Supermåne över Änggårdsbergen. 

Det finns en rastlös förväntan i den svala kvällsbrisen. Långt i förväg syns en ljusning i de översta trädtopparna. Långt innan det skarpa skenet når mig genom grenarna. Nästan snabbt stiger den över skogen. Nästan dröjande försvinner den bakom molnen. Nästan ömsint får den sommarens sista magnoliablommor att skimra svagt. Den som rör sig bland trädgårdens djupa skuggor är närmare än någonsin. Nästan här. Nästan jag.