Sommarmorgon i Vasastan.

Vita moln driver obekymrat vidare över en tyst himmel. Måsarnas skrik ekar mellan husen och solen lyser ner på den dammiga stillheten. De lediga parkeringsplatserna som ingen vill ha. De ensamma turisterna som vecklar upp kartan i gathörnet. Den badklädda familjen som cyklar bort från sin vardag. En lång stund står jag mitt i gatan och kan inte se det komma. Allt som var så bråttom. Som var så nödvändigt. Som var istället. Jag vecklar upp mina drömmar och driver obekymrat vidare. Bort genom livet.