Otyst vår vid Bohus.

Sävliga stackmoln gör sitt bästa för att stänga ute solen. Bland björkskogens täta skuggor lyckas småfåglarnas kvitter överrösta motorvägen. Skrockar fasanen hest och flyr undan när jag går ner mot vattenbrynet. Ser ut över kemifabriken på andra sidan älven där vi satt fastkedjade tills piketen bar iväg oss. Där vi försökte stoppa det gulgröna giftet. Som de sa var ett nödvändigt ont. Som kunnat döda oss alla på ett ögonblick. Jag frågar grindvakten om de fortfarande tar emot de dödskallemärkta vagnarna. När han svarar att de slutade för flera år sedan. Blir jag helt stum och tänker att det kanske ändå. Är värt att göra sin röst hörd. Inte är nödvändigt. Allt det där onda.