Radioskugga på Skaftölandet.

På insidan av de karga klipporna gömmer sig fukten. I dunklet håller träden sina knotiga händer över djupgrön mossa och ilskna skivlingar. Så långt från ljudet av motorer. Att tystnaden blir ett eget ljud. Att det svaga porlandet blir kristallklart. Att korpens plötsliga kraxande avtecknar sig knivskarpt mot klippväggen. Hör jag kopparormen ringla innan jag ser den alldeles vid mina fötter. Tänker jag inte längre på allt jag går miste om. För en kort stund avskuren. Som ett av de första gula löven. Faller jag fritt.