Morgonsvalka i Marrakech.

Torget som kokade igår kväll ligger nu nästan öde. Vi dricker starkt kaffe i den dyrbara skuggan medan utmärglade katter stryker längs väggarna. Hettan har inte tagit över ännu och nerför gatan kommer en försiktig bris. Ett bräckligt löfte om nåd. En vitklädd liten man som rabblar något för sig själv. Som känner sig fram med mycket små steg. Hans lågmälda bön om att få vandra fritt. I en värld han inte ser. Som inte har ögon för honom. Som inte har hans svindlande tillit. Till människans storhet. Hennes hjärtas värme. Som aldrig blundar.