Middagshetta någonstans i Marocko.

Vi Iämnar kasbahn i en gammal sandfärgad diesel och dundrar iväg genom det dammiga diset. Förbi halvfärdiga betonghus utslängda i den torra ödsligheten med armeringsjärnen spretande mot en skoningslös sol. Förbi små högar av sopor som lämnats på uttorkade flodbäddar och kanske aldrig ska spolas bort. Förbi tålmodiga gestalter långt ute i det skugglösa landskapet. Som vakar över sina getter. Binder sädesaxen i kärvar. Stirrar tiden i vitögat. Så långt från havets svalka. Försöker jag se med deras ögon. Hettan som min vän.