Vårsignaler vid Råö.

Det långa mörkret är över och på uddens läsida värmer solglittret. Godmodigt fiskar svanparet i strandbrynet men annars är jag själv med världsalltet. I den intensiva stillheten. Spetsas mina sinnen. Någonstans därutifrån hörs ejderhannens lockrop. Havets oupphörliga andning. Djupens tysta sång om födelsen. En första spricka i livets ägg. Och från ännu längre bort. Som om radioteleskopet var mina öron. Som om själen talade evighetens språk. En döende stjärnas sista ord. Utan ljus. Är jag inget. Utan mörker. Skulle jag aldrig varit.