Silverkistan strax före mörkret.

Graniten lyser gul i regnet som driver in över det skimrande grå. Silvrigt blänker burkar och engångsgrillar i klippskrevorna som ett oönskat minne av alla kvällar som nyss smälte bort. Genom stillheten kommer några pojkar klättrande. Ropar till mig att en död säl ligger bland stenarna. Frågar oroligt vad den dött av. Vad vi ska göra med den. Ifall en säl kan döda en människa. Och jag svarar att den kan ha dött av rädsla. Att det inte är så mycket vi kan göra. Att det inte finns ett enda djur här som kan döda oss. Bara vi. Bara silver. Bara guld.