drottningskäret.

Smekta våra kroppar

av den giriga västanvinden.
Skylda bara av vågornas salt.

Din mjuksträva närhet.
Huden

mot den kroppsvarma klippan.

Dina skuldrors rundning.

De välvda hällarna.

Din soldränkta hy.
Mot den gräddrosa graniten.

Sprungen ur jordens inre.
Bär jag eldens hetta.

Skär jag genom luften.
Bryter jag vattnets

plötsliga hårdhet.

Känner jag djupets trådar

slingra sig runt tårna.
Den glatta tången

mot fingertopparna.
Dropparna som dunstar

från slätheten.
Vätan som dröjer kvar

i springorna.
Så länge lusten föds åter.

Ska vi drömma.
Oss vakna.