Jungfruviken i månaden mars.

En frisk vind från söder sprider det löftesrika vårljuset över vattnet. När jag går genom fjolårets vass. Kan jag höra kluckandet från den ensamma ekan som glömts kvar över vintern. Känna den milda smaken av tångräkorna vi kokade hemma i köket. Se hennes kastanjehår glänsa som tång i vågorna. Se hennes viga kropp klättra före mig uppför trädstammen. Höra hennes förvånade skrik. När en avbruten gren tränger in i hennes mage. Jag tittar ut över viken med den välkända silhuetten. Och fortfarande kan jag känna. Det långa ärret på hennes brunbrända hud. Det svindlande löftet. Smaken av den enda pussen. Den flyktiga men definitiva. Sältan i vinden.