Kvällning i Maghrib.

De sista strålarna skär genom tunga ovädersmoln i landet där solen går ner. Fångad av bygatans myller tar jag en klunk av mitt söta myntate och märker inte pojken förrän han står där framför mig. Med sitt egendomligt avlånga huvud och sin lätt skelande blick. Med sina klara ögon som utan ansträngning ser rakt in i mig. Med en mogen värdighet som inte förbereder mig på den vädjande handen. Plötsligt är vi förbundna och med hjärtat som han öppnat ger jag det största mynt jag har. Till en liten bit mat. Till all världens sårbarhet. Till alla små själar. Som lyser i mörkret.