Sagostund i Japandalen, del 1.

Regnsvarta moln vandrar in över skogens mjukgröna tak. Flyende undan en inre demon upp genom bäckravinen. Stannar jag andfådd och vänder mig om. Men där finns bara koltrasten på en gren högt uppe. Skira löv som lyser i den sista solen. Balanserar från sten till sten över dammens avgrundsmörker. Anar en krusning i ögonvrån. Strax under ytan vänder den sitt bronsglänsande huvud mot mig. Sina regnsvarta drakögon. Och plötsligt tystnar skogen. När vi med långsam undran möter varandras blick. Vad är vi. Så rädda för. Är vi inte bara. Så förtrollat levande.