Det spricker upp över Nordöarna.

Jag hittar en stig ut mot ljusningen. Följer den smala cementgången som ringlar genom klippskrevorna. Förbi sommarnöjen av masonit. Förbi den rostiga minan som aldrig fick explodera. Förbi fiskeboden som sakta förgås av längtan efter sin fiskare. Han som hade ordning på alla redskap. Som nu ligger i en härva på det murkna golvet. Oroligt kretsar måsarna runt mig och under fötterna krasar deras musselskal. Jag hinner tänka att gudingarna låter förundrade. Innan deras parningsläten slits sönder av räddningshelikoptern som dundrar förbi ut mot öppet hav. I sökandet efter skeppsbrutna. Högt över skärvorna av allt vi skulle bli. Rädda. Våra själar. Djärva. Våra hjärtan.