Skarpt vårljus över Sundsby.

Utan att tveka vänder sig svalörten mot solen. Handlöst faller de sista fjolårslöven från ekarna för att ge plats åt nytt liv. Som förtrollad ljuder karpdammen av åkergrodornas parningsläten. I orädd lustfylldhet leker deras glänsande kroppar vid mina fötter.
När jag längs stigen möter en grupp ungdomar med Downs och en av dem fångar min blick. På sitt högljudda och frejdiga vis. Säger han hej. I nästan fullständig förvissning om att tillhöra. Med bara ett litet stänk av att kanske inte räknas. Jag svarar lika glatt men känner stinget i hjärtat. Den smärtsamma ömheten. För det innerligt tillitsfulla. Och ytterligt sårbara.