Mellan årstider i Hamra.

Det mörknar under ekarna när jag går uppför sluttningen på våta fjolårslöv. Vänder ansiktet mot himlen. När regndropparna faller. Är det enda som hörs. Trädens andning. Tills gässen passerar ovanför det nakna grenverket. Deras förtrogna kackel från ingenstans snabbt borta. På avstånd en koltrast som trevande prövar sin röst. Som om den nästan inte tordes. Som om vi aldrig kan veta. När vi sträcker ut vår sköra förhoppning. Att det finns. Någon där.