Höstkänning vid Naven.

Vinden dör ut och himlen smälter ihop med Vänerhavet. Vi tar ekan ut till fyren och plockar kantareller i vitmossan. Det duggar lätt när vi sjunker ner i det rykande vattnet och ger namn åt stjärnorna. När månen går upp har vi pratat om nästan allt och det är tyst i universum. Ute bland ytterskären vakar havsörnen över sitt öde och ikväll kan ingen tro att vår ensamma värld är i fara. Vi frågar oss om det ändå inte kommer att klara sig. Om människan ändå inte ska kunna hitta ett sätt. Att prata om allt. Sitta i samma båt. Vakande över sitt öde.