Jämngrått i Aulnay sous Bois.

Tåget stannar till i den franska vardagen. Mannen i smutsig täckjacka försöker charma oss med några muntra toner på musette. Men musiken faller till golvet som regn. Det luktar kryddig andedräkt och fönstren immar. Allt fler trängs i vagnen och ingen är mer än någon annan. Alla är vi den viktigaste men ingen avslöjar sig. Då går han ombord med sin blå toppluva och stirrande blick. Håller tal till alla som vill höra. Om kriget och orättvisan. Vi tittar upp en sekund men färdas vidare. Mot det som ska få oss att stiga mot molnen. Inte falla. Som regn.