Sinnesfrid vid Holls Lycka.

Lövtaket brusar som havsvågor när västanvinden drar in och solen strilar ner genom de böljande grenarna. Ner på mig här under den väldiga granen vid torpruinen mitt i skogen. Kanske det enda trädet som stod här då. När soldaten lagt ner vapnen och flyttat hit med sin älskade. När det fanns ett helt liv av lycka kvar att leva. Här i gläntan där tordyveln stretar över döda löv och ingången till jordkällaren är svart som ett stelnat rop. Här vid stenen där kriget verkade så avlägset men orden kommer upp ur mörkret. Det blir ingen fred. Förrän du kan höra tydligt. Skogens röster. Kärlekens viskningar. Kanonerna tystna. I ditt hjärta.