Septemberhetta på Islandsberg.

De tomma skären försvinner in i diset över Skagerack. Det är kav lugnt nedanför fyren där skarvarna dyker och vågorna brukar gå höga. Solen värmer som i juli och enstaka segelbåtar drar förbi. Men skärgården omfamnar stillsamt ensligheten som driver in från havet. Och när jag lämnar den solblekta bänken vid regnvattendammen. Blir min ande kvar som Muminpappan vid sitt svarta glo. Väntande med ivrig tålmodighet. Med barnslig allvarsamhet. Med ängslig visshet. På den första riktiga stormen.